27 March 2009

Jag och Madonna: popcorn och champagne

NEW YORK Jag är hemma ikväll, det vill säga inte ute och slarvar, så fredagskväll det är – eftersom det vankas besök. Min väninna K är på ingång, på ett litet New York-stopover mellan Ciudàd de Guatemala och Stockholm. Så jag borde städa och feja och röja och hänga in kläder i garderoben och bädda, men --- det är ju så tråkigt.

Så jag äter istället "Madonna-middag" (=popcorn ; enligt myten levde ju Madonna på popcorn när hon hade flyttat till New York) istället, och dricker champagne.

Eller "champagne", som det nog är, här i New York är man inte alltid så noga med att skilja på äkta vara och mousserande. Det handlar om kylskåpstömning, jag hittade en flaska som jag häromåret möjligen fick i någon s k goodie bag, men ärligt talat minns jag inte riktigt.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Uppdatering–dagen–efter: Det stämde ju inte alls! Det var visst äkta champagne, nämligen Nicolas Feuillatte. Och när jag tänker efter så hade jag fått flaskan i födelsedagspresent av en väninna, och ingenting annat.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Fast drycken inmundigas också på inrådan från en person som föreslog att jag skulle "ta en drink på någon av /m/ina tjusiga champagnebarer i Harlem". Nu har den enda champagnebaren som fanns (det finns dock tjusiga vinbarer!) stängt, så jag fick vittja kylskåpet istället.



Vem som skrev detta kan jag tyvärr inte avslöja (än). Men det kanske även blir ett eller annat glas champagne också, utan citationstecken, inom de närmaste dagarna.

/Gunilla

Gräv '09 i Örebro nätsänds

NEW YORK I helgen kan ni – och jag – vara med på Föreningen Grävande Journalisters årliga evenemang Gräv, som äger rum i Örebro. Valda bitar ur programmet direktsänds av Bambuser.

Här är alla programpunkterna, och här bloggar tidningen Journalistens reporter Paul Frigyes.

Jag har varit på flera Gräv, en gång som moderator – även om det dessvärre skett sporadiskt på senare år, och har varit medlem i föreningen länge. Poängen med konferenserna är kunskapsöverföring om metoder, men också att inspirera. Tanken är att visa att grävjobb inte behöver handla om storscoop, utan också kan vara fördjupad vardagsjournalistik.

Chefredaktören Helena Giertta skriver om SVT-journalisten Patrik Qvicker i Sälen som gav följande råd till sina kolleger:
– Undvik journalister, där får du inga nyheter. Nyheterna finns ute bland människorna.
– Umgås och lyssna på folk
– Intressera dig
– Läs på
– Åk ut
Så enkelt är det, och så svårt...

Uppdatering: Ajajajajaj, det är nästan omöjligt att höra något! Jag kollar på Bambuser-inspelningen med Janne Josefsson, och ljudkvaliteten är på tok för dålig. Hoppas det blir bättre imorgon. Här är ännu en variant – inte bättre, detta:


/Gunilla

Kineserna klarar ... what?!

NEW YORK "Håller man i traditionella medier på att retirera från ansvaret att granska journalisters hanterande av sanningen?" undrade Jonas Morian för några dagar sedan, apropå Liza Marklunds (kompis') Kinafras om nätcensur, och att den inte kritiserats annat än av bloggare – på sin blogg och i en text hos Second Opinion. Citatet som återgavs i Expressen-krönikan var alltså:
”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”
Verkar onekligen som att medierna får koncentrera sig på kritik av en diktatur i taget (just nu Eritrea) men självklart borde det där uttalandet – i en liberal, svensk tidning – problematiseras rätt ordentligt, oavsett vem som uttryckte det.


/Gunilla

Ekomyter benas ut även hos Ekolådan

NEW YORK I inlägget Gröna huset igår berättade jag att jag – liksom en rad mat- och konsumentjournalister – skriver nyhetsartiklar för företaget Ekolådans nyhetsbrev Veckans eko.

Ekolådan och inte minst dess kunder samt allehanda ekomyter, samt det lyxtänkande som ligger inbakat i ekologiskt odlande, får sig idag en rejäl släng av sleven på Expressens ledarsida.
Visst ligger det mycket i vad Karin Olsson skriver, apropå Marit Paulsens bok Lurad av laxen.
Men ekomyterna, främst begreppet "food miles", fick kritik även i förra Veckans eko, 12/2009. Läs min text nedan (jag har tidigare även fått skriva för Veckans eko om exempelvis debatten om GMO-grödor och om dystopier/utopier i den globala livsmedelsförsörjningen).

Under rubriken "Corporate editorial publications (staff and customer magazines)" på undersajten Clients and Testimonials på min hemsida kan ni läsa om vilka andra kundtidningar och liknande jag skrivit för genom tiderna, till exempel Scanorama och Vin&Spritjournalen. Just nu är Ekolådan det enda av mina pågående engagemang i den kategorin. För tre år sedan debatterade jag, Redaktör'n, Lisa Förare Winbladh och några andra skillnaden mellan kundtidningar och andra medier, och enligt denna definition är mina Ekolådstexter troligen exempel på "skribenteri". Var och en av dem jag skrivit skulle innehållsmässigt kunna gå som TT-texter, t ex, men det är klart att de används av ett företag som vill stärka sitt varumärke.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Hur långa transporter för livsmedel påverkar klimatet är en het fråga för alla som bryr sig om mat och miljö. Bland annat hävdar en kanadensisk forskare att debatten är en täckmantel för protektionism, skriver Gunilla Kinn.
Äpplen från Chile, lammkotletter från Nya Zeeland, räkor från Thailand och bananer från Costa Rica – vår mat har ibland rest långväga från sina producenter. Begreppet “food miles” har myntats för att beskriva den negativa miljöpåverkan som transporter, särskilt med flyg, har vad gäller koldioxidutsläpp.
Närodlat och nyskördat är tidens melodi. Extrema “locavores” – som de kallas i USA – äter enbart mat från producenter inom en viss radie från hemmet. Som Bill McKibben, som en tid bara handlade från lokala bönder, mejerier och bryggerier i Vermont – vilket han beskrivit i Veckans Eko (21/2007) och boken Deep Economy. Godare mat och att bidra till en levande landsbygd, var familjen McKibbens erfarenheter.
– Privilegierade författare med gott om tid kan ju åka runt på vischan. Men för de flesta är det inte realistiskt, säger den kanadensiske geografen Pierre Desrochers, som i fjol skrev den frihandelsvänliga rapporten “Yes, We Have No Bananas: A Critique of the ‘Food Miles’ Perspective”, med myndighetssiffror som visar hur mycket energi som går åt för att producera mat.
– Genom att fokusera på problemen med långväga transporter missar “lokalätarna” helhetsbilden. Bryr man sig om minskade utsläpp är det mycket viktigare hur varorna producerats än hur långt de färdats. Och det ger betydligt högre utsläpp att odla tomater i växthus än att frakta dem från ett land med gynnsammare klimat, eller att lagra äpplen i flera månader.
När Pierre Desrochers var på konferens i Västerås var all mat som bjöds närodlad.
– Jag blev rätt trött på potatis, rödbetor och morötter, skojar han.
– Jag och min japanska fru bor i mångkulturella Toronto. Vi gillar att kunna köpa mat från hela världen. Det finns skäl till att länder med komparativa fördelar handlar med varandra.
Desrochers poäng är att “food miles”-diskussionen är missriktad, eftersom godsfrakter trots allt är relativt energieffektiva och bara svarar för en liten andel av livsmedelsrelaterade utsläpp. Att odla rosor i holländska växthus tar sex gånger mer energi än att göra det under solen i Kenya, till exempel. Lokala inköpsresor med bil, som mellan gårdsbutiker på landet, är en annan miljöbov.
– Livsmedelsdebatten borde handla mer om fattigdomsbekämpning – import av frukt och grönsaker från utvecklingsländer och minskade jordbrukssubventioner i rika länder, säger han.
– Även om få är inbitna “locavores” räknas det som politiskt korrekt att handla lokalodlat. Även om avsikten är god blir det en slags protektionism, att värna om det egna samhällets producenter utan att se till vinsterna med att handla.
I Sverige har diskuterats om transportkostnader ska inkluderas i en Krav-märkning för klimatsmart matproduktion. Nyligen beslutades dock att någon separat märkning inte bör ske, utan att miljö och klimat ska bakas in i Krav-kriterierna.
Gunilla Kinn

Läs mer:
• “Yes We Have No Bananas: A Critique of the 'Food Miles' Perspective”
• http://en.wikipedia.org/wiki/Food_miles
• http://www.krav.se/sv/Klimat

26 March 2009

Två snyltbloggsinlägg

NEW YORK Jag har ägnat mig åt visst snyltbloggande, det vill säga långa kommentarer på andras bloggar. Om ni vill läsa, kolla här:
Monica Antonsson – länkar till mina Gömda-artiklar, med min kommentar om att det varit intressant men en aning märkligt och ovant för mig att plötsligt bli debattinläggsskribent.
Vassa Eggen/Olle Lidbom – undran om vad som hänt med Jan Guillou, med lång utläggning av min syn på detta.

/Gunilla

Gröna huset

NEW YORK Jag har varit dålig på att uppdatera mitt textarkiv på sistone. Men här är den artikel jag lagt in senast, publicerad i januari i nyhetsbrevet Veckans Eko, som ges ut av företaget Ekolådan*): Livsmedelslobbying mot Vita huset. Ett utdrag:
Hon och andra aktivister har skrivit till herr och fru Obama för att erbjuda sina tjänster som matpolitiska rådgivare.
"Ni har en unik möjlighet att sätta tonen för de förändringar som behöver göras vad gäller de sätt på vilka USA skaffar sin mat. Det rena och hälsosamma med er valrörelse kan gott få en parallell i ren och hälsosam mat på USA:s mest synliga och symboliska adress: Vita huset", stod det i brevet.
Hillary Clinton och Laura Bush har förvisso sett till att representationsmaten varit någorlunda hälsosam, och Vita huset har redan en liten ekologisk köksträdgård. Men Alice Waters menar att matkvalitet måste bli något mer: regeringspolitik. Hittills har det mesta drivits av eldsjälar på gräsrotsnivå.
Detta skrevs alltså innan presidenten tillträdde och är redan lite daterat, eftersom lobbyingen haft visst genomslag redan. Se Karin Henrikssons text i Svenska Dagbladet häromdagen: Familjen Obama odlar ekologiskt. Och jag kommer att skriva mer, i en eller annan mattidning.

/Gunilla

*) Detta är det mest "kommersiella" uppdrag jag har just nu, men det är inte särskilt kommersiellt. Jag skriver nyhetsartiklar, intervjuer och minireportage på miljö- och ekoområdet – mest från USA, men även andra delar av världen – som Ekolådan har med i sitt recept- och nyhetsblad varje vecka.

Blogg för frilansjournalister och andra frilanstyper

NEW YORK Här är en blogg som jag varit dålig på att följa, men som är toppen för alla frilansreportrar (frilansfotografer, frilansformgivare, frilanskritiker och andra frilans-whatever samt alla frilans-wannabes) därute: Frilansbloggen.
Gott om råd, inspiration, tips, åsikter och erfarenheter ur frilanslivets vardag, exempelvis:

"Hur man tar sig ur en motivationssvacka"
"Frilansjournalisten mer kulturarbetare än journalist"
Massvis av nybörjartips... (som förstås är av värde även för den som varit med ett tag)
...och massvis av länktips.

Redaktörerna verkar dessutom vara väldigt villiga att svara på frågor om frilansandets underbara värld, så detta är en riktigt bra blogg särskilt för er som undrar hur det liksom funkar och hur man gör.

/Gunilla

Marklunds vägran större problem än icke-ork

En fråga från Louise (som jag inte vem det är):
Du har sagt att du väntar på den där tunga intervjun med Marklund. Kan en förklaring till att den dröjer vara att man helt enkelt inte orkar ta sig igenom Antonssons babbliga text? Så har jag reagerat, måste jag faktiskt erkänna.

Hej Louise,

Om du tycker Monica Antonssons bok är babblig får du givetvis tycka det. Jag har läst den två gånger, och hade personligen inget problem med någon babblighet.
Den skulle kunna redigeras här och var, och det har jag sagt direkt till Monica och det vet hon om själv – men boken är väl främst tänkt att redovisa hennes research, inte att vara ett stilistiskt verk.
I vilket som helst är den ju rätt snabbläst, trots många sidor. Nog vore det konstigt om alla journalister tycker som du?! Hoppas i alla fall det finns andra och bättre förklaringar.

• De intervjuer jag sett hittills med Liza Marklund ger inget intryck av att reportern ens har försökt läsa boken.
• Vid det här laget har alla haft uppemot fyra månader på sig att läsa den.
• Det är en stor del av journalisters yrke att sålla i information, babblig eller ej.
och framför allt:
• Liza Marklund fick i början av oktober en förfrågan från en av Sveriges skickligaste journalister, Filters Mattias Göransson, som ville göra en rejäl intervju. Hon tackade nej, med hänvisning till källskyddet (han skrev en text kortare ändå, tre sidor i Filters decembernummer).
Antonssons bok var alltså inget hinder för honom; Marklunds vägran att ställa upp för en påläst intervjuare var problemet.
Om några andra bett om en intervju har jag tyvärr ingen aning om. Jo, Janne Josefsson, som lovat att vara påläst (som senast nämnde sin önskan i februari, i samband med Skvavlan-debaclet..

Jag minns inte var jag sade något om en tung intervju? Men i vilket fall som helst tror jag att jag får vänta länge på en sådan. Och att det är Marklunds ovilja snarare än reportrarnas det beror på. Eller både–och! Jag hoppas förstås att jag har fel.

/Gunilla

Soppa till lunch

NEW YORK Oxelösund och Södertälje har det blivit hittills... Vem vet vart Gömda-soppan för mig härnäst?! Hittills har jag mest följt den via datorn. Jag tror aldrig jag hamnar i vare sig Smedjebacken eller Santiago de Chile. Men om en halvtimme tar den mig i alla till en av Midtowns universitetsklubbar. Very tjusigt. Jag återkommer inte med information snart, men kanske en vacker dag.

/Gunilla

Fåfänga och dolda agendor

NEW YORK Viktigt länktips i all hast, om de dolda agendor och en åtrå till rampljuset som rätt många av de PR-konsulter som agerat i medierna kring Wanja Lundby Wedin-affären verkar ha.

/Gunilla

Betalningsanmärkningar värre än tuggummi

NEW YORK Jag har tänkt skriva något om Aftonbladets Fattigblogg. Men eftersom jag inte hinner så får ni läsa Andreas Ekströms text Hopp och lek utomhus istället, den tillsammans med intressanta kommentarer kommer ganska nära det jag hade tänkt skriva.

Här kan ni se Jan Helins brev till DN:s läsare av Johan Cronemans krönika och (hans svar till Helin). Se även Martin Aagårds inlägg i Aftonbladet.

Själv ska jag ta tag i ett jobbigt problem – inte alls på socialbidrags-/fattignivå, förvisso, men ändå helt och hållet i samma genre. För detta är något som många av Jessica Ritzéns i ämnet initierade läsare kan känna igen sig i, tror jag: långsiktiga effekter av betalningsanmärkningar.

Jag har precis ansökt om ett lån från min bank i Stockholm, vilket i sin helhet skulle användas till att återbetala en skatteskuld och en CSN-skuld, vars storlekar i sin tur delvis beror på dåliga råd från nämnda bank. Skulderna tickar på med ränta.

Lånet är pyttelitet i förhållande till den mycket goda säkerheten; bankräntan nu otroligt låg, som ni vet. Så räntan + amorteringen per månad blir inte mer än ... tja, jag har inte räknat exakt på öret, men snudd på felräkningspengar.

Men om jag inte får lånet beviljat, då börjar hela karusellen – med förseningsavgifter, straffavgifter, räntor, kronofogden etc. Allt trappas upp.

Och idag fick jag veta att banken inte beviljar lånet, på grund av att jag fick två betalningsanmärkningar i fjol.
Det kanske är förståeligt att banken skyr kunder med prickar som pesten – men jag efterlyser lite flexibilitet. De två betalningsanmärkningarna handlar båda om räkningar som kommit på avvägar på grund av strul med eftersändningar av posten och annat, och beloppen de gällde var, i sammanhanget små – även om de blev större med diverse avgifter. (Jag har bloggat om båda fallen, det gäller Telia och ComHem. Beloppen totalt? Jag minns inte men jag gissar på något i intervallet 1 000–1 500:– sammanlagt, före inkassoavgifter.)

Mina befintliga lån till banken har jag skött minutiöst i minst tio år. De har aldrig klickat – och jag har amorterat mer än vad tjänstemännen där rått mig till.

När man bor utomlands – och ofta är på resande fot – som jag blir det dock tyvärr strul med postgången ibland (och dessvärre blir det, när man frilansar, ofta strul med mycket sent inkommande betalningar från vissa uppdragsgivare). Men i 99 fall av 100 kan man lösa detta med autogiro, vänner som hjälper en med posten etc.
Då är det synd att den där hundrade gången, då det blir mindre strul, fäller en – och att det i sin tur leder till att det ekonomiska problemet inte får sin lösning. Utan tvärtom förvärras.

Särskilt irriterad blev jag över att den handläggare som avslog min låneansökan enbart undertecknade med bankens namn, inte med sitt eget.

Till saken hör att det belopp jag ansökte om var så pass futtigt – i bolånesammanhang, ska tilläggas; det handlar om en ansenlig skatteskuld, av vilken jag dock betalat det allra mesta redan – att min vanliga bankkontakt inte tyckte jag behövde gå via honom utan hänvisade mig till den vanliga kundtjänsten.
Nu ska jag ringa och bråka med honom – och givetvis hota med att jag byter bank om hans kolleger inte skärper sig.

Ett råd till er alla därute: gör vad ni kan för att undvika betalningsanmärkningar! De är värre än tuggummi. Och tipsa gärna om banker som är ehum, mer flexibla. Jag har liksom ingen lust att ta något dyrt Blue Step-lån.

Som jag skrivit tidigare blir den effektiva årsräntan hög på räkningar som går till kronofogden – i ett av mina två fall räknade jag fram en på 362 300 354%.
Betydligt högre än 2 %, som mitt bostadslån är på. (Jag tänkte för övrigt göra mer research om inkassobolagens metoder och skriva om det för Aftonbladet eller Expressen i somras, men det blev tyvärr aldrig av.)

Förresten, jag vill inte rekommendera Blue Step, för jag har inte haft med dem att göra och känner inte till dem närmare. Formuleringar som "Genom att skriva ner hur mycket du tjänar och underteckna din ansökan intygar du till oss vad din inkomst är" ger mig förstås lite subprimelåne-vibbar à la USA.

Men jag vill rekommendera er att kolla runt på deras hemsida – se spalten "vi säger JA till fler" till vänster.
Där redogörs för en lång rad situationer som skiljer sig från bankernas typfall, och som kan vara intressant att kolla in. Särskilt för er som är medvetna om att ni hör till bankerns normfall med fast anställning och fast lön.
Jag har sedan jag var tonåring fått kämpa för att få hypotek och banker att godta studiemedel, egenföretagarinkomster och annat som intäkter i min privatekonomi – och det verkar vara en kamp som aldrig går över. Och betalningsanmärkningar hänger ju i regel kvar i tre år.

/Gunilla

P S Ni behöver inte skriva och berätta att jag inte har det lika *svårt* som den som lever på socialbidrag etc. Jag är mycket medveten om att jag isåfall inte hade haft vare sig god säkerhet eller förhandlingskraft gentemot banken (om jag nu har det?).
Jag är också medveten om att Blue Step knappast vänder sig till socialbidragstagare heller.
Och om ni ändå gör det så börjar jag kanske berätta hur människor runtom kring mig här i Harlem har det. Men då måste jag förstås ge mig ut på gatorna och trottoarerna först och ta reda på det – de sitter inte vid några datorer och berättar. ;-)

25 March 2009

Ur Dagens Story

Smakprov för den som ännu inte läst Mia; Sanningen om Gömda.

/Gunilla

Det gäller att hålla sig frisk när man är arbetslös

NEW YORK Jag har just kommit hem från en paneldiskussion på Columbia-universitetet med bland andra Joseph Stiglitz, som jag intervjuade för tidningen OmVärlden i samband med hans "Nobelpris" i ekonomi 2001. Mycket lovprisande av "the Nordic Model" och den svenska bankakuten blev det.

I DN kan ni läsa om hur tufft unga, välutbildade, arbetslösa medelklassamerikaner kan ha det just nu, i en intervju av Erik Ohlsson (text) och Chris Maluszinski (foto):
När Kate Stewart blev arbetslös försvann också hennes sjukvårdsförsäkring, som arbetsgivaren stått för. Arbetslösa kan ansöka om subventionerad privat sjukförsäkring, men en sådan lösning skulle ändå bli för dyr för Kate, som under arbetslöshetens första 170 dagar får 400 dollar i veckan i understöd. Därefter sänks ersättningen. Hyran för lägenheten i Centreville söder om Washington är 700 dollar i månaden.
– En privat sjukförsäkring skulle kosta mig 400 dollar per månad. Det har jag inte råd med. Så nu är det bara att hoppas att jag håller mig frisk. Ett läkarbesök skulle omedelbart spräcka månadsbudgeten.
(– – –)
– Ja, jag är arg. Den amerikans­ka medelklassen har alltid blivit ­itutad att är man bara flitig och laglydig, då kommer det att gå bra för en. Jag och många andra unga har flyttat kors och tvärs över USA för jobb och utbildning, och vi skaffat oss skyhöga studieskulder. Ändå kan vi inte få jobb. Men de som skapade den här röran, de behöver inte oroa sig för sin privatekonomi eller sin framtid.
Det här känns igen litegranna från akademikerarbetslösheeten i Sverige 1992–93–94, eller hur?! Fast här är ju skyddsnäten lite glesare ändå. Och det där med varsel är ju bara finlir – många amerikaner blir uppsagda på studs, de blir tillsagda att lämna skrivbordet med omedelbar verkan (t ex Kate Stewart).

Arbetslösheten i USA är nu enligt DN drygt 8 procent, men det är tydligen räknat i underkant.

Apropå det så hade New York Times häromdagen ett reportage från Trollhättan. Inom kort kommer ett fotografi här.

/Gunilla

Mitt liv som kund

NEW YORK Marielouise Samuelsson skriver det sena 1980-talets svenska samtidshistoria genom att skildra hur det var att skriva manuskript för TV-serien Varuhuset i Expressen:
När Varuhuset hade premiär 1987 hade Olof Palme mördats och det kom att heta, på ett språk som kunde ha levererats direkt från vår schablonfabrik, att Sverige hade förlorat sin oskuld. Alldeles bortsett från Varuhuset var det möjligen början på en melodramatisering av journalistiken, på en fiktionalisering av offentligheten och det var garanterat fritt fram för varumärken och finansvalpar.
De haltar lite nu, finansvalparna, de har blivit gamla och fått grå nos, men trots kriserna, nu och på 1990-talet, har köpfesten egentligen aldrig slutat och vi har aldrig, aldrig mera långtråkigt. Och fortfarande är det mitt bästa partytrick, att berätta att jag var med och skrev Varuhuset.
Aha, ett partytrick! Det har jag missat. Isåfall måste jag börja berätta att jag staterade i en massa Varuhuset-avsnitt, på den tiden det begav sig. Jag visste inte att det var, med Johan Hiltons ord i samma tidning, en kultsåpa. "När jag spelade mot Lena Endre", typ, haha.

För det mesta fick man vara kund, och gå omkring med galgar och kläder mellan diskar och provhyttar, eller möjligen stå och vänta på en hiss (som i verkligheten bara var en hissliknande dörrkuliss).
Vad jag minns hade jag endast en enda replik någonsin, nämligen "Ursäkta, har ni dam-rakapparater?" (och det var den typen av replik som inte var avsedd att höras, utan mest att fylla statisternas utfyllnadstillvaro med mål och mening).

Jag staterade för övrigt i massvis med olika TV-serier och filmer under de här åren – inte för att jag hyste skådespelardrömmar, tvärtom, utan för att det var ett så glamouröst avbrott mot den förhållandevis trista skolvardagen som gick att uppnå i mitt liv på den tiden.

Och för pengarnas skull, förstås. Jag har alltid gillat att tjäna pengar (korkat yrkesval nu, jag vet). Fast lägre timpenning är statistens är svår att tänka sig. Men att stå och frysa i flera timmar iförd 40-talskläder på gatan utanför Jarlateatern (1939) har sin charm, för att inte tala om vilken lycka det var att figurera i närheten av Måns Herngren & Co i en festlokal på Globen (Smash) en gång. Förresten innebär inspelningen av 1939 att jag fick uppleva krigsslutet på Kungsgatan – en
riktig masscen, med otroligt många statister och en budget på en miljon kronor. Och givetvis var det spännande att sitta och vänta i samma lokaler som diverse kända skådespelare. Även om väntan i alla filmsammanhang ibland kan bli sjukt lång.

En gång gjorde jag något ganska smart och fixade tio statistplatser, så att jag och nio kompisar från min gymnasieskola kunde göra ett förhållandevis lindrigt Operation Dagsverke. På Varuhuset.

/Gunilla

P S För fullständighetens skull, här är de produktioner jag minns att jag deltog i, sällan som mer än en prick: Varuhuset, Xerxes (läs episodguiden här, allt låter helt sjukt!), 1939, God afton, Herr Wallenberg, Smash, Rederiet (tror jag?) plus några produktioner som jag för mitt liv inte kan komma ihåg just nu.

24 March 2009

Tintindrömmar

NEW YORK Ah, detta är Twitterpoesi på hög nivå, i min smak – av Jan Helin:
Dagens skörd: Koncernledningsmöte. Hemligt möte. Möte med nyhetsledningen och nu i taxi för möte på Dramaten. En gång drömde jag om Tintin.
/Gunilla