.JPG)
Vilka fantastiska reportage skulle man inte kunna åstadkomma! Om fattigdomsbekämpning, demokratisk och ekonomisk utveckling, företagande, barns rättigheter, humanitära kriser och etniska konflikter ... eller helt enkelt om människor, öden, kulturföreteelser och märkliga fenomen i dessa länder! Tja, stories, helt enkelt. (Själv skulle jag förstås vilja skriva om mat och restaurangliv också.)
Men mediebranschen fungerar ju inte så. Det är ganska sällan utrikesreportrar skickas iväg på sådana där resor nuförtiden (annat var det förr, läs exempelvis Gustaf von Platens memoarer eller Jan Guillous tragikomiska "Det stora avslöjandet"). För det mesta får de sitta framför sina datorer i Stockholm och re-writa byråtexter, inbillar jag mig.
Jag hoppades nog att min utbildning i internationella relationer med inriktning på mänskliga rättigheter och internationellt företagande på School of International and Public Affairs på Columbia University här i New York (på sätt och vis ett inlägg i debatten om journalisters bristande ämneskunskaper) skulle leda till sådana reseuppdrag. Åtminstone i kombination med att jag kan dra iväg med rätt kort varsel, och numera har viss erfarenhet av fältarbete.
Fantastiskt nog har min Masters-utbildning lett till att jag fått skriva om internationella frågor i medier som TT, Amnesty Press, PAX, OmVärlden, Barn, Sveriges Radio, Fokus och SvD. Kul och bra! Men, drygt fem år efter att jag satte igång med den – och femton år efter att jag började läsa statsvetenskap och språk, och snart tio år efter att jag gick JMK:s kurs i utrikesjournalistik i Stockholm – väntar jag fortfarande på att någon redaktion ska be mig dra ut i världen och bevaka humanitära katastrofer, val, handelspolitiska konferenser eller vad som helst.
Vietnam! Bulgarien! Vilket land som helst i Afrika! Jag skulle inte tveka.
In my dreams. Med undantag för de roliga gånger då TT sänt ut mig – för att täcka upplösningen av det amerikanska presidentvalet 2004 och till orkanbevakning i Texas och Louisiana i september i fjol – har det dessvärre inte hänt.
De få resor jag annars har blivit skickad på – av förnämliga publikationer som exempelvis Gourmet och Vin&Spritjournalen – har gällt livsstilsjobb från olika delar av USA: reportage som varit superkul att jobba med. Men som kanske inte har så mycket med min utbildning att göra.
Så, alla mina resor där jag gjort jobb som haft direkt koppling till de ämnen jag studerat – i länder som exempelvis Kina, Indonesien, Östtimor, Haiti, Guatemala, Kuba, Brasilien, Jemen, Mali, Bosnien/Serbien/Kosovo, Makedonien – har alltså skett på eget initiativ och egen bekostnad. Vilket förvisso inte är det sämsta. Märk väl, dock, att Gourmet var snudd på den enda tidning med redaktörer begåvade nog att köpa in material från exempelvis Balkan och Kuba!
Chanserna till redaktionsbekostade utlandsresor ökar förvisso för anställda. Men, dessvärre ganska marginellt, gissar jag.
Nej, ska man skickas till spännande länder där det händer intressanta saker, med redaktionell uppbackning, är det inte utrikesreporter man ska bli – utan sportreporter. Jag skulle inte bli förvånad om samtliga svenska medieredaktioner har en betydligt större resebudget för sport- än för utrikesbevakning (men jag bara gissar).
Vilket naturligtvis isåfall inte är så konstigt, givet läsar- och annonsörs-intresset.
Eller så ska man bevaka kungafamiljen. För den reporter som faktiskt fått åka till just Thailand, Vietnam, Bulgarien och Brunei samt gjort "långa resor" i Afrika, Japan och Kosovo är Catarina Hurtig, när hon var reporter på Svensk Damtidning.
Uppdatering (18 november 2009): Nu läser jag om Jenny Alexanderssons resor när hon arbetade på Svensk Damtidning:
"Hon har bland annat besökt Saudiarabien, Australien, Kina och Brasilien, Abu Dhabi, Dubai och Indien tillsammans med kronprinsessan Victoria."Gunilla
No comments:
Post a Comment