Prag och Berlin, sommaren 1961

Jag kom inte på något att skriva apropå Berlinmurens fall häromdagen, och det har ju inte direkt varit någon brist på texter om det.
Men jag har tänkt mycket på vår familjeresa genom Östtyskland sommaren 1987, en tågresa till Prag kring 1 maj 1989 (då alla kompisar i Sverige tyckte att det verkade rätt vrickat att resa till ... Prag?! av alla ställen) då även ett kort turistbesök innebar anmälningsplikt hos polisen – och hur mina vänner under gymnasiets sista höstlov for till Berlin "för att vara med och hacka i muren", i november för 20 år sedan.

Så kom jag på att jag kunde be mamma berätta hur det var i Berlin alldeles före murens tillkomst. Hon och pappa semestrade nämligen i dåvarande Tjeckoslovakien och Östtyskland 1961, två veckor innan muren smälldes upp natten mellan den 12 och 13 augusti ("man förstod inte att historiens vingslag började slå, kände bara de darrningar som fågeln gör innan den lyfter från marken").

Här nedan är mammas berättelse.

Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Efter en lång förmiddag på tjeckiska ambassaden i Wien fick vi till slut genomresevisum för Tjeckoslovakien; för Östtyskland hade vi ordnat i Stockholm (och för Jugoslavien hade vi på motsvarande sätt suttit på ambassaden i Wien en vecka tidigare).
Vi skulle inte få uppehålla oss längre tid än 12 timmar i Tjeckoslovakien och hade väl minst 25–30 mil att åka med vår Volkswagen. Vi beslöt därför att åka till gränsen och övernatta i bilen, som vi ofta gjorde, så nära gränsen som möjligt. Efter en natt under några stora lövträd, som susade i vinden så vi knappt kunde sova, passerade vi exakt kl 8 som första bil tull och passkontroll på österrikisk och tjeckisk sida och satte full fart.

Vägen var efter gränsen dålig med stora hål i asfalten; vägskyltarna ofta hemmagjorda av trä och det stod givetvis på tjeckiska. Vi stannade i en större by, gick till en bok- och pappershandel och bad att få köpa en karta över Tjeckoslovakien. Nej, det fanns inga kartor, bara hur det var före kriget.
Vi fick fråga Praha?? till några personer längs vägen. Kom till Prag vid 11-12 tiden. Åt lunch på stor, gammaldags restaurang, där kyparna hade frackar som var fläckiga och slitna, väggarna rymde många flugor och matoset belägrade lokalen. Själva såg vi inte bättre ut. Vi hade T-shirts, vilket inte fanns i Prag alls då. Maten var kokt höns, kokt potatis och saltgurka, det minns jag än.
Vi tog en taxi utanför restaurangen och chauffören körde oss tveksam till en adress nedplitad av mig efter en artikel i en svensk veckotidning om tjeckiska kasperdockor, som numera höll på att försvinna som hantverk. Det fanns emellertid en äldre dam som fortfarande sydde sådana och om henne handlade artikeln. Hon blev omskriven därför att hon trots kommunismens hårda bandage vågade sig på att ha en liten privat rörelse och sälja sina dockor på egen hand. Det var en vänlig äldre dam som bodde i en källarlägenhet. Vi köpte en häst och en kossa av henne för våra nyss på banken inväxlade tjeckiska kronor, och så körde taxin oss tillbaka till vår Volkswagen på restaurangens gård och bilen stod kvar. Vi hade aldrig kunnat hitta adressen själva.

Promenad över Karlsbron som var nödtorftigt lappad i asfalten, uppför backen på andra sidan floden till den ståtliga borgen. Vi drack öl i en stor ölhall i borgens skugga. Alla såg nyfiket på oss, det fanns just inga turister i Prag på den tiden (nästa besök mer än 20 år senare var en knockout – så mycket folk överallt). En djärv man försökte sig djärvt på att tilltala oss, men det var inte många som vågade. Ingen kunde råda oss särskilt bra om utfartsvägen till Dresden och Östtyskland.

Vi räknade med två timmars bilfärd högst, men det var så mycket trafik på den smala vägen. Lastbilar fylld med hojtande soldater i långa kolonner, tanks som var omöjliga att åka om, bilar med kanoner på. Vi förstod att det skulle bli en stor militärövning någonstans. Hettan var svår och plötsligt kom ett åskväder.
Då stannade vi vid en servering i en by och satte oss på en veranda nere vid floden för att dricka något. Men serveringen var proppfull av öldrickande soldater. Det kändes obehagligt, eftersom ingen av dem hade några språkkunskaper (utom ryska) och vi startade bilen på nytt. Vi hade svårt att förstå vägskyltarna i mörkret. Jag fick gå ur och fråga vakten på en stor gallerförsedd tung industri med rykande skorstenar, och han pekade på kartan i skarpa strålkastares sken hur vi skulle åka.

Vi kom till gränskontrollen klockan 21, en timma för sent – men vad värre var, vi fick inte passera den gränskontrollen utan beordrades till en annan som låg 7 mil österut och vid småvägar. Gissa att vi fick leta och försöka fråga nya industriväktare.
Vi kom fram en bra bit efter midnatt och kom bara ut ur Tjeckoslovakien. Men de östtyska tjänstemännen hade stängt (det fanns ju ingen trafik mellan länderna på den här vägen). Vi fick lägga oss att sova i bilen utanför det stängda, tyska tullkontoret. Väcktes av ett gäng tyskar med tyrolerhattar och vandrarkäppar. De stod nyfiket och försökte titta i genom bilfönstren på den främmande utländska bilen.

Passaerade så småningom Dresden, ännu inte alls uppbyggt i centrum efter den förödande bombningen av engelsmännen i krigets slutskede. En snabb titt på Zwingermuseet i barockslottet och den berömda Madonnan med Jesusbarnet och änglar av Rafael; ännu snabbare följd av en sågspånskorv som vi köpt i en kiosk, men som vi snabbare än ljuset spottade ut i en rabatt.

Bättre väg till Berlin där vi hittade Schwedenhof – ett B&B-ställe som berömde sig av att vara svenska ungdomars favorit i broschyrer.
Berlin var en kaotisk stad. Flygfältet Tempelhof låg mitt i stadens västra del. Det bombade och i ruiner liggande riksdagshuset låg i öst liksom Hauptbahnhof, ruinerna av Friedrichskirche och blåshålet Alexanderplatz. Taggtrådsstaket fanns mellan öst och väst, som jag minns det redan då. Vi måste liksom tyskarna passera vissa kontrollställen. Det var långa köer, alla måste visa sina pass och tyskarna måste först ansöka om att få passersedel för att kunna gå över gränsen om de hade släktingar. Vakter med gevär vid sidan granskade en från sidan i tullhuset.

Skillnaden mellan överflöd i västtyska affärer och armodet i östtyska var stor. På östra sidan såg det ut som gamla tiders arbetarbodar, brunt och murrigt, med brädgolv och ointresserade expediter. Det som fanns var emellertid gott om grammofonskivor och en del goda böcker.
Vi hade växlat in östtysk valuta och gömde förskräckta lite dollar i underkläderna. Såg Pergamonaltaret och Ishtarporten på Altes Museum – det var jättefint. Köpte en bok om den japanske konstnären Hokusai för de sista östtyska pengarna, som inte kunde återväxlas i öst.

Vi återvände till västsidan efter några timmar, men promenerade längs avspärrningarna med galler och taggtråd för att se riksdagshuset och Brandenburger Tor på avstånd. Höll oss sedan till Västberlin där vi som turister blev anfallna av östtyskar som ville växla sin valuta till västvaluta, vilket var strängt förbjudet och som vi avstod ifrån. I väst fanns det gott om bilar, restauranger och hotell. I öst dominerade den ryska byggnadsstilen vad gällde hus från efterkrigstiden, med stereotypa gråa huskroppar i rad på 12–14 våningar vid Stalinallee – det var mycket dystert och fult.

Det var skönt att lämna Berlin. Alla de soldater vi sett i gränstrakterna var säkert hopdragna, då man befarade att västmakterna skulle reagera när ryssarna byggde muren mycket snabbt. Säkert behövdes soldaterna också som byggarbetare. Muren fanns färdig 14 dagar efter det att vi lämnat Berlin. Vi kunde inte ana att den skulle byggas. Jag återkom först många år senare och då var muren kvar.

Anne-Charlotte Kinn