"Inte en föreläsning utan en porrfilmsvisning"

Andres Serrano: "Piss Christ" 1987

NEW YORK Nu blir det *lite naket* här på bloggen.

Jag tycker att det blivit på tok för få officiella reaktioner på det som hände under Lars Vilks föreläsning på Uppsala universitet häromdagen. Det skriver jag, trots att händelsen fått relativt stort massmedialt genomslag med kommentarer av såväl kulturchefer (Expressen, DN, UNT) som statsministern och många andra.

Jag blev väldigt illa berörd och beklämd av att se hur det gick till när föreläsningen avbröts, och av det mobb- och pöbelbeteende som utbröt. Inte minst efteråt.
Det gör mig ont att detta kunde ske i ett akademiskt sammanhang, där det fria samtalet är själva livsluften – och det gör mig ont att pöbelfasonerna i förlängningen drabbar majoriteten svenska muslimer och, förstås, icke-religiösa med motsvarande kulturell bakgrund som ofta flytt just sådana fanatiska beteenden i sina hemländer.
Det gör mig också ont att ett inskränkt och främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna får så mycket vatten på sin skeva kvarn.
Jag blir inte upprörd bara å Lars Vilks vägnar utan även eftersom en hel del studenter och andra Uppsala-akademiker gick miste om en säkerligen intressant föreläsning och diskussion.

Några av de bilder som Vilks uppenbarligen hade tänkt tala om – eller om liknande bilder av samma konstnärer – har jag lagt in i detta inlägg (publicerade med hänvisning till fair use) så att ni kan se exempel på fotografier som vållat kontroverser och diskussioner kring yttrandefrihetens gränser.

Observera att det nästan alltid är fotografier som är kontroversiella. Måleri tycks klara sig bättre, även om det givetvis finns många historiska exempel på kontroversiella konstverk som inte varit foton.

Snart antar jag att medierna vaknar till liv och börjar intervjua Sooreh Hera – den iranskfödda konstnärinna som gjort den video som Vilks visade i Uppsala – om hur hon ser på yttrandefrihetens begränsningar. Jag tyckte det var en så självklar uppföljning, men hon nämns knappt i rapporteringen (med enstaka undantag). Detta lär dock ändras.

Det glädjer mig dock alltid att läsa Lars Vilks' blogg, vilket jag gjort av och till och sedan jag började bevaka rättsprocessen kring planerna på att döda honom, i Philadelphia. Hans blogg finns ju, sedan den vanliga hackats, här, och idag skriver han om vad hans föreläsning skulle ha handlat om.

Jag tillåter mig att citera lite längre än vad citaträtten tillåter, har svårt att skära bort något och tror ej att Lars Vilks misstycker.
Markeringarna nedan är mina, för att visa vad jag tycker är intressantast – och OBS! det är också jag som lagt till länkarna.

Sally Mann: "Three Graces" från serien "Immediate Family" 1994

"Inledningsvis presenterade jag ett antal konstprojekt som har haft uppenbar friktion mot yttrandefriheten. Andres Serrano ”Piss Christ”, Robert Mapplethorpes bilder av svarta homosexuella – båda har prövats i domstol och frifunnits. Sally Manns bild av sig själv tillsammans med sina döttrar där de alla slår en stråle. I många länder kan den inte visas eftersom den där klassas som pedofili. Jag tog också upp den polska konstnären Dorota Nieznalskas snopp i ett kors som först gett henne en fällande dom. Hon blev frikänd 2009. Jag förde också fram Soorah Heera, iransk konstnärinna som utbildats i Amsterdam. Hennes projekt om islam, religion och profeter i samband med homosexualitet skulle ha visats i Haag men togs bort av säkerhetsskäl. Den video hon gjorde ”Take me to a gay bar” lades ut på YouTube men censurerades där.

Dessa, och ytterligare några, var exempel på några yttrandefrihetsproblem i konsten. Ytterligare en sak som jag ville understryka är att det inte bara är fråga om vad som får yttras utan också vad som är lämpligt att yttra. Det här berör frågan om kvalitet i yttrandefriheten. I min föreläsning hade jag en video där jag har samlat ett antal debattörer som talar om yttrandefrihet. Bland andra framträder Jan Guillou som menar att de gånger vi står upp för yttrandefriheten handlar det enbart om ”dåliga yttranden”. Han menar alltså att vi med en suck måste acceptera eländiga åsikter och konstverk men att kvaliteten inte behöver en sådan support, ”inte da Vinci”. Mina exempel visar att han har fel. Mann, Serrano, Mapplethorpe är tvärtom exempel på konst som har mycket högt anseende i konstvärlden. När det gäller Soorah Heera är hennes video knappast något mästerverk men den hade mottagits med entusiasm av curatorn på Geemtmuseum [sic/GK] och får anses äga en rimligt bekräftad kvalitet. Men det var också intressant att den var gjord av en ”autentisk” röst från en invandrarminoritet och att den berörde de homosexuella – ytterligare en utsatt grupp som får stöd från konstvärlden.

Robert Mapplethorpe: "Bob Love", 1979

Jag tänkte att alla dessa exempel kunde ge en överblick av problemen kring yttrandefriheten. Heeras film visade dessutom problematiken då intressesfärerna kolliderar. Skall man i första hand ta hänsyn till de homosexuellas intressen eller de muslimska? Skall förhållandet att Heera är en ”autentisk” röst ge henne en starkare rätt att uttrycka en kontroversiell åsikt? Alltså inte bara en fråga om vad som för sägas utan också om vad som är berättigat.

Att detta skulle var något särskilt märkvärdigt i en akademisk föreläsning om yttrandefriheten i konsten framstår för mig som synnerligen gåtfullt.

Nu var det så att det fanns en obildad mobb i salen som inte hade en susning om vare sig konst eller principiella debatter men det vore också egendomligt om jag skulle uppfatta och ta hänsyn till detta. Om det skulle vara så att denna grupp skulle bestämma agendan för hur akademiska föreläsningar skall försiggå blir saken än mera förvirrad..."

Ur Sooreh Heras video, där en av många bilder föreställer två homosexuella iranier. De bär – för att inte bli igenkända – masker som ska föreställa Muhammed och hans svärson Ali. Se fler skärmdumpar ur hennes verk här.

Jämför detta med intervjun i Studio Ett i onsdags (12 maj) med en yngling som satt i publiken i Ihresalen på universitetet, 19-årige Hossam Al Amary.

Här är en transkription av det han säger (återigen med mina markeringar), från 11.28 i inslaget med Camilla Kvartoft och Jörgen Huitfeldt som intervjuare:

Varför gick du dit igår?
– Ja, jag gick dit för att lyssna på vad Lars Vilks har att berätta i sin föreläsning – och att man fick nå'n möjlighet att ställa frågor och debattera.

Hade du bestämt dig innan för att demonstrera mot honom?
– Nänänä, absolut inte det.

Vad var det då som gjorde dig och många andra upprörda?
– Jag kan i och för sig börja med att berätta att det som han hållde, det var ingen föreläsning – utan det var mer en porrfilmsvisning, kan man säga. Så att... tanken var att det skulle vara en föreläsning, Men det blev ingen föreläsning till slut – utan han började visa bilder, förnedrande bilder och porrfilm, där det finns minderåriga – ehhh, och ... bara det är i och för sig ett brott.

Du menar minderåriga i publiken, inte på bilderna?
– Jajamensan, i publiken.

Men han visade bilder som var gjorda av en konstnär?
– Ja, OK. Men näääjaa..? Han visade i och för sig en film. Spelar ingen roll om det är en bild eller en film. Jag vet att visar man porr för minderåriga – eller att minderåriga tittar på så'nt – det är i och för sig ett brott.

Ville du stoppa föreläsningen?
– Klart man... Det här är nå'nting som alla blev upprörda över. När han gör så mot en profet, och som alla älskar och tycker om, speciellt de flesta muslimer, och... Att han gör nå'nting så'nt, klart man ska ... att man inte är med på det.

Men du ville stoppa honom, alltså?
– Eh ... Grejen är att ... Såklart att vi inte ville att han skulle fortsätta. Men det var inte så att vi använde våld, direkt.

Du vill inte stoppa honom med våld?
– Nej. Inte med våld.

Hur ville du stoppa honom då?
– Jaaa, grejen är... Det är så här att... Jag kan säga så här: Jag hörde polisen som berättade här i ett inslag att de var beredda på att folk skulle bli upprörda, och att det skulle bli kaos. Så frågan är: Varför gör inte polisen något åt det – från början? Varför försöker de inte..? Varför säger de inte till han? Varför stoppade polisen inte filmen, när de vet att folk ska bli upprörda?

Du hade velat att polisen skulle ingripa på förhand?
– Självklart!

...och stoppa hela föreläsningen?
– ...inte hela föreläsningen....

... men just den här visningen? Jag måste fråga: När du pratar om porr, är det de här bilderna som vi talat om, med Muhammedmaskerna och homosexuella...
– Jajamensan, det var även en film också, inte bara bilder.

Om nu inte polisen gjorde det, utan du kände att du måste stoppa det för att du ville det. Vilka metoder tycker du hade varit OK att använda för att stoppa föreläsningen..?
– Ja, det är en väldigt svår fråga, för det finns ju inte... Jag vet inte... men.. det finns inget sätt förutom att stoppa det på det sättet som det gick till på...

Du menar, att faktiskt fysiskt attackera honom?
– Ja, inte fysiskt attackera honom, men att man... det fanns ju inget annat sätt... Om inte polisen stoppar honom... Hur ska..? Jag vet inte... Men... Ja, det gick som det gick i alla fall...
– Men en fråga här som jag tänkte ställa till dem som lyssnar på mig. Yttrandefrihet – är det att man provocerar, kränker och förnedrar en människa? Och: Hur skulle det se ut om varje person använder yttrandefriheten på ett sätt där man kränker en människa längre [på] samhället.

[fortsättningen av samtalet är Karin Olssons resonemang om yttrandefrihet]

Hmm, det hade kanske varit en poäng ifall Lars Vilks hade börjat med att förklara att hans föreläsning inte var lämplig för barn, så att närvarande föräldrar hade kunnat gå därifrån med sina telningar. Annars hoppas jag att de blåmarkerade citaten ovan talar för sig själva utan extra kommentarer.

Som jag förklarat flera gånger på bloggen skriver jag av princip nästan aldrig på några petitioner eller namninsamlingar. Men idag gjorde jag ett undantag:
http://www.ipetitions.com/petition/larsvilksuppsalauniversitet

Uppdatering
Här är enstaka länkar till några gamla och nya texter om det hela:

Johan Ingerö 13 maj: "Censur och skräck i Vilksattackerns spår"

Thomas Mattsson/Expressen 12 maj: "Lars Vilks rätt att kränka är okränkbar"

Per Gudmundson på svd.se 12 maj: "Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen"
Citat:

"Men hot behöver inte vara direkta eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt, uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter bli. Jag känner det i magen just nu.
Därför är det märkligt att uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska tidigare attentatsplaner mot Vilks. ”Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister”, skrev PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger dessförinnan.
Filmerna från Uppsala ger bilden av ett femtiotal personer i olika åldrar och kön som jublar över hur våldsverkare lyckas stoppa ett akademiskt föredrag. Det är ingen ”isolerad idé” i min ögon. Det är en idé som tycks dyka upp i städer över hela Europa med skrämmande regelbundenhet och precision."

Sebastian Johans, UNT 11 maj: "Vilks talar om Vilks"

Rikard Ekholm, Uppsala universitet 10 maj: "Därför bjuder jag in Lars Vilks" (länkar till fler artiklar)

Thomas Andersberg, DN 24 mars: "Lars Vilks i Andy Warhols fotspår"



I februarinumret av Paletten kan ni förresten läsa en lång text om New Yorkkonstnärinnan Madeleine Hatz, av konstskribenten Sophie Allgårdh.
Jag skrev en text för TT (publicerad av bl a SvD) om när Hatz – vars konstnärsskap jag följt sedan jag började hänga i New York 1998 – censurerades, i samband med en utställning i Denver 2004, "The Luggage Project". Se hennes verk ovan. Hennes fall drevs då av amerikanska National Coalition Against Censorship.

Vet inte om den organisationen kan göra så mycket, men den borde titta även på Lars Vilks fall. Det är mycket allvarligt när föreläsningar stoppas av våldsamma mobbar! Helt klart har NCAC tidigare agerat i USA för att försvara verk av bland andra Andres Serrano, Robert Mapplethorpe och Sally Mann mot censur.

/Gunilla Kinn