Att skriva en granskande bok, del 3

NEW YORK "Lycka till med stipendierna, Annica, så att du slipper ta lån på huset nästa gång du får korn på en bra nyhet!"

Detta käcka tillrop fick frilansjournalisten Annica Frisk igår när hon var med i "Ring P1" med programledaren Katarina Mazetti. Ett längre utdrag ur diskussionen finns längst ner i detta inlägg.

Här skrev jag igår (och här för två månader sedan) om att man som grävande journalist knappast skriver en bok för att tjäna pengar.
Visst förekommer det att grävjobb och andra större journalistiska projekt blir bästsäljare, som till exempel Lasermannen och Svensk maffia. Men dels hör det till undantagen, dels skulle jag gissa att dessa verk ändå knappast går runt, givet arbetsinsatsen. (Rätta mig gärna på denna punkt om jag har fel. Jag är ju inte själv i bokbranschen och kan inte villkoren på mina fem fingrar.)

Betänk att man som F-skattande företagare behöver fakturera rätt mycket pengar per månad, för att det efter avdrag för skatter och sociala avgifter ska motsvara en normal journalistlön. (Om jag inte minns fel föreslog en starta eget-konsult jag träffade ≈60 000:– i månaden, fast det är förstås högt räknat om man har låga omkostnader för till exempel kontorshyra.)
Betänk sedan att en författare får kanske 15–20:– per såld bok (≈2:– per pocketbok) och att arbetet kanske tar två år. You do the math (men det handlar om att man bör sälja hundratusentals exemplar, om merparten är i pocket i alla fall, för att "tjäna pengar" på det hela).

Nå, det skrivs uppenbarligen massvis med böcker hela tiden ändå, och jag har ingen formel för hur villkoren skulle kunna eller ens borde ändras. Jag är bara ute efter att okunniga påståenden om att någon skriver böcker "bara för att tjäna pengar" elimineras, när de inte är relevanta!

Men detta inlägg ska främst handla om vad jag anser är blåögdhet i mediebranschen.

Eftersom Katarina Mazetti själv är garvad journalist och författare blev jag riktigt förvånad över att hon verkade så aningslös i sändningen igår. Då ringde nämligen frilansjournalisten Annica Frisk från Falköping in för att diskutera bristerna hon ser i det svenska rättssystemet. Klicka här för att lyssna. Samtalet börjar en bit in i programmet:


Det blev en intressant diskussion om justitiemord, Thomas Quick (där Mazetti tyvärr blandade ihop de sexualvåldsbrott han begick i början på 70-talet och de mord han sitter inne för nu, och som debatten om resning gäller – och tyvärr rättade Frisk henne inte) och vikten av att såväl åklagare, poliser och andra delar av rättsväsendet som journalister granskas, samt om vikten av att vara objektiv.

Annica Frisk berättade att hon sysslar med att skriva en bok, nämligen om den man som tycks ha blivit falskeligen anklagad av sin dotter för incest (alltså en motbok till dotterns Den tusende gången; läs vad Ingrid Carlqvist skriver om detta fall).

Sedan uppstod en diskussion som inspirerade mig till denna bloggpost-serie – hur grävprojekt ska finansieras. Och det är förstås en relevant och pågående diskussion även i debatten om mediernas strukturomvandling (som jag dock inte tänker fördjupa mig i här och nu).

Det tragikomiska är att Katarina Mazetti – med tanke på hennes eget författarskap – lät så himla förvånad, när Annica Frisk förklarade att hennes arbete sker med en rätt hög grad av risktagande och personlig insats. Vad trodde hon?

Jag kan begripa att lekmän inte förstår de ekonomiska villkoren för granskande, oberoende journalistik som sker utanför redaktioner som Kalla fakta och Uppdrag granskning, men journalister borde faktiskt kunna göra det. Särskilt frilansjournalister.

Ett mycket värre exempel på aningslöshet var förstås när företrädare för Publicistklubben, Föreningen Grävande Journalister med flera inte hade någon aaaaning om att den egyptiske bloggaren Wael Abbas – som bjöds in till Sverige, men inte fick arvode för sin föreläsning utan bara ersattes för sina omkostnader – hade knackig ekonomi.

Jag undrade först om de hade tänkt att han lever på kulturstöd från den egyptiska staten? Men de hade förstås inte tänkt så långt.
"Man utgår lite slött från att alla är försörjda på något sätt", sade frilansjournalisten (!) Ulrika Knutson, Publicistklubbens ordförande.

Nå, superbra att de snabbt fixade fram ett stipendium. Läs mer om Wael Abbas och hans bloggande/journalistik i Cecilia Uddéns rapport för Korrespondentbloggen, eller med ljud för Kulturnytt här.

Stipendier är toppen och fantastiska som uppmuntran och erkänsla, eller hjälp till omkostnader – men mig veterligen finns det inte många fonder som uttalat finansierar arbetet med större rättsgranskningar. Eller som är tillräckligt stora för att räcka i de många månader och år sådana jobb kan ta. Men det verkade Katarina Mazetti också tro, se nedan. Eller så trodde även hon att "alla är försörjda på något sätt".

Men det var roligt att höra Annica Frisks rediga röst! Jag kände inte alls till henne tidigare, tvingas jag erkänna, men hon drivs uppenbart av rättspatos – på samma vis som Nuri Kino, Per Lindeberg och Ingrid Carlqvist, för att bara nämna några bokskrivande, grävande, granskande frilansjournalister.

Eller *riktiga journalister*, som Jan Guillou skulle säga.

/Gunilla

Nedan är ett avsnitt ur diskussionen, och programmet i sin helhet finns alltså här.



Programledaren Katarina Mazetti:
– Men problemet är ju: vem vill betala för vår [sic] granskning? Vem – utanför public service -- är villig att lägga några månader på att granska vissa fall?

Frilansjournalisten Annica Frisk:
– Ja, man får ju göra som jag har gjort, och som Monica Antonsson gjorde som avslöjade Gömda-boken – Marklunds så kallat "sanna" bok. Jaaa, vi tar lån på huset!

Mazetti:
– Ojojoj! Så det ska kosta...

Frisk:
– Vi skulle kunna renovera våra badrum. Men vi sätter oss och skriver det här istället. Vi gör den här granskningen, för... Jag gör det för att jag tycker det är så viktigt, alltså. Det är så allvarligt med de här stora bristerna i rättssystemet.

Mazetti:
– Det är väldigt intressant, det där, att man faktiskt måste kanske rent privat satsa sina pengar av ideella skäl för att få rättning i rättssystemet. Kan du tänka dig att det finns något annat sätt, några fonder eller vem som skulle kunna tänka sig att betala en objektiv granskning -- utan att själv ha egna politiska eller ekonomiska intressen..?

Frisk:
– Ja, jag har ju sökt många stipendier och fonder och så där...

Mazetti:
– Ja, det finns lite så'nt, va?

Frisk:
– Nä, jag har aldrig fått några pengar. Och jag har ju försökt att få... Jag har varit frilansjournalist i många år. Jag har granskat många rättsfall, ett femtontal rättsfall -- tveksamma rättsfall, då, ska jag säga – och jag har försökt att sälja reportage till tidningarna, bland annat till den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken, och jag fick en väldigt konstig förklaring: "Hur ska vi veta att det du skriver är sant, Annika?" Jag blev alldeles mållös!

Mazetti:
– Ja, jag förstår det. Det här är inte... Det här är lika svårt som att bara säga att "Alla borde få en rättvis dom", på något sätt. Det är en omöjlighet.

Frisk:
– Ja.

Mazetti:
– Men... Jag önskar dig lycka till med stipendierna, Annica, så att du slipper ta lån på huset nästa gång du får korn på en bra nyhet.