Kräftpaj med champagne, och vad Salo sa'

WASHINGTON D C Som ni säkert sett i nyhetsmedierna är det fullt svensk-amerikanskt pådrag här i Washington, med invigning av det nya House of Sweden i dagarna tre och kunglig närvaro.

Jag tog tåget hit ner i lördags trots total avsaknad av personliga cocktailpartyinbjudningar, och trots total avsaknad av uppdrag i Washington, rentav trots brist på ordnat boende.

Men det hade ju varit bra trist att sitta och sura över allt detta i New York, så jag åkte i alla fall! Det är viktigt att kolla in läget i huvudstaden emellanåt, och ett House of Sweden invigs inte varje dag.

Och det där med boendet löste sig rätt bra ändå – först bodde jag en natt på detta ypperliga B&B i Kalorama, sedan var det fullt där och jag fick flytta hem till en snäll kompis som förbarmade sig över hemlösa mig (ja, hon med dottern med flodhästarna).

Ursprungstanken var att göra diverse reportage för olika publikationer – intervjuer om amerikansk biståndspolitik, ett porträtt av en viss intressant person som just flyttat till Washington, och kanske något inför valen – men nu jobbar jag istället med vanliga nyhetstexter som jag annars skulle ha gjort från New York. Även en redan klar text om House of Sweden, som förvisso vann på att jag åkte hit på eget bevåg, såg kåken och intervjuade folk på plats!

Men annars ägnar jag mig åt att besöka invigningsarrangemangen. Huset är stiligt, och dess arkitekter synnerligen sympatiska. Det är otroligt bra med lite arkitekturstudier i bakgrunden (43 poäng på KTH-A) när man intervjuar arkitekter (vilket jag gjort en hel del). Jag vet på så vis i alla fall lite om deras värld och fattar ungefär vad de pratar om (vilket sannerligen inte gäller alla intervjupersoner). Förhoppningsvis kan det hela leda till fler texter här och var, håller på och bearbetar en viss inredningstidning.

Vet ni någon som söker boende i Washington finns det för övrigt flera s k företagslägenheter lediga, med terrass och fri utsikt mot Potomac-floden – gissningsvis är hyran cirka 10 000 dollar i månaden vardera.

Har lyckats glida in på två cocktailbjudningar = massor med gratis champagne, små kräftquicher, teriyakikspett, chokladtryffel och andra tilltugg – men tror jag får mycket svårt att ta mig in på kvällens galamiddag. Tyvärr! För jag tycker ju att så'nt är kul, tänk så många av gästerna som måste vara blasé efter att redan ha avverkat hundratals liknande evenemang...
Vi fick alla skaka hand med kung Carl Gustaf och drottning Sylvia, som Washington Post faktiskt kallade henne idag (so much for American fact-checking), och även om jag sett dem IRL tidigare var det lite märkligt att medelst handskakning och presentation konstatera att de faktiskt finns på riktigt. (Uppdatering: Förra gången jag såg dem på litet närmare håll var när Södvik, ett litet samhälle i närheten av Djupvik där familjen Kinn har en stuga, blev Årets Ölandsby, i samband med Skördefestivalen i september 2002.)

Vår nye utrikesminister lär för övrigt, enligt en väl underrättad källa som jag tyvärr inte kan röja, igår ha sagt att han inte hade någon större lust att "äta middag med kungen" utan såg fram emot att göra det med sin fru istället.
Att Carl Bildt yttrar detta i ett offentligt sammanhang, om än kanske inte avsett för publicering, måste väl vara ungefär som när Mona Sahlin för tio år sedan sade att hon "hellre åt falukorv med ungarna än entrecôte med LO" (hittar ingen exakt referens, men ni kan alltid läsa detta)?
Tja, det gällde gårdagskvällen, då mycket riktigt såväl kunga- som utrikesministerpar var för sig avvek ganska tidigt från le cocktail – men jag fattar inte att de alls skulle hålla sig vakna och äta middag, för de måste rimligtvis ha varit präktigt jetlaggade.

Igår på dagen ägde en rad musikevenemang rum vid Potomac-floden, framför den nya byggnaden – bland annat spelades det nyckelharpa, dansade indiansk pow-wow och sjöng Kristina från Duvemåla-sånger.
Och så spelade min idol Anna Ternheim! Ah, hade jag vetat att hon skulle vara här hade jag inte tvekat en minut att resa hit från New York. Har förgäves försökt se någon av hennes konserter i Stockholm eller Uppsala, men de två som ägt rum när jag varit i landet har blivit antingen inställd eller utsåld. Nu fick jag se inte mindre än tre mini-spelningar hon gjorde på ett dygn! Fabuluous.

Men den största publiksuccén här var helt klart The Ark. Jag intervjuade en av deras bandmedlemmar för kanske tio år sedan, apropå hans vegetariska matlagning på Tempo i Malmö, och märkligt nog kände han igen mig (måste vara den enda internationella rockstjärna i världen som gör det, haha).
UD gillar ju att använda svensk popmusik i sina "public diplomacy"-evenemang, och under Olle Wästbergs tid som generalkonsul i New York var svenska rockband gäster på brunch och mingel i residenset titt som tätt. Alltid en skön kontrast till de mer uppknäppta etablissemangsgästerna.
Men denna gång tror jag allt att diplomaterna blev rätt nervösa! För Ola Salo kunde inte avhålla sig från att göra vissa utfall mot värdlandets regering i sina mellansnack... Han lär ha sagt något om George Bush och om "values" i början, vilket jag missade – men jag hörde det han sade på slutet, som blev något av gårdagens snackis.

Ett flygplan drog förbi (House of Sweden ligger alldeles under inflygningsbanan till Ronald Reagan-flygplatsen) så nära att det var tvunget att kommenteras. Och Salo sade något i stil med (fritt ur minnet, och i översättning): "Ja, här i USA vet man ju aldrig var någonstans flygplanen hamnar! Men vi får hoppas att det där planet inte flyger hit ... utan mot Vita huset".
Tänk er det citatet i amerikanska kvällstidningsrubriker...inför kungaparets besök hos Bush-paret i just Vita huset idag. Men jag gissar att det inte var många amerikanska journalister på plats på evenemangen igår.

Efteråt hörde jag somliga diplomater bekymrat tala om att de väl fick skylla på "freedom of expression" om det hela skulle uppmärksammas, och någon sade: "ja, det är ju synd att han säger sådana saker, för det är ju en begåvad kille".
Ola Salo själv sade glatt – när jag frågade honom efteråt om han inte tyckte det var lite skillnad på vilka uttalanden man "kan" göra på en rockkonsert vilken som helst, och en rockkonsert arrangerad av en ambassad – att han ju "inte menade något illa"! Nä, det får man väl hoppas.
Med en befriande naivitet slog han fast att hans diplomatiska färdigheter nog inte är de bästa. Well, en del av den svenska "public diplomacy"-idén är han ändå – men det är klart att det blir problematiskt för ett rockband att låta sig marknadsföras av staten, och det kanske föder behovet att känna sig rebellisk på något plan.

Anyway, både jag och synnerligen coola och vackra Ingegerd Råman (som stått för den konstnärliga utsmyckningen på House of Sweden, och därför blev överflugen med samma plan och inhyst på samma hotell som musikerna) tycker att alla bandmedlemmar i The Ark verkar väldigt rara, och jag ska försöka se dem i New York där de spelar den 25:e!

Detta skriver jag sittandes vid ett köksbord hemma hos min kompis, i en sympatisk del av Washington kallad McLean Gardens – en bit från ståhejet och tjusigheten i Georgetown. Hela dagen har ägnats åt tidigare nämnda datorkrascher – så nu är det dags att dra iväg och beskåda kungaparets officiella invigning och lite annat. Klart slut för idag.

/Gunilla