18 March 2007

Plura matbloggar om livet i fiskparadiset

NEW YORK Ni läser väl Plura Jonssons och övriga Eldkvarns Svart blogg? För alla oss Eldkvarniacs är det såklart ett måste. Klockrent smart viral marknadsföring (otroligt många kommentarer, massvis av länkningar)!

Dels är det skoj att läsa bakgrunden till somliga låtar (som Ta min hand). Dels är det intressant att läsa om bandmedlemmarnas uppväxt i Norrköping, så att jag kan tacka min lyckliga stjärna för att mina föräldrar flyttade ifrån den staden innan jag var det minsta påtänkt. Och så är det väl ren voyeurism för oss småborgerliga typer som alltid undrat vad som egentligen menas med sex, drugs and rock'n'roll. Plura tells it all.

Fast jag har rentav börjat längta efter att bo sex veckor på en ö i Tjust skärgård (utanför Västervik). Läs bara här. Kan inte låta bli att klistra in världens längsta provcitat (men det är bara en del av blogginlägget):
Den fisk jag åt handlade jag av Curt. Han var fiskarsonen som hade seglat på de sju haven som maskinist om jag inte minns fel, och sen återvänt hem och börjat fiska igen. Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom, vi stod nere på hans brygga, som två främmande världar som kolliderat med varandra, två kufar som hittade varann på nåt sätt, ett första trevande samtal, och sen var jag där nästan varje dag och handlade fisk. Ibland hade han piggvar, oftast inga stora, men på ett till två kg, vilket är lagom för en person. Vad skall du ha för den? Äh, det väl inget att ha, du får den. Men den skulle ju kosta flera hundra i Stockholm. Ja, får jag 15 spänn då, sa Curt. Jag la den som den var på en plåt med olivolja och timjan och körde den i ugnen på 100 grader i en timme och åt den med smält smör och pepparrot, pepparrot som Kurt och hans far, Gustav grävde upp åt mig, pepparrot som växte vilt på deras tomt, den var lång och smal, den man köpte i affären ansåg de vara smaklös.

Curt hade en lucka uppe på bryggan och öppnade man den såg man ner i en stor nätkasse eller sump där fångsten simmade omkring, sen tog man en håv och försökte håva den fisk man ville ha, ibland fanns det lake, som jag flådde och skar i bitar, varvade på spett med citronskivor och sen la över glöden i öppna spisen, till det åt jag äggröra kryddad med dragon. Torsk, sik, gädda, abborre, rödspätta, gös, ål, lax, ja all östersjöns fisk simmade omkring i nätkassen under bryggan och allt hamnade i min stekpanna. En gång i veckan tändes röken upp, och strömming, ål och flundra röktes och avnjöts. Jag levde i fiskparadiset, jag åt pinfärsk fisk varje dag och har fortfarande lite svårt att handla fisk i stan, den är ju flera dar gammal men säljs som färsk. Curt lärde mig också att äta rom, eller rättare sagt hela romsäcken, man steker den bara långsamt och försiktigt, saltar och pepprar och pressar lite citron över.

Annars handlar det ganska ofta om lammgryta.

/Gunilla

17 March 2007

Varför Rudy Giuliani vore bra som USA:s president...

...enligt Rachel Marsden, Toronto Sun 11 mars 2007:
"...the fact Giuliani had an affair while married suggests he is at best a multi-tasker, and at worst a jerk. Given that the biggest challenge America faces is the multi-front war against murderous terrorists, I'd say both qualities would be a plus."

15 March 2007

Stickan's statements

NEW YORK Stig-Björn Ljunggren skriver på sin blogg (som ännu saknar permalänkar) om ett besök bland journalistik(?)studenter på en folkhögskola i Vara:
De som är på väg in i medievärlden har bra koll på att det är en upplevelseindustriell verksamhet med lönsamhetskriterier, maktbefogenheter och en ständig kamp om uppmärksamheten hos en brusberusad konsumtionspublik [min fetning].
Och inte att de ska utföra ett uppdrag från Gud om att säga Sanningen.
Men många av dem har ambitionen att kunna gå till sängs om kvällen med gott samvete.
Så istället för att diskutera om min bild av medierna är riktig (som var det vanliga förr) så pratade vi mer om "jo, så där är det väl, men vad tusan ska vi göra då..."?
Just det, det väl där vi är just nu. När jag läser Ljunggrens intressanta åsikter om mediernas roll i samhället inser jag att jag helt och hållet internaliserat dem och redan trodde att de är allmängods...

För övrigt har det visat sig att jag lite oväntat har besök här i New York i helgen – faktiskt från Vara, av alla ställen, via Stockholm. För idag ringde en kompis som igår damp ner i ett hotell på 17:e gatan.

Kul, då får jag – vars New York-kompisar knappt haft tid att ses sedan jag kom tillbaka, för tre veckor sedan! – äntligen en anledning att besöka underbara Café Gitane, och kanske kan locka med mig sällskap för utflykter till restauranger i Brooklyn och så'nt...

/Gunilla

Bloggarnas och de andra mediernas underbara värld

NEW YORK Igår var jag på seminarium med Sree Sreenivasan på New York Foreign Press Centre, en introduktion i bloggarnas underbara värld för journalister. Ni som vill se vad han gick igenom kan kolla här.

Jag var på exakt samma seminarium för snart två år sedan. Det var då jag började blogga. Jag gick dit igår mest för en allmän uppdatering, och för att bli inspirerad att kolla in fler amerikanska bloggar. Läser dessvärre alldeles för få (och för många svenska...).

Publiken var utländska, mest europeiska, USA-korrespondenter, gissningsvis alla representanter för – vad de nu fick lära sig är – MSM. Jag noterade även en svensk fellow blogger/frilansskribent, som jag är hemligt avundsjuk på eftersom han är så sjukt produktiv, vad det verkar.
En italiensk korrespondent/bloggare fick Srees uppmärksamhet då han sade att han läser Politico innan han läser New York Times. Tja, det är ju inte så konstigt, men kanske signifikant. (Mer om Politico på svenska och på engelska.)

Annars växte nog mångas skepsis ju fler bloggar Sree hänvisade till och ju oftare han sade "I read this blog all the time!". Har han något liv i övrigt, utanför det digitala? Kanske inte. (Men, vem har det.)

Ett tragikomiskt Sree-citat, apropå de omfattande strukturförändringarna i mediebranschen: "Varje gång jag har ett seminarium med amerikanska journalister är det som att sitta på en begravning". (Detta kontrasterade han med energin i nya medier, i exempelvis Indien.)

Tja, det är kanske inte heller så konstigt om man är dyster över sakernas tillstånd... Precis allt befinner sig ju i ultrasnabb rörelse i medievärlden, och det är ganska jobbigt.
Den amerikanske journalistläraren John McManus har enligt Martin Jönsson just talat på Fojos seminarium om trovärdighet i medierna, om "det bedrövliga tillståndet i den amerikanska dagspressjournalistiken, med överdriven marknadsanpassning, en ökande trivialisering och ointresse av verklig kvalitetsjournalistik". McManus driver för övrigt projektet Grade the News, där man antagligen kan läsa mer om sådant.

Vi var några svenska MSM-journalister (just det, jag är ju det också) som efteråt beklagade sig för varandra över hur trist det är med just dessa fenomen även i våra medier.
Många tidningar publicerar ju exempelvis läsartoppar med länkar till de artiklar som är "mest lästa" och "mest e-mailade" (se en mer utvecklad översikt i New York Times här; enligt Sree S har många just den sidan och inte NYT's förstasida som bokmärke) så är det inte enbart skräp och skvaller. Tvärtom faktiskt, skulle jag vilja säga.
Men det är heller inte de mest genomarbetade artiklarna som på det sättet får genomslag. Enligt mina kolleger noterar deras chefer i alla fall glatt vilka som är de mest lästa och lär i framtiden efterfråga mer av sådant. Det blir en självuppfyllande profetia. Liksom det ju är självuppfyllande när folk klickar på någon av de artiklar som är "mest klickade".

Martin Jönsson går dock vidare och argumenterar för varför man inte ska ställa bloggarna mot sådan kvalitetsjournalistik som John McManus efterlyser, apropå debattinläggen av bland andra Anders J Olsson. Läs Jönssons resonemang om "beröringsskräck" inför bloggarnas värld, och varför inte också Media Culpas sågning av Olssons argument.

Uppdatering: Mikaela de Ville skriver intressant i en kommentar till Anders R Olssons inlägg i Journalisten:
Tänk, om jag tittar på kvällstidningarnas löpsedlar den senaste tiden, matchar de på pricken de åtta sökord, som var mest populära på Bloggportalen...�
Söker jag däremot på något utrikespolitiskt, hittar jag betydligt fler inlägg, debatter, åsikter bland bloggarna än på någon av våra tidningar, vare sig det är kvälls-, fack- eller morgontidningar�
Läs dessutom det Martin Jönsson skriver om fullständig transparens på redaktionsmöten, fallet "The Spokesman Review". Verkar läskigt, tycker jag ... vi får se hur länge det dröjer innan SvD Näringsliv infört det, hehe.

Nu ska jag skriva om Kosova-lobbying, svenska Handelskammaren och om icke särskilt söta desserter. Om någon restaurangterms-kunnig människa kan tipsa om hur jag ska översätta "savory" och "savory kitchen" till svenska vore jag tacksam!
Vet ni det ska jag använda det som exempel på poängen med bloggar.

/Gunilla


14 March 2007

13 March 2007

Allmänreporter, bliv vid din läst

NEW YORK Om ni undrar så råder hjärnstillestånd och total skrivkramp här. Det senare tycks drabba inte bara mina artiklar utan även bloggen. Synd, för jag har egentligen massor att skriva om, i båda artikel- och bloggform!
Men bara för att skriva nå'nting...
De senaste dagarna har jag gjort följande:
provätning av dessertmenyer och okulär inspektion på flera tjusiga ställen downtown (har bara klarat av två restauranger, men har redan ätit upp ungefär hälften av de pengar jag får för att skriva en text – ni får gissa själva om det är på grund av låg betalning, eller höga notor, eller en kombination av detta!), gruppintervju med mig med flera för Journalisten (om vad får jag nog inte avslöja, jag återkommer), intervju av mig med unga svenska stipendiater i New York, spanskkurs och lite annat smått och gott.
Ämnen på artikel-agendan denna vecka (lite vagt angivna så att ingen redaktör ska tycka att jag avslöjar hemlisar, men så att ni ändå fattar varför jag har hjärnstillestånd – det kanske är lite för blandat): fine dining-desserter, Kosovo-lobbying, lite allmänna FN-frågor, amerikanska primärval och stipendier. Förbereder dessutom lite grejer på Det Gröna Temat.

Vi får se hur det går med det senare... Igår insåg jag i alla fall, som om jag inte hade gjort det förut, faran med att skriva om miljö när man inte är miljöjournalist. Vilket jag ju verkligen inte är.
På grund av min artikel om det indiska vindkraftsbolaget Suzlon i MiljöAktuellt kom ett långt brev till redaktionen från en kunnig läsare. En energi- och miljörådgivare i södra Sverige! Gulp. Han skriver att det...
"... nog hade uppstått en viss förbistring i artikeln om indisk vindkraft. När det står om turbintornen, som ska bli höga som 20-våningshus och tillsammans ge 1000 MW om året, handlar det sannolikt om en årlig medeleffekt av 1000 MW i stället.
Alternativt skulle det kunna handla om årsproduktionen, men den skulle i så fall ha angivits i MWh (megawattimmar) eller GWh (gigawattimmar), som är mått på producerad elenergi, medan MW (megawatt) är ett effektmått. Det gäller att göra skillnad mellan effekt och energi!"
Hmmm... Jag som inte alls har tid att sätta mig in vad jag egentligen hade skrivit just nu... Mina uppgifter kom nog direkt från det indiska vindkraftsbolaget, men antingen har jag återgett dem fel, eller så borde jag med bättre fackkunskaper ha kunnat granska och korrigera dem. Vad vet jag?! Och vad vet jag om energi och effekt. Inte mycket.

Jag fick först panik, tills jag noterade att den större delen av det lååånga läsarbrevet vänder sig till en av redaktionens egna reportrar och handlar om husuppvärmning och ventilation, alltså en annan artikel.
Well, en normal reaktion bland många journalister är att skriva ett snabbt "Tack för dina synpunkter!" till läsare som påpekat fel eller oklarheter, och att internt tala om "en så'n där jobbig besserwisser-läsare". Men min reaktion är tyvärr istället oftast en blandning av att lova mig själv att aldrig mer skriva om något som jag inte kan tillräckligt mycket om, och att skriva långa mea culpa-mail till läsaren. Vi får se hur det blir denna gång! Det kommer dessvärre att ta mig tid att sätta mig in i exakt hur det egentligen var med de indiska vindkraftverkens effektivititet....men kanske värt att göra, eftersom jag hoppas få göra fler vindkraftsrep (fast här i USA).

Annat som hänt idag: Jag har anmält mig för att få nyhetsbrev från en cool sällskapsklubb för "oberoende journalister" i London: Frontline Club. Hoppas att de öppnar filial i New York en vacker dag (vilket de kanske gör om George Soros lättar på plånboken). Moskva lär vara på gång!

/Gunilla

11 March 2007

Söndagssamtal

NEW YORK Nyss genomförde jag mitt första telefonsamtal med min yngsta brorsdotter på hennes tvåårsdag. De flesta frågor fick samma, entoniga svar (ett läte som nog skulle tolkas som "ja"). Men det var ändå en konversation. Idag har hon blivit en ['sto:tje], säger hon, alltså en stor tjej.

Nu ska jag ringa Jan Eliasson. En stor kille.

Och sedan gå ut i solen! Till en stor park här i krokarna, nämligen Central Park.

/Gunilla

10 March 2007

Attans, nu lär det dröja innan The Ark kommer hit

NEW YORK Roger Smith Hotel slog till med en särskild Melodifestivalbrunchmeny, det ni. Dock utan köttbullar.
Här på Manhattan hejade ungefär alla (hmmm...det 50-tal exilsvenskar som letat sig hit) på The Ark, fast ganska diskret får man nog säga.
Inte nog med att det är de som känns mest "New York", utan de var gissningsvis de enda av artisterna som också uppträtt här i sta'n. (Fast jag har tyvärr bara sett dem uppträda i Washington – som bekant ställdes deras tilltänka konsert på The Bowery här i New York strax efteråt in...och vem vet när USA-turnén återupptas nu!). Men hey, omröstningen var ju inte ens spännande...
Ola Salos tacktal efteråt var förresten bedårande bra, om att svenska folket tycks fatta att de är en grupp som liksom är på riktigt. Det är ovanligt med The Arks charmerade blandning av kaxighet och, faktiskt, ödmjukhet.

Uppdatering: De kollade visst på storbildsskärm på Söraby Skytteförening i Rottne också.

/Gunilla

P S Förresten, Ola Salo måste vara den enda artist som börjar tala om Idi Amin-filmen omedelbart efter en Melodifestivalseger! Bara en så'n sak...

Konservativt och alltför estetiskt?

NEW YORK Intressant kritik av konservatism och brist på cutting edge i hela Årets bild-tävlingen framförs i en SvD-artikel här.

Och ännu mer kritik av hela upplägget finns här. Fotografen Adam Haglund samtalar på sin blogg med f d ordföranden i Pressfotografernas klubb Pawel Flato. Pawel Flato kritiserar pressfotografernas brist på pressfotografiskt tänkande när de nominerar och utser priser, intressant... (Noteras bör att Flato nog är kontroversiell i fotografkretsar sedan fjolårets debatt om kloning vs trovärdighet, se här.)

Adam Haglunds första intervjudel med Pawel Flato är förresten lika intressant – om bildberättande och nyhetsjournalistik.

/Gunilla

Många frilansfotografer är det

NEW YORK Dags för lite frilansskrå-propaganda. Som vanligt visar Årets Bild-tävlingen att det ofta är frilansfotografer som har möjlighet att ta de bästa bilderna. Det vill säga, det är väl en kombination av att fotografer har svårt att få anställningar på redaktioner med krympande resurser, och av att duktiga fotografer väljer att frilansa – ofta efter att ha varit en tid på redaktioner – för att få jobba med bildjournalistik efter eget huvud, och i långsiktiga projekt.

Kolla bara in vinnarlistan här (och tänk på att flera av de "byråer" som finns på denna lista, exempelvis Moment och Kontinent, är att betrakta som frilansar-i-samverkan).

Det ska förresten erkännas att DN:s Paul Hansen är svensk pressfotografis grand old man. Men han verkar å andra sidan fungera nästan som en slags in house-frilans på DN...

vinnarlistan återfinns en av "mina" fotografer: Karl Melander, som vunnit två tredje-priser och ett hedersomnämnande för bilder från Haiti och Oman. Frilans, förstås. Grattis, Kalle!

/Gunilla

Dagens Erica: vad TV4 vill betala

NEW YORK 30 000:– – det är beloppet som TV4 erbjudit Erica Lejonroos i förlikning, för att de ska slippa figurera i en rättegång där hon stämmer dem på 2 000 000:– för sveda och värk. Summan avslöjas i Sundbybergs lokaltidning Mitti. Läs mer om stämningsansökan som jag skrev om här. See them in court?

/Gunilla

(Tipstack: Duvbo-Anders!)

Eftermiddagsmello med köttbullar

NEW YORK Så här ser programmet ut i eftermiddag, från New York-nätverket International Swede. Om mina amerikanska vänner undrar vad det handlar om får jag förklara att det är ungefär som att kolla på SuperBowl.

/Gunilla

Fri Mar 9, 2007 8:11 pm (PST)

Tja!

Det var en hel del som emailade oss och undrade var man kunde se på Melodifestivalen. Så vi ordnade en tittarfest på en timma! Visserligen så kan man sitta hemma framför datorn och titta.... Men kanske det är roligare om vi samlas och ser den på storbild med riktiga speakers?

Hemma:
www.svt.se (Man kan även se våra vänner från Stockholm Live online)

Vi samlas:
therogersmithhotel
501 lexington Avenue @ 47th street
212-7551400
www.rogersmith.com

1pm (Showen börjar exact 20:00 i Sverige)

OBS: Vi tittar på detta via webben också... så vi kan bara inte lova den klaraste bilden. Men det blir inte myket bättre om morsan skickar en vhs nästa vecka i påsten när du redan vet alla resultat.

Ulrika ordnar köttbullarna från hennes tapas meny!

Kostar inget! Bara betala för det du dricker-äter.
Rätt låt van? Vi väljer The Ark

09 March 2007

Slut på Sudanlobbyn för idag

NEW YORK Med anledning av föregående inlägg vill jag gärna påpeka att jag antagligen också kommer att kolla Melodifestivalen imorgon.

Fast här i New York börjar vi redan klockan 13, på grund av tidsskillnaden – med SVT på kabel på Manhattans svenskhotell. Jag måste ju kolla hur det går för The Ark! (Ni vet väl förresten att det var här på bloggen som storyn om Ola Salos Vita huset-groda allra först publicerades, vad jag vet, väl insmuget i detta inlägg.)

Och det går ju liksom inte att värja sig. Läser man svenska tidningar på nätet är det lika bra att hänga med i snackisarna från början. Jag följer till och med dramat om Lasse Brandebys dansande, på riktigt.
Uppdatering: Ojojojojojojoj... En danschock!!!

/Gunilla

Featuring NY photographer Radikha Chalasani

NEW YORK Ledsen om jag stör så här i Melodifestivaltider. Men apropå min intervju med Jan Eliasson vill jag att ni genast tittar på Radikha Chalasanis fotografier från svältkatastrofens Sudan. Gå till hemsidan, klicka på "index" och gå till "Sudan famine". Nu.

Kolla på alla bildserier av Radikha, förresten! Hennes fotografier är fantastiska. Klassiskt reportagefotografi. (Jag känner henne inte, men hon kom till mig i Harlem för att kolla på ett rum att hyra en gång.)

Jag gissar att hon liksom de flesta fotografer har svårt att klara den dyra tillvaron i New York och alla resor genom att fotografera svältkatastrofer, dock. Här kan ni se vad som är hennes – och många andra fotografers – bröd och smör. That's where the money is.

/Gunilla

Leg journalist? Nej tack

NEW YORK Ojojoj, det är inte lätt att vara journalist i dessa dagar. Vi ifrågasätts från alla håll och kanter – bloggare/karaokejournalister, mediekritiker, justitiekanslar, intervjupersoner, utrikesministrar och alla möjliga andra (sorry, men jag orkar inte länka till exempel på vart och ett av detta, då blir jag sittande här hela dagen för att hitta det bästa och mest talande i varje kategori – ni får gissa själva vad jag syftar på, eller fråga så kanske jag svarar). Ofta med rätta.

För att inte tala om hur yrket per definition är omöjligt! Min mamma brukar (med omtanke om mig) säga att det är hemskt att vem som helst får skriva i tidningar. Hon tycker nog att jag enbart på grund av mina examina borde ha något slags företräde i spalterna...

Så jag har fått förklara att vi ju faktiskt har yttrandefrihet i Sverige. Och att det vore absurt att reservera reporteryrket och annan journalistik för personer med en viss utbildning.
Det finns ju lysande autodidakter, och det finns naturligtvis stolpskott från landets journalistikinstitutioner. Att kräva licensiering är befogat för läkare, där det handlar om liv och död – men skriver, redigerar eller fotograferar någon hälsovådligt dåligt, så gallras vederbörande förhoppningsvis bort genom det naturliga urvalet. (Eller hmmmm...kanske inte alltid. Men det finns ju läkare som är usla trots legitimation också. Och så vidare, och så vidare. Det är i alla fall svårt att tänka sig hur en särskild journalist-legitimering skulle se ut ... även om jag tror att de kör med spärrar till branschen i exempelvis Italien och Danmark.)

Förutom att man alltid som professionell reporter konkurrerar med amatörskribenter så konkurrerar man ju även med skrivkunniga experter.
Jag vet inte hur många artikelidéer om folkrätt, säkerhetspolitik och andra "svåra" ämnen som jag lagt ner eftersom det liksom finns folkrättsjurister, FOA-analytiker och statsvetenskapliga doktorander av olika slag som kan frågorna mycket, mycket bättre.

Så ibland är det värt att påminna sig att journalistens/reporterns kompetens är en annan: iakttagelser på fältet, intervjuer med många olika personer, förmåga att anpassa ämnet till en intresserad men inte initierad allmänhet och så vidare. Det vore ju trist om alla journalister skulle tvingas bli presstalesmän och PR-konsulter.
Och säga vad man vill om experter, men deras texter är sällan levande berättelser från fältet – aldrig journalistik, helt enkelt. (Bristen på efterfrågan på "levande berättelser från fältet" är ju ett annat kärt ämne på denna blogg, men det får jag komma in på nå'n annan gnällig gång.)

Dags att upprätta journalistens sargade, professionella självkänsla – tänkte jag alltså.

Men så kommer kändisarna i SvD:s "Reporter för en dag"-serie och ställer mycket roligare och mer personliga frågor än jag eller någon nöjesmurvel någonsin skulle kunna klura ut. Dagens läsvärda exempel: Jonas Gardell intervjuar Marie Lindberg.

/Gunilla