12 November 2008

Pittsburgh i slutet av oktober – en minimetropol




NEW YORK Här är en cool och lite underskattad/okänd stad: Pittsburgh, i västra Pennsylvania. Min f d flat mate Paul studerade där för länge sedan, och så poppar den upp i alla möjliga sammanhang – så jag hade länge tänkt att jag skulle vilja komma dit. Jag har en hel del reportageidéer knutna till Pittsburgh, inte minst vad gäller stadens kulturutbud, men de är av det slaget som är en aning svåra att placera. Tyvärr!

Som ni vet var jag där i slutet av oktober, och det var kul att äntligen komma dit (åker gärna tillbaka, det går fort med flyg från New York). Förutom att jag hade Pittsburgh som bas för mina bilresor i Pennsylvania, West Virginia och Ohio – se kartan – så spanade jag in några saker i själva staden, inte minst Andy Warhol-museet.


/Gunilla

Hem till mig i Harlem med tunnelbana eller buss

[Detta är inte ett vanligt blogginlägg, utan inlagt som basinformation för vänner och bekanta på väg till Harlem så att jag kan länka hit.]

Mitt hus ligger till vänster om fotografiets mitt, med röd fasad söderut och grå västerut. Gatan på bilden är 127th Street (stationens norra utgång).













Så här åker du tunnelbana hit

Välj någon av linjerna A, B, C eller D. Av dessa är A och D express, och går mycket snabbt (8 minuter från 59th Street/Columbus Circle).
Det går också att åka linje 2/3 eller 1 till 125th Street, men ABCD-stationen har jag på stenkasts avstånd (bilden) och de andra kräver en promenad på kanske 10 minuter (se kartan nedan där alla stationer är markerade!). En annan möjlighet är att åka 4, 5 eller 6 och sedan en cross town bus, från Lexington Avenue till 8th Avenue på 125th Street.

ABCD: Sitt längst fram i tåget, om du kommer från downtown/södra Manhattan. Från perrongen, välj den enda norra uppgången: 127th Street/St Nicholas Avenue. I biljetthallen, välj den högra utgången. Det är den som syns på bilden ovan!

Gå sedan rakt framåt, korsa gatan och gå mot huset som syns i mitten av bilden. Det är tegelrött mot gatan och har grå puts på den fasad du först ser. Du är helt säker på att du kommit rätt när du noterar:
– att det står 2367 på den stiliga porten
– att det finns en restaurang kallad "Revival" i bottenplanet (ingången vetter dock mot Frederick Douglass Boulevard, d v s runt hörnan)

Min ingång är alltså mot 127:e gatan, trots att min postadress är 2367 Frederick Douglass Boulevard.

Ring på min porttelefon, som har mitt namn på knappen. Jag bor högst upp, på fjärde våningen (ap 4A).



Det går massvis av bussar hit.
Hållplatser:
• 125th Street vid Frederick Douglass Boulevard samt vid St Nicholas Avenue: M18, M60, M100
och på var sida om mitt kvarter
• St Nicholas mellan 127th och 128nd: M3
• Frederick Douglass Boulevard mellan 127th och 128nd: M10
• Amsterdam Avenue mellan 125th och 126th (+ några kvarters promenad österut): M104
Bussen är ett trevligt sätt att åka hit, om man vill se staden. Men den tar en faslig tid, särskilt jämfört med tunnelbanan.

Att ta taxi kostar 12–25 dollar, beroende var på Manhattan man börjar resan och givetvis hur mycket trafik det är. Om jag åker från vanliga platser i Midtown och Downtown brukar det gå på 15–20 dollar, inklusive dricks, för det allra mesta.
Resan går ofta via antingen Westside Higway/Hudson River på Manhattans "västkust" eller via FDR (East River) Drive på "ostkusten".

/Gunilla

P S Den som har barnvagn eller av andra skäl föredrar hiss bör välja utgången 125th Street. Då kommer man upp på 125th Street och går två kvarter norrut på St Nicholas Avenue till 127th Street. Sedan som ovan. Observera att det inte finns någon hiss i mitt hus.

Monkey business

NEW YORK Schimpansjournalistik – ett fantastiskt ord. Enligt Martin Jönsson är det ett begrepp Jan Gradvall brukar använda, som beteckning på "journalistik" som mest handlar om att ompaketera andras pressmeddelanden och texter. Detta apropå att Nick Davies idag besöker Göteborg. (Exempel på texter om rewritande som jag skrivit här, och exempel på inlägg om Nick Davies – vars bok jag fortfarande inte läst – här.)

/Gunilla

11 November 2008

Halloween i Sundbyberg

NEW YORK Mörkrets makter smyger omkring inte bara i Washington (där jag såg en del läskiga gestalter fredagskvällen den 31 oktober) utan även i Duvbo ochFrösunda! Nedan: häxan Clara, 5, och katten Astrid, 3.


Foto: Veronica Kinn.

/Gunilla

Dagens andra Palindos



NEW YORK Man behöver inte tvivla på att Sarah Palin räknar med att finnas kvar i det nationella rampljuset. Kolla bara på allt hemma hosandet kring köksön i Wasilla, med Piper, Todd och Trig, eller läs om Piper Palin som stilikon! (Hyllningsplakatet ovan fotograferade jag strax före Sarah Palin-mötet i Beaver, Pennsylvania, i slutet av oktober.)

Visst är det intressant att det är OK att sjuåriga Piper Palin intervjuas av TV-team och struttar omkring med Trig i mammas högklackade, medan det väckte ett litet ramaskri på högerkanten – exempelvis hos Dick Erixon – när Sasha och Malia Obama fick svara på frågor hos Access Hollywood i somras.

Några läsvärda texter om Sarah Palin, för dem av er som är lika besatta som jag:

Huffington Post – Adele Stan: "Palin on Today – Not Goin' Anywhere"
Huffington Post – Linda Bergthold: Palin Calls Bloggers Kids (bloggarna bland kommentatorerna försäkrar att de inte har på sig pyjamas och inte bor hemma hos mamma och pappa längre)
The Nation – Katha Pollitt: "Sayonara, Sarah"

"And so we bid farewell to Sarah Palin. How I'll miss her daily presence in my life! The mooseburgers, the wolf hunts, the kids named after bays and sports and trees and airplanes and who did not seem to go to school at all, the winks and blinks, the cute Alaska accent, the witch-hunting pastor and those great little flared jackets, especially the gray stripey one. People say she was a dingbat, but that is just sexist: the woman read everything, she said so herself; her knowledge of geography was unreal--she knew just where to find the pro-America part of the country; and don't forget her keen interest in ancient history! Thanks largely to her, Bill Ayers is now the most famous sixtysomething professor in the country--eat your heart out, Ward Churchill! You can snipe all you want, but she was truly God's gift: to Barack Obama, Katie Couric--notice no one's making fun of America's sweetheart now--Tina Fey and columnists all over America."

Katha Pollitt slår fast att USA:s feminister har flera anledningar att vara glada över Sarah Palins kandidatur:

1. Den tvingade feminister att definera sig själva och att diskutera vad som gynnade kvinnor: att rösta på en kvinnlig vicepresident-kandidat (Palin) eller en presidentkandidat som gick till val på en politik mer i linje med vad som gynnar kvinnor (Obama).
2. Den fick konservativa debattörer att tala om att kvinnor kan, och inte en enda av dem talade enligt Pollitt om hur Sarah Palin borde ha varit hemma och tagit hand om sin man. ("Thanks to Sarah, ladies, we can do just about anything we want as long as we don't have an abortion.")
3. Det starka stödet för Sarah Palin bland konservativa kvinnor visar att kvinnorörelsens ideal delvis spridit sig även dit.
4. Tillsammans med Hillary Clinton har Palin vant väljarna vid att kvinnor kan kandidera till Vita huset.

/Gunilla

Medierna älskar en vinnare

NEW YORK Editor and Publisher-redaktören Greg Mitchell avfärdar allt snack om att medierna gynnade Barack Obama och missgynnade John McCain, i texten Media in the Tank for Obama – Studies Don't Prove It (So Far) And Here's Why. Utdrag:
Så vi kommer att få läsa i åratal om mediernas starka "bias" gentemot McCain – se på alla dessa "ogynnsamma" artiklar om honom – när det i första hand (om än kanske inte helt och hållet) handla om att Obama ledde loppet och fick erkännande för det av reportrar som inte – surprise – var vare sig döva, stumma eller blinda. Tvivlar någon på att resultatet av undersökningen, om McCain hade gått upp i ledningen i oktober och stannat där till slutet, hade blivit helt annorlunda?
Ja, pressen har "bias" – den gynnar den som vinner och slår fast det (kanske för ofta).
Vidare: Kan man skylla på medierna om en kandidat gör den största andelen grodor (i denna era av faktagranskande sajter) eller gör de mest felaktiga uttalandena i tal och i annonser? Är det "bias" att visa det? Eller att granska en vicepresidentkandidat som (vet vi nu) inte hade blivit granskad av någon annan?
/Gunilla

Dagens dos av Palin the Populist



NEW YORK
Columbia-professorn Mark Lilla skrev häromdagen i Wall Street Journal om Sarah Palin som representant och redskap för USA:s konservativa "populist chic"-gren (en anti-intellektuell utveckling som han beklagar).

Fox News Greta van Susteren (som jag just upptäckt är scientolog!) gör en stjärnögd och väldigt inställsam – men ohjälpligt fascinerande intervju med Sarah Palin, publicerad på hemsidan i fyra delar.

Wow, kameran älskar verkligen denna guvernör (för att inte tala om Fox News-tittarna, se kommentarfälten)!

Palin talar om de ökända designerkläderna ("I don't see how it added up"), om sig själv som förebild för kvinnor ("I'm a feminist, whatever that means"), om varför hon väckt så starka känslor ("I am an outsider"), om hur hennes familj reagerade på all kritik ("They are tough, they can handle it"), och om hur kritikerna enligt henne mest utgjordes av "bloggare i pyjamas i sina föräldrars källare".

Med det sistnämnda syftar hon nog egentligen inte minst på The Atlantics välkände skribent Andrew Sullivan, som räknat till minst 20 Palin-lögner (and still counting; han skriver: "just trying to make any sense of the Greta van Susteren interview is beyond my cognitive skill-set").


Här finns några foton tagna under intervjun på guvernör Palins kontor (med ett antal dagstidningar utspridda på skrivbordet på det understa, för den skarpögde som vill lista ut vilka hon läser).

Det ska bli spännande att se vad Sarah Palin tar sig för framöver, förstås. Jag är fortsatt fascinerad och imponerad av henne, och över de motsatta känslor hon väcker – Hillary Clinton framstår som en riktig konsensuspolitiker i jämförelse.

Och jag tycker att Palin fungerar fint som en slags förebild, även om man inte delar hennes politiska åsikter och även om man tycker att hon på många sätt verkar populistisk och inskränkt. Men jag har träffat en hel del amerikanskor (och andra) som verkligen inte håller med mig på den punkten, utan som snarare blir kräkfärdiga bara hennes namn kommer på tal.
Fast om inte annat kan man väl ha henne som en antiförebild, och låta sig provoceras till att göra något annat och bättre – "kan den där Sarah så borde väl verkligen jag kunna", typ.
(Jovisst, jag är medveten om att det finns en logik i hur just vackra, konservativa kvinnor tillåts ta plats – läs Karin Olssons krönika om Palin som MILF.)

Jag hoppas också att hon behåller sitt sätt att uttrycka sig och inte mals ner till vanligt politikertugg. Det hoppas säkert TV-kanalerna som förstås rycker i henne också.

Inställsamma intervjuer har sitt värde, för Greta van Susteren får onekligen Sarah Palin att känna sig bekväm och prata på (men beter sig som en gammaldags Hollywood-reporter, som Sullivan skriver).
Det vore intressant med en liknande intervju, gjord av någon som hade vågat vara bara lite mer kritisk, och som hade följt upp resonemangen. Det finns mycket av det Palin säger som pockar på följdfrågor. (Om abortfrågan får hon till exempel tala på exakt samma sätt som Barack Obama, om hur det finns "common ground", trots att deras inställning i sak är diametralt olika. Jag skulle också gärna vilja veta t ex vad hon anser om att John McCains kampanj helt missade att i god tid driva de republikanska hjärtefrågorna om småföretagande och skatter – det krävdes att Obama sprang på en "Joe the Plumber" för att det alls skulle komma upp på agendan ordentligt.)

Greta van Susteren är rätt fascinerande, hon också. Jag kan inte låta bli att tro att hennes ganska ansträngda tal (hon låter som att hon just varit hos tandläkaren) måste ha att göra med alltför många plastikoperationer. Vilket hon har varit osedvanligt öppen med att hon gjort – plastikoperationer alltså, det där med "alltför många" var min slutsats.
Och som jag skrivit tidigare är jag förstås också fascinerad över att jag själv så sent som för en dryg vecka sedan bodde några dagar i van Susterens före detta dressing room, numera en svensk barnkammare i Washington.)

/Gunilla the Curiosity-Seeker

P S DN:s Maria Ringborg missar i sitt referat av hur Sarah Palin ser på sina politiska möjligheter i framtiden hur hon bäddar in det i sin gudstro. Var det inte av intresse?! Kanske inte. Eller så fick det inte plats på nätet.

Så här säger Palin i alla fall i del 4 av intervjun, som alltså implicit handlar om hur hon ser på möjligheten att ställa upp i republikanernas primärval 2012:
Faith is a very big part of my life. And putting my life in my Creator's hands. This is what I always do – I'm like, OK: "God, if there's an open door for me somewhere – this is what I always pray – Don't let me miss the open door. Show me where the open door is! Even if it's cracked up a little bit*), maybe I plow right on through that, even prematurely plow through. But don't let me miss an open door." If there is an open door for me in [20]'12 or four years later, and if it's something that is going to be good for my family, for my state, for my nation, an opportunity for me – then I plow through that door. But I can't predict what's gonna happen, you know. I can't predict what will happen a day from now, much less four years from now."
Men DN nöjer sig med att skriva:
– Visa mig var det finns en öppen dörr. Även om den skulle vara lite trasig*), kanske skulle jag plöja rakt igenom den och kanske skulle jag plöja igenom den för tidigt, men låt mig inte missa en öppen dörr, sa Palin i en intervju med kanalen Fox News i programmet "On the record".
(– – –)
– Om det finns en dörr öppen 2012 eller fyra år senare, och det är något som skulle vara bra för min familj, för min stat, för min nation, en möjlighet för mig då ska jag plöja genom den dörren, sa Palin.
Alltså utan antydan om vem hon vill ska visa henne vägen till den öppna dörren. Det låter som om det är intervjuaren som ska göra det. Oh, well.

Uppdatering:
Därmed inte sagt att jag menar att Palins gudstro måste slås upp som något underligt, vilket Dick Erixon menar att andra medier gjort.

*) A door with a crack
syftar snarare på en dörr som står öppen på glänt, en dörrspringa, än en "lite trasig" dörr!

The Purple United States of America


NEW YORK Fler val-kartogram finns här.

/Gunilla

10 November 2008

Hemma hos Sarah Palin

NEW YORK Spännande föda: älgchili och älgvarmkorv. Var? I guvernörsresidenset i Alaska, förstås. Läs mer här.

Uppdatering: fel av mig! Det var inte i residenset i Juneau, utan hemma hos guvernören – alltså i hennes privatbostad i Wasilla.

Här finns texten, med en bild på hur guvernören lagar älgchili, och det serverades för övrigt även moose cheese dogs. För er som inte heller kan få nog, på sajten finns en tio minuter lång videoinspelning från familjen Palins kök och vardagsrum.

/Gunilla

Tillkännagivande

NEW YORK Nu har jag gått med i nätverket FRED: http://www.frilansarochredaktorer.se.

/Gunilla

09 November 2008

Kameryn i repris

NEW YORK I maj skrev jag ett inlägg (United States of Arugula – Obama i salladsslungan) i vilket jag hade med ett You Tube-inslag från, den numera blåa, delstaten North Carolina. Det håller fortfarande fint:


/Gunilla

Valnattsrapport från Park Slope

NEW YORK Förutom att man borde ha varit i Harlem och framför Vita huset i Washington i tisdags kväll och förutom att man (jag) trots allt var på The Victory Party numero uno i Chicago så borde man nog även ha varit i Park Slope i Brooklyn. Se gärna Emil Arvidssons bilder därifrån – de föreställer exempelvis en överlycklig Marit Bergman, diverse barer och först men inte minst New Yorks urmodiga röstningsmaskiner med konstiga spakar och grejer. Citat ur texten:
Jag är så glad att det är klart. Det ska bli skönt att bry sig om andra saker. Det senaste dagarna har media här gått tillbaka till den trubbiga historien om Obamas hudfärg och hur historisk den är i sammanhanget, stället där vi började för två år sedan. Det har inte gjort så mycket kul med diskussionen, tycker jag, men det fina igår var att den afroamerikanska rösten inte avgjorde, den var inte ens så stor som många trodde. Obama vann som vem som helst. När jag publicerar det här har han precis gått till gymmet.
/Gunilla

On the Road i Pennsylvania häromsöndagen

NEW YORK Nu har jag äntligen laddat ner mina fotografier, ut ur kameran och in i datorn.

Men oj, det var så många och det är så tidskrävande att organisera fotofiler att jag inte riktigt vet om jag ids lägga upp några "bildreportage" från West Virginia, Pennsylvania, Ohio och Chicago (valnatten) här. De flesta fotografierna känns dessutom rätt så daterade vid det här laget, och det har inte precis varit någon brist på andra bilder från Sarah Palin-möten och Obama-volontärkontor i medierna på sistone. Tja, vi får se – kanske dyker de upp här trots allt.

Här är i alla fall ett fotografi på mig i min hyrbil, taget av mig själv just innan jag lämnar Fallingwater och drar iväg mot Pittsburghs flygplats! Det var en solig söndag (den 26 oktober) och jag bara kunde inte låta bli att cabba ner, knyta en sjalett om håret och dra iväg på småvägarna, med Antony and the Johnsons på högsta volym...



/Gunilla

P S Jag har laddat upp en del bilder i Facebook, för dem som kan se dem där.

Rojalism in absurdum

NEW YORK Vilken bisarr och fascinerande story! Utdrag:
Expressen SÖNDAG kan nu berätta att prinsen inte bara ärver två fastigheter med havstomt utan också en bostadsrätt på Lidingö, konst, aktier för åtskilliga miljoner och Jonséns kontanter på olika bankkonton.
Enligt bouppteckningen värderas tillgångarna i dödsboet till drygt 18 miljoner kronor. Men det verkliga värdet är långt högre än så, vid bouppteckningar brukar värdena sättas lågt.
Dessutom ärvde prinsen allt lösöre; en Rosenthalservis, en vigselring i guld, slipsnål i guld med stenar, gamla jaktgevär och diverse jordbruksmaskiner i varierande skick, två landskapsmålningar av Johan Krouthén i olja, en släpkärra samt aktier till ett värde av fem och en halv miljon kronor. För att bara nämna några saker.
”Vid mitt frånfälle skall all av mig efterlämnad egendom tillfalla min skeppskamrat ombord i motortorpedbåten T 46, HKH Carl Philip,” står det i testamentet. En förbryllande formulering för alla utom de få som visste att deras vägar hade korsats när Carl Philip var i tonåren.
Gymnasieläraren och prinsen hade träffats ombord på kungens motortorpedbåt i mitten på 90-talet. I prinsen såg Bertil Jonsén en ung man som han hoppades skulle dela hans intressen: ”jord och skog, djur och jakt, hav och fartyg”.
Man undrar vad mannens systerson hade gjort för ont så att han inte ens kunde få släpkärran och slipsnålen, och om han själv vet. I texten framgår hur han diskret skjuter fram Svenska Naturskyddsföreningen som förmånstagare. (Jag kommer för övrigt för första gången inte på en enda etikett att sätta på detta inlägg.)

/Gunilla

Levittown: "Self-Interest Trumped Racism"

NEW YORK Ett av de mest intressanta reportagen jag läste från valrörelsen i våras handlade om Levittown, ett arbetarklass-samhälle i Pennsylvania som verkligen representerar det klassiska USA med ett egnahem, bil, två barn, man i tillverkningsindustrin, hemmafru och en äppelkaka i fönstret.

Reportaget visade hur äldre, vita arbetarklassväljare inte kunde tänka sig att rösta på Barack Obama, och många av dem hymlade inte med att det hade ett direkt samband med hans hudfärg. Det blev en direkt utlösande faktor till Obamas kommentar om hur bittra demokrater i delstater som Pennsylvania klamrar sig fast vid sina vapen och sin religion (ett uttalande som kanske var tänkt att vara empatiskt, men som spanns och uppfattades som djupt elitistiskt och arrogant). Hillary Clinton sopade sedan mattan med Obama i primärvalet, och det var inte minst denna väljargrupp som McCain & Co hade hoppats fånga genom att kampanja hårt i Pennsylvania.

(Jag försökte för övrigt i våras sälja in ett reportage till ett svenskt magasin om Levittown, och som ni kan tänka er gick det inte så bra.)

Nu har skribenten återvänt dit och frågat människor vad det var som fick en majoritet av dem att trots allt rösta på Obama. "Självintresset övervann rasismen", blev slutsatsen, liksom att människor helt enkelt behövde lite tid vid att vänja sig vid denne främmande fågel.

Läs det gamla reportaget här och det nya här. Utdrag:
Tina Davis is the council president in Bristol Township, which has the highest concentration of Levittown voters. She said she had endless conversations with constituents who said they would not vote for Obama. “Most of them couldn’t give me a real answer why,” she said. “I had some of them reciting those stupid e-mails saying he was a Muslim. I’m pretty blunt. I would just say to them, ‘You’re against him because he’s black.’ ”
She thinks some of those who argued with her and insisted till the bitter end that they would vote for Mr. McCain just stubbornly did not want to acknowledge they had changed their minds. In the end, she believes they ended up voting out of a different kind of fear — fear for their own economic survival. Self-interest trumped racism. “They had to ask themselves if they wanted a really smart young black guy, or a stodgy old white guy from the same crowd who put us in this hole,” she said.
/Gunilla

P S/uppdatering:
Läs detta igen: "...those who argued with her and insisted till the bitter end that they would vote for Mr. McCain just stubbornly did not want to acknowledge they had changed their minds".
Verkligen en omvänd Bradley-effekt, alltså! Bradley-effekt – att människor säger att de kan tänka sig att rösta på en svart kandidat men sedan inte gör det. Ovannämnda effekt – människor säger att de tänker rösta på McCain av envishet och för att de inte vill erkänna att de ändrat sig, men röstar ändå på Obama till sist.
Detta Foxinslag från Scranton – vars spinning jag skrev om här – illustrerar nog Levittown-väljarna ganska väl: