I am an independent, traveling freelance journalist with New York and Stockholm as my bases. I write about politics, human rights, business, culture, environment, food – and whatever other news and news feature stories I can pitch. This is my diary. /Gunilla Kinn (All texts and pictures protected under Swedish copyright laws.)
At Hotel Oloffson, Port-au-Prince 2006 (photo by Paolo Pellegrin)
...och här är New York Times' berättelse från dagens evenemang på Apollo Theatre i Harlem. Utdrag:
“Before Michael we were limited and ghettoized,” Mr. Sharpton told the mostly black crowd. “But Michael put on a cutaway military jacket, pulled his pants leg up, put on a white glove and smashed the barriers of segregated music.”
NEW YORK Exakt så här dags för 40 år sedan (natten mellan den 28 och 29 juni 1969) inleddes händelserna som kom att trappas upp till kravallerna utanför Stonewall Inn, på Christopher Street sisådär 123 kvarter söderut här på Manhattan. På söndagens Pride-parad genom Greenwich Village påminde några deltagare med en skylt om att det var queer-falangen i gaysamhället (gay i vid bemärkelse) som startade alltsammans då, och det fick mig nu i sin tur att idag tänka på hur ultimat queer Michael Jackson är. Eller var. Eller var och är.
Det där måste många ha skrivit en massa om, jag ska se om jag kan googla fram något spännande (och då tänker jag på queerteoretiker och musikskribenter, inte på Mona Sahlin). Måste förkovra mig i queer-begreppet, det är förstås intellektuellt spännande. Men tråkigt att Jackson själv pendlade mellan fejkad heterosexualitet (eller hur man ska tolka giftermålen?) och synbarligen outvecklad sexualitet (eller hur man ska tolka naiviteten inför hur andra kunde uppfattade viljan att umgås med barn?) istället för att explicit stå för något ännu mer queer. Nu verkar han i och för sig inte ha varit så mycket för att göra identitetspolitiska statements genom slagord och citat.
Dagens Michael Jacksonläsning innehåller djupt tragisk information om hur hårt han drevs till comeback av omgivningen, och hur dålig hans hälsa var: "'I'm better off dead. I'm done': Michael Jackson's fateful prediction just a week before his death" av Ian Halperin i Daily Mail. Undertryckt homosexualitet, schizofreni, genetisk lungsjukdom och en miljon andra fysiska och psykiska problem, om man får tro den av allt att döma initierade artikeln, förutom allt annat han drogs med som varit allmänt känt länge. Det är plågsam läsning om en extremt ensam människa – och insikterna den ger lyfter fram all smärta i Jacksons utstrålning, i t ex framförandet av Billie Jean på 80-talet.
Liksom i alla a capella-videor som Stefan Stenudd introducerar i sitt inlägg Infernaliskt kämpande sångare (via Oscar Swartz)! Precis som Stenudd skriver blir man alldeles matt och urlakad bara av att titta och lyssna, t ex på "Another Part of Me":
Från Stenudds text, om "Earth Song" (1995) vars video framställer Jackson som något av en korsfäst Kristus-gestalt, särskilt de sista minuterna, som tar på sig jordens och mänsklighetens lidande:
Sången är ohyggligt mäktig i sin orkestrerade version (och i den monumentala videon, som syns i bild). Jag tror att det är denna sång han helst själv skulle göra till sitt testamente. A capella-versionen har inga trummor eller körer, i stället kommer då och då påträngande ljudeffekter från den dramatiska videons scener. Det blir väldigt effektfullt i sin sparsamhet. Men lyssna framför allt på hur passionerat Michael Jackson sjunger, som om det vore i ett tempel. Han såg det nog så. Rösten innehåller sorg, vädjan, raseri, triumf. (– – –) Det är inte blott sång, det är besvärjelse:
Jag fattar alla komponenter i den globala Michael Jackson-sorgemasspsykos som just nu pågår, men är förvånad över hur otroligt tagen jag faktiskt blivit av alltsammans.
NEW YORK Sista helgen i New York: halvhysterisk städning hemma i Harlem till Michael Jackson på hög volym, tillsammans med min tjeckisk-svenska kollega H från New Delhi; hon på väg till San Francisco via Philadelphia, Princeton och New Hampshire Förutom städningen (eller som belöning för den) igår: Besök på japansk lönnkrog och ukrainsk diner i East Village, födelsedagsfest hemma hos min ugandiskindiskbrittiske vän S på/i Lower East Side (där min tamilskeamerikanske ex-sambo P dök upp med japansk-tysk-svensk-amerikansk date OCH en pakistansk dito – simultan dubbeldate, alltså, ganska avancerat!) och så idag, vid 8th Street och 7th Avenue: Beskådan av Pride-paraden som var full av colombianska och peruanska transor och en massa andra deltagare – läkare för allmän sjukvårdsförsäkring, barn till bi- och homosexuella, polyamorösa, homosexuella byggnadsarbetare, fag hags och diverse andra mer eller mindre queera subgrupper. Det var en stilig parad, som kändes extra viktig med tanke på alla diskussioner om sexuella minoriteters rättigheter som pågår i USA just nu, och flera i tåget bar tröjor prydda med "40" som symbol för de år som gått sedan den moderna gayrörelsen startade med kravallerna utanför Stonewall Inn i månadsskiftet juni/juli 1969.
För att droppa ännu fler nationaliteter som dykt upp under helgen, så uppenbarade sig idag sommarens två hyresgäster och visade sig vara turkiskdansk respektive koreanskdansk!
NEW YORK En av alla kvinnor som samlades utanför Apollo Theater igår, se föregående två inlägg. När jag kom dit förväntade jag mig förkrossade och ledsna människor, men det var nästan bara jag som verkade tycka att allt känns så sorgligt. Alla andra där dansade och sjöng tillsammans som galningar. "Jag tänker på all glädje Michael Jackson gett oss, i så många år", sade en man till mig. "Redan samma kväll han dog kändes det som att vi skulle fira hans liv och musik snarare än sörja hans död."
NEW YORK Precis överallt i Harlem – från varje bilstereo, från varje trottoarförsäljares högtalare, i delikatessbutiken – hörs Michael Jackson non stop. Och här hemma också. Jag streamar musik från en brittisk radiostation. Utmärkt städmusik. För nu är det nedräkning. Två dagar till i New York.
Sydsvenskan hade förresten en artikel i augusti, apropå Michael Jacksons, Madonna och Princes 50-årsdagar, där de två intervjupersonerna förutspådde att Jackson knappast skulle få leva till 60.
NEW YORK Jag hade höga förväntningar på The High Line Park, men det har faktiskt blivit mycket bättre än jag trodde! New Yorks bästa sevärdhet från och med nu. Ikväll var det extra härligt att gå omkring där och fotografera, det var en särskilt stämning beroende – tror jag – på att det var den första varma, soliga sommarkvällen efter många dagars trist väder. Och för att de flesta nog ännu inte hade hört talas om Michael Jacksons död.
NEW YORK I lördags var jag bjuden på BBQ hos vänner i Brooklyn. Ni kan ju tänka er vad som hände med den – inställt på grund av regn. Evenemanget flyttades till söndagen – men det var regn(risk) då med, så nu blir det istället den 4 juli. Och då är inte jag här. Trist, för jag hade verkligen sett fram emot det och har inte varit på BBQ-kalas på tid och evighet (och inte på så många överhuvudtaget här i USA). Men You Tube och några snubbar från North Carolina bjuder på en liten exposé av traditionerna i södra USA (via Jens Linder)...
...och här i New York finns förstås massor av urban bbq-ställen (som jag borde skriva en text om någonstans) och här i Harlem finns Dinosaur som jag får lust att gå till genast! (Fast möjligen för att äta fisk och inte kött.)
Men i relation till den tid, diskussion och utrymme som ägnas åt samtidslitteratur är journalistiken på undantag, trots att den ofta är både mer träffsäker och tätare skriven. Det är dessutom sällan ett reportage är resultatet av ett uppdämmt behov att berätta om sina misslyckade postpubertala kärleksaffärer och hårda magar...
Detta slår mig när jag läser några av årets svenska reportageböcker.
(– – –)
Reportagen ger exakta polaroider av vår tid, våra strukturer och fängsel – på ett sätt som få samtidsskildrande författare klarar av. I bästa fall samlas dessa journalister och reportage upp av förlag som ger texterna och berättelserna längre liv.
I sämsta fall har dessa texter glömts bort till lunchen och ligger återvunna i pappersåtervinningen till fyrakaffet.
NEW YORK Ledsen att jag inte hunnit blogga så mycket på sistone. Men här har ni en text som jag skrev för ett tag sedan – om att kompostera fastän man inte har någon trädgård! Hur är det med stads- /lägenhetskomposter i Stockholm och annorstädes i Sverige?
/Gunilla
P S Jag tror att rubriken är en smula missvisande, för de flesta komposterare finns antagligen i Brooklyn! Men, vad gör man inte för allitterationens skull.
NEW YORK I min klass på SIPA gick Nahid Sihamdoust, en persisk tjej uppvuxen i Hamburg (och även hennes syster). Jag kände inte henne så väl, men hennes dåvarande pojkvän är fortfarande en av mina bästa SIPA-vänner, så jag håller lite koll på henne. Sedan vi tagit examen för sju år sedan (oj!) for Nahid till Teheran och började snart jobba för Time (och han bor i Makedonien). Idag har Nahid skrivit om sitt hemland Iran, från Beirut dit hon dragit tillfälligt: Forbidden Iran: How to Report When You're Banned
After the leader's speech, in which he blamed the unrest on foreign countries as well as "enemies in various media, which mostly belong to the malicious and evil Zionists," I decided it was time to leave. Reporting Iran over the past week has been a dangerous enterprise for everyone, but I knew that as a dual-national on freelance assignment for TIME, I was a particularly soft target. Soon after, other journalists were expelled or detained, including a reporter for Newsweek.
The fund does not intend to compete directly with established media, but will instead provide the seeds from which the big story can grow. It will help provide the initial cash & support required to back journalists who want to dig into risky and difficult areas: exactly the sort of things for which it is hard to get funding.
We want to aim locally and globally – to support the sort of investigation of grassroot stories and services that is dying by the minute as local newspapers are hit hard; and to support those many stories of vital public interest in Britain that have an important international connection, particularly in the developing world, but where the costs of chasing down the truth may seem prohibitively high.
Many of us involved in this project are veterans with a long track record but our primary aim is to support a new generation of up-and-coming investigators — to raise morale among talented people who may be searching in vain for the support needed to pursue their great ideas.
(– – –)
... our key aim — when long-established business models are struggling — is also to be an incubator for new ideas and methods not only to pursue investigations but also how to fund them. We hope to launch an experiment with all sorts of innovative fundraising methods — all of them with the common aim of guaranteeing the independence and objectivity of public interest reporting.
NEW YORK Om ni någon gång undrar över vad begreppet "matnörd" står för så räcker det nog att läsa den här två år gamla tråden hos Lisa Förare Winbladh, där det bästa sättet att använda hibiskussalt diskuteras.
Otroligt bra förslag, för övrigt: granatäppelsallad, hälleflundra-carpaccio, grillade pilgrimsmusslor, margarita, melonsallad, Anna Bergenströms baguetter (ett av mina favoritrecept)... Läs länken själva så ser ni hur hibiskussaltet kommer in i bilden.
Jag har varit matnördig på ett helt annat sätt idag, nämligen genom att ha ägnat minst tio timmar (!) bara åt att finputsa en text om Alice Waters... Det är längre tid än vad det tar att fara till Berkeley, inte klokt faktiskt! (Hur lång tid allt utom just denna omgång finputsande gått på vågar jag inte tänka på..!)
Uppdatering: Nu är texten äntligen ivägskickad, efter ... nej, jag kan inte ens avslöja hur många timmar det tog att peta i den.