Slumpgenererad journalistik

NEW YORK Jag har som kanske märkts varit sur på mig själv som mest suttit hemma och tryckt framför datorn de senaste dagarna, trots att det varit verkligt pangväder hela helgen. Likadant var det idag. Jag kom aldrig iväg, kändes det som, trots att jag verkligen borde gå ut på sta'n och i solen och fotografera.
Men till sist, sent på eftermiddagen, när jag var klar med diverse skrivande och ringande, kom jag ut. Och det går som sagt inte att sticka ut näsan genom dörren utan att de mest fantastiska och alltid helt oväntade berättelserna om livet i Harlem dyker upp framför ögonen, in i öronen och kanske dessutom anteckningsblocket.

Denna gång var jag på väg till en liten mexikansk restaurang (som jag dock hittat i New York Times och sparat på ett tag) och där hamnade jag till sist också.
Men först efter att ha börjat tala med alla möjliga: folk på 125:e gatan som säljer Obama-tröjor, nioåriga tvillingar på samma skateboard på Pleasant Avenue, puertoricanska fruktförsäljare... Dessutom dök det förstås upp en massa bra bildmöjligheter (om de blev lika bra som filer i min kamera är en annan sak), mest på olika hus, trädgårdar och skyltar.

Stötte sedan av en slump på en grekcypriotisk f d City College-doktorand i matematik, numera bageriidkare eller vad man ska säga, på grund av att jag gick in i en brödbutik i Spanish Harlem för att spana på bagels (till en artikelförfrågan om sådana) och för att köpa några rugelach.
Vi började prata, och till sist fick jag följa med bakom kulisserna där det bakades massor av cheesecake, munkar och morotskaka, och in på det trånga kontoret där han glatt berättade allt möjligt om sina anställda, och om sin syn på det amerikanska hycklandet vad gäller immigration och immigranternas arbetsmarknad.

Hela stället var ett helt oväntat Fynd – "fältfynd", som en lärare på JMK sade – nämligen rena guldgruvan för stories om just arbetsmarknad, immigration, integration, Harlem, Den amerikanska drömmen, you name it – vilket var syftet med hela promenaden. Fast jag visste ju inte att just bageriet skulle dyka upp eller att jag ens skulle gå dit (hade varit där tidigare och köpt bröd, men det var länge se'n).
Jag fotograferade som en galning – vilket gick så där, eftersom jag hade ont om plats på minneskortet och ont om tid, samt eftersom det var trångt och upplyst med fula lysrör. Men väldigt häftigt med alla människor, plåtar med bröd och färggrant strösslade doughnuts om vartannat!



Bagerisnubben (alltså han som ägde hela stället, inte killen ovan) lät mig inte gå därifrån utan en låda full av bakverk. Så nu ligger det en massa kaloribomber som jag troligen aldrig äter upp, såsom croissanter, muffins och munkar med chockrosa glasyr och strössel i frysen.
Och kanske ska jag få komma hem till en av de anställda en vacker dag, en ung mexikanska i vars lägenhet som jag tror är obetydligt större än min (men med lägre hyra) det bor tre små familjer med totalt sju personer. För som vanligt leder en story till flera, när man är ute och "träffar nyheterna" som Nuri Kino brukar tala om.

Till sist hamnade jag på restaurangen jag ursprungligen hade tänkt gå raka spåret till, vid 116:e gatan och 3:e avenyn. Men vid det laget var jag så full av intryck att jag inte klarade av att göra någon intervju (och de som jag skulle träffa var heller inte där idag). Så där gjorde jag ingenting annat än att äta biff-, kyckling- och kaktus-tacos, dricka en Corona med lime och skumma dagens New York Post.

Sedan taxi hem! Tydligen hade jag trots allt blivit lite lagom uppjagad av studentens fråga häromveckan om säkerheten på jobbet som ghettobaserad frilansjournalist, och eftersom jag råkade ha en kamera i väskan och 500 dollar i plånboken och inte är riktigt lika hemma i östra Harlem som i västra var det bäst att ta det säkra före det osäkra. Men mest av allt tog jag taxi av snabhhet och bekvämlighet. Vågade inte fråga chauffören om var han kom ifrån eller om hans syn på arbetsmarknaden, det fick liksom räcka. Annars är ju taxichaufförer alltid fantastiska stories här i sta'n (och andra städer) och dem man lättast ramlar över.

Tror jag ska gå över helt till slumpstyrd journalistik – att gå ut och gå och se vad som händer. Det är faktiskt en ganska spännande metod, och liksom motsatsen till att sitta på en redaktion och skriva rewrites på pressmeddelanden.

/Gunilla