Stort utbud, liten efterfrågan på politiska reportagebilder

NEW YORK Häromdagen skrev jag att jag befarade att de många fotografier som jag tog i Oaxaca den 16 juli
a) med risk för mitt liv, eller i alla fall min hälsa (tårgas och stenar flög genom luften)
och som jag
b) lagt ner totalt en hel dag på att ta och sedan en hel natt på att välja ut – och sedan skicka – inte skulle komma att publiceras/säljas.

Mycket riktigt. Enligt bildbyrån var det som att elda för kråkorna eftersom tidningarna inte vill betala extra för reportagefotografier. Den lade ut bilderna, men inte med någon stor entusiasm eller prioritering, vad jag förstått.

Väldigt trist att det är så här, för det handlar inte precis om några jättebelopp för blaskorna – 700 kronor per styck kostar fotografierna (varav jag får hälften, och bildbyrån hälften). I det här fallet fanns det dock bilder från någon av de internationella bildbyråerna att tillgå (Reuters, kanske) som ingår i tidningarnas bildabonnemang, så min text behöver inte gå oillustrerad.

Dessa fotografier var nog också betydligt mer dramatiska, och säkert tekniskt mycket bättre än mina. Det vi fotograferade var delvis en sammanstötning mellan poliser och politiska aktivister i Oaxaca, och denna resulterade i att inte mindre än fyra pressfotografer blev skadade av kastade stenar. Så nog var det dramatiskt, alltid – se mina bilder nedan.

Jag skriver detta delvis för att jag ibland stöter på uppfattningen att man tjänar mycket pengar på att ta bilder från krigscener och andra kris- och katastrofhärdar. Så är det sällan.

Självklart kan en skicklig fotograf som lyckas ta bilder på ett unikt skeende i en het, aktuell konflikt ta bra betalt, men det är liksom undantaget. (Ett exempel kan vara den Aftonblads-fotograf – har glömt bort hans namn – som tog unika fotografier på när makarna Ceaucescu lynchades i Rumänien. Det gav honom en rejäl hacka, läste jag i nå'n intervju med honom.)
Generellt skulle jag tro att riskerna överväger intäkterna i de flesta fall, och är det en stor grej så finns det i regel också rätt många fotografer på plats. Det vill säga, det blir ett överflöd av bilder på nätet, hos bildbyråerna och annorstädes – särskilt nu när det är så lätt att ta och skicka hem bilder digitalt. Det är helt andra drivkrafter än de ekonomiska som driver en.

Men det är naturligtvis förmätet av mig att spekulera om detta, eftersom jag liksom inte är fotograf annat än som komplement till reportrandet. Proffsfotografer som eventuellt läser detta, och som är vana vid att ta stora risker samt att deras allra bästa bilder inte kommer in i tidningen, får gärna kommentera!

Och kommer inga kommentarer kan ni alltid läsa detta gamla inlägg med relaterade citat från tre fotografer.

/Gunilla


Storyn: Den 23 juli skulle den första omgången av Oaxacas officiella firande av folkdansfestivalen Guelaguetza gå av stapeln (den andra på måndag, den 30 juli). Som protest mot delstatstregeringen ordnade den politiska rörelsen APPO den 16 juli sin egen festival, och några av medlemmarna/aktivisterna försökte markera genom att även försöka ta sig till den amfiteater där det officiella firandet alltid hålls. Polisen hade dock spärrat av det området, och hänvisade till att APPO ju fått tillstånd att vara på ett visst torg i staden.

Ett antal aktivister satte eld på några bussar på Héroes de Chapultepec-avenyn, för att provocera/protestera. Under några timmar mitt på måndagen konfronterades polis och aktivister – båda grupperna med stenar i hand. Alltsammans en våldsam påminnelse om fjolårets mycket allvarliga och utdragna konflikt i staden.

Resultatet blev ett 60-tal sårade (däribland aktivister, poliser samt även pressfotografer) och ungefär lika många gripna. Minst fyra bussar förstördes; dessutom uppstod svåra skador på flera hotell, restauranger och butiker.

Läs mitt reportage inför den 23 juli (som avlöpte lugnt!).


Bilden ovan: Polisen skickade ut ett antal tårgasbomber för att lamslå Appo-aktivisterna, som av myndigheterna och delstatsguvernörer anses ha provocerat fram alltsammans. Flera aktivister använde Coca Cola – och bindor indränkta med vinäger, ej på bild – för att lindra effekterna av den stickande gasen i ögonen.
De kravallutrustade polisstyrkorna fick protestanterna att retirera och skingras till sidogator, bland annat genom att skicka tårgasbomber framåt.


Politiska aktivister med mer eller mindre lös koppling till organisationen APPO (Oaxacas folkförsamling) springer bort från tårgasbomberna.

Allt detta hände alldeles utanför min skola! Vars skolgård är så här idyllisk:


Fast den 16 juli såg det ut så här blott några meter därifrån (muren till höger i bild, bakom den stängda tidningskiosken, är skolans) på Avenida Héroes de Chapultepec:


...och här är skolans ingång, med en av aktivisterna bränd ställning för motoroljeflaskor i förgrunden (samma plats som ovan, fast tagen från motsatt håll – jämför trafikskylten till höger som man ser baksidan av ovan):


Man får vara glad att bensinstationen som ligger här inte flög i luften. Jag slogs för övrigt av att både aktivister och poliser använde stenbumlingar som vapen! Se polisernas här (notera även den primitiva "påkbatongen" som polisen närmast mig bär, förutom en sten – den var verkligen som en stor pinne direkt från skogen!):



Kan tilläggas att aktivisterna (eller demonstranterna, frihetskämparna, provokatörerna eller vad man nu vill kalla dem) förstörde skyltfönster (se nedan), bilar och annat för rätt stora belopp... Appos trovärdighet blir heller inte direkt större av att en del av deras propaganda innehåller en hel del hammare och skäror, samt fotografier på Stalin och grabbarna. Men NB, rörelsen är inte direkt enhetlig.



Human Rights Watch, Amnesty och människorätts-delen av Organisation of the American States har i alla fall kritiserat polisens metoder och eventuella övervåld och ska titta närmare på vad som hände den 16 juli.