Goda råd om att ta betalt

NEW YORK Detta filmklipp tilläggnas särskilt L, som jag hjälpte med lite frilansförhandlingsteknik häromnatten!

Från dokumentärfilmen Dreams with Sharp Teeth.

/Gunilla

Sverige/Schweiz

NEW YORK Som jag ofta skrivit är Sveriges Radio så gott som den enda svenska nyhetsorganisation som ännu har ett rejält och någorlunda imponerande och rätt så finmaskigt, nåja, nätverk av korrespondenter. Numera har SR även en särskild utrikes-hemsida. (Transparens: jag har jobbat på Ekots utrikesredaktion och känner flera av korrarna och de före detta dito.)

Trivia: en kollega berättade om hur medierna fungerar i hans hustrus hemland, Schweiz. En schweizisk tidning – kanske var det Neue Zürcher Zeitung? – har massvis med korrespondenter, så många att jag bara gapade när jag hörde antalet. Som jag tyvärr inte minns, men betyyyyydligt fler än Sveriges Radio som med 14 utsända korrespondenter/långvariga stringrar har många, många fler än någon annan svensk redaktion. Diskussionen på utrikesredaktionen/i tidningsledningen är, enligt honom, på nivån: "Ska vi ha kvar vår korre i Kiev, eller ska vi flytta vederbörande till Odessa?".

Det är fullt möjligt att det här är den sortens moderna myt som sprids bland somliga journalister. Om någon som läser detta kan komma med fler upplysningar om finmaskigheten i schweiziska korrespondentnät är de förstås välkomna... Kanske har NZZ bara utnämnt ett antal statusproletärer till korrar på skoj! Eller kanske handlar det om någon helt annan redaktion. Och blaskan verkar ju inte precis vara något under av modernt tidningsmakartänkande, att döma av klippet ovan.

/Gunilla

Bloggen fyra bast

NEW YORK Idag fyller bloggen fyra år! Tror jag, de första inläggen jag skrev är lite grann höljda i historiens dunkel, men det var den 24 mars eller så jag skapade den första bloggen. Och några av de första ordentliga inläggen skrevs på en resa jag gjorde i New Mexico – från Albuquerque till Santa Fe och sedan söderut, mot Las Cruces, El Paso (Texas) och Ciuad Juárez (Mexiko).

/Gunilla

Reporterskola; inlägg i repris

Marianne och Gunilla Kinn, inför intervju om Stockholms skolmat, april 1981.
Foto: Kent Östlund, Svenska Dagbladet (papperskopia fotograferat av min dator).

(Detta inlägg är en sammanläggning av text respektive bild i två postningar jag gjorde i december respektive februari, endast en detaljförändring i textens första stycke. Jag kom att tänka på det jag skrev apropå det Monica Antonsson skriver idag, om att bäva lite inför en publicering.)

STOCKHOLM När jag var 9 år var jag med och gjorde ett reportage om Stockholms skolmat för Svenska Dagbladets dåvarande barnsida – som kallades Svenska Barnbladet. Jag och min syster ställde frågorna (och var med på bild, tror dock ej att det var den ovan som publicerades utan snarare en med oss och intervjupersonen) och den vuxna reportern skrev ut texten.
Den blev helt OK, men jag kommer ihåg hur jag reagerade på att vissa citat kändes lite konstiga. De stämde inte riktigt med hur jag eller någon annan hade uttryckt oss, och något som jag sade blev ett citat av min syster eller tvärtom.
Trots att helhetsintrycket var bra och trots att jag gillade reportern så grundlades där en mild skepsis till journalistik, som ni ser konsekvenserna av i mediekritiska inlägg här och på den gamla bloggen. Eller det kanske var att jag på något sätt insåg journalistikens begränsningar.

När jag var 14 år blev jag intervjuad av Aftonbladet – apropå att jag hade vunnit ett av priserna i Stockholms stads arkitekttävling om Sergel City – och jag kan tänka mig att jag inte riktigt kände igen mig i den texten heller.
Äh, den var rätt OK, faktiskt. Det jag reagerade mest på då var faktiskt att Kamratposten hade skrivit en notis om mig, enbart byggt på Aftonbladets text och med inköpt bild från Aftonbladet. Jag förstod inte då varför de inte hade kunnat ringa mig, och blev helt enkelt förvånad över att stifta bekantskap med genren "rewrite". Jag hade i många år läst Kamratposten, men tyckte att tidningen hade försämrats i takt med att jag blev äldre (om jag växte ifrån den eller om den faktiskt blev sämre har jag ingen aning om) och att de nöjde sig med att rewrita en kvällstidning befäste i mitt tycke den utvecklingen...

När jag var 18 år jobbade jag en sommar som båtguide på Strömma Kanalbolaget. Efter en av turerna, på lilla Sjöfröken om jag inte minns fel, kom en av passagerarna fram och ställde några frågor om hur det var att jobba som guide och vad jag brukade rekommendera Stockholmsbesökare. Det var ganska vanligt att turisterna gjorde det av nyfikenhet, så jag pladdrade alltid glatt på trots att det ofta var ont om tid mellan arbetspassen.
Denna gång visade det sig att den nyfikna var reporter från Expressen – men det sade hon först efter intervjun. Mest för att de då ville ta en bild.
Jag kände mig lurad, som inte fått veta i förväg att jag blev intervjuad för publicering – och tyckte att jag lät ytterst fånig och inte särskilt genomtänkt i den färdiga artikeln (som helt enkelt handlade om tre turistgrejer i Stockholm som reportern provade på under en dag). Det var alltså inte något särskilt känsligt eller kontroversiellt ämne, men jag tyckte i alla fall att det var konstigt.

Efter cirka fjorton år av eget journalistiskt arbete kan jag förstås sätta mig in i alla dessa reportrars utgångspunkter. Det är omöjligt att återge *verkligheten* så att alla inblandade känner igen sig. Det är svårt ens att läsa sina egna anteckningar, än mer att göra korrekta citat av dem... Och det är en jobbig logistik förknippad med att skicka ut sitt manus – eller delar därav, eller enbart citaten – till alla som citeras, än mer hur man ska göra om intervjupersonerna börjar *krångla* i efterhand. Till en nyhetsintervju hinner man inte alltid, och är det medievana personer behövs det verkligen inte alltid heller – beror förstås på sammanhanget. Ibland kan det bli rätt hårda förhandlingar, när någon vill ta tillbaka något han/hon sagt, och jag får förklara varför jag tycker det är viktigt att ta med eller vice versa. Ofta inser jag under "förhandlingens" gång att något kan vara viktigare för både intervjupersonen och storyn än vad jag hade förstått.
Jag har givetvis också många gånger gjort som Expressen-reportern i exemplet, det vill säga börjat småprata förutsättningslöst med någon, för att ringa in ämnet i största allmänhet och för att först kolla om vederbörande säger något som alls är intressant och relevant för intervjun.

Men jag bär med mig dessa erfarenheter – som faktiskt ganska länge fick mig att avvakta lite inför journalistyrket, en bidragande orsak till mina utbildningsmässiga kringelikrokar. Det är inte alltid jag är så himla noga med att till exempel kontrollera citat numera, för jag intervjuar ju oftast personer som inte läser svenska – men det har också hänt att jag översatt mina egna artiklar till engelska om någon verkligen velat kontrollera vad jag skrivit. Så länge det inte handlar om att avslöja något så presenterar jag mig så snart som möjligt som journalist.

Och i de flesta fall försöker jag framför allt förklara vilken kontext jag tänkt placera en intervjuperson i – vad texten som helhet ska handla om, även om intervjupersonen bara är en av flera som kommer till tals. Ibland vet jag faktiskt inte riktigt exakt vilken vinkel jag kommer att landa i, men då talar jag om det istället.

Jag återkommer antagligen framöver till min inställning till citatteknik och förhållande till intervjupersoner, för det är jag så intresserad av att jag rentav tänkt på det som ett möjligt ämne för en doktorsavhandling i journalistik (som jag dock högtidligt lovar att jag aldrig ska börja skriva!). Det som vore intressant att forska kring – någon annan får mer än gärna ta hand om uppslaget! – är den spännvidd som finns i inställning mellan olika typer av journalister, mellan olika journalist-individer, och mellan journalistkåren å sin sida och "allmänheten" å den andra.
"Är det en sådan där jobbig jävel som ska läsa texten?" frågade till exempel en av mina arbetsledare under min praktikperiod på Den stora dagstidningen – och jag tyckte det var alldeles självklart att jag skulle skicka ut min artikel till intervjupersonen för genomläsning, eftersom ämnet rörde komplicerad medicinsk forskning och jag var inne på blott andra dagen som JMK-praktikant... Redaktionen borde rimligtvis ha tyckt att det vore bra om eventuella missförstånd/faktafel kunde redas ut innan tidningen gick i tryck.

Jag tror att synen på intervjupersoner som "jobbiga jävlar" ofta odlas på många redaktioner, oavsett om de är makthavare, experter eller så kallade vanliga människor. Själv är jag en sådan där blödig reporter, som skulle bli olycklig om den jag intervjuat tar avstånd från texten, tidningen och hela mediekåren på grund av något jag skrivit (tror inte det hänt, men vad vet jag – jag har definitivt stött på intervjupersoner som sedan tidigare varit medieskadade).
"Det är ju din artikel", skulle många journalister säga, medan jag ser det som att intervjupersonerna åtminstone ibland är medskapande och borde få ha åtminstone visst inflytande på vad jag skriver (jag menar naturligtvis inte att den som blir kritiskt granskad ska få styra och ställa med texten). Det som är bra med att vara frilansjournalist är att man själv kan bestämma sina metoder. Och att jag inte jobbar på en amerikansk redaktion – där kan man faktiskt få sparken om man skickar en intervjuperson mer än enbart vederbörandes citat, till exempel hela den färdiga texten.

Bla bla bla – nu går jag på tomgång igen. Anyway, vad jag egentligen ville säga är att det alltid är nyttigt för reportrar och andra journalister att ta del av hur det känns att vara den intervjuade. Så här skriver Monica Antonsson, som är nervös över en kommande publicering:

Expressen ringde igår. Jag blev tvungen att kommentera den senaste tidens händelser fast jag satt mitt i en artikel och hade tankarna på annat håll. Fyra citat av mig fick jag därefter se per mail. Att jag tycker Liza är feg som skyller på Mia vägrade reportern ta med. Jag hade ingen talan där.
I vilket sammanhang de fyra citaten ska publiceras idag, med vilken vinkel och tillsammans med uttalanden från vilka har jag ingen som helst aning om.

"En jobbig jävel", skulle hon antagligen avfärdas med på rätt många redaktioner, men jag misstänker att många som blivit intervjuade känner igen sig i våndan.

/Gunilla

Trolleri i spalterna

NEW YORK Åsa Nicander och Sofia Mirjamsdotter i all ära – men den som på ett briljant sätt ofta skriver om bloggar v s "riktiga medier" är ju Anders Mildner, som jag legat av mig med att följa och länka till på sistone. Idag skriver han briljant i sin Sydsvenskan-blogg om papperstroll, trollfiske och trollpublicering, och om journalisternas roll i samhällsdebatten. Mycket intressant! Inledningen:

Eftersom jag själv har jobbat som debattredaktör vet jag vilken lockelse det ligger i att publicera texter av kända människor som som garanterat kommer att skapa en massa bråk.

På ett sätt kan man säga att en tumregel är: ju dummare, desto bättre (eftersom en kontroversiell text skapar mer liv) – men någonstans går ju samtidigt en gräns där åsikterna slår tillbaka på den tidning och den redaktör som har publicerat texten.

/Gunilla

Rätt ska vara rätt...

NEW YORK Thomas Mattsson skriver om Expressens nya, skarpare rättningspolicy. Bra! Den här bloggen liksom undertecknad *riktig journalist* gillar som bekant transparens och tydliga, lättlästa rättelser.

Många av de redovisade felen är tämligen triviala – men vissa är inte det, och även en ynka felaktig bokstav i ett efternamn framstår som allt annat än en bagatell för den det drabbar.

Jag kan heller inte tro annat än att Expressens samtliga medarbetare i och med detta – och även om de inte direkt blir uthängda – lägger på ett kol extra för att kolla sina fakta och stavningar. Sedan kommer det givetvis ändå alltid att uppstå en hel del fel, något annat är omöjligt i stressad nyhetsproduktion.

Men tyvärr räcker det inte alltid med en kort rättelse. Problemet med Liza Marklunds krönika är ju inte bara en enstaka felaktig sifferuppgift – utan att resonemanget som hela texten vilar på undermineras, i och med att källan gått på en bluff.
Och det är ju svårt att inse, för dem som bara läser rättelseraderna i slutet av krönikan.
Det visar att de nitiska bloggarna fyller en finfin funktion för dem som hittar till dem, inte minst för att exempelvis presentera alternativa tolkningsmodeller (till varför Stockholm Stoners inte säljer så många skivor).

Vore jag Thomas Mattsson skulle jag nog också fundera på att ta Liza Marklund i örat och be henne sluta skriva texter som mest bygger på intervjuer med familjemedlemmar och Marbella-kompisar – särskilt när de tycks avsedda som textreklam och politiska projekt.

Men vad jag tycker att Mattsson i övrigt bör fundera på hur Expressen kan följa upp vet ni (och han) ju redan.
I det fallet duger det givetvis inte med några ynka rättelserader i en spalt. Där handlar det om vad som är rätt och riktigt i en betydligt djupare och allvarligare etisk mening.

Förresten, det är ganska skojigt att Aftonbladet här kallas "sanningens palats"! Humor och självironi, alltid bra.

/Gunilla

P S Här har ni några av mina egna fel/rättelser, som jag upptäckt och märkt ut med etiketten Mina rättelser.
Det finns förstås många, många fler – både i bloggen och i texter jag skrivit om genom åren... Jag ska märka dem retroaktivt, i den takt jag blir uppmärksammad på dem. Att gå igenom min samlade produktion för att hitta småfel, för att kunna sätta denna etikett på dem, tänker jag nog inte göra...

Riktig journalistik och riktiga medier

NEW YORK Apropå föregående inlägg – Sofia Mirjamsdotter har nu skrivit en lång text om "riktig" journalistik, trovärdighet, medieföretagens resurser och (icke)satsningar på grävande i förhållande bloggvärlden etc. Och om ni läser hennes postning ... tja, jag håller, som ni kan räkna ut rätt lätt, med om ungefär vartenda ord. Citat:

Jag tror på kvalitativ granskande journalistik. Jag tror också att de stora avslöjandena kräver en del i form av pengar, och kunskaper som utbildade journalister besitter. Jag tror att vissa tips aldrig skulle varit om det inte vore för meddelarfriheten och anonymitetsskyddet, eller för den delen – pengar som gjort det möjligt att gräva under lång tid utan fastlagd deadline.
Men handen på hjärtat, Guillou och Svegfors – hur mycket av medieföretagens pengar satsas på den typen av riktig journalistik? Hur vanligt är det att journalisterna faktiskt får göra de där riktiga journalistiska jobben där de får använda hela sin kompetens, lust och kanske leva sitt kall?
Väldigt sällan skulle jag säga.

Jag håller som sagt med om allt. Idag blev jag faktiskt riktigt rörd över att följa bloggarnas samarbete kring att avslöja det där med de 80 000 nedladdningarna! Vilket kollektivt pusselläggande, det var verkligen en fröjd att följa allt genom länkarna hit och dit.

Samtidigt vore det inte fel om bloggarna visar framfötterna lite mer. Bloggvärlden är än så länge mest irriterande myggor på ryggen av medieelefanten.
Faktagranskning, källkritik och åsikter är många duktiga på. Sämre är det med fältarbete i fria luften, intervjuer med folk och så'nt.
Men, som Sofia Mirjamsdotter så riktigt påpekar, tyvärr är det ju inte så himla fantastiskt beställt med sådant i De Riktiga Medierna heller.
Och det där med att de enbart innehåller sådant som är sant, relevant och kontrollerat, som Jan Guillou påstod nyligen, är ju tyvärr bara alltför löjeväckande.

Alla medier, riktiga som oriktiga, måste helt enkelt skärpa sig och bli bättre!

/Gunilla

P S Idag kom jag att prata med en svensk Washington-boende bekant, på genomresa i New York, om The Onion. Vi vandrade Broadway uppåt, så jag tror att han fick syn på den i nå'n tidningslåda där. Hans fråga var huruvida den är som franska Le Canard Enchainé – mitt svar blev: "nja, The Onion är yngre och mer studentikos i tonen" (inte för att jag har någon koll på Ankan, och endast marginell på Löken).
Gissa om han höll på att smälla av när jag berättade att en nyhetsreporter på SvD häromåret råkade använda The Onion som källa i en nyhetsartikel...
"Hon måste ha blivit kölhalad av redaktörerna?" undrade han. Jag svarade att det visserligen införts en kortfattad rättelse, men att det nog inte blev någon stor sak av det hela på redaktionen annars.
Sedan berättade jag om den intellektuelle giganten Jan Guillous pågående upplösning i atomer (varför är det aldrig någon som anklagar mig för att vara avundsjuk på honom?), och att Akademibokhandeln tycks vara på fallrepet (detta sagt när vi knallade in på bokhandeln Shakespeare & Co).
Vi konstaterade sorgset att Sverige håller på att falla ihop som kulturnation. Eller något sådant.

Blogg vs riktiga/traditionella/gamla medier

NEW YORK Äntligen någon som uttrycker något vettigt i denna fråga ... nämligen Åsa Nicander, som höll i det senaste Gräv jag var med på (i Helsingborg för fyra år sedan) och som i Journalisten svarar på frågan om vad hon mest ser fram emot inför årets upplaga:

– Mötet mellan representanter från bloggvärlden och traditionella medier. Det är dags att ta det samtalet, och förhoppningsvis ta det längre än till pajkastning.

Tyvärr kommer jag inte att vara med på Grävkonferensen i Örebro nästa helg, även om jag förstås gärna skulle vilja. Ett och annat kommer kanske att bambusas eller live-streamas..?!

Ett annat samtal på ämnet, som troligen inte blev pajkastning, har i eftermiddags ägt rum i radion, nämligen mellan bloggvärldens okrönta drottning Sofia Mirjamsdotter och (presentation överflödig) Mats Svegfors – se här. Jag har inte lyssnat på det ännu.

/Gunilla

Great Godzilla också drabbad av nedladdning!

NEW YORK Bloggare som Ulf Hedlund, kommentatorn Roback med flera har fått mig att förstå det där med "80 000 nedladdningar". Missa inte heller detta inlägg (inklusive alla kommentarer).

Det var fejk, alltså påstådda nedladdningar på en bluff- och bågsida! Om ni har lika dålig koll på fildelningsvärlden som jag, det vill säga snudd på obefintlig, så kolla ovan. Jag hittade på ett album med namnet "Great Godzilla's Greatest Hits", som mig veterligen inte existerar – men vilket påstods ha laddats ned tusentals gånger.

Otroligt komiskt, eller tragikomiskt. Om inte allt handlar om PR, som bloggaren Brokep förespeglar (uppdatering: nu har jag förstått att pseudonymen är The Pirate Bays Peter Sunde, som för övrigt köper fejksajtsteorin här).

Liza Marklund har väl med detta inte precis stärkt sin ställning i bloggvärlden. Snarare ger många fildelare henne en dumstrut. Och alla Gömda-fanatiker blir skadeglada för att det kommer ännu en fors vatten på deras kvarn. Förresten – hur var det nu, det där med vidimerade fakta i de riktiga medierna?

Annars håller jag med Lizas kompis Stockholm Stoner-Johan, som skriver en massa om hur han ser på att kommenteras i bloggvärlden här, om att det bör vara upp till musikerna och inte till användarna om verken ska spridas gratis eller ej... Men den diskussionen får jag återkomma till. Här är kloka motbilder till Johans.

Anledningen till att jag fascineras av detta är dels naturligtvis den pågående debatten om somliga före detta journalisters trovärdighet, bloggar v s "riktiga medier" etc – men också och inte minst detta med fejk- och bedragarsidor.
Jag fick ju anledning att kolla på många sådana när jag skrev om Sven Otto Littorins "MBA-examen" häromåret – oj, vad många skojuniversitet det finns! För att inte tala om fejksidor för amerikanska advokater, ojojojoj. Eller Obol Investments synnerligen skumma hemsida.
Något som jag tror att jag såg för några år sedan, och som jag förutsätter att det fortfarande existerar mängder av, är sajter som mot betalning "hjälper" folk ansöka om Green Card i USA. (Det är alltså gratis att delta i lotteriet, men dessa sajter lär berätta om att det är omöjligt att få grönt kort om man inte tar hjälp av dem – säkert en fin affärsidé.)

Men att det existerade "bogus"-sidor med fildelningsinformation, som syftar till att lura av folk deras dollar, det visste jag inte. Detta kanske någon konsumentreporter på Expressen kan skriva en folkbildande nyhetsartikel om.

Uppdatering: bandet Liza skrev om, alltså Stockholm Stoner, har spelat på ett Expressen-arrangemang, se YouTube-video efter texten hos Nyheter 24.
Läs en recension av deras skiva i DN.

/Gunilla

P S Sök i bloggens sökruta efter t ex "Littorin" eller "Obol" så hittar ni massvis av gamla inlägg. Här är ett exempel på något jag skrev och som involverar fejk-hemsidor:
MBA till katt och andra bluffdiplomsberättelser

Bättre sent än aldrig

NEW YORK Och, för er som undrar, denna vecka är Stora Asylspaningsveckan. Den första av dem.

/Gunilla

Fyraårsdag på G

NEW YORK Snart dags för fyraårsjubileum för bloggen... Jag har redan skrivit ett inlägg, som dyker upp automatiskt här på själva *födelsedagen* (även om det exakta datumet är lite oklart).

Bloggens första levnadsvecka – under annan adress, se nedan – befann jag mig på resa i New Mexico i sydvästra USA, och kajkade runt med bil i bergen, bland indianbyar och i öknen. Och så besökte jag White Sands!

Det var en fantastisk resa, som inkluderade allt från en påskmässa i Santa Fes katedral till närvaro vid en fruktbarhetsrit i ett indianreservat och hemmahos en indianfamilj (jag har lovat att inte berätta så värst mycket mer än så om detta, utan att bara "bevara det i mitt hjärta") och möten med människorättsaktivister i mexikanska Ciudad Juárez.

Och förstås väldigt mycket annat. Det blir liksom aldrig tråkigt eller fritt från intryck, när man reser runt i USA (eller någon annanstans i världen).

Idag har jag haft en Facebook-konversation med en kompis/kollega som från Arizona skrev: "tog Route 66 och hamnade på ett sunkigt indiskt motell" och "siktar på Joshua Tree i dag" och en massa annat – så ni förstår att jag blev avundsjuk.

Här är den första månadens blogginlägg (mars 2005): http://gunillakinn.blogsome.com/2005/03.

/Gunilla

Mer credit åt resande frilansjournalister

NEW YORK Jag undviker, kanske lite fegt, att kritisera mitt alma mater Svenska Dagbladet här på bloggen. Men jag kan inte låta bli att reagera mot några ord i dagens artikel om Tatiana, ur ett frilansperspektiv.

"SvD har besökt hembyn i Kamerun och talat med den svenska läkare som opererat henne" står det i ingressen.

Men det är ju en frilansjournalist och medarbetare i Västerbottenskuriren, Cecilia Göthe Norlin, som varit i Kamerun och skrivit det avsnittet av texten (som ni märker om ni läser är det två avsnitt, som inte riktigt hänger ihop – utan borde ha redigerats i två separata delar).
Hon åkte dit i oktober, och skrev fina texter för Västerbottenskurirens räkning, t ex här och här, (och kanske som ett eget projekt?), tillsammans med den VK-fotograf som tagit bilderna och gjort bildspelet som SvD också publicerar.

Ingen från SvD:s redaktion har såvitt jag kan se besökt Kamerun, och SvD-reportern intervjuar personerna i Umeå per telefon från Stockholm (vilket redovisas).

Så här är det tyvärr ganska ofta när medierna publicerar reportage inköpta från frilansjournalister som rest till fjärran länder. De får det att låta som om de själva kostat på att skicka ut ett team till andra sidan jordklotet, även i de fall de inte ens bidragit med en krona till resekostnaderna. (Hur det är i detta fall har jag ingen aning om. Kanske har de det. Brukar inte vara så. Just SvD har åtminstone tidigare haft som policy att inte ersätta frilansmedarbetare för resor.)

Jag vet, för läsaren spelar det ingen som helst roll om den text de läser i sin tidning är skriven av en anställd journalist eller en extern medarbetare, det vill säga vem som besökt den där byn i Afrika eller vad det kan vara.
Men effekten för oss frilansjournalister blir att folk tror att vi får alla våra omkostnader betalda för resor, av de tidningar där våra texter hamnar – och så är det tyvärr sällan.

Det tror folk i och för sig i regel, även om vi får uttalad credit som frilansjournalister i presentationer och ingresser.

De flesta frilansjournalister som gör rejäla reportageresor och säljer texter och bilder åt olika håll förväntar sig förstås inte att få resan ersatt rakt av, särskilt inte av var redaktion.
Men man blir glad om man får mer betalt för material som skaffats under fältarbete i exempelvis Afrika (där det kan vara dyrt att resa omkring) än en gjord på hemmaplan.

Synd att SvD inte kostade på sig att fara till Umeå, med en så bra story inom räckhåll. Men det är naturligtvis fantastiskt bra att tidningen gav fin uppmärksamhet åt Tatianas fall (och att de alls köpte in frilansmaterial)! Jag hoppas att det leder till mer pengar till insamlingen.

Uppdatering: denna text kommenteras av Frilansnätverket Fred. Citat:

Tidningarna är generellt sett för snåla med att använda begreppet “frilansjournalisten” när de presenterar sina texter. Kanske något för SJF att påpeka för sina inköpande medlemmar och lokala fackrepresentanter: När en tidning köpt in en text av en frilans ska det anges i samband med texten. Möjligen skulle det stärka den status som allt för många frilansar enligt Frilans riks enkät uppfattar som låg.

/Gunilla

Lycka är...

NEW YORK ...att hitta en gammal rulle Marabou Mjölkchoko när man städar skafferiet. (Courtesy of Ikea i Red Hook, där man kan köpa de mest fantastiska matvaror, hehe. Och Manhattan-bilder...)

/Gunilla

Tålamod

NEW YORK Jag har lyckats beta av ungefär hälften av de många obesvarade mailen i min "utkorg" på sistone, men det återstår fortfarande väldigt många. 185 stycken eller så.
Hoppas jag slipper förklara mig mail-bankrutt...men mailflödet är ju lite som "en hydra på tjack", som någon skrev. Jag får lära mig skriva korta och snärtiga svar, utan research och länkar, hur man nu gör...

/Gunilla

Dags att ta tag i min hemsida

NEW YORK Snart är det dags att göra något som jag borde ha gjort för tre år sedan, nämligen att låta min hemsida "go live", alltså http://gunillakinn2867.sitewelder.com ska bli http://www.kinn.se.

Det vill säga, den är ju redan "live", men den ska alltså ligga på rätt domän – www.kinn.se – och dessutom uppdateras.

Bland annat ska jag strama åt och aktualisera texterna, korrläsa engelskan, lägga in många fler arbetsprover såsom PDF-filer, stoppa in fler någorlunda nytagna fotografier, eventuellt integrera denna blogg – och lite annat smått och gott.

Dessutom ska jag se över alla mina Internetleverantörer och domänhotell (Telia, ComHem, Verizon och Sitewelder) och se efter vad som går att ta bort från den ekvationen.

Jag gillar mallarna hos Sitewelder, där jag alltså har hemsidan. Men samtidigt är jag så snål att jag gärna slipper löpande fakturor från dem. Kanske finns något liknande, fast billigare eller gratis? Jag vill dock att det ska vara lika snyggt eller snyggare, och att det ska finnas möjlighet att lägga upp minst tio undersidor samt PDF-filer (=arbetsprover), ev poddradio och flera bildspel! Säg till om ni har några förslag.

Många (fotografer) tror att jag är ute efter en textbaserad lösning, eftersom jag främst är reporter. Men jag har alltid insett att det är mycket roligare och bättre att kommunicera med bilder och ljud, så så kommer det att bli även fortsättningsvis – Sitewelders sajter är främst tänkta för fotografer och andra bildmänniskor. Fast kanske är en lösning med Wordpress det bästa?!

Axel Öberg har föreslagit shareware-programmet Indexhibit, och det kanske kan vara något så länge jag kan fixa till det lika snyggt där som hos Sitewelder.

Här är några snygga journalist-hemsidor som jag möjligen kan tänkas låta mig inspireras av och sno idéer från:
Magnus Linton (via Isobel Hadley Kamptz)
Andreas Ekström
Pontus Höök

och här finns massvis av mer eller mindre välgjorda sajter (av Sree Sreenivasan, den person som fick mig att starta bloggen för fyra år sedan):
http://www.sree.net/tips/journosites.html

Förresten, medan jag ändå ber om råd. Oskar Glauser som formgett min tjusiga logga – som jag har på exempelvis mitt visitkort, och som ska hjälpa mig med att formge min nya fakturamall – och jag har gått bet på en grej.
Jag gjorde en fakturamall i Excel, som har fördelen att den enkelt räknar ut momspåslag och annat enligt mina inlagda formler. Men Oskar jobbar med Indesign, och kunde inte utan vidare klura ut ett sätt att integrera Excel i det (eller något annat sätt att stoppa in ett kalkylprogram där). Någon som har förslag på lösning, alltså att integrera formgivning och kalkyler. Kanske iWorks (som jag har i datorn, eftersom jag mest använder AppleWorks för ordbehandling) är svaret, eller är det för amatörmässigt? Jag frågar er, innan jag undersöker saken på allvar...

När jag tänker på saken så inser jag att jag ju måste beställa nya visitkort också. Men isåfall borde jag åka till Peking, där jag lät trycka dem förra gången (i två versioner, en internationell och en på kinesiska)...eller så kan jag i väntan på Kinaresa göra som en kompis till mig, superenkla och billiga minikort hos moo.com.

Nu ska jag maila Oskar och fråga vad han tycker... Han kommer att skaka på huvudet, för de flesta av dessa frågor försökte han hjälpa mig ta tag i för sisådär fyra år sedan. Men om jag rekommenderar honom för alla er som behöver kreativt konsulteri av något slag så hoppas jag han förlåter mig! Kolla in hans webbsida så ser ni strålande referenser och massvis av arbetsprover.

/Gunilla