Riktig journalistik och riktiga medier

NEW YORK Apropå föregående inlägg – Sofia Mirjamsdotter har nu skrivit en lång text om "riktig" journalistik, trovärdighet, medieföretagens resurser och (icke)satsningar på grävande i förhållande bloggvärlden etc. Och om ni läser hennes postning ... tja, jag håller, som ni kan räkna ut rätt lätt, med om ungefär vartenda ord. Citat:

Jag tror på kvalitativ granskande journalistik. Jag tror också att de stora avslöjandena kräver en del i form av pengar, och kunskaper som utbildade journalister besitter. Jag tror att vissa tips aldrig skulle varit om det inte vore för meddelarfriheten och anonymitetsskyddet, eller för den delen – pengar som gjort det möjligt att gräva under lång tid utan fastlagd deadline.
Men handen på hjärtat, Guillou och Svegfors – hur mycket av medieföretagens pengar satsas på den typen av riktig journalistik? Hur vanligt är det att journalisterna faktiskt får göra de där riktiga journalistiska jobben där de får använda hela sin kompetens, lust och kanske leva sitt kall?
Väldigt sällan skulle jag säga.

Jag håller som sagt med om allt. Idag blev jag faktiskt riktigt rörd över att följa bloggarnas samarbete kring att avslöja det där med de 80 000 nedladdningarna! Vilket kollektivt pusselläggande, det var verkligen en fröjd att följa allt genom länkarna hit och dit.

Samtidigt vore det inte fel om bloggarna visar framfötterna lite mer. Bloggvärlden är än så länge mest irriterande myggor på ryggen av medieelefanten.
Faktagranskning, källkritik och åsikter är många duktiga på. Sämre är det med fältarbete i fria luften, intervjuer med folk och så'nt.
Men, som Sofia Mirjamsdotter så riktigt påpekar, tyvärr är det ju inte så himla fantastiskt beställt med sådant i De Riktiga Medierna heller.
Och det där med att de enbart innehåller sådant som är sant, relevant och kontrollerat, som Jan Guillou påstod nyligen, är ju tyvärr bara alltför löjeväckande.

Alla medier, riktiga som oriktiga, måste helt enkelt skärpa sig och bli bättre!

/Gunilla

P S Idag kom jag att prata med en svensk Washington-boende bekant, på genomresa i New York, om The Onion. Vi vandrade Broadway uppåt, så jag tror att han fick syn på den i nå'n tidningslåda där. Hans fråga var huruvida den är som franska Le Canard Enchainé – mitt svar blev: "nja, The Onion är yngre och mer studentikos i tonen" (inte för att jag har någon koll på Ankan, och endast marginell på Löken).
Gissa om han höll på att smälla av när jag berättade att en nyhetsreporter på SvD häromåret råkade använda The Onion som källa i en nyhetsartikel...
"Hon måste ha blivit kölhalad av redaktörerna?" undrade han. Jag svarade att det visserligen införts en kortfattad rättelse, men att det nog inte blev någon stor sak av det hela på redaktionen annars.
Sedan berättade jag om den intellektuelle giganten Jan Guillous pågående upplösning i atomer (varför är det aldrig någon som anklagar mig för att vara avundsjuk på honom?), och att Akademibokhandeln tycks vara på fallrepet (detta sagt när vi knallade in på bokhandeln Shakespeare & Co).
Vi konstaterade sorgset att Sverige håller på att falla ihop som kulturnation. Eller något sådant.