Sting! för Elisabeth Hermon

NEW YORK Jag brukar så gott som aldrig skriva under namninsamlingar. Ett utslag av extrem individualism, kanske – och rädsla för att slentrianmässigt legitimera saker jag inte har möjlighet att kolla upp.
Som journalist vill jag förstås vara så oberoende som möjligt och inte liera mig med ens med vällovliga syften och "goda" organisationer – och tja, jag är helt enkelt inte någon aktivist-journalist. (Sedan finns det ju slacktivism också, vilket man bör akta sig för och vilket jag skrev om här – fallet med våldtäkterna och den sydafrikanska barnskyddsmyndigheten från 1995!)

Men jag gör undantag (få, men se nummer 3 883 här och ett sällsynt utslag av aktivism här). Och denna lista, som uppmanar Expressens nye chefredaktör Thomas Mattsson att ta itu med hur tidningen hanterat Elisabeth Hermon-artiklarna är ett sådant.

Den har jag inte skrivit på slentrianmässigt, tvärtom – utan efter att ha träffat och intervjuat Elisabeth ett par gånger samt ha läst hennes bok Vingklippt (och, förstås, följt hela Gömda-soppan). Jag hoppas att så många som möjligt, inklusive Thomas Mattsson, gör som tidningen Mama och läser den!

Kanske också skriver på namninsamlingen ovan. I skrivande stund innehåller den bara 75 namn.
Men Thomas Mattsson har hittills varit ett verkligt föredöme som publicist, vad gäller att lyssna på och bemöta kritik. Den behöver inte vara framförd av många. I sin redaktionsblogg och i andra programförklaringar visar han att han kommer att vara en synnerligen resonerande och transparent chefredaktör. Mycket bra! Redan den första tidning som kom ut undar hans vingars beskydd innehöll en utförlig och tydlig lista med rättelser (jag läste den på planet hit). Mycket bra!

Thomas Mattsson har dock i en bloggkommentar apropå Elisabeth Hermon skrivit att han "är ganska restriktiv med att kommentera publiceringar som skedde före /hans/ tid som ansvarig utgivare" då han "inte ens var anställd på Expressen" respektive skrivit i ett mail som återgivits på Asylgate att han inte vill recensera tidigare publiceringar.

Jag kan förstå att han vill växa in i rollen som chefredaktör innan han tar itu med den här typen av ärenden. Men det finns givetvis ingen anledning att vara restriktiv med att på allvar ta itu med sina företrädares publiceringar. Tvärtom. Det måste vara lättare att ta itu med sådant som man själv inte har några personliga eller yrkesmässiga kopplingar till.

Mattsson representerar ju som chefredaktör inte heller sig själv som journalist, utan tidningen som institution och maktfaktor.

Det är det ju dessutom enbart Thomas Mattsson som kan ta itu med detta, om det ska ha någon som helst effekt. Om inte han, vem annars?

Liza Marklund och Mia Eriksson har ju i alla fall inte visat sig särskilt villiga att reda ut vad som hände 1992. För den delen inte heller dåvarande ansvarige utgivaren Erik Månsson (som intervjuades i P1:s Medierna i fjol, men sade att han inte kom ihåg något alls av det som hände på redaktionen 16 år tidigare).

Och dagens Expressenledning förhåller sig ju till Expressens publiceringar om Elisabeth Hermon då ungefär som dagens svenska regering förhåller sig till tidigare svenska regeringars agerande gentemot, exempelvis, Raoul Wallenbergs försvinnande eller tvångssteriliseringarna under efterkrigstiden.
En rad regeringar runtom i världen har varit tvungna att ta ställning till oförrätter som tidigare regeringar/regimer begått mot enskilda eller minoritetsgrupper, ofta decennier tidigare (eller borde ha gjort det). Det har då förstås inte handlat om att bara "kommentera" något – utan om att ge offentlig upprättelse, en rejäl ursäkt och gärna även en ordentlig kompensation. I de fall regeringar vägrat ta itu med sådana konflikter och trauman har det påverkat människor och samhällen flera decennier sedan oförrätterna inträffade. Se en lista över stater som infört eller inte infört olika typer av sanningskommissioner eller försoningsprogram för att hantera sådant.

Jag tycker faktiskt inte alls att det är en jämförelse som haltar. Det som hände Elisabeth Hermon på grund av den makt Expressen hade gentemot henne är fullt jämförbart med vad som hänt människor som drabbats av övergrepp av olika slag från stater eller majoritetsgrupper, även om omständigheterna är helt annorlunda.
I folkrätts- och MR-kretsar (MR=mänskliga rättigheter, som jag studerat här i New York) kallas detta område, hur man ger människor upprättelse för historiska oförrätter i föränderliga samhällen, för transitional justice. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att morfa det problemkomplexet till relationen mellan en tidning och en publicitetsskadad person.

Min poäng här är dock i första hand att det inte håller för en chefredaktör att undvika att ta itu med något, enbart med hänvisning till att det skedde före ens egen tid i företaget.

Och det tror jag att Thomas Mattsson är smart och klok nog att inse, när han blivit varm i de nya chefredaktörskläderna.

/Gunilla

P S I Jag kunde inte låta bli att skriva en parafras på Thomas Mattsssons text om Dawit Isaak. Den blev så här:

Vi kan nog inte hoppas på Liza Marklund och Mia Eriksson. Så om Elisabeth Hermon ska få sinnesfrid och upprättelse, är det nog på Expressens redaktion där i Marieberg som det måste hända något. De som låg bakom Expressen-artiklarna och Asyl är inte att lita på, efter 16 år som bluff-förklarad har Elisabeth Hermon inte ens åtalats och ännu mindre getts chansen att försvara sig. Det enda vi vet är att hon knäcktes efter att Marklund hade skrivit om att hon var en bluff utan att ha belägg för det. Nej, hoppet för Elisabeth Hermon och hennes barn som väntar på upprättelse i Södertälje står nog till Expressens redaktionsledning. Som en del i min bevakning av Gömda-soppan frågar jag Thomas Mattsson (som brukar spana in vad som skrivs om honom på nätet):
1. Vad har du gjort för Elisabeth Hermon?
2. Hur ska du hjälpa Elisabeth Hermon mer?

Alla svar kommer att publiceras här på bloggen, och här lär det också fortsätta att samlas in namn för att Expressen omedelbart reder ut det hela i tidningen på ett transparent vis. Uppropet riktar sig förstås indirekt till Liza Marklund, men lika mycket till Expressen, vars tystnad i frågan under 16 år nu leder till allt mer högljudda protester. Är det inte väl tyst från Expressen om att en svensk medborgare faktiskt gick under, i många år, på grund av tidningens artiklar? Varför hör vi inte redaktionsledningen tala om Elisabeth Hermon?
Och: Vad har egentligen Thomas Mattsson gjort?
Jag vet inte. Men en sak vet jag: vi kommer att fortsätta rapporteringen på diverse bloggar för att påminna honom om Elisabeth Hermons öde.

Jag var länge inne på att bedriva tyst diplomati i detta ärende, det vill säga att skriva ett privat brev till Thomas Mattsson. Men kanske fungerar öppen kampanjjournalistik bättre i sammanhanget.

P S II Den förlikning som ingicks mellan Elisabeth Hermon och Expressen 1993, sedan hennes läkare avrått henne från att processa i rätten, innehåller med all sannolikhet en tystnadsklausul. Men en sådan går förstås att riva upp. Om man vill. Hermon lär knappast stoppa Expressen.