.JPG)
NEW YORK Nu är Eliasson-intervjun jag nämner i en kommentar till föregående inlägg ivägskickad. Ni kan läsa den först av alla, här.
Fler texter på folkmordstemat kanske kommer, vem vet. Jag sparade detta med definitionerna denna gång, av platsskäl och för att jag laddar för en särskild text. Det finns ju mycket att säga i ämnet, inte minst efter USA:s och Sveriges färska MR-rapporter. Beror på en blandning av min kreativitet och redaktörernas intresse vad det blir av det hela, antar jag.
Anyway, dessertkrogarna är på gång, men researchen/fältarbetet kommer att bedrivas vidare under helgen!
Förresten, det textarkiv jag länkar till ovan är sorgligt ouppdaterat. Men en vacker dag, så.
/Gunilla
09 March 2007
08 March 2007
Simultant; livet som allmänreporter
NEW YORK Gud, så absurt – jag gör just nu research om a) dessertrestauranger på Manhattan och b) folkmordsdefinitioner, fallet Sudan. Samtidigt, alltså.
Uppdatering (9 mars) Fler ämnen på agendan (även om jag inte gjorde research om dem i exakt samma stund igår) är: vindkraft, indiska rebellrörelser, stipendiemöjligheter och stipendiater, ekologisk mat och en svensk myndighets eventuella brott mot amerikanska lagar. Och lite annat smått och gott som snurrar i bakhuvudet. Fast egentligen längtar jag ut på fältet...
/Gunilla
Uppdatering (9 mars) Fler ämnen på agendan (även om jag inte gjorde research om dem i exakt samma stund igår) är: vindkraft, indiska rebellrörelser, stipendiemöjligheter och stipendiater, ekologisk mat och en svensk myndighets eventuella brott mot amerikanska lagar. Och lite annat smått och gott som snurrar i bakhuvudet. Fast egentligen längtar jag ut på fältet...
/Gunilla
Några bloggax från idag och igår
NEW YORK Metabloggning: Fredrik Krohnman skrev igår väl på temat medborgarjournalistik v s politisk "mud slinging" (apropå bl a Borelius-gate – diskussionen var såklart uppe i höstas, men i alla fall) och Aftenposten (?) lanserar ordet "karaoke-journalistik".
Apropå seminariet om krigskorrespondenters arbetsvillkor i Stockholm den 17 februari (som jag skrev om här) har huvudarrangören lagt upp referat från diskussionerna här. Detta påminner mig om att jag utlovat synpunkter på Erik Stattins inlägg om samma seminarium, vi får se när det kommer...
...och till sist: årets hittills bästa bloggpost av Anna Hellsten i Shampoo Rising.
/Gunilla
P S Jag är inte med om något roligt att berätta om just nu. Allt är bara en seg blandning av att sitta hemma vid datorn och allehanda vardagliga aktiviteter såsom spanskkurs och kafébesök och datorseminarier och en eller annan vända till postkontoret på 125:e gatan. Trist, ingen action och inga scoop. De enda jobb jag lyckas sälja in är telefonintervjuer. Längtar till fältet, som en flitig kompis/kollega som imorgon besöker ett sjukhus i Bronx för att intervjua patienter med en viss sjukdom. Det är journalistik, det! Riktiga intervjuer, inget rewritande. Ni som vill läsa om New York kan ju med fördel läsa Saffransrök.
Apropå seminariet om krigskorrespondenters arbetsvillkor i Stockholm den 17 februari (som jag skrev om här) har huvudarrangören lagt upp referat från diskussionerna här. Detta påminner mig om att jag utlovat synpunkter på Erik Stattins inlägg om samma seminarium, vi får se när det kommer...
...och till sist: årets hittills bästa bloggpost av Anna Hellsten i Shampoo Rising.
/Gunilla
P S Jag är inte med om något roligt att berätta om just nu. Allt är bara en seg blandning av att sitta hemma vid datorn och allehanda vardagliga aktiviteter såsom spanskkurs och kafébesök och datorseminarier och en eller annan vända till postkontoret på 125:e gatan. Trist, ingen action och inga scoop. De enda jobb jag lyckas sälja in är telefonintervjuer. Längtar till fältet, som en flitig kompis/kollega som imorgon besöker ett sjukhus i Bronx för att intervjua patienter med en viss sjukdom. Det är journalistik, det! Riktiga intervjuer, inget rewritande. Ni som vill läsa om New York kan ju med fördel läsa Saffransrök.
06 March 2007
Tack Twingly
NEW YORK Oj, mitt besöksantal har snudd på fördubblats! Och de flesta nya läsare har kommit tack vare Twingly, det vill säga i det här fallet eftersom jag hade länkat till en DN-artikel (dock har jag inte alls pingat på länge, det verkar funka ändå?). Nu gäller det att låta bli att länka till DN (och SvD) bara för att få länkar...
Välkomna, alla, och välkomna tillbaka.
/Gunilla
Välkomna, alla, och välkomna tillbaka.
/Gunilla
Svart eller vitt sällan svartvitt
NEW YORK Häromveckan beslutade ju New Yorks "stadsfullmäktige" att symboliskt förbjuda användandet av ordet "nigger". (New York Times' text om detta här.)
Jag hade tänkt sälja in en artikel om det hela någonstans i flera dagar, men kom mig inte för. Dels för att jag hade så mycket annat att göra då och var rätt jetlaggad, dels för att jag inte kunde tänka mig att göra storyn på något annat sätt än genom att gå ut på gator och torg i Harlem och fråga folk i mitt grannskap (så säger man väl my 'hood på svenska?) om vad de tycker om det hela.
Och jag erkänner att jag drog mig för det. Jag har alltid haft svårt för så kallade "vox pop"-jobb, alltså att gå ut på sta'n och fråga folk vad de tycker i en aktuell fråga – och inte blir det lättare att ställa sig mitt i Harlem och fråga Harlembor ifall de kan utveckla under vilka omständigheter olika personer bör få/inte få säga "nigger".
Synd, för det hade varit intressant – och det är klart att många människor gärna hade sagt sin åsikt. Något amerikaner är duktiga på, vilket ibland gör detta land underbart lättjobbat! Men jag var feg, lat och mesig, helt enkelt. Fega, lata och mesiga reportrar får inga artiklar skrivna (eller insålda).
Jag hade såklart kunnat välja att helt enkelt göra en telefonintervju med personerna bakom organisationen Ban the N-Word, men det kändes som att det var bättre att lägga ner allt, ifall jag inte kunde göra fältarbetet ordentligt.
Så det gjorde jag. Jobbet var ju heller inte insålt (alltid en hög tröskel).
Och de svenska mediekonsumenterna har knappast lämnats svävande i okunnighet. Det verkar ha skrivits och sänts en hel del (t ex DN, en TT-text i SvD /som jag alltså inte skrivit/, SR P1Morgon, SVT, TV4, en massa bloggar).
Uppdatering: Martin Gelin har skrivit den artikel jag borde ha sålt in – men det blev mycket bättre, så det var ju bra att jag lät bli!
Idag publicerar Röda korsets Quick Response en intressant artikel om att svenska medier fokuserar på att presidentkandidaten Barack Obama är "svart".
Jag tycker nog att mina kolleger försvarar sig rätt väl, och det är oklart om Quick Response har någon klar idé om hur det borde vara – eller om de bara vill medvetandegöra frågan i största allmänhet (vilket givetvis är lovvärt).
En av de stora frågorna här är ju hur Barack Obama och Hillary Clinton respektive kan tänkas slå an bland svarta väljare, och hur de kommer att positionera sig gentemot desamma. (Många skulle nog helst av allt vilja rösta fram Bill Clinton om de bara kunde.)
Självklart finns det ett stort nyhetsvärde i Barack Obamas person och bakgrund! En utrikeskorrespondents uppgift är att tolka verkligheten i bevakningsområdet för sina läsare, och här i USA talas det definitivt om människor som svarta och vita. Det är ju heller inte så att det inte är relevant i sammanhanget...
Dessutom, trots att QR-artikeln slår fast att "hudfärgen hamnar i förgrunden" står det ju flera exempel i texten på hur de svenska medier som gås igenom faktiskt problematiserar Barack Obamas bakgrund, eller inte nämner den när det inte är relevant.
Ja, det är knepigt med ras och etnicitet. Jag tror att det är en av de saker som förhindrar mig att komma igång med min Harlembok.
En vacker dag ska jag sluta vara lat och gå ut på sta'n och fråga vad svarta New Yorkers tycker om Barack Obama. Här i Harlem finns dessvärre motsättningar mellan afrikaner (som nyligen invandrat från olika länder i Afrika) och amerikaner som är slavättlingar, bland annat om vem som ska få kalla sig "afro american". Och Barack Obama är ju slavägar-ättling ... vilket understryker hur komplex den så kallade rasfrågan är.
Kanske var det just det Quick Response ville visa, och jag tycker att deras mediegranskningar brukar vara bra – men denna gång fick de inte riktigt till det.
/Gunilla
Jag hade tänkt sälja in en artikel om det hela någonstans i flera dagar, men kom mig inte för. Dels för att jag hade så mycket annat att göra då och var rätt jetlaggad, dels för att jag inte kunde tänka mig att göra storyn på något annat sätt än genom att gå ut på gator och torg i Harlem och fråga folk i mitt grannskap (så säger man väl my 'hood på svenska?) om vad de tycker om det hela.
Och jag erkänner att jag drog mig för det. Jag har alltid haft svårt för så kallade "vox pop"-jobb, alltså att gå ut på sta'n och fråga folk vad de tycker i en aktuell fråga – och inte blir det lättare att ställa sig mitt i Harlem och fråga Harlembor ifall de kan utveckla under vilka omständigheter olika personer bör få/inte få säga "nigger".
Synd, för det hade varit intressant – och det är klart att många människor gärna hade sagt sin åsikt. Något amerikaner är duktiga på, vilket ibland gör detta land underbart lättjobbat! Men jag var feg, lat och mesig, helt enkelt. Fega, lata och mesiga reportrar får inga artiklar skrivna (eller insålda).
Jag hade såklart kunnat välja att helt enkelt göra en telefonintervju med personerna bakom organisationen Ban the N-Word, men det kändes som att det var bättre att lägga ner allt, ifall jag inte kunde göra fältarbetet ordentligt.
Så det gjorde jag. Jobbet var ju heller inte insålt (alltid en hög tröskel).
Och de svenska mediekonsumenterna har knappast lämnats svävande i okunnighet. Det verkar ha skrivits och sänts en hel del (t ex DN, en TT-text i SvD /som jag alltså inte skrivit/, SR P1Morgon, SVT, TV4, en massa bloggar).
Uppdatering: Martin Gelin har skrivit den artikel jag borde ha sålt in – men det blev mycket bättre, så det var ju bra att jag lät bli!
Idag publicerar Röda korsets Quick Response en intressant artikel om att svenska medier fokuserar på att presidentkandidaten Barack Obama är "svart".
Jag tycker nog att mina kolleger försvarar sig rätt väl, och det är oklart om Quick Response har någon klar idé om hur det borde vara – eller om de bara vill medvetandegöra frågan i största allmänhet (vilket givetvis är lovvärt).
En av de stora frågorna här är ju hur Barack Obama och Hillary Clinton respektive kan tänkas slå an bland svarta väljare, och hur de kommer att positionera sig gentemot desamma. (Många skulle nog helst av allt vilja rösta fram Bill Clinton om de bara kunde.)
Självklart finns det ett stort nyhetsvärde i Barack Obamas person och bakgrund! En utrikeskorrespondents uppgift är att tolka verkligheten i bevakningsområdet för sina läsare, och här i USA talas det definitivt om människor som svarta och vita. Det är ju heller inte så att det inte är relevant i sammanhanget...
Dessutom, trots att QR-artikeln slår fast att "hudfärgen hamnar i förgrunden" står det ju flera exempel i texten på hur de svenska medier som gås igenom faktiskt problematiserar Barack Obamas bakgrund, eller inte nämner den när det inte är relevant.
Ja, det är knepigt med ras och etnicitet. Jag tror att det är en av de saker som förhindrar mig att komma igång med min Harlembok.
En vacker dag ska jag sluta vara lat och gå ut på sta'n och fråga vad svarta New Yorkers tycker om Barack Obama. Här i Harlem finns dessvärre motsättningar mellan afrikaner (som nyligen invandrat från olika länder i Afrika) och amerikaner som är slavättlingar, bland annat om vem som ska få kalla sig "afro american". Och Barack Obama är ju slavägar-ättling ... vilket understryker hur komplex den så kallade rasfrågan är.
Kanske var det just det Quick Response ville visa, och jag tycker att deras mediegranskningar brukar vara bra – men denna gång fick de inte riktigt till det.
/Gunilla
Med yttrandefriheten som annonsförsäljare
NEW YORK Läs Magnus Haglunds fräsande attack mot Eniro och hur de kapitaliserar på att publicera hans och alla andras födelsedagar på nätet. (Själv har jag ingen möjlighet att ändra de uppgifter som Eniro valt att offentliggöra om mig, eftersom man måste ringa upp från vart och ett av de tre telefonnummer jag har i Sverige för att bekräfta ändringarna.)
/Gunilla
/Gunilla
05 March 2007
Svindlande svindlerier: mer om Obol Investment
NEW YORK Jag har nu ägnat många, många timmar åt att läsa nästan allt jag kunnat komma över om Obol Investment Ltd, exempelvis samtliga artiklar i Norrbottenskuriren som först avslöjade storyn. Verkligen en fantastisk berättelse!
Det handlar ju inte bara om de tvivelaktiga inblandade typerna*) och deras förmåga att bygga luftslott och slå blå dunster i ögonen på hockeystjärnor, idrottsledare, norrländska företagare som velat gömma pengar i Schweiz, journalister och diverse godtrogna gamla politiker – utan är i grunden en berättelse om allas vår längtan att enkelt bli rika, att låta oss bedragas.
*) Kolla in fotot på två av dem här – skulle ni vilja göra business med killarna i hockeytröjor till vänster och höger?
Historien har så många fantastiska ingredienser och skulle lätt kunna bli en film. Läsningen har innehållit en enda soppa av idrottshallar, fasadföretag i Schweiz och underliga gårdar i Toscana.
På en kant dök det upp företagare med kopplingar till å ena sidan folkmordet i Rwanda och å andra sidan Augusto Pinochet (och som påstod ha samarbetat med Obol på ett oklart vis); på en annan en riktig b-sajt med försäljning av så kallade "yachts"; på en helt annan kant min alldeles egen gamle baskettränare i Solna Jan Marklund (numera klubbdirektör)! **)
För basketens del har det ju handlat om att sporten så förtvivlat behöver sponsorpengar och uppmärksamhet. Här kan ni läsa ett synnerligen entusiastiskt nyhetsbrev från Jan Marklund, där Obol Investment i höstas beskrevs som ingenting mindre än basketsportens frälsare. Några citat, med markeringar av mig:
Men här är en artikel i Norrbottens-kuriren, där samme Jan Marklund (hej, Marklund, om du läser detta! sorry, but I had to do this) förklarar att klubben för egen del genomskådade att Obol inte hade mycket att komma med och att informationen var undermålig.
Obol Investments egna skumma hemsidor är nu nedlagda – och de bombastiska pressmeddelandena, som skickades ut efter Kalibers granskning och som handlade om hur Obol utsatts för ett journalistiskt frontalangrepp, hittar jag bara citat från. Men här finns en cache av en finfin Obolhemsida!
Undrar om informationen till spekulanterna och spararna var så här torftig även på den tiden det begav sig... Antagligen.
Ändå är det så mänskligt att gå på sådant här. Jag skulle nog själv inte ha låtit lura mig av just en Bo Johansson i hockeytröja – men vad vet jag egentligen om den tjusiga London-gallerist jag nyligen skrev ut en check åt..?!
För att inte tala om alla fantastiska stories som mina intervjupersoner genom tiderna berättat, och som jag kanske inte alltid varit så noga med att kontrollera. (Vad jag vet har jag dock inte råkat ut för några svindlare! Än...)
Tragikomiskt nog har Obol-skojarna på sätt och vis varit helt öppna med vad de hållit på med. I flera intervjuer har Bo Johansson uttryckt den briljanta affärsidén explicit. "Vi har en slug baktanke", sade han till exempel till Kaliber. "Vårt mål är att komma åt nätverken runt klubbarna och i förlängningen tjäna pengar på dem", har han också sagt flera gånger (jag citerar här fritt ur minnet).
Att inte ens behöva ljuga särskilt mycket, det är väl ett element i varje gott klassiskt bondfångeri?! Som Norrländska Socialdemokratens Johan Håkansson noterade i december: "Hur detta än slutar har Bo Johansson skrivit in sig i historien. Skyldig eller oskyldig är han redan en legend."
Sorgligt är det dock att notera hur otroligt långsamt ansvariga myndigheter agerat. Det verkar ju inte bättre än att tiotals miljoner plöjts ner i Obols konton.
Kanske är det lätt att nu, med facit i hand, se vilket luftslott alltsammans är. Men med de uppgifter som förelåg i början av december och det Aktiespararnas Gunnar Ek då varnade för, så nog borde skojarna ha polisanmälts för bedrägeri och efterlysts av Interpol redan i november. Alltför länge handlade det hela enbart om huruvida de hade tillstånd för att förvalta pengar i Sverige eller ej, och det var nog dessvärre ett stickspår. Nu har de väl lyckats stoppa undan det mesta av sina pengar.
Undrar om de gömmer sig i en bunker, eller ligger på en strand i Karibien? Kanske borde jag åka till Tortola på British Virgin Islands och spana lite, eller till Toronto...
Mnja, nästa steg är snarare att storyn kommer att bubbla upp på allvar i medierna igen, i samband med de journalistutmärkelser som kan tänkas komma, samt när Ekobrottsmyndigheten blir klar med sin utredning. Det kan inte vara lätt att utreda en ekonomisk härva där de lurade har anledning att dölja att de försökt gömma undan svarta pengar ... eller bara känner sig dumma för att de velat göra ett klipp med vita.
Här är ett urval läsvärda texter om Obol Investment-skojeriet, utöver dem som jag redan länkat till här ovan och i föregående inlägg:
Sammanfattning av storyn i SvD/E24, inklusive förklaring av vad Obol står för i grekisk mytologi (och bilden på snubbarna i hockeytröjor)
Beskrivning av hur det fungerat i Aftonbladet, inklusive information om lurade hockeystjärnor.
Nyhetsartikel i Nerikes Allehanda, om varför Örebro kommuns tjänstemän var skeptiska till Obol-snubbarna.
Blogginlägg av besviken ungdomskamrat från Gällivare/Malmberget.
Senaste/sista intervjun med Bo Johansson i Norrländska Socialdemokraten, efter Kurirens och Kalibers avslöjanden.
Det vore så roligt med fler Bo Johansson-intervjuer i framtiden... Men dem får jag nog se mig om i stjärnorna efter. Går nog inte att hoppas ens på polisförhör.
Själv funderar jag faktiskt på att beställa en av de Corona Rossa-vinflaskor från hans toskanska vingård som tycks finnas kvar i Norrbotten – det bara måste ju bli en legendarisk samlarklenod... Eller lurar jag mig själv nu?!
/Gunilla
**) Här är lite transparens på sin plats! Solna IF (numera Solna Vikings) i allmänhet och Jan Marklund i synnerhet hade en särskild talang för att låta alla vara med. Jag var genomusel på basketplanen under de nio! år jag spelade, men Marklund kom på att jag var en bra administratör och lät mig sitta på kansliet under en av de turneringar vi arrangerade. Och så fick jag göra intervjuerna med A-lagsspelarna i Solna IF till klubbtidningen Spöket som han startade. Det var långt ifrån det första jag skrev i mediala sammanhang, men i alla fall.
Det handlar ju inte bara om de tvivelaktiga inblandade typerna*) och deras förmåga att bygga luftslott och slå blå dunster i ögonen på hockeystjärnor, idrottsledare, norrländska företagare som velat gömma pengar i Schweiz, journalister och diverse godtrogna gamla politiker – utan är i grunden en berättelse om allas vår längtan att enkelt bli rika, att låta oss bedragas.
*) Kolla in fotot på två av dem här – skulle ni vilja göra business med killarna i hockeytröjor till vänster och höger?
Historien har så många fantastiska ingredienser och skulle lätt kunna bli en film. Läsningen har innehållit en enda soppa av idrottshallar, fasadföretag i Schweiz och underliga gårdar i Toscana.
På en kant dök det upp företagare med kopplingar till å ena sidan folkmordet i Rwanda och å andra sidan Augusto Pinochet (och som påstod ha samarbetat med Obol på ett oklart vis); på en annan en riktig b-sajt med försäljning av så kallade "yachts"; på en helt annan kant min alldeles egen gamle baskettränare i Solna Jan Marklund (numera klubbdirektör)! **)
För basketens del har det ju handlat om att sporten så förtvivlat behöver sponsorpengar och uppmärksamhet. Här kan ni läsa ett synnerligen entusiastiskt nyhetsbrev från Jan Marklund, där Obol Investment i höstas beskrevs som ingenting mindre än basketsportens frälsare. Några citat, med markeringar av mig:
Äntligen och med all rätt så har i dagarna Obol Investment ingått ett 3-årigt huvudsponsoravtal med Basketligan. Investmentbolaget som i fjol blev huvudsponsor för Plannja Basket har sett potentialen och framtid i vår idrott.Mer entusiasm över samarbetet på förbundsnivå i ett veckobrev i oktober.
Stor eloge, självklart, till Plannja Basket och deras del i detta.
Genom hårt arbete och professionell organisation, genom sina framgångar och genom sin mångtaliga publik har *Luleåklubben lyckats övertyga Obol Investment* att världens största idrott är stor och har dynamik även i lilla Svedala.
Att detta betyder mycket, förlåt allt, för Basketligans framtid och utveckling råder ingen tvivel.
(– – –)
I Sverige studsar, dunkar och kämpar över 200 000 baskethjältar. Varje hjälte har en familj som mer eller mindre frekvent bevakar basketsporten. Lågt räknat så finns det åtminstone 600 000 basketvänner i vårt avlånga land.
Sedan finns det 1 100 åskådare per match i Basketligan. Säg att 600 av dessa är icke knutna till någon av de 600 000 basketvännerna. Mellan tummen och pekfingret borde då basketintresserade i landet närma sig 700 000, kanske 800 000 personer.
800 000 som nu kommer *lära sig älska, dyrka och respektera Obol Investment*.
Men här är en artikel i Norrbottens-kuriren, där samme Jan Marklund (hej, Marklund, om du läser detta! sorry, but I had to do this) förklarar att klubben för egen del genomskådade att Obol inte hade mycket att komma med och att informationen var undermålig.
Obol Investments egna skumma hemsidor är nu nedlagda – och de bombastiska pressmeddelandena, som skickades ut efter Kalibers granskning och som handlade om hur Obol utsatts för ett journalistiskt frontalangrepp, hittar jag bara citat från. Men här finns en cache av en finfin Obolhemsida!
Undrar om informationen till spekulanterna och spararna var så här torftig även på den tiden det begav sig... Antagligen.
Ändå är det så mänskligt att gå på sådant här. Jag skulle nog själv inte ha låtit lura mig av just en Bo Johansson i hockeytröja – men vad vet jag egentligen om den tjusiga London-gallerist jag nyligen skrev ut en check åt..?!
För att inte tala om alla fantastiska stories som mina intervjupersoner genom tiderna berättat, och som jag kanske inte alltid varit så noga med att kontrollera. (Vad jag vet har jag dock inte råkat ut för några svindlare! Än...)
Tragikomiskt nog har Obol-skojarna på sätt och vis varit helt öppna med vad de hållit på med. I flera intervjuer har Bo Johansson uttryckt den briljanta affärsidén explicit. "Vi har en slug baktanke", sade han till exempel till Kaliber. "Vårt mål är att komma åt nätverken runt klubbarna och i förlängningen tjäna pengar på dem", har han också sagt flera gånger (jag citerar här fritt ur minnet).
Att inte ens behöva ljuga särskilt mycket, det är väl ett element i varje gott klassiskt bondfångeri?! Som Norrländska Socialdemokratens Johan Håkansson noterade i december: "Hur detta än slutar har Bo Johansson skrivit in sig i historien. Skyldig eller oskyldig är han redan en legend."
Sorgligt är det dock att notera hur otroligt långsamt ansvariga myndigheter agerat. Det verkar ju inte bättre än att tiotals miljoner plöjts ner i Obols konton.
Kanske är det lätt att nu, med facit i hand, se vilket luftslott alltsammans är. Men med de uppgifter som förelåg i början av december och det Aktiespararnas Gunnar Ek då varnade för, så nog borde skojarna ha polisanmälts för bedrägeri och efterlysts av Interpol redan i november. Alltför länge handlade det hela enbart om huruvida de hade tillstånd för att förvalta pengar i Sverige eller ej, och det var nog dessvärre ett stickspår. Nu har de väl lyckats stoppa undan det mesta av sina pengar.
Undrar om de gömmer sig i en bunker, eller ligger på en strand i Karibien? Kanske borde jag åka till Tortola på British Virgin Islands och spana lite, eller till Toronto...
Mnja, nästa steg är snarare att storyn kommer att bubbla upp på allvar i medierna igen, i samband med de journalistutmärkelser som kan tänkas komma, samt när Ekobrottsmyndigheten blir klar med sin utredning. Det kan inte vara lätt att utreda en ekonomisk härva där de lurade har anledning att dölja att de försökt gömma undan svarta pengar ... eller bara känner sig dumma för att de velat göra ett klipp med vita.
Här är ett urval läsvärda texter om Obol Investment-skojeriet, utöver dem som jag redan länkat till här ovan och i föregående inlägg:
Sammanfattning av storyn i SvD/E24, inklusive förklaring av vad Obol står för i grekisk mytologi (och bilden på snubbarna i hockeytröjor)
Beskrivning av hur det fungerat i Aftonbladet, inklusive information om lurade hockeystjärnor.
Nyhetsartikel i Nerikes Allehanda, om varför Örebro kommuns tjänstemän var skeptiska till Obol-snubbarna.
Blogginlägg av besviken ungdomskamrat från Gällivare/Malmberget.
Senaste/sista intervjun med Bo Johansson i Norrländska Socialdemokraten, efter Kurirens och Kalibers avslöjanden.
Det vore så roligt med fler Bo Johansson-intervjuer i framtiden... Men dem får jag nog se mig om i stjärnorna efter. Går nog inte att hoppas ens på polisförhör.
Själv funderar jag faktiskt på att beställa en av de Corona Rossa-vinflaskor från hans toskanska vingård som tycks finnas kvar i Norrbotten – det bara måste ju bli en legendarisk samlarklenod... Eller lurar jag mig själv nu?!
/Gunilla
**) Här är lite transparens på sin plats! Solna IF (numera Solna Vikings) i allmänhet och Jan Marklund i synnerhet hade en särskild talang för att låta alla vara med. Jag var genomusel på basketplanen under de nio! år jag spelade, men Marklund kom på att jag var en bra administratör och lät mig sitta på kansliet under en av de turneringar vi arrangerade. Och så fick jag göra intervjuerna med A-lagsspelarna i Solna IF till klubbtidningen Spöket som han startade. Det var långt ifrån det första jag skrev i mediala sammanhang, men i alla fall.
04 March 2007
Bra gräv! Synnerligen skumt: Obol Investment
NEW YORK Först nu har jag kollat in storyn från början av december om det skumma Obol Investment – gör det ni också! Jag hade helt missat den.
Kolla på Kalibers hemsida, inklusive berättelsen om hur granskningen gick till. Missa inte att lyssna på den utlagda 45 minuter långa intervjun som Björn Tunbäck gör med bolagets f d styrelseledamot (? lite oklart...) Bo Johansson.
Det är ett fascinerande samtal eftersom det är en så lugn konversation om en framgångsrik finanskarriär, om Johanssons uppväxt i Malmberget och tillvaro på vingården i Toscana, om hans idrottsintresse och om bolagsstrukturen – men i takt med att Tunbäck lägger fram belägg om det skumma bolagets brevlådeföretag runtom i världen ter sig allt bara underligare och underligare.
Uppdatering 5 mars: Om denna intervju skrev Norrländska Socialdemokraten den 7 december:
Se även Norrbottenskurirens omfattande granskning – gå till hemsidan och sök upp vinjetten "Dokument Obol". Jag har ännu inte läst artiklarna, men det finns hur många som helst.
Båda redaktionerna är nominerade för Föreningen Grävande Journalisters guldspadar. Det ska nog mycket till för att inte någon av dem ska vinna.
För storyn har verkligen alla ruffel- och båg-ingredienser man kan tänka sig, otroligt att dessa bluffmakare lyckades ta över den svenska basketbolligan... Och när ni satt er in i den storyn, läs den äldre intervjun med en då ogranskad Bo Johansson i Aftonbladet som talar om hur de vill ta över självaste amerikanska NBA och helst också NHL – en sådan, i ljuset av ovanstående okritisk, intervju hade jag också lätt kunnat göra (med vinrankor och snapsvisesjungande papegojor och allt).
Hoppas redaktionerna fortsätter avslöjandena – tja, Norrbottenskuriren gör det definitivt, på deras hemsida finns artiklar som publicerats nästan varje dag sedan början av december! Jag vill veta The Whole Story om de inblandade personerna och relationerna dememellan – det verkar hålla för en bok på samma sätt som Trustorhärvan och Gizmondo gör det. Ännu en variation på temat "Drömmen om det perfekta brottet".
Jag är mest av allt fascinerad över hur människor förmår bygga upp och upprätthålla ett sådant komplicerat system av brevlådeföretag och framför allt backup-lögner som måste ligga bakom det hela.
Nu ska jag sätta mig i en skön fåtölj med en skål yoghurt med skivade bananer och valnötter, och Billie Holiday i stereon – och läsa precis alla artiklar i Norrbottenskurien!
/Gunilla
Kolla på Kalibers hemsida, inklusive berättelsen om hur granskningen gick till. Missa inte att lyssna på den utlagda 45 minuter långa intervjun som Björn Tunbäck gör med bolagets f d styrelseledamot (? lite oklart...) Bo Johansson.
Det är ett fascinerande samtal eftersom det är en så lugn konversation om en framgångsrik finanskarriär, om Johanssons uppväxt i Malmberget och tillvaro på vingården i Toscana, om hans idrottsintresse och om bolagsstrukturen – men i takt med att Tunbäck lägger fram belägg om det skumma bolagets brevlådeföretag runtom i världen ter sig allt bara underligare och underligare.
Uppdatering 5 mars: Om denna intervju skrev Norrländska Socialdemokraten den 7 december:
[Förtroendet för Bo Johansson] pulvriserades förmodligen i samma sekund som han satte sig i en radiostudio och lät sig intervjuas av P1:s extremt påläste reporter Björn Tunbäck. Bo Johansson skröt – och Tunbäck punkterade allt med fakta och frågor (för er som inte har hört den så finns den i sin helhet på sr.se/p1/kaliber).Själv tycker jag att Kalibers intervju slutade lite väl abrupt... Som om det inte kvarstod tusen frågor. Men den håller för att lyssna på om och om igen!
Som en person i närheten av Obol sa till mig:
- Det var ingen bra intervju för Bosse. Jag skulle vilja kalla det för en verbal avrättning.
Se även Norrbottenskurirens omfattande granskning – gå till hemsidan och sök upp vinjetten "Dokument Obol". Jag har ännu inte läst artiklarna, men det finns hur många som helst.
Båda redaktionerna är nominerade för Föreningen Grävande Journalisters guldspadar. Det ska nog mycket till för att inte någon av dem ska vinna.
För storyn har verkligen alla ruffel- och båg-ingredienser man kan tänka sig, otroligt att dessa bluffmakare lyckades ta över den svenska basketbolligan... Och när ni satt er in i den storyn, läs den äldre intervjun med en då ogranskad Bo Johansson i Aftonbladet som talar om hur de vill ta över självaste amerikanska NBA och helst också NHL – en sådan, i ljuset av ovanstående okritisk, intervju hade jag också lätt kunnat göra (med vinrankor och snapsvisesjungande papegojor och allt).
Hoppas redaktionerna fortsätter avslöjandena – tja, Norrbottenskuriren gör det definitivt, på deras hemsida finns artiklar som publicerats nästan varje dag sedan början av december! Jag vill veta The Whole Story om de inblandade personerna och relationerna dememellan – det verkar hålla för en bok på samma sätt som Trustorhärvan och Gizmondo gör det. Ännu en variation på temat "Drömmen om det perfekta brottet".
Jag är mest av allt fascinerad över hur människor förmår bygga upp och upprätthålla ett sådant komplicerat system av brevlådeföretag och framför allt backup-lögner som måste ligga bakom det hela.
Nu ska jag sätta mig i en skön fåtölj med en skål yoghurt med skivade bananer och valnötter, och Billie Holiday i stereon – och läsa precis alla artiklar i Norrbottenskurien!
/Gunilla
Vad jag ska bli när jag blir större
NEW YORK Det är såklart flygledare jag ska bli! Jag har länge, i minst 20 år faktiskt, varit fascinerad av det yrket, antagligen beroende på någon studievägledningsbroschyr på 80-talet där det stod att det var bra betalt. Så stresstålig som jag är skulle det nog passa mig rätt bra. För att inte tala om vilken koll jag har på världens flygplan och flygplatser från passagerarperspektivet vid det här laget, hehe. Och nu råder det brist på flygledare. Hmmm... Jag har alltid trott att man måste ha en tydligare teknisk/naturvetenskaplig bakgrund än vad jag har, men så verkar det inte alls vara.
Förresten har jag också varit inne på att bli flygbud, alltså en sådan där internationell kurir som transporterar viktiga föremål över kontinenterna. En gång ringde jag runt till samtliga fraktfirmor på Arlanda för att meddela att jag stod till förfogande för uppdrag med kort varsel – men det var ingen som hade behov av sådana alls... Så nu är jag min egen kurir istället.
/Gunilla
Förresten har jag också varit inne på att bli flygbud, alltså en sådan där internationell kurir som transporterar viktiga föremål över kontinenterna. En gång ringde jag runt till samtliga fraktfirmor på Arlanda för att meddela att jag stod till förfogande för uppdrag med kort varsel – men det var ingen som hade behov av sådana alls... Så nu är jag min egen kurir istället.
/Gunilla
Skype + wifi i Stockholm! Hurra (om det funkar)!
NEW YORK Jag är inte riktigt kompis med Skype ännu. Det har varit för dålig ljudkvalitet, för mycket strul med mitt headset, för många misslyckade samtal...
Men jag tycker ju att det är fantastiskt i grunden, som när jag i fjol kunde ringa kompisar i Stockholm från Port-au-Prince, genom att sitta med min dator på hotellverandan. (Telefonlinjerna från Haiti är naturligtvis katastrofala och extremt dyra att använda, inget man någonsin skulle få för sig att använda annat än till nödsamtal eller för att bli uppringd från medieredaktioner för). Det är egentligen bara slöhet att jag inte använder Skype mer. Ofta fungerar det ju alldeles utmärkt. Lite ovant, bara.
Just nu har jag en period då jag försöker ta tag i många försummade saker – min privatekonomi till exempel! – så vad kan passa bättre än att skaffa bra Skype-rutiner. Som sagt, ett SkypeIn-nummer till exempel.
Detta innebär att man kan ringa mig lokalt som om jag vore i exempelvis Stockholm, men jag kan ta emot samtalet till min dator var jag än är i världen. För detta skulle jag få betala en årsavgift, motsvarande 38 dollar. Jag känner en person som jobbar med ett SkypeIn med Stockholmsnummer i Zambia, för honom fungerar det utmärkt.
Uppdatering på söndagsförmiddagen: Buhu, jag misslyckades. Tänkte registrera både ett amerikanskt och ett svenskt nummer. Eller, rättare sagt, ett nummer i vardera New York och Stockholm. För det är ju viktigt med "rätt" riktnummer... 212 och 08, annars får det vara. Och det fanns ett enda 212-nummer ledigt, dessutom ett som var relativt bra och enkelt att komma ihåg.
Men jag kunde inte bestämma mig genast. Några minuter senare var numret taget och 212-valmöjligheten bortplockad från sajten... Det råder nämligen extrem brist på 212-nummer, för alla slags telefonabonnemang, och har länge gjort. Alla vill se ut som om de bor på Manhattan...
Synd att jag inte kan lägga över mitt dyra, vanliga nummer till Skype! 08-numren jag fick på förslag var samtliga fula och krångliga, så jag lade tillfälligt ner försöken att SkypeIn-registrera mig...
Och vad hittar jag på Skypes hemsida om inte färsk information om att Skype och Aftonbladet har fixat ett 90-tal hotspots (wifi) för gratis, trådlöst Internet i Stockholm! Fantastiskt. Testa gärna och berätta om hur det funkar!
Som ni vet är jag en stor fan av wifi – och av kartan att döma ser det ut som om ett av mina favvoställen Chaikhana är ett av de fem ställen i Gamla stan som blivit en hotspot.
/Gunilla
Men jag tycker ju att det är fantastiskt i grunden, som när jag i fjol kunde ringa kompisar i Stockholm från Port-au-Prince, genom att sitta med min dator på hotellverandan. (Telefonlinjerna från Haiti är naturligtvis katastrofala och extremt dyra att använda, inget man någonsin skulle få för sig att använda annat än till nödsamtal eller för att bli uppringd från medieredaktioner för). Det är egentligen bara slöhet att jag inte använder Skype mer. Ofta fungerar det ju alldeles utmärkt. Lite ovant, bara.
Just nu har jag en period då jag försöker ta tag i många försummade saker – min privatekonomi till exempel! – så vad kan passa bättre än att skaffa bra Skype-rutiner. Som sagt, ett SkypeIn-nummer till exempel.
Detta innebär att man kan ringa mig lokalt som om jag vore i exempelvis Stockholm, men jag kan ta emot samtalet till min dator var jag än är i världen. För detta skulle jag få betala en årsavgift, motsvarande 38 dollar. Jag känner en person som jobbar med ett SkypeIn med Stockholmsnummer i Zambia, för honom fungerar det utmärkt.
Uppdatering på söndagsförmiddagen: Buhu, jag misslyckades. Tänkte registrera både ett amerikanskt och ett svenskt nummer. Eller, rättare sagt, ett nummer i vardera New York och Stockholm. För det är ju viktigt med "rätt" riktnummer... 212 och 08, annars får det vara. Och det fanns ett enda 212-nummer ledigt, dessutom ett som var relativt bra och enkelt att komma ihåg.
Men jag kunde inte bestämma mig genast. Några minuter senare var numret taget och 212-valmöjligheten bortplockad från sajten... Det råder nämligen extrem brist på 212-nummer, för alla slags telefonabonnemang, och har länge gjort. Alla vill se ut som om de bor på Manhattan...
Synd att jag inte kan lägga över mitt dyra, vanliga nummer till Skype! 08-numren jag fick på förslag var samtliga fula och krångliga, så jag lade tillfälligt ner försöken att SkypeIn-registrera mig...
Och vad hittar jag på Skypes hemsida om inte färsk information om att Skype och Aftonbladet har fixat ett 90-tal hotspots (wifi) för gratis, trådlöst Internet i Stockholm! Fantastiskt. Testa gärna och berätta om hur det funkar!
Som ni vet är jag en stor fan av wifi – och av kartan att döma ser det ut som om ett av mina favvoställen Chaikhana är ett av de fem ställen i Gamla stan som blivit en hotspot.
/Gunilla
Sökes: tips om bildtelefoni
NEW YORK Min mamma skulle vilja kommunicera i realtid med sin dotterson i Rom, och vill ha en bildtelefon för ändamålet. Hon började därför med att ringa Telia ... men jag förklarade att det är Internet som gäller.
Kan någon därute rekommendera henne bra webbkameror och program? Det finns alltså bredband i båda ändarna, Rom (PC) och Solna (Mac) – men någon dyr videokonferensutrustning är knappast aktuell.
Uppdatering I: Jag hittade en massa Mac-anpassade webcam-tips på Skypes hemsida. Antar att detta är way to go. Men fler tips och erfarenheter efterlyses!
Själv ska jag förresten skaffa ett SkypeIn-nummer endera dagen.
Uppdatering II: Aha! Logitech + Skype funkar så här.
/Gunilla
Kan någon därute rekommendera henne bra webbkameror och program? Det finns alltså bredband i båda ändarna, Rom (PC) och Solna (Mac) – men någon dyr videokonferensutrustning är knappast aktuell.
Uppdatering I: Jag hittade en massa Mac-anpassade webcam-tips på Skypes hemsida. Antar att detta är way to go. Men fler tips och erfarenheter efterlyses!
Själv ska jag förresten skaffa ett SkypeIn-nummer endera dagen.
Uppdatering II: Aha! Logitech + Skype funkar så här.
/Gunilla
03 March 2007
Dagens andra citat
Jonas Hassen Khemiri i DN idag, apropå att han vunnit Sveriges Radios romanpris:
–Planen är att ta prispengarna och sätta sig och skriva. Det är det klassiska liksom. Jag önskar att jag kunde säga något originellt som att jag skulle köpa tio tusen kylskåpsmagneter./Gunilla
Dagens citat
Carl Bildt, intervjuad i Dagens Nyheter idag:
/Gunilla
- Jag märker ju också att det finns ett väldigt intresse för utrikespolitik och internationella frågor ute bland människor, inte minst unga människor. Samtidigt har ju alla massmedier skurit ned på sin omvärldsbevakning. Det finns färre utrikeskorrespondenter, mindre utrymme i tidningar och etermedier. Men det finns en publik där ute som är mycket intresserad. Och kan då jag som utrikesminister bidra till att det blir mer öppenhet och mer diskussion om utrikespolitiken så är väl det mycket bra.Ja!
/Gunilla
02 March 2007
Bilder av Bildt
NEW YORK Det har saknat ett bra forum för gestaltande, politiska reportage i svensk press, tycker jag. Men nu finns det ju! Läs bara Torbjörn Nilssons et consortes reportage om/porträtt av Carl Bildt i Fokus.
Analys, bakgrund och närvaro, mycket bra!
Torbjörn Nilsson bevisar gång på gång att han förtjänar utmärkelsen som Årets journalist, vilket han utsågs till i fjol. (Juryns motivering, som man kan läsa på Fokus' hemsida: "...till en betraktande beträttare med stor språkglädje och stilististisk elegans - - - gör det politiska reportaget både upplysande och underhållande att läsa.")
/Gunilla
P S Transparens: Jag har skrivit lite för Fokus. Men jag känner inte alls Torbjörn Nilsson. Möjligen har jag blivit presenterad för honom som hastigast på redaktionsgolvet nå'n gång för länge se'n.
Pressträffar ibland, ibland inte
NEW YORK När jag stod och väntade på att dessertkocken jag skulle intervjua häromdagen skulle dyka upp (han vaknade som jag skrev kl 14.30 ute i Brooklyn och kom på att han skulle ha träffat mig på Manhattan kl 14) ringde mobiltelefonen. Vilket den ytterst sällan gör. Nästan aldrig, faktiskt.
Jag ställde mig vid fönstret i det loft dessertkocken hyr – i väntan på att hans restaurang ska bli färdigrenoverad – och tittade ut över hustaken och brandtrapporna i Tribeca.
Bisarrt nog var det Sten Tolgfors pressekreterare som hörde av sig. Jag hade ju redan sagt att jag inte kunde komma på hans pressträff, men hon tyckte att jag borde skriva något om handelsministerns just avklarade möte med George Soros.
Soros hade nämligen talat om vikten av sänkta tullar på etanol, och hade välkomnat Sveriges/EU:s stöd för detta. Ehhh, intressant, men...
Jag försökte – på en jättedålig telefonlinje – förklara att jag dessvärre inte kan ringa till Stockholm och på kvällen svensk tid hitta någon redaktör som genast vill köpa in en telefonintervju med Sten Tolgfors, som handlar om vad George Soros sade till honom, av mig. Tyvärr är intresset för svenska ministerbesök i USA sällan så stort som åtminstone jag skulle önska, trots att deras program ofta är mycket intressanta (läs exempelvis om Sten Tolgfors New York-program här). Det blev ett lite förvirrat samtal, under vilket jag lyckas haspla ur mig att jag ja, i och för sig själv var intresserad av ämnet miljöteknikinvesteringar och annat de talat om och nej, inte visste någon särskild kollega i Washington som hon skulle kunna ringa.
Tja, DN hade en intervju med George Soros själv, gissningsvis gjord i anslutning till Tolgfors möte på svenska konsulatet. Det var nog lite lättare att sälja in. Vi hade inte fått veta i förväg att Soros skulle finnas anträffbar för oss där och då, men hade jag varit på hugget och trott att jag också hade kunnat hitta en avnämare hade jag väl kunnat ta reda på det.
Vad ville jag säga med detta? Egentligen ingenting särskilt, det var bara så märkligt att stå där i tjusiga loftet och vänta på en stjärnkock – och så plötsligt diskutera etanol och handelstullar (och försöka klura ut vad som var nyhetsvinkeln i sammanhanget).
– – –
Apropå ingenting. Det är förresten inte ovanligt att jag och mina USA-kolleger får förklara en del grundläggande grejer om hur våra medier fungerar för de pressekreterare vi har kontakt med (gäller generellt, men givetvis med undantag). En så grundläggande grej som pressläggning och tidsskillnad och hur dessa två begrepp samspelar brukar bli en aha-upplevelse för somliga.
Jag skrev förresten om en av de mer bisarra pressträffar jag varit med om här.
/Gunilla
Jag ställde mig vid fönstret i det loft dessertkocken hyr – i väntan på att hans restaurang ska bli färdigrenoverad – och tittade ut över hustaken och brandtrapporna i Tribeca.
Bisarrt nog var det Sten Tolgfors pressekreterare som hörde av sig. Jag hade ju redan sagt att jag inte kunde komma på hans pressträff, men hon tyckte att jag borde skriva något om handelsministerns just avklarade möte med George Soros.
Soros hade nämligen talat om vikten av sänkta tullar på etanol, och hade välkomnat Sveriges/EU:s stöd för detta. Ehhh, intressant, men...
Jag försökte – på en jättedålig telefonlinje – förklara att jag dessvärre inte kan ringa till Stockholm och på kvällen svensk tid hitta någon redaktör som genast vill köpa in en telefonintervju med Sten Tolgfors, som handlar om vad George Soros sade till honom, av mig. Tyvärr är intresset för svenska ministerbesök i USA sällan så stort som åtminstone jag skulle önska, trots att deras program ofta är mycket intressanta (läs exempelvis om Sten Tolgfors New York-program här). Det blev ett lite förvirrat samtal, under vilket jag lyckas haspla ur mig att jag ja, i och för sig själv var intresserad av ämnet miljöteknikinvesteringar och annat de talat om och nej, inte visste någon särskild kollega i Washington som hon skulle kunna ringa.
Tja, DN hade en intervju med George Soros själv, gissningsvis gjord i anslutning till Tolgfors möte på svenska konsulatet. Det var nog lite lättare att sälja in. Vi hade inte fått veta i förväg att Soros skulle finnas anträffbar för oss där och då, men hade jag varit på hugget och trott att jag också hade kunnat hitta en avnämare hade jag väl kunnat ta reda på det.
Vad ville jag säga med detta? Egentligen ingenting särskilt, det var bara så märkligt att stå där i tjusiga loftet och vänta på en stjärnkock – och så plötsligt diskutera etanol och handelstullar (och försöka klura ut vad som var nyhetsvinkeln i sammanhanget).
– – –
Apropå ingenting. Det är förresten inte ovanligt att jag och mina USA-kolleger får förklara en del grundläggande grejer om hur våra medier fungerar för de pressekreterare vi har kontakt med (gäller generellt, men givetvis med undantag). En så grundläggande grej som pressläggning och tidsskillnad och hur dessa två begrepp samspelar brukar bli en aha-upplevelse för somliga.
Jag skrev förresten om en av de mer bisarra pressträffar jag varit med om här.
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)