Några punkter från Adler-seminariet

STOCKHOLM Igår var jag på seminariet om krigskorrespondenter och deras journalistik, anordnat på Kulturhuset till minne av Martin Adler. (Ja, jag trodde ju att jag inte alls skulle vara kvar i sta'n så här länge, men nu fick det bli så i alla fall.) Med i panelerna var främst reportrar och redaktörer som jobbat med Martin Adler, flera från brittiska medier och ungefär lika många med koppling till Aftonbladet.

Tyvärr träffade jag inte så många vänner och bekanta som jag hade hoppats, knappt heller några redaktörer jag jobbar med (utom en, som jag förhoppningsvis hinner träffa igen på tisdag).
Men där fanns en del branschkändisar: jag blev presenterad för Folke Rydén, och det var ju märkligt eftersom han är en smått mytisk person, samt fick hälsa på supertrevlige Martin von Krogh – nyss hemkommen från Bagdad (vad han nu gjort där???).

Dessutom pratade jag med Martin Adlers trevlige bror Peter. Lyckades haspla ur mig att jag blev så gripen av hans brors död i somras. (Vad säger man? "Ehhh...jag träffade aldrig din bror som dog för ett halvår sedan och inte känner jag dig heller, men beklagar sorgen i alla fall", typ?) Men snart hade vi övergått till ett intressant samtal om varför den gröna rörelsen bör glädjas åt EU (enligt Peter Adler anpassar sig så stora delar av världen till den standard EU sätter att det blir rejäl skillnad, när t ex något miljörelaterat gränsvärde för en produkt sänks) och om Kina (där han bor).

Hinner inte skriva något allmänt referat om allt som sades, det kommer det väl att finnas andra som gör (om inte annat kan ni läsa om det grundläggande, att krigskorrespondenter blivit mål för många stridande parter, på Reportrar utan gränsers hemsida). TT skrev till exempel en nyhetsartikel på temat att "den traditionella krigskorrespondenten" knappt finns längre.

Så, några punkter om saker folk tog upp som jag själv fastnade för bara:

• En minnesfond till stöd för utrikeskorrespondenters a) resor och b) efterlevande efterlystes – en slags "Martin Adler Trust". (Som jag förstod det en slags svensk motsvarighet till internationella Rory Peck Trust.) (För detta behövs såklart mecenater och deras pengar!)

• Internationella medier borde aktivt verka för att ge mer stöd till lokala journalister och fixers som jobbar med dem, talade inte minst f d Balkankorrespondenten Maggie O'Kane om.
Mycket sades om hur säkerhetsläget gjort det mer eller mindre omöjligt för västerländska journalister att jobba i Irak. Därför får som bekant lokala skribenter sköta mer och mer av rapporteringen – och det handlar inte längre bara om att leverera pratminus och hitta intervjupersoner, utan om hela produktioner. Resultatet blir ofta lysande journalistik; O'Kane gav flera exempel – t ex sjukhusdokumentären This World, som hennes Guardian Films producerar, filmad av en irakisk läkare som de flugit till London och snabbutbildat i kamerateknk.

• Det är sjukt att ett så extremt viktigt historiskt skede som Irakkriget bevakas av enbart a) amerikanska medier, b) lokala medier och c) djärva europeiska frilansjournalister som sätter sina liv på spel för att för struntsummor försöka få hem bilder och artiklar /som de bara i bästa fall kan sälja in/.
The Independents Patrick Cockburn framhöll att amerikanska medieorganisationer är sååå mycket bättre organiserade på fältet och att europeisk Irakkrigs-bevakning sköts mer eller mindre slumpmässigt (se c) ovan).

Jag satt på helspänn och väntade på att någon skulle ta upp frågan om arvoden/ersättning/försäkring/prioritering av material etc, och som tur är kom det flera inlägg på det temat.
• Ron McCullough talade om hur krigskorrespondenter exploateras, det vill säga att redaktörerna kan ge riktigt låga priser för deras material i full vetskap om att de har få andra att sälja det till. "I England kanske det bara finns 2–3 redaktioner som överhuvudtaget är intresserade, i Sverige antagligen bara en", sade han. Här talade McCullough av egen erfarenhet, eftersom han själv varit både reporter och inköpande redaktör. (Jag skrev en del om detta apropå Martin Adlers död här.)
• Folke Rydén talade om motsvarande exploatering i Sverige och vågade gå till angrepp mot Aftonbladets Anders Gerdin – som fick representera medier som inte vågar skicka ut egna medarbetare, och som betalar struntsummor till frilansar för farliga jobb.
Gerdin försvarade sig ganska väl, om än på engelska kanske typisk för hans generation svenska män som var lite svår att följa, och sade att AB faktiskt betalat 150 000:– bara för Urban Hamids försäkring i Bagdad i fjol, och att det väl är bra att de köper in frilansmaterial. Och Aftonbladet är knappast den största skurken i sammanhanget. Tvärtom har ju Aftonbladet fungerat som plattform för många reportrar och journalister som gör den här typen av resor. Men det var Rydén som drog hem publikens applåder.

• Det hettade till när frågan om de psykiska problem krigskorrespondenter drabbas av (post-traumatic stress disorder) kom upp. Ron McCullough verkade tycka att den som har problem med det helt enkelt inte passar i yrket, och att journalister ju bearbetar det de upplevt genom att a) skriva artiklar och b) hänga med varandra i hotellbarerna.
Sant – men Martin von Krogh fick in en i sammetshandske inlindad rak höger genom att försynt säga att "det där kanske är en generationsfråga?" och berätta att han och de han jobbar med inte skäms för att säga att de drabbas av exempelvis mardrömmar utan att dra slutsaten att de inte är lämpade för journalistiken.

Well... Det är klart att i stort sett nästan alla som lever permanent i en konfliktzon har jobbigare upplevelser att bearbeta än journalisterna som skriver om dem, som McCullough påpekade.
Men moderatorns (Johanne Hildebrandts) poäng med att ta upp frågan var nog det tema som fick avsluta seminariet – att göra fler nyhetskonsumenter medvetna om vilka risker krigskorrespondenter tar för att syssla med utrikesjournalistik.

Dessutom: Reportrar utan gränsers Eva Elmsäter talade i början om hur priset har blivit för högt för dessa korrespondenter/frilansjournalister att betala, men general Ulf Henricson uppmanade ändå hugade reportrar och fotografer i publiken att försöka gå i Martin Adlers fotspår.

Tja, det finns mer att skriva, men detta får räcka så länge. Ni som var där får gärna komplettera i kommentarsfältet!

/Gunilla