.JPG)
NEW YORK Detta är förstås meget intressant, om hur LO-topparna enligt Resumé/Expressen – tja, rättare sagt enligt Anders Gerdin – länge försökt påverka opinionsbildningen och redaktörstillsättningen i Aftonbladet.
/Gunilla
02 April 2009
Dansk debatt om Photoshoppade Haiti-bilder
NEW YORK I pressfotografkretsar pågår sedan flera år en livlig diskussion om vad man får och inte får göra med Photoshop.
Eftersom jag själv inte behärskar mer än de mest grundläggande elementa i det programmet och inte alls pysslar med bildbehandling (redigerar bort dammkorn gör jag dock! åtminstone gjorde jag det så länge jag fotograferade med film, som alltid blev dammig i arkivpärmarna) följer jag bara debatten på distans. Häromåret citerade jag "min" Haitifotograf Kalle Melanders resonemang om bildbehandling, apropå hans Årets bild från Brasilien, se här.
Nu pågår återigen en intressant debatt, apropå en dansk pressfotografs bilder från Haiti, som diskats från Årets bild i Danmark på grund av – enligt juryn – alltför hårdhänt bearbetning. Journalisten skriver om debatten, och hos danska Pressefotografforbundet finns en längre diskussion "om overdreven brug af Photoshop" samt fler bildexempel. Här finns ännu mer material – bilder och ljud – som jag tyvärr inte lyckas ladda ner (ännu).
Reportagen är gjorda i det flerfaldigt katastrofdrabbade Gonaïves, där jag och Kalle Melander varit två gånger. Givetvis hopplöst svårt att sälja material från...snudd på omöjligt (fast vi gjorde ett porträtt för Latinamerikabulletinen, efter vårt andra besök, och lyckades på så vis åtminstone få ihop till utgiften för chaufför och tolk/fixer). Men kanske tredje gången gillt, en vacker dag?! Haiti är fullt av stories.
/Gunilla
Eftersom jag själv inte behärskar mer än de mest grundläggande elementa i det programmet och inte alls pysslar med bildbehandling (redigerar bort dammkorn gör jag dock! åtminstone gjorde jag det så länge jag fotograferade med film, som alltid blev dammig i arkivpärmarna) följer jag bara debatten på distans. Häromåret citerade jag "min" Haitifotograf Kalle Melanders resonemang om bildbehandling, apropå hans Årets bild från Brasilien, se här.
Nu pågår återigen en intressant debatt, apropå en dansk pressfotografs bilder från Haiti, som diskats från Årets bild i Danmark på grund av – enligt juryn – alltför hårdhänt bearbetning. Journalisten skriver om debatten, och hos danska Pressefotografforbundet finns en längre diskussion "om overdreven brug af Photoshop" samt fler bildexempel. Här finns ännu mer material – bilder och ljud – som jag tyvärr inte lyckas ladda ner (ännu).
Reportagen är gjorda i det flerfaldigt katastrofdrabbade Gonaïves, där jag och Kalle Melander varit två gånger. Givetvis hopplöst svårt att sälja material från...snudd på omöjligt (fast vi gjorde ett porträtt för Latinamerikabulletinen, efter vårt andra besök, och lyckades på så vis åtminstone få ihop till utgiften för chaufför och tolk/fixer). Men kanske tredje gången gillt, en vacker dag?! Haiti är fullt av stories.
/Gunilla
01 April 2009
Figge och Jalle –TV-historia!
NEW YORK Andreas Ekström har möjligen rätt i att minnesporträttet av Jarl Alfredius i gårdagens Aktuellt var på tok för långt för en halvtimmes nyhetssändning... Strax över tio minuter, var det! Förvisso fantastisk TV-historia, med Sarajevo-sändningarna, en studiointervju om Estonia och mycket annat – men där fanns en del så kallde darlingar i form av exempelvis änder...
Nå, jag fick i alla fall en kort känslomässig attack av ovanligt slag, när jag såg Alfredius läsa upp nyheterna den 11 september 2001. (Då jag, för er som inte vet, var på Manhattan och stack ner mot Ground Zero – det vill säga till skillnad från alla andra i hela världen satt jag inte och såg på TV-sändningarna den dagen, utan hade en *spännande och rolig dag full av utmaningar* som jag får berätta om någon annan gång. för er som inte redan har hört/läst storiesarna.) Så det kanske behövdes lite gulliga fåglar och Valborgsmässosång.
Titta nu på fotografiet ovan, från Jarl Alfredius tid som reporter på Ekot – vilket han var innan han kom till Aktuellt. Det är lätt att se att det är han som står längst till höger på bilden. Men vem står en liten bit därifrån, i skägg? Jo, det är ju Erik Fichtelius, som ju länge jobbade på Ekot! Väldigt roligt.
Jag försöker identifiera fler Ekot-medarbetare, men har hittills bara lyckats säkert känna igen utrikesreportern Bengt Therner (ljus skjorta, sjua från vänster). Troligen är det Bengt Bylund som står i mitten, i rutig skjorta. Jag avstår från att skriva ner mina mindre kvalificerade gissningar – men fyll gärna i, ni som kan.
Här är en inzoomning på Erik "Figge" Fichtelius och Jarl "Jalle" Alfredius:
På tal om Erik Fichtelius. Jag kan inte låta bli att lägga in en bild från det fantastiska TV-programmet om när han 1975 – några år innan skägget anlades – skulle lära oss barn tillverka så kallade strumpfilurer:
Det är jättekul, men jag klarar inte av att se hela det 26 minuter långa inslaget... Det är bara för mycket! (Tilläggas kan att jag, som de flesta JMK-studenter, haft Erik Fichtelius som gästföreläsare i TV- och intervjuteknik – ett föreläsningsupplägg som senare blev denna bok. Mycket bra! Då visste vi ingenting om detta med strumpfilurerna.)
Så här såg samme Fichtelius ut igår när han kommenterade sin Aktuellt-kollegas förtida död:
Tjugotvå år som nyhetsankare i TV (Alfredius, alltså)! Det är verkligen en prestation.
/Gunilla
Strange, indeed (Buckingham Tea Party)
NEW YORK Jag måste säga att jag ännu inte vant mig vid att Barack Obama faktiskt är USA:s president. Inte för att jag hörde dem till som trodde att han aldrig kunde vinna valen i fjol, tvärtom – men det känns ändå helt osannolikt att se honom dyka upp i London som ... USA:s president.
Det var bara det jag skulle skriva!
Bilden ovan är ett citat från Aktuellts sändning ikväll, med anledning av G20-mötet i London.
Uppdatering: Den här scenen, från samma inslag, är förstås helt otrolig!
Kolla på skillnaderna i längd och hållning hos det amerikanska presidentparet respektive det brittiska kungaparet. OK, det har att göra med ålder och fysik, men är ändå det mest uppenbara.
Men sedan ... om man tänker på vad de representerar symboliskt... Drottning Elizabeth, den främsta representanten för brittiska kronan och kolonialmakten/imperiet, respektive president Barack Obama, son till en getaherde och undersåte i den brittiska kolonin Kenya, och hans hustru Michelle, uppvuxen i det ruffa södra Chicago och ättling till en släkt av slavar i South Carolina, en delstat som för övrigt fått sitt namn efter den brittiske konungen Charles och som ingick i den grupp av 13 delstater som först bröt sig loss från den brittiska överhögheten... Och nu möts de på Buckingham Palace och dricker te, eller vad de nu gjorde. Tanken svindlar, åtminstone lite!
Detta är Hu Jintao och Barack Obama. Relationerna Kina-USA får vi säkert anledning att återkomma till.
/Gunilla
Nyhet I: Jag är nu med i Korrespondenterna
NEW YORK Jag har som ni säkert märkt en hel del envisa hangups, och en av dem är ordet "korrespondent".
Som jag skrev exempelvis i inlägget Stringrar och statusproletärer häromåret gillar jag inte hur medieföretag – exempelvis Jyllandsposten, "Danmarks internationale avis” – låter sina stringer-medarbetare kalla sig "korrespondenter".
För mig konnoterar ordet nämligen, som jag skrev där, en oftast utsänd journalist som har ett bevakningsansvar för sitt medium, i regel med betydligt förmånligare villkor än vad stringrar har. Även om korrevillkoren verkligen inte är vad de en gång varit.
(Fråga Ulf Nilson, så kan han säkert berätta om hur det var på Expressen på 70-talet; förre New York-korrespondent Johan T Lindwall har för övrigt berättat för mig om hur stiliga tidningens förra paradvåningar i Paris och New York var – ojojojojojoj.)
Så jag undviker i regel att kalla mig "korrespondent" – helt enkelt för att jag inte är någon sådan, och för att jag varken har förmånliga villkor eller kontrakt eller något särskilt bevakningsansvar. Som jag ser det jobbar jag ungefär som frilansjournalister i exempelvis Stockholm gör, fastän jag råkar bo i New York.
Nå, trots detta har jag nu gått med i frilansnätverket Korrespondenterna, som består av ett dussin svenska journalister som alla sedan länge är bosatta utomlands och som jobbar för svenska medier, främst dags- och fackpress.
Nätverket startades i organiserad form i fjol, och har successivt vuxit. Tanken är dels att erbjuda ett virtuellt, socialt sammanhang för oss, som oftast arbetar mol allena; dels att vi ska kunna samarbeta med uppdrag.
Onekligen är ordet "korrespondent" utmärkt för att signalera "journalistisk utrikesbevakning" på ett sätt som inget annat ord klarar. Så även om jag inte kommer att påstå att just jag är en sådan – annat än när jag försöker få någon slags knepig intervju med någon upptagen person här i New York, då är jag givetvis a USA correspondent! – så har jag ingenting emot att delta i ett nätverk som kallar sig på detta vis. Tvärtom, det är en bred och rutinerad skara kolleger som startat detta.
De som varit med i Korrespondenterna ett tag har gjort flera jobb tillsammans, i olika geografiska och ämnesmässiga konstellationer – exempelvis reportage om EU-väljare för Frihet (se vinjetten Sju unga européer går till val).
Här är min Korrespondenterna-hemsida!
Inom kort kommer information om vad Nyhet II är! Vi får se om någon annan hinner före.
/Gunilla
Som jag skrev exempelvis i inlägget Stringrar och statusproletärer häromåret gillar jag inte hur medieföretag – exempelvis Jyllandsposten, "Danmarks internationale avis” – låter sina stringer-medarbetare kalla sig "korrespondenter".
För mig konnoterar ordet nämligen, som jag skrev där, en oftast utsänd journalist som har ett bevakningsansvar för sitt medium, i regel med betydligt förmånligare villkor än vad stringrar har. Även om korrevillkoren verkligen inte är vad de en gång varit.
(Fråga Ulf Nilson, så kan han säkert berätta om hur det var på Expressen på 70-talet; förre New York-korrespondent Johan T Lindwall har för övrigt berättat för mig om hur stiliga tidningens förra paradvåningar i Paris och New York var – ojojojojojoj.)
Så jag undviker i regel att kalla mig "korrespondent" – helt enkelt för att jag inte är någon sådan, och för att jag varken har förmånliga villkor eller kontrakt eller något särskilt bevakningsansvar. Som jag ser det jobbar jag ungefär som frilansjournalister i exempelvis Stockholm gör, fastän jag råkar bo i New York.
Nå, trots detta har jag nu gått med i frilansnätverket Korrespondenterna, som består av ett dussin svenska journalister som alla sedan länge är bosatta utomlands och som jobbar för svenska medier, främst dags- och fackpress.
Nätverket startades i organiserad form i fjol, och har successivt vuxit. Tanken är dels att erbjuda ett virtuellt, socialt sammanhang för oss, som oftast arbetar mol allena; dels att vi ska kunna samarbeta med uppdrag.
Onekligen är ordet "korrespondent" utmärkt för att signalera "journalistisk utrikesbevakning" på ett sätt som inget annat ord klarar. Så även om jag inte kommer att påstå att just jag är en sådan – annat än när jag försöker få någon slags knepig intervju med någon upptagen person här i New York, då är jag givetvis a USA correspondent! – så har jag ingenting emot att delta i ett nätverk som kallar sig på detta vis. Tvärtom, det är en bred och rutinerad skara kolleger som startat detta.
De som varit med i Korrespondenterna ett tag har gjort flera jobb tillsammans, i olika geografiska och ämnesmässiga konstellationer – exempelvis reportage om EU-väljare för Frihet (se vinjetten Sju unga européer går till val).
Här är min Korrespondenterna-hemsida!
Inom kort kommer information om vad Nyhet II är! Vi får se om någon annan hinner före.
/Gunilla
"Jag tror mer på kilskrift"
Kloka ord från Staffan Valdemar Holm, avgående chef för Dramaten, till SvD:
–Jag bloggar inte. Skriver jag ska det vara ordentligt språk och inget fjant. Det är väl också typiskt för teatern att man börjar blogga tre år för sent. Jag tror mer på kilskrift. Då måste man veta varför man skriver.
/Gunilla
Dansk Afrika-bevakning
NEW YORK Igår citerade jag ur Paul Frigyes krönika i Journalisten, om hur tidningsredaktionerna "blir översköljda av förslag om utlandsreportage från frilansar. USA, Karibien, Australien, Latinamerika".
Enligt U-landsnyt, vars text handlar om hur danska medier bevakar Afrika, handlar en extrem majoritet av frilansjournalisternas förslag till tidningen Information om Afrika! Oj.
För övrigt är det intressant att notera var i Afrika danska korrespondenter och frilansmedarbetare finns: i Sydafrika, Tanzania, Kenya och Togo. Inte alla, men de flesta svenska Afrika-journalister finns i Sydafrika.
/Gunilla
Enligt U-landsnyt, vars text handlar om hur danska medier bevakar Afrika, handlar en extrem majoritet av frilansjournalisternas förslag till tidningen Information om Afrika! Oj.
Udlandsredaktionen i Kongensgade i København oplyser, at 70 til 80 procent af alle henvendelser fra free lancere går på at afsætte stof fra Afrika.Det var inte illa! Kan det verkligen stämma? Undrar hur det ser ut med svenska frilansjournalisters "henvendelser".
För övrigt är det intressant att notera var i Afrika danska korrespondenter och frilansmedarbetare finns: i Sydafrika, Tanzania, Kenya och Togo. Inte alla, men de flesta svenska Afrika-journalister finns i Sydafrika.
/Gunilla
Efter frukost kommer lunch...
NEW YORK Inte bara dagens frukost utan även eftermiddagens lunch var väldans god. Kött-, grönsaks- och potatisgryta med rosmarin! Och ja, det är ett glas rieslingvin ni ser i bakgrunden. Det har sina fördelar att ha kontor hemma.
/Gunilla
Ranelidska
NEW YORK Isobel kan mycket väl ha rätt när hon utnämner Alexander Schulmans intervju med Björn Ranelid till en potentiell årets bästa text. Citat:
/Gunilla
Jag är så oerhört koncentrerad. När du går härifrån är jag alldeles utmattad och faller ihop. Jag gör mitt yttersta för dig som kommer och ger mig den här tiden, som kommer hit och träffar mig. Det handlar om respekt för sin medmänniska. Jag har skrivit en mening som jag är rätt nöjd med: ”Jag simmar från stranden jag till stranden du i havet vi.” Den är inte så tokig. Det är vad det här samtalet handlar om också.Läs hela samtalet i Nöjesguiden!
/Gunilla
Gårdagens citat
NEW YORK Citatet “Capitalism without bankruptcy is like Christianity without hell” som jag använde igår kommer enligt lite googlande från Frank Borman!
Jag trodde givetvis att han är någon slags ekonom eller ekonomhistoriker – men ännu lite mer googlande visar att hans egentliga yrkeskarriär gällde något helt annat uppe i det blå. Han var – i slutet av 60-talet – Nasa-astronaut! Här är hans självbiografi.
Hm, det vore säkert en intressant intervju att göra, särskilt som det skulle innebära en resa till Las Cruces i New Mexico (där jag var för fyra år sedan).
/Gunilla
Jag trodde givetvis att han är någon slags ekonom eller ekonomhistoriker – men ännu lite mer googlande visar att hans egentliga yrkeskarriär gällde något helt annat uppe i det blå. Han var – i slutet av 60-talet – Nasa-astronaut! Här är hans självbiografi.
Hm, det vore säkert en intressant intervju att göra, särskilt som det skulle innebära en resa till Las Cruces i New Mexico (där jag var för fyra år sedan).
/Gunilla
Tack, Lena (med flera)!
NEW YORK Inte mindre än 145 kronor bara i porto har Lena lagt ned på att bli av med boken "Inte utan min dotter" (som ni kan läsa mer om i exempelvis Sydsvenskan).
Men inte nog med det, jag fick också – som ni ser – ett anteckningsblock, en artikel ur lokaltidningen i Vallentuna (finns även inscannad här) och ett exemplar av senaste Språktidningen, där jag vill läsa alla artiklar (undrar om det var en slump att Monsieur Guillou fanns med i sammanhanget?).
Tack så väldigt mycket, Lena (och tack så mycket alla bloggare och kommentatorer, som gett mig fantastisk Gömda-feedback på olika vis samt en hel del tips och glada tillrop de senaste månaderna)!
/Gunilla
Ingrid Carlqvist slår hål på många PK-myter
NEW YORK Under hela Gömda-debatten har den ena tyckaren efter den andra sagt att den inte får leda till att misshandlade och förföljda människor misstros. Det håller jag verkligen med om! För det sista de som lever i de privata helveten som det måste innebära att bli psykiskt och fysiskt plågad behöver är att bli ifrågasatta, på grund av vad som står i en möjligen mytomanisk, dramatiserad bok.
Men Ingrid Carlqvist vågar vara kritisk och misstrogen även mot så kallade offer. Missa inte hur hon genom det ena blogginlägget efter det andra underminerar den strukturella så kallade könsmaktsordningen, eller vad den kallas – och nyanserar och ifrågasätter diverse politiskt korrekta myter om offer och förövare i relationsvåld. Det är viktig, och för många kanske provocerande, läsning!
Exempel på inlägg (med många bra länkar och synpunkter bland kommentarerna):
– Få män polisanmäler en misshandlande fru
– Biologiska pappor – bästa skyddet mot barnmisshandel!
– Kvinnor drabbas värst – alltid!
Ingrid kan också mycket om den rättsosäkerhet som jag alltmer inser drabbat män i vårdstvister och andra familjekonflikter, vilket hon skrivit mycket om i artiklar och planerar en bok om. Några av blogginläggen om detta:
– Efter hundratals våldtäkter var hon oskuld
– Var finns rättsmedvetandet?
Läs genast, så många inlägg ni orkar! Som motmedel rekommenderas Jenny Westerstrands blogg.
/Gunilla
Men Ingrid Carlqvist vågar vara kritisk och misstrogen även mot så kallade offer. Missa inte hur hon genom det ena blogginlägget efter det andra underminerar den strukturella så kallade könsmaktsordningen, eller vad den kallas – och nyanserar och ifrågasätter diverse politiskt korrekta myter om offer och förövare i relationsvåld. Det är viktig, och för många kanske provocerande, läsning!
Exempel på inlägg (med många bra länkar och synpunkter bland kommentarerna):
– Få män polisanmäler en misshandlande fru
– Biologiska pappor – bästa skyddet mot barnmisshandel!
– Kvinnor drabbas värst – alltid!
Ingrid kan också mycket om den rättsosäkerhet som jag alltmer inser drabbat män i vårdstvister och andra familjekonflikter, vilket hon skrivit mycket om i artiklar och planerar en bok om. Några av blogginläggen om detta:
– Efter hundratals våldtäkter var hon oskuld
– Var finns rättsmedvetandet?
Läs genast, så många inlägg ni orkar! Som motmedel rekommenderas Jenny Westerstrands blogg.
/Gunilla
Twitter switch skojigast; Johan Norberg lurigast
NEW YORK Jag har ägnat morgonen åt att surfa runt bland allehanda medier idag, och hittat en hel del skojiga aprilskämt. Vissa år är det som om ingen orkar bry sig om dagens datum, men i år har många varit kreativa.
Absolut skojigast var The Guardians om att papperstidningen ska läggas ner och att The Guardian ska sköta all nyhetsrapportering med hjälp av Twitter (tack för tipset, Gunnar!). Den ska jag citera lite ur senare, eftersom där fanns många kul formuleringar i samklang med tidsandan – och som ni måste läsa!
Andra exempel på texter som fick mig att tänka "Kan det verkligen stämma? Det var som sjutton!", åtminstone så länge jag bara såg rubriken eller textens inledning:
• Journalistens Paul Frigyes om att SJF ska ockupera tre pizzerior som struntar i upphovsrätten
• Mattias Svensson om att han börjar jobba som konsult på Folkhälsoinstitutet (och Mattias dubblerar med detta)
Vissa grejer visste jag i förväg var aprilskämt, annars hade jag utan vidare kunnat gå på dem:
• "Jag ska bli fastighetsmäklare" av Thomas Bodström
• [fler exempel]
Men det bästa aprilskämtet var nog faktiskt Johan Norbergs om att han ska börja skriva för DN Kultur, helt enkelt för att jag verkligen gick på det.
"If you can't beat them, join them!", tänkte jag. Det tog en dryg timme innan poletten trillade ner (hade kanske kunnat undvikas med hjälp av ett kommentarfält)... Ett riktigt bra aprilskämt.
Uppdatering: Ja, Johan, jag gick verkligen på det! Märkligt nog, eftersom jag var väl medveten om dagens datum när jag läste texten. Fast först trodde jag att det var Peter Wolodarski som hade värvat dig som kolumnist till ledarsidan, och när det inte var så tänkte jag att "tja, det finns väl mer plats på kultursidan".
Det vore väl inte första gången som en skribent sålde ut sig för att få figurera i ett inflytelserikt sammanhang, liksom. Ungefär som när jag själv skrev i Expressen nyligen. ;-)
Fast jag trodde såklart inte på det där med att du hade gett upp kampen för den ekonomiska liberalismen, bara att du kanske tänkt betona andra sidor i dina DN-krönikor...
Tja, jag får väl krishantera lika tappert som Anna Serner: "Jag bjuder på den här, haha!" :-)
Och Johan – du noterar väl att jag hade använt etiketten "press- och journalistikhistoria". Det syftade på din transfer. (Tror jag, eller nja – det var nog snarare med tanke på The Guardian.)
/Gunilla
Absolut skojigast var The Guardians om att papperstidningen ska läggas ner och att The Guardian ska sköta all nyhetsrapportering med hjälp av Twitter (tack för tipset, Gunnar!). Den ska jag citera lite ur senare, eftersom där fanns många kul formuleringar i samklang med tidsandan – och som ni måste läsa!
Andra exempel på texter som fick mig att tänka "Kan det verkligen stämma? Det var som sjutton!", åtminstone så länge jag bara såg rubriken eller textens inledning:
• Journalistens Paul Frigyes om att SJF ska ockupera tre pizzerior som struntar i upphovsrätten
• Mattias Svensson om att han börjar jobba som konsult på Folkhälsoinstitutet (och Mattias dubblerar med detta)
Vissa grejer visste jag i förväg var aprilskämt, annars hade jag utan vidare kunnat gå på dem:
• "Jag ska bli fastighetsmäklare" av Thomas Bodström
• [fler exempel]
Men det bästa aprilskämtet var nog faktiskt Johan Norbergs om att han ska börja skriva för DN Kultur, helt enkelt för att jag verkligen gick på det.
"If you can't beat them, join them!", tänkte jag. Det tog en dryg timme innan poletten trillade ner (hade kanske kunnat undvikas med hjälp av ett kommentarfält)... Ett riktigt bra aprilskämt.
Uppdatering: Ja, Johan, jag gick verkligen på det! Märkligt nog, eftersom jag var väl medveten om dagens datum när jag läste texten. Fast först trodde jag att det var Peter Wolodarski som hade värvat dig som kolumnist till ledarsidan, och när det inte var så tänkte jag att "tja, det finns väl mer plats på kultursidan".
Det vore väl inte första gången som en skribent sålde ut sig för att få figurera i ett inflytelserikt sammanhang, liksom. Ungefär som när jag själv skrev i Expressen nyligen. ;-)
Fast jag trodde såklart inte på det där med att du hade gett upp kampen för den ekonomiska liberalismen, bara att du kanske tänkt betona andra sidor i dina DN-krönikor...
Tja, jag får väl krishantera lika tappert som Anna Serner: "Jag bjuder på den här, haha!" :-)
Och Johan – du noterar väl att jag hade använt etiketten "press- och journalistikhistoria". Det syftade på din transfer. (Tror jag, eller nja – det var nog snarare med tanke på The Guardian.)
/Gunilla
Munk och Richvale-riskakor till frukost
NEW YORK Igår när jag vankade omkring i mina hemmakvarter i Harlem gick jag för första gången in i en hälsokostbutik som legat på 118:e gatan (eller vilken det nu var) i fyra år.
Ägaren kanske hamnar i nå'n story eller nå'n bok eller så nå'n gång – efter 20 år lämnade han en karriär på Bank of America för att bli sin egen i hälsokostbranschen. Nyttig mat och naturmedel har inte en jättestor marknad i Harlem, å andra sidan är inte konkurrensen mördande heller. Jag fick hursomhelst en trevlig pratstund späckad med spekulationer om fastighetspriser och hyror i Harlem. Alltid intressant.
Jag var på jakt efter något kex-artat, och hittade till min stora glädje riskakor från den fabrik som jag besökte i norra Kalifornien i november, från familjen Lundberg! Nedan gömmer de sig under täcken av mosad avocado med koriander, rödlök och citron. Väldigt gott!
Det som ligger i en servett till vänster är en lite läbbig munk/flottyrring, som jag hittade i frysen. Ursprungligen kommer den från ett dygnetrunt-öppet bageri vars illegala arbetskraft jag gjorde reportage om häromåret – se gärna min text om slumpstyrd journalistik i East Harlem.
Mer substantiellt bloggande om annat än min frukost senare (fast som vanligt ligger jag efter med allt, så vi får hoppas jag tar itu med annat idag).
/Gunilla
Ägaren kanske hamnar i nå'n story eller nå'n bok eller så nå'n gång – efter 20 år lämnade han en karriär på Bank of America för att bli sin egen i hälsokostbranschen. Nyttig mat och naturmedel har inte en jättestor marknad i Harlem, å andra sidan är inte konkurrensen mördande heller. Jag fick hursomhelst en trevlig pratstund späckad med spekulationer om fastighetspriser och hyror i Harlem. Alltid intressant.
Jag var på jakt efter något kex-artat, och hittade till min stora glädje riskakor från den fabrik som jag besökte i norra Kalifornien i november, från familjen Lundberg! Nedan gömmer de sig under täcken av mosad avocado med koriander, rödlök och citron. Väldigt gott!
Det som ligger i en servett till vänster är en lite läbbig munk/flottyrring, som jag hittade i frysen. Ursprungligen kommer den från ett dygnetrunt-öppet bageri vars illegala arbetskraft jag gjorde reportage om häromåret – se gärna min text om slumpstyrd journalistik i East Harlem.
Mer substantiellt bloggande om annat än min frukost senare (fast som vanligt ligger jag efter med allt, så vi får hoppas jag tar itu med annat idag).
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)