Dagens man från Gary, Indiana

NEW YORK Sitter på Columbia Business School och väntar på att dagens intervjuperson ska dyka upp. Han föddes i Gary på 50-talet – men nej, det är inte Michael Jackson. Nya bandspelaren i högsta hugg!

/Gunilla

Down and Out i Skövde

NEW YORK Oj! Det här är en sådan där berättelse där man definitivt måste skaffa fler källor för att förstå vad som egentligen hände på biblioteket i Skövde häromdagen..! (En sådan är GP.)

http://annettekullenberg.blogspot.com/2009/09/utbuad-i-skovde.html

Jag har försökt välja ut ett stycke att citera, men det var fullkomligt omöjligt. Så ni får själva läsa hela bloggposten!

Mer Annette Kullenberg (trodde jag hade denna i bloggen sedan tidigare, men jag hittar den inte) i Cilihilis video, som hon berättar om här (inspelningen) och här (om sig själv som förebild). Truly one of a kind.


Ännu mer Annette Kullenberg i Fokus.

/Gunilla

Ingen 40-årskris på nätet

NEW YORK Grattis på födelsedagen, Internet!

/Gunilla

Nu dyker motbilderna till Guillous bok upp

NEW YORK Jag har som ni förstått med glädje tagit del av flera mer eller mindre positiva recensioner av Jan Guillous "Ordets makt och vanmakt" i dagens tidningar. (Det finns väldigt många, jag har hittills läst SvD, DN, Sydsvenskan, Expressen och Aftonbladet.)

Lysande titel, förresten; hemskt omslag.

Innehållet verkar fantastiskt intressant, och givetvis blir det obligatorisk läsning för alla som är intresserade av samtidshistorik och journalistik. Som jag skrivit tidigare gillade jag verkligen att läsa den skojiga "Det stora avslöjandet", om Guillous tidiga reporterår, och den nya boken är rimligen en mer välskriven och gedigen samt framför allt uppdaterad bamsevariant av den. (Läs även mitt inlägg Med Tennstopet som journalistskola.)

Nils Schwartz' ord är fina och rimliga:

”Man måste vara helt förblindad av ressentiment mot Jan Guillous offentliga framtoning och politiska åsikter för att inte ha genuin glädje av dessa lustfyllt formulerade minnesbilder från 40 år i den publicistiska hetluften.”

Att så många recensenter betygar sin djupa vördnad för Jan Guillou såsom varande journalist förvånar mig dock en smula, eftersom jag har svårt att se att han fungerar som journalist idag (möjligen med Sverigedemokraterna-reportaget i Aftonbladet i vintras som undantag, som bekräftar den regeln). Romanförfattare, förläggare, debattör, åsiktsmaskin, kolumnist, kapitalist, socialist, javisst – men journalist?

Jo, jag vet att jag har en hang up på detta...

Nå, Håkan Arvidsson skriver i sin SvD-recension att det under hela läsningen mal en fråga i huvudet: "Vad i Guillous livshistoria har givit honom denna makalösa energi, denna till hämndlystnad gränsande tävlingsinstinkt?".
Jag har ju inte läst boken, men däremot många recensioner av den och inte minst intervjuer med Guillou på sistone – och det som malt i mitt bakhuvud har snarast varit: "Oj, vad intressant det kommer att bli att da del av alla motbilder som lär dyka upp framöver."

För det är ju ingen nyhet att rätt många av de människor som korsat Jan Guillous vägar genom åren har en diametralt annorlunda syn på vad som faktiskt hänt än han själv. Det gäller såväl familjemedlemmar som gamla Solbacka-klasskamrater, lärare och spioner.

Det är givetvis svårt att veta vem som ligger närmast sanningen, och alla har väl sina agendor och minnesbilder. Men det går inte att bortse från att alla dessa vittnesmål finns!

Läs exempelvis vad hans – givetvis partiska – mor, halvsyster och styvmor hade att säga i Expressen 2003 (se länkarna ovan; jag bloggade om det här)! Citat av Guillous mamma Marianne Hansén:

"Det är ofta jag har tänkt under de här åren att det är konstigt att inte ni journalister undersöker det han säger. Varför har ni inte gjort det?"

Reportern: "Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan."

"Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt."

Så det är märkligt att ingen av de recensenter som jag tagit del av nu verkar känna till att så många människor vittnat om att de anser att Guillou har svårt att handskas med sanningen och med historiska fakta.

Det är givet att en självbiografi är skribentens egen bild. Men det är ändå ett rimligt krav att recensenter av självbiografierna resonerar källkritiskt – i synnerhet kring en skribent med sanningsanspråk (väl?) som upprepade gånger fått grav kritik för att inte vara sanningsenlig. Nu diskuterar de mest Guillous personlighet, vilket i och för sig också är intressant...

Och nu skriver Peter Bratt på Newsmill, för att ge sin bild av vad som egentligen hände mellan honom och Guillou under IB-affären.
Jag ska ta ett djupt andetag och läsa, med ett glas kaliforniskt rödvin i nypan som en liten hommage till Guillou (jag har ingen hang up på hans livsstil alls)... och se om där står något nytt, jämfört med vad Bratt vittnat om tidigare offentligt.

Gör det ni också.

Peter Bratt Guillous lögner om IB-affären
se även:
IB-utredaren Lars Olof Lampers Jan Guillous historieskrivning stämmer inte

Jag skrev lite om Bratt i februari, ett inlägg med flera bra länkar till fr a SVT:s arkiv.

Se även vad Monica Antonsson skrivit apropå IB-affären: Svein Tryti tipsade Guillou och Bratt om IB-affären (av någon anledning raderad på hennes blogg, men publicerad på Trytis)!

Knut Hallström som var Jan Guillous teckningslärare på Vasa Real 1958-62 sade i Expressen 2003:

"Han är en lysande författare men samtidigt tror jag att han är en maktmänniska som inte gillar att bli motsagd."

Människor med mycket makt, och dit hör Jan Guillou, bör förstås granskas. En vacker dag – men inom kort, medan så många av 1960- och 70-talens aktörer som möjligt ännu är vid liv, liksom Guillous anhöriga – hoppas jag att någon skicklig, opartisk, kunnig skribent går i land med att skriva den ultimata Jan Guillou-biografin, byggd på källstudier, kritiska frågor och massvis av intervjuer.

Det vore han värd.

/Gunilla Kinn

Lärdomar bakom ratten

NEW YORK Dagens radiotips gäller några minuters Tankar för dagen som sändes häromdagen. Det är min väninna Nina Solomin som delar med sig av vad hon lärde sig när hon tog körkort i somras. Lyssna!

/Gunilla

Extremvänster och dramadrottningar

NEW YORK Denna bild, som jag visade som bildgåta häromdagen, hittade jag alltså i Wikipedia, närmare bestämt på inlägget om vänsterpartiet.

Fotografiet föreställer, enligt bildtexten, den allra första kommunistiska riksdagsgruppen – invald i andra kammaren 1922.

Jag tycker bilden är så fascinerande, för även om jag inser att riksdagen hade dress code på den tiden, och att det var privilegierade människor som blev valda dit, motsvarade inte dessa allvarliga, välkostymerade män min bild av 20-talskommunister. Den var mer fylld av Lenin lookalikes med överdimensionerade kepsar och lite för stora, slitna kavajer.
Dessa män ser ju snarast ut som om de bedriver juridisk firma på Skeppsbron än som om de brukar vara ute bland proletärer och agitera. Men det gjorde de säkert också! Jag antar att det bland annat var dessa män som det skrämdes med i valpropagandan om det så kallade Kosackvalet?

Varför hamnade jag då på Wiki-texten om vänsterpartiet (ja, jag är med i motståndsrörelsen mot versaler i partinamn)?

Jo, jag skummade mig i förra veckan på nätet fram till en bakgrund om motsättningarna mellan kommunister, socialister och socialdemokrater i den svenska 1900-talshistorien.
En australiensisk New York-bekant satte snabbt och nyfiket sig in Inälvsgate, men godtog inte min beskrivning av Åsa Linderborg som "extremvänster" -- som jag tror att relativt många i den svenska samhälls- och kulturdebatten uppfattar henne som. (Han känner inte till några svenska debattörer, vare sig vänster eller höger, extrema eller icke-extrema. Men han tyckte att begreppet "extremvänster" ska reserveras för personer som Ulrike Meinhof – så jag berättade givetvis att det finns de som förknippar Linderborg med just henne, exempelvis Dick Erixon och Jens Christian Brandt. Själv tycker jag att termen kan stå för ett spektrum av åsikter och dessutom användas olika i olika historiska skeenden.)

Alltså: Jag behövde läsa in mig på bland annat vänsterpartiets politiska historia, för att i någon mån kunna förklara denna politiska dynamik som finns under ytan i Inälvsgate, samt den historiska märklighet det faktiskt innebär attt LO låtit Linderborg inta positionen som Aftonbladets kulturchef. (Den fascinerande bilden var bara en bonus.)

Därför var det förstås med stort intressse som jag tog via Bambuser tog del av Roland Poirier Martinssons holmgång mot Aftonbladets Jan Helin på Timbro i fredags. Där drev han just tesen att det publicistiska problemet i Inälvsgate inte är antisemitism, utan politisk extremism – som går antisemitismens ärenden.

Se gärna debatten! Båda kombattanterna gör goda insatser, utifrån sina båda olika utgångspunkter, även om man likt Poirier Martinsson nästan tycker lite synd om Helin vid det här laget. Han sade bland annat (från 21.40):

"Och nu ska jag kanske överraska en del genom att säga, att jag uppfattar dig inte som antisemit. Jag uppfattar detta som politisk extremism, där Israel och judarna har hamnat på fel sida.
Jag ser alltså detta mer som en extrem vänster från 70-talet, som har skapat ett klimat på Aftonbladet -- som fasar in i antisemitism, och som är oerhört svår att skilja från antisemitism. Och som skadar som antisemitism.
Men jag tror inte att Helle Klein är antisemit. Och jag tror inte att Åsa Linderborg är antisemit. Jag tror Åsa Linderborg är en antidemokratisk kommunist. Och det andra följer med.
All extremism gör att man förlorar omdömet. Journalistik handlar väldigt mycket om att behålla omdömet. Här har vi extremister, som tappar omdömet -- och detta får Jan Helin leva med, eller har fått leva med.
Aftonbladet är, som jag uppfattar det, en god tidning. Jag tycker det är en bra tidning, jag tycker den är ... ofta nyhetsledande. Den ger varje intryck av att vara en bärare av goda värderignar. Jag tycker om Aftonbladet!
Men i Aftonbladets journalistiska landskap så finns det ett träsk. Och detta träsk är ledar-slash-kulturredaktionen [[[RPM nämner tidigare även Jan Guillou i detta sammanhang, alltså som en rest av 70-talsvänstern /GK]]].
Och detta är ett mycket stort problem för Aftonbladet."

(– – –)

"Alltså, jag tycker inte att Jan Helin är boven här. Min uppmaning till Jan Helin är att markera mot vad som händer. Ta vara på Aftonbladet! För det är en bra och viktig tidning."

Notera även att Roland Poirier Martinsson tagit sig tid att kolla Aftonbladets uppenbarligen bristande översättning, och noterar att felen/glidningarna slår "åt båda hållen". Jan Helin talar om tidsbrist. Verkar inte så klokt att göra slarvöversättningar i ett sent skede i en sådan här känslig konflikt – särskilt som det verkligen figurerat slarviga versioner tidigare... (Guy Ophir använde t ex Google Translations till bilagan i sin stämningsansökan, berättade han för mig!)

Poirier Martinssons viktigaste poäng -- missa inte hans avslutning i vilken han säger sig plågas med Helin, från 1:21:03 – är alltså att extremvänstern har otillbörligt stort inflytande i delar av Aftonbladet. Min poäng från i vintras som bekant att somliga dramadrottningar har det.

Det finns ju en person som hör hemma i båda dessa grupper. Hans bok verkar synnerligen läsvärd! :-)

/Gunilla

Tjuvlyssnat...

NEW YORK ... i redaktionsmiljö kan ni läsa på Facebook: Overheard in the Newsroom.

(Och med rubriken syftar jag givetvis på Tjuvlyssnat som i sin tur inspirerats av Overheard in New York.)

/Gunilla

Medier med silkesvantar

Eric Rosén på Nyheter 24 sågar TV4 och Aftonbladet jäms med fotknölarna, apropå deras alltför inkännande silkesvantesbevakning av dopingdomen mot Magnus Hedman. (Jag kollade snabbt och ytligt på hur Expressen skrivit – och det är nog snäppet mer kritiskt även om jag inte precis läst alla artiklar, och heller inte hittat hur de gjorde i namnpubliceringsfrågan i maj.)
Jag kan inte sakfrågan så himla väl, och har svårt att bedöma om sågningen är motiverad – men det är alltid uppfriskande med rak mediekritik.
Och jag inser att jag borde börja följa Erics blogg Det ljuva livet igen.

/Gunilla

Bagisar för bländande blänkare

NEW YORK Jag vill gärna påminna om den nya tävlingen Årets notis, som jag är inblandad i på ett litet hörn (och som uppstod via Twitter i juni).

Glöm inte att hålla ögonen öppna efter välskrivna notiser, och att anmäla era egna alster eller andras!

Mer information om tävlingen, regler och allsköns länkar: http://aretsnotis.wordpress.com

TT Spektra-bloggen
Journalisten
Medievärlden

Gunilla

Mama se, mama sa, ma ma coo sa! II

/Gunilla

Efterlyses: affärspresspaningar

NEW YORK Jag har dessvärre litegrann tappat kollen på alla bilagor och månadstidningar som kommit och gått i den svenska affärspressen. Vilken svensk tidning tycker ni just nu är piggast vad gäller bevakning av nya affärsidéer, reportage om start ups och andra saker som händer – och brukar publicera intervjuer med intressanta entreprenörer? Finns det någon tidning som gör anspråk på att vara ett svenskt Fast Company (eller vore det alltför 1997?)?
Jag har några idéer från USA som jag ska försöka fördela på bästa sätt under hösten... Lite grann är det ju avhängigt vilka som alls köper in frilansmaterial (beroende på befintliga USA-medarbetare, annonsflöde m m) men det vore kul att veta vad ni som affärspressläsare tycker!

/Gunilla

"...en helt annan bild..." av byn i Namibia

NEW YORK Apropå det jag skrev igår, om att Namibia-såpan åtminstone i spansk tappning tycks ha varit en stor portion fejk – Magnus Bellander bidrar i eftermiddag med ett reportage i Studio Ett:

Namibia
Vi hör mer från byn i Namibia, där SVT:s höstsatsning "Den stora resan" spelades in. Primitivt stamliv kallar SVT bybornas tillvaro. Vi har varit där och mött en helt annan bild, med snabbköp och mobiltelefoner. Reportage av Magnus Bellander.

Det ska bli mycket intressant om det även denna gång kan vara så, som det tycks ha varit i den spanska versionen, att programmet spelades in i gamla, övergivna byar och egentligen handlade om livet där som det en gång levdes, inte som det levs idag. Eller kanske som det levs under vissa delar av året? Kanske är bylivet, som serien ska bygga på, någon slags variant av en fäbodstillvaro, mest av allt en bas för boskapsskötsel? Vad vet jag.

Om allt tilldragit sig på samma plats låter det ändå fullt rimligt att produktionsbolaget låtit bli att filma moderniteter såsom mobiltelefoner. Allt för dramaturgin. Varför skulle "reality" vara en exakt avbildning av verkligheten i just detta såpakoncept när det aldrig är det annars?
Men jag tycker samtidigt att det är fascinerande att vare sig Afrikagrupperna eller LEC, de organisationer som talat för san- och himba-folken i denna debatt, inte sagt något om vare sig snabbköp eller mobiltelefoner, utan mest om att stammarna utnyttjats. De har kanske också haft intresse av att utmåla dem som primitiva. Nå, jag hoppas att Magnus Bellander reder ut alltsammans i sitt reportage.

I den spanska debatten har det tydligen också handlat om att barnen i de namibiska familjerna togs ur skolan under inspelningen.

Någon gång skulle jag förresten vilja göra ett riktigt stort reportage med fältnedslag på många platser om hur mobiltelefoner revolutionerat tillvaron för människor i Afrika.

Uppdatering:
Tvingade stammen att bo i lerhyddor Aftonbladet 1/9

/Gunilla

Mama se, mama sa, ma ma coo sa! I

NEW YORK Här är New York Times' bloggberättelse från Michael Jackson-hyllningen i Prospect Park. Det var mest av allt som ett stort "block party", det vill säga DJ:s och en massa dansande människor, fast i en park och inte på en gata. Som väntat massvis av Michael Jackson-kommers i utkanterna av evenemanget.

De flesta födelsedagsfirare var glada; jag dock som vanligt med en klump i halsen av allt som har med Jacksons öde att göra. Som när jag skrev den 29 juni, och bland annat lade in denna video som vi gott kan ta i repris trots att han framstår som så ... plågad:

Men det går väl över en vacker dag...för min del, menar jag. Kanske har det redan gjort det för Michael Jacksons, man kan ju hoppas att han åtminstone vilar i frid.

Prospect Park-kalaset bidrog i viss mån till att få det hela ur systemet en aning. Och rubriken på blogginlägget, Mama se, mama sa, ma ma coo sa!, står för den glada refräng som publiken uppmanades sjunga med i igår.

Kan i alla fall berätta att det finns en haitisk konstnär som kämpar för att göra restaurangen i mitt hus till något slags Michael Jackson-memorabilia och som klurat ut att jag kan vara Sverige-liasion för detta... Hahahaha. Nå, hans historia är intressant om än lite märklig, och jag hoppas jag får möjlighet att berätta den i lämpligt medium en vacker dag.

Jag var i Prospect Park med min väninna och kollega K och hennes son samt vänner till dem. Efteråt gick vi till ett skönt mexikanskt ställe som jag varmt kan rekommendera: Café Enduro. Om ni har vägarna förbi Flatbush. Eller vill ha en förevändning för att besöka en del av Brooklyn som varken är trendig, insmickrande eller särskilt farlig. ;-) No nonsense Brooklyn.

Kanske lägger jag ut några av mina bilder från Prospect Park här framöver. Tillsvidare får ni kolla på alla dessa Thriller-dansare i Mexico City igår:


/Gunilla

Inte bara Afrikafördomar, utan också fejk?

NEW YORK Flera medier rapporterar idag om att det program som SVT snart ska börja sända och som är inspelat av produktionsbolaget Eyeworks kommit till på ett oschysst sätt: att Eyeworks inte begärt tillstånd hos rätt instans i Namibia, att betalningen varit låg, att serien framställer "primitiva infödingar", och att inga långsiktiga förbättringar såsom vattenbrunnar tillkommit.

DN "SVT befäster Afrikafördomar"
TT Spektra: "Betalade med säckar majs/SVT utnyttjar Himba-folket"
SR Ekot: "Deltog i SVT-serie, fick betalt i majsmjöl"

Afrikagrupperna har skickat ut ett pressmeddelande, citat:

LAC och Afrikagrupperna ifrågasätter även den ersättning som filmteamet erbjudit de medverkande himbafamiljerna.
– Filmteamet har betalat med några säckar majs och småpengar, drygt 40 kronor per dag. Det är förnedrande. När jag konfronterade dem sa deras kontaktperson på plats att ’de här människorna gör ju i alla fall ingenting’. Det är struntprat. De har sin boskap att ta hand om. När filmteamet är på platsen kan de inte sköta sina vanliga jobb, säger Zeka Alberto.
Afrikagrupperna är även kritiskt till de stereotyper som SVT:s informationsmaterial om produktionen förmedlar. På SVT:s hemsida refererar man till himbas vardag som ”extremt primitivt stamliv” och skriver att himbakvinnorna ”smörjer sig med rödbrunfärgad lera istället för att tvätta sig”. I själva verket används ockran för utsmyckning och som skydd mot sol, väder och vind. SVT:s programchef Emma Kronqvist har kallat programmet ”hetare och mycket mer 2009 än ’Robinson’”.

Men det verkar som om det finns mer än så.

I anslutning till artikeln i DN skriver i alla fall kommentatorn "Isak" från Spanien:

"Jag har sett programmet. Det visades här i Spanien (Perdidos en la tribù) och det är samma produktionsbolag etc som ska leverera den svenska versionen. Allt är bluff dock. Ett spanskt reporterteam åkte ner till Namibia och Indonesien och undersökte saken på plats. "Infödingarna" levde inte alls så som programmet visade. De hade hus, el, vatten och t.o.m. bilar. De fick betalt för att visa hur de en gång hade levt i konstgjorda byar – inte deras moderna liv. Programmet blev väldigt kritiserat härnere. Rasism, idioti och low-class underhållning..."

Fejk, alltså. Helt otroligt, om det stämmer. Konstigt dock, att Afrikagrupperna och deras samarbetsorganisation LEC inte skulle ha tagit upp det i sin kritik mot SVT?

Jag har varken tid eller möjlighet att kolla upp det hela närmare än så, så ta detta som ett tips från Isak och mig, ni på svenska redaktioner...

Har än så länge bekräftat Isaks version åtminstone i denna spanska artikel, där det även talas om att "infödingarna" köpt alkohol för pengarna de fått, och att inspelningarna skett i byar 70 mil från de platser där de medverkande i själva verket bor och att det knappast handlat om deras egentliga "reality" i denna "reality-såpa".

Uppdatering: det spanska programmet verkar ha handlat om san-folket, inte himba-dito. Jag överlämnar till någon annan att utreda skillnaderna mellan spanska och svenska Eyeworks, och dessa båda produktioner... Det kan ju hända att allt åtminstone skötts bättre denna gång än då, vem vet.
Men här finns nog mer att kolla upp och rapportera för dem som har resurser till det (hint, hint till frilansjournalisten Magnus Bellander som verkar vara på plats i Namibia och rapporterar till Ekot).

Se The Namibian: Swedish TV blasted for ‘exploiting’ minorities

“The SVT Web page refers to the every day life of the Himba as “extremely primitive tribal life”, stresses that they live in huts made of cow dung, and says that the Himba women “cover their bodies with red-brown clay instead of washing”.
“The clay, called ochre, is used for a number of reasons, including to protect the skin from sun and harsh weather conditions, and it is also used for beautifying purposes. This is not the same as to say that Himba women never wash,” the LAC argues.
The Spanish show, ‘Lost in the Tribe’, made similar stereotypical generalisations of the San people they filmed, and allegedly asked them to act as their ancestors did several years ago, contradicting the notion of a “reality” show.
In fact, the Spanish Commission for Refugee Aid (FCEAR) and the Spanish Agency for International Development Co-operation (AECID) both denounced the show and accused its producers – Channel Cuatro – of going out of their way to stretch the truth and make the people of these communities appear “extra primitive” simply to “capture an audience”.
“It’s supposed to be a reality show, but it ridicules them (San) to a large extent based on stereotypes,” Silvia Sala, the National Co-ordinator of FCEAR told The Namibian at the time.

Här är SVT:s sida om Den stora resan.

/Gunilla

All the News...

NEW YORK På min gata, men 85 kvarter söderut, ligger New York Times huvudkontor. Jag har varit i deras hörsal, men icke på redaktionen; har dock besökt kultur-, gräv-, utrikes-, lokal- och ledarredaktionerna på den gamla (som låg på 43:e gatan). Det såg ut ungefär som det nog gjorde på DN förr i tiden, men stort och mer av allting. DN har idag ett rejält reportage om det aktuella tillståndet för tidningen. Citat:

New York Times är beroendeframkallande. Den sätter agendan för debatten i världens mäktigaste nation. Den skapar opinioner och skakar om etablissemanget. Så länge The Times suveränt oberört varje söndag levererar sin matiga bok­bilaga, så länge sylvassa och provokativa kolumnister som Maureen Dowd och Paul Krugman får hållas, så länge reportage från Kigali och Krasnojarsk görs ut på förstasidan och fortsätter på hela uppslag inne i tidningen, så länge har kvalitetsjournalistiken fortfarande en chans.
Det är därför hela tidningsvärlden oroligt sneglar mot New York Times-skrapan på Manhattan och undrar över hälsotillståndet för ”Den grå damen”.

/Gunilla