.JPG)
På söndagens Pride-parad genom Greenwich Village påminde några deltagare med en skylt om att det var queer-falangen i gaysamhället (gay i vid bemärkelse) som startade alltsammans då, och det fick mig nu i sin tur att idag tänka på hur ultimat queer Michael Jackson är. Eller var. Eller var och är.
Det där måste många ha skrivit en massa om, jag ska se om jag kan googla fram något spännande (och då tänker jag på queerteoretiker och musikskribenter, inte på Mona Sahlin). Måste förkovra mig i queer-begreppet, det är förstås intellektuellt spännande. Men tråkigt att Jackson själv pendlade mellan fejkad heterosexualitet (eller hur man ska tolka giftermålen?) och synbarligen outvecklad sexualitet (eller hur man ska tolka naiviteten inför hur andra kunde uppfattade viljan att umgås med barn?) istället för att explicit stå för något ännu mer queer. Nu verkar han i och för sig inte ha varit så mycket för att göra identitetspolitiska statements genom slagord och citat.
Dagens Michael Jacksonläsning innehåller djupt tragisk information om hur hårt han drevs till comeback av omgivningen, och hur dålig hans hälsa var: "'I'm better off dead. I'm done': Michael Jackson's fateful prediction just a week before his death" av Ian Halperin i Daily Mail.
Undertryckt homosexualitet, schizofreni, genetisk lungsjukdom och en miljon andra fysiska och psykiska problem, om man får tro den av allt att döma initierade artikeln, förutom allt annat han drogs med som varit allmänt känt länge.
Det är plågsam läsning om en extremt ensam människa – och insikterna den ger lyfter fram all smärta i Jacksons utstrålning, i t ex framförandet av Billie Jean på 80-talet.
Liksom i alla a capella-videor som Stefan Stenudd introducerar i sitt inlägg Infernaliskt kämpande sångare (via Oscar Swartz)! Precis som Stenudd skriver blir man alldeles matt och urlakad bara av att titta och lyssna, t ex på "Another Part of Me":
Från Stenudds text, om "Earth Song" (1995) vars video framställer Jackson som något av en korsfäst Kristus-gestalt, särskilt de sista minuterna, som tar på sig jordens och mänsklighetens lidande:
Sången är ohyggligt mäktig i sin orkestrerade version (och i den monumentala videon, som syns i bild). Jag tror att det är denna sång han helst själv skulle göra till sitt testamente.
A capella-versionen har inga trummor eller körer, i stället kommer då och då påträngande ljudeffekter från den dramatiska videons scener. Det blir väldigt effektfullt i sin sparsamhet.
Men lyssna framför allt på hur passionerat Michael Jackson sjunger, som om det vore i ett tempel. Han såg det nog så. Rösten innehåller sorg, vädjan, raseri, triumf. (– – –) Det är inte blott sång, det är besvärjelse:
Jag fattar alla komponenter i den globala Michael Jackson-sorgemasspsykos som just nu pågår, men är förvånad över hur otroligt tagen jag faktiskt blivit av alltsammans.
/Gunilla
Jag har alltid haft svårt för Michael Jacksons hårt komprimerade och litet stötiga röst, det där som är på en gång sött, stolt och barnsligt pockande i den, och särskilt i falsettläge (en sida av hans stämma som jag förstår att andra älskar). Och jag har inga problöem alls med sång i falsett annars, älskar hur Prince eller Curtis Mayfield använder det och tycker till och med att Eric Gadd är bra. Vet inte om det handlar om att en sådan sångröst blir besvärlig i förening med Jacksons personlighet och det han bar på eller om det bara "inte är min typ". Tror att jag föredrar falsett litet mer inbäddat i musiken, MJ tar den väldigt långt fram i mixen.
ReplyDeleteMen visst är den d'är tagningen av "Another Part Of me" andlös, jag tror förresten att Stefan Stenudd skrev om just den maxi den kommer ifrån i DN nån gång kring 1989/90 och pekade på samma sidor, det är en av hans spisaskivor. ;)
Sedan är ju Jackson oerhört fascinerande som medial ikon och anti-ikon. Ingen i vår tid sammanfattar det paradoxala och härligt nedbrytande med stjärnstatus som Michael Jackson - det skulle möjligen vara prinsessan Diana
Ett annat popgeni som delar många influenser med Jacko, även om han inte varit i närheten av samma superstjärnstatus utanför en trogen och uppskattande publik - som inluderar m,ängder av musiker: Todd Rundgren. Två klipp från hans turneér efter fantastiska LP:n "Nearly Human" runt 1990:
Love Of The Common Man: http://tinyurl.com/maacfh (en oändligt gripande, varm sång)
Parallel Lines: http://tinyurl.com/mouo2g
Tack Magnus! Jag får kolla in Todd Rundgren när jag har tid.
ReplyDeleteApropå det där med att "Jackson /är/ oerhört fascinerande som medial ikon och anti-ikon". Jag håller med om jämförelsen med prinsessan Diana – men ju mer jag tänker på det, desto mer känns Michael Jackson som vår tids Mozart.
Det finns så många likheter mellan de båda – den musikaliska genialiteten och bredden, att de var underbarn som slog igenom tidigt och tvingades turnera som mycket små av tyranniska fäder, de eviga skulderna, omgivningen som hetsade och drev på, självförbrännandet, arbetet in i döden.
Jag är bara inte helt säker på vem eller vilka som är "Michael Jacksons Salieri" (men så har jag också bara Milos Forman Amadeus-film som jämförelsematerial, och där är väl Salieri-konflikten något överdriven?).
Nannerl Mozart = Janet Jackson och alla bröderna
ReplyDeleteLeopold Mozart = Joe Jackson
Wien = Hollywood/Los Angeles
och så vidare
Vi är många som tycker att Michaels uppväxt var förfärlig. Hur kan man formpressa och drilla ett litet barn på det viset?!
ReplyDeleteOch ändå är det just det som kommer att ske här i Sverige om /när Victoria och Daniel får barn. En ny tronarvinge. En tronarvinge som många svenskar väntar på med stort intresse.
Ett litet barn som tidigt skall läras upp till att bli Kung eller Drottning och landets främste representant. Att ständigt stå i fokus och att ständigt vara beredd på att bli ifrågasatt.
Är det okej?
Jag tycker inte det.
Jag bör kanske förklara att min tankegång gick från kopplingen mellan Michael och Diana och vidare över till monarki.
Grynna: nej visst, när Carl Gustaf växte upp på 50-60-talen var ju mediebevakningen av unga kungligheter inte fem procent av vad den är idag. Inte heller viljan att skriva ihop fejkade nyheter om celebriteter eller att trycka närgångna bilder. Det är tråkigt att media inte har dragit några slutsatser av Dianas död, den var ju på ett sätt en direkt konsekvens av suget efter bilder. Det var först vid den senaste rättegången som journalisternas roll verkligen kom upp inför rätta, tidigare har de i stort sett hållits utanför och allt har skyllts på den berusade föraren Henri Paul.
ReplyDelete