"Inte en föreläsning utan en porrfilmsvisning"

Andres Serrano: "Piss Christ" 1987

NEW YORK Nu blir det *lite naket* här på bloggen.

Jag tycker att det blivit på tok för få officiella reaktioner på det som hände under Lars Vilks föreläsning på Uppsala universitet häromdagen. Det skriver jag, trots att händelsen fått relativt stort massmedialt genomslag med kommentarer av såväl kulturchefer (Expressen, DN, UNT) som statsministern och många andra.

Jag blev väldigt illa berörd och beklämd av att se hur det gick till när föreläsningen avbröts, och av det mobb- och pöbelbeteende som utbröt. Inte minst efteråt.
Det gör mig ont att detta kunde ske i ett akademiskt sammanhang, där det fria samtalet är själva livsluften – och det gör mig ont att pöbelfasonerna i förlängningen drabbar majoriteten svenska muslimer och, förstås, icke-religiösa med motsvarande kulturell bakgrund som ofta flytt just sådana fanatiska beteenden i sina hemländer.
Det gör mig också ont att ett inskränkt och främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna får så mycket vatten på sin skeva kvarn.
Jag blir inte upprörd bara å Lars Vilks vägnar utan även eftersom en hel del studenter och andra Uppsala-akademiker gick miste om en säkerligen intressant föreläsning och diskussion.

Några av de bilder som Vilks uppenbarligen hade tänkt tala om – eller om liknande bilder av samma konstnärer – har jag lagt in i detta inlägg (publicerade med hänvisning till fair use) så att ni kan se exempel på fotografier som vållat kontroverser och diskussioner kring yttrandefrihetens gränser.

Observera att det nästan alltid är fotografier som är kontroversiella. Måleri tycks klara sig bättre, även om det givetvis finns många historiska exempel på kontroversiella konstverk som inte varit foton.

Snart antar jag att medierna vaknar till liv och börjar intervjua Sooreh Hera – den iranskfödda konstnärinna som gjort den video som Vilks visade i Uppsala – om hur hon ser på yttrandefrihetens begränsningar. Jag tyckte det var en så självklar uppföljning, men hon nämns knappt i rapporteringen (med enstaka undantag). Detta lär dock ändras.

Det glädjer mig dock alltid att läsa Lars Vilks' blogg, vilket jag gjort av och till och sedan jag började bevaka rättsprocessen kring planerna på att döda honom, i Philadelphia. Hans blogg finns ju, sedan den vanliga hackats, här, och idag skriver han om vad hans föreläsning skulle ha handlat om.

Jag tillåter mig att citera lite längre än vad citaträtten tillåter, har svårt att skära bort något och tror ej att Lars Vilks misstycker.
Markeringarna nedan är mina, för att visa vad jag tycker är intressantast – och OBS! det är också jag som lagt till länkarna.

Sally Mann: "Three Graces" från serien "Immediate Family" 1994

"Inledningsvis presenterade jag ett antal konstprojekt som har haft uppenbar friktion mot yttrandefriheten. Andres Serrano ”Piss Christ”, Robert Mapplethorpes bilder av svarta homosexuella – båda har prövats i domstol och frifunnits. Sally Manns bild av sig själv tillsammans med sina döttrar där de alla slår en stråle. I många länder kan den inte visas eftersom den där klassas som pedofili. Jag tog också upp den polska konstnären Dorota Nieznalskas snopp i ett kors som först gett henne en fällande dom. Hon blev frikänd 2009. Jag förde också fram Soorah Heera, iransk konstnärinna som utbildats i Amsterdam. Hennes projekt om islam, religion och profeter i samband med homosexualitet skulle ha visats i Haag men togs bort av säkerhetsskäl. Den video hon gjorde ”Take me to a gay bar” lades ut på YouTube men censurerades där.

Dessa, och ytterligare några, var exempel på några yttrandefrihetsproblem i konsten. Ytterligare en sak som jag ville understryka är att det inte bara är fråga om vad som får yttras utan också vad som är lämpligt att yttra. Det här berör frågan om kvalitet i yttrandefriheten. I min föreläsning hade jag en video där jag har samlat ett antal debattörer som talar om yttrandefrihet. Bland andra framträder Jan Guillou som menar att de gånger vi står upp för yttrandefriheten handlar det enbart om ”dåliga yttranden”. Han menar alltså att vi med en suck måste acceptera eländiga åsikter och konstverk men att kvaliteten inte behöver en sådan support, ”inte da Vinci”. Mina exempel visar att han har fel. Mann, Serrano, Mapplethorpe är tvärtom exempel på konst som har mycket högt anseende i konstvärlden. När det gäller Soorah Heera är hennes video knappast något mästerverk men den hade mottagits med entusiasm av curatorn på Geemtmuseum [sic/GK] och får anses äga en rimligt bekräftad kvalitet. Men det var också intressant att den var gjord av en ”autentisk” röst från en invandrarminoritet och att den berörde de homosexuella – ytterligare en utsatt grupp som får stöd från konstvärlden.

Robert Mapplethorpe: "Bob Love", 1979

Jag tänkte att alla dessa exempel kunde ge en överblick av problemen kring yttrandefriheten. Heeras film visade dessutom problematiken då intressesfärerna kolliderar. Skall man i första hand ta hänsyn till de homosexuellas intressen eller de muslimska? Skall förhållandet att Heera är en ”autentisk” röst ge henne en starkare rätt att uttrycka en kontroversiell åsikt? Alltså inte bara en fråga om vad som för sägas utan också om vad som är berättigat.

Att detta skulle var något särskilt märkvärdigt i en akademisk föreläsning om yttrandefriheten i konsten framstår för mig som synnerligen gåtfullt.

Nu var det så att det fanns en obildad mobb i salen som inte hade en susning om vare sig konst eller principiella debatter men det vore också egendomligt om jag skulle uppfatta och ta hänsyn till detta. Om det skulle vara så att denna grupp skulle bestämma agendan för hur akademiska föreläsningar skall försiggå blir saken än mera förvirrad..."

Ur Sooreh Heras video, där en av många bilder föreställer två homosexuella iranier. De bär – för att inte bli igenkända – masker som ska föreställa Muhammed och hans svärson Ali. Se fler skärmdumpar ur hennes verk här.

Jämför detta med intervjun i Studio Ett i onsdags (12 maj) med en yngling som satt i publiken i Ihresalen på universitetet, 19-årige Hossam Al Amary.

Här är en transkription av det han säger (återigen med mina markeringar), från 11.28 i inslaget med Camilla Kvartoft och Jörgen Huitfeldt som intervjuare:

Varför gick du dit igår?
– Ja, jag gick dit för att lyssna på vad Lars Vilks har att berätta i sin föreläsning – och att man fick nå'n möjlighet att ställa frågor och debattera.

Hade du bestämt dig innan för att demonstrera mot honom?
– Nänänä, absolut inte det.

Vad var det då som gjorde dig och många andra upprörda?
– Jag kan i och för sig börja med att berätta att det som han hållde, det var ingen föreläsning – utan det var mer en porrfilmsvisning, kan man säga. Så att... tanken var att det skulle vara en föreläsning, Men det blev ingen föreläsning till slut – utan han började visa bilder, förnedrande bilder och porrfilm, där det finns minderåriga – ehhh, och ... bara det är i och för sig ett brott.

Du menar minderåriga i publiken, inte på bilderna?
– Jajamensan, i publiken.

Men han visade bilder som var gjorda av en konstnär?
– Ja, OK. Men näääjaa..? Han visade i och för sig en film. Spelar ingen roll om det är en bild eller en film. Jag vet att visar man porr för minderåriga – eller att minderåriga tittar på så'nt – det är i och för sig ett brott.

Ville du stoppa föreläsningen?
– Klart man... Det här är nå'nting som alla blev upprörda över. När han gör så mot en profet, och som alla älskar och tycker om, speciellt de flesta muslimer, och... Att han gör nå'nting så'nt, klart man ska ... att man inte är med på det.

Men du ville stoppa honom, alltså?
– Eh ... Grejen är att ... Såklart att vi inte ville att han skulle fortsätta. Men det var inte så att vi använde våld, direkt.

Du vill inte stoppa honom med våld?
– Nej. Inte med våld.

Hur ville du stoppa honom då?
– Jaaa, grejen är... Det är så här att... Jag kan säga så här: Jag hörde polisen som berättade här i ett inslag att de var beredda på att folk skulle bli upprörda, och att det skulle bli kaos. Så frågan är: Varför gör inte polisen något åt det – från början? Varför försöker de inte..? Varför säger de inte till han? Varför stoppade polisen inte filmen, när de vet att folk ska bli upprörda?

Du hade velat att polisen skulle ingripa på förhand?
– Självklart!

...och stoppa hela föreläsningen?
– ...inte hela föreläsningen....

... men just den här visningen? Jag måste fråga: När du pratar om porr, är det de här bilderna som vi talat om, med Muhammedmaskerna och homosexuella...
– Jajamensan, det var även en film också, inte bara bilder.

Om nu inte polisen gjorde det, utan du kände att du måste stoppa det för att du ville det. Vilka metoder tycker du hade varit OK att använda för att stoppa föreläsningen..?
– Ja, det är en väldigt svår fråga, för det finns ju inte... Jag vet inte... men.. det finns inget sätt förutom att stoppa det på det sättet som det gick till på...

Du menar, att faktiskt fysiskt attackera honom?
– Ja, inte fysiskt attackera honom, men att man... det fanns ju inget annat sätt... Om inte polisen stoppar honom... Hur ska..? Jag vet inte... Men... Ja, det gick som det gick i alla fall...
– Men en fråga här som jag tänkte ställa till dem som lyssnar på mig. Yttrandefrihet – är det att man provocerar, kränker och förnedrar en människa? Och: Hur skulle det se ut om varje person använder yttrandefriheten på ett sätt där man kränker en människa längre [på] samhället.

[fortsättningen av samtalet är Karin Olssons resonemang om yttrandefrihet]

Hmm, det hade kanske varit en poäng ifall Lars Vilks hade börjat med att förklara att hans föreläsning inte var lämplig för barn, så att närvarande föräldrar hade kunnat gå därifrån med sina telningar. Annars hoppas jag att de blåmarkerade citaten ovan talar för sig själva utan extra kommentarer.

Som jag förklarat flera gånger på bloggen skriver jag av princip nästan aldrig på några petitioner eller namninsamlingar. Men idag gjorde jag ett undantag:
http://www.ipetitions.com/petition/larsvilksuppsalauniversitet

Uppdatering
Här är enstaka länkar till några gamla och nya texter om det hela:

Johan Ingerö 13 maj: "Censur och skräck i Vilksattackerns spår"

Thomas Mattsson/Expressen 12 maj: "Lars Vilks rätt att kränka är okränkbar"

Per Gudmundson på svd.se 12 maj: "Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen"
Citat:

"Men hot behöver inte vara direkta eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt, uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter bli. Jag känner det i magen just nu.
Därför är det märkligt att uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska tidigare attentatsplaner mot Vilks. ”Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister”, skrev PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger dessförinnan.
Filmerna från Uppsala ger bilden av ett femtiotal personer i olika åldrar och kön som jublar över hur våldsverkare lyckas stoppa ett akademiskt föredrag. Det är ingen ”isolerad idé” i min ögon. Det är en idé som tycks dyka upp i städer över hela Europa med skrämmande regelbundenhet och precision."

Sebastian Johans, UNT 11 maj: "Vilks talar om Vilks"

Rikard Ekholm, Uppsala universitet 10 maj: "Därför bjuder jag in Lars Vilks" (länkar till fler artiklar)

Thomas Andersberg, DN 24 mars: "Lars Vilks i Andy Warhols fotspår"



I februarinumret av Paletten kan ni förresten läsa en lång text om New Yorkkonstnärinnan Madeleine Hatz, av konstskribenten Sophie Allgårdh.
Jag skrev en text för TT (publicerad av bl a SvD) om när Hatz – vars konstnärsskap jag följt sedan jag började hänga i New York 1998 – censurerades, i samband med en utställning i Denver 2004, "The Luggage Project". Se hennes verk ovan. Hennes fall drevs då av amerikanska National Coalition Against Censorship.

Vet inte om den organisationen kan göra så mycket, men den borde titta även på Lars Vilks fall. Det är mycket allvarligt när föreläsningar stoppas av våldsamma mobbar! Helt klart har NCAC tidigare agerat i USA för att försvara verk av bland andra Andres Serrano, Robert Mapplethorpe och Sally Mann mot censur.

/Gunilla Kinn

Galningar inte bara i Uppsala; även på nätet

NEW YORK Som flera medier rapporterat hackades Lars Vilks hemsida av en uppenbar knäppis för ett par timmar sedan, se den övre bilden. Men hans webbmaster slog tillbaka tämligen snabbt, se den undre.

Uppdatering I:
Nu på kvällen är den hackad igen, uppenbarligen av samme galning. Sorgligt.

Man måste beundra Lars Vilks tålamod, här uttryckt på hans reservblogg:

"Det stora slagsmålet i Uppsala satte fart på händelserna och jag har jagat runt hela dagen från det ena till det andra.
(– – –)
Jag vill rikta ett varmt tack till alla som har gett mig stöd men också till alla dem som kommit med diverse hatbrev. Hatet är den verkliga drivkraften i konstprojekt, det piggar upp situtationen."

Uppdatering II
Och här är en Facebook-grupp med 155 medlemmar, som av allt att döma startats av två unga töser i Uppsala:


Världen håller uppenbarligen på att bli galen!

Tipstack: T, som i en konversation på Facebook skriver bland annat:

"Visst, mest tonåringar, samma sak på videon från föreläsningen. Sorgligt, och säkert finns mycket att säga om vars och ens bakgrund. Men varför har de fått för sig att detta är ett vettigt sätt att reagera? Noterar också att många invänder mot våldsamheten och språkbruket, fast nu har en massa svenska rasister tagit över kommentarerna så vi får verkligen det sämsta av alla världar på ett mycket litet mycket dumt utrymme."

/Gunilla

Allah ho Gaybar – här är länk till filmen

NEW YORK Hinner inte skriva särskilt mycket nu, men här är videon som Lars Vilks visade – elller försökte visa – i Uppsala igår:
http://www.dumpert.nl/mediabase/33434/98ff6c9b/allah_ho_gaybar.html
Den verkar handla om *manlig vänskap*.

Jag hittar inget sätt att få in filmen direkt här i bloggen, så jag har "citerat" några stillbilder istället (ledsen att pilarna följer med, men det går alltså inte att starta filmen härifrån). Som synes är det inte bara homofobin inom islam som får sin släng av sleven, utan densamma i exempelvis USA och från katolska kyrkan.

Den iranska kvinnan som gjorde Allah ho Gaybar för några år sedan heter Sooreh Hera. Tydligen har videon censurerats på YouTube, men Internet tar ju aldrig slut (inte än, i alla fall, bäst att tillägga).

Tipsa gärna om länkar till texter om Sooreh Hera! Om Lars Vilks drabbas av våld bara för att visa hennes film vågar jag inte tänka på vad som kan tänkas hända henne.
Här är en (som i sin tur innehåller några länkar): http://gayswithoutborders.wordpress.com/2007/12/05/allah-o-gay-bar-sooreh-hera-depicts-muhammed-as-homosexual

Lars Vilks kommenterar det som hände i Uppsala.

/Gunilla

Länkar till Tom Alandhs Östberg-filmer

Missa inte Tom Alandhs filmer om Annika Östberg på SVT Play. De ligger ute till och med den 27 maj.

Annika – ett brott, ett straff, ett liv, del 1 (58 minuter)
Annika – ett brott, ett straff, ett liv, del 2 (53 minuter)

Nya filmen om Annika Östberg:
Att stå utanför och se in... (29 minuter)

Mina blogginlägg med etiketten "Annika Östberg Deasy".

En lång text från i fjol för den som vill ha en saklig kalifornisk redogörelse av fallet (skrivet av en lokalredaktör som jag har kontakt med):
http://lakeconews.com/content/view/11955/919

Gunilla

P S Detta håller egentligen inte för ett blogginlägg, utan är bara svar jag just skrev till Jonas F:s kommentarer i detta inlägg. Det är nedplitat i all hast fritt ur minnet, utan att jag detaljkollat saker i filmerna t ex, så ta det för vad det är.
Jag lägger upp texten här dels för att Blogger inte ville låta mig spara det som en kommentar, dels eftersom inlägget var gammalt.

Jonas: "Är hon så oskyldig som hon hävdar lyckönskar jag henne verkligen till en ny chans i livet, med familj i närhet omkring sig."

På vilket sätt hävdar hon att hon är oskyldig, menar du?

Hon säger att hon var oskyldig till att skjuta personerna i fråga (restaurangägaren Torre och polisen Helbush) i bemärkelsen att hon inte höll i pistolerna och inte hade för avsikt att de skulle dö. Men hon har ju definitivt medgett skuld till medhjälp och till att hon och Bob Cox överhuvudtaget hamnade i situationerna som ledde till morden -- alltså inte bara någon hon erkänt i den rättsliga processen, för att undgå dödsstraff, utan även en moralisk skuld.
Både i Tom Alandhs filmer och i andra intervjuer har hon talat mycket om den djupa skuld som hon hela tiden känt och vet att hon får leva med till döden.

Jonas: "Men vi har bara hennes version av vad som egentligen hände. Jag vill påminna om att det finns en serie besvärande vittnesmål kring henne och hennes trovärdighet. Och kring tidigare dråp m.m."
Det är lite försåtligt, tycker jag, att skriva "kring tidigare dråp m m" – det låter som att det handlar om flera, men gäller ju ett (1) fall (San Francisco 1974).
Det är riktigt att Annika Deasy hade en villkorlig dom för dråp (manslaughter) hängande över sig, vilket givetvis låg henne i fatet efter de två morden.
Och naturligtvis var hennes trovärdighet låg hela tiden fram till 1981 -- hon var narkoman och hade begått en lång rad brott som hängde ihop med hennes narkomanliv (langning, inbrott, bedrägerier som falska checkar etc; kanske det du menar med "m m"?). Säkert även senare. Men jag uppfattar hennes trovärdighet i dag som hög och vet inte riktigt vart du vill komma med att ifrågasätta den låga trovärdigheten tidigare. Isåfall får du gå in mer konkret på punkter där hon idag står fast vid tidigare versioner som kanske inte stämmer.

Det stämmer ju inte heller att endast hennes versioner finns. Se till exempel Tom Alandhs första film, som bygger på intervjuer med flera advokater och polisutredare.
En av dem diskuterar exempelvis den kriminaltekniska bevisningen kring dråpet/mordet 1974, och förstår inte att domstolen den gången, med den bevisningen, kunde köpa att hon tog på sig skulden. Det stärker alltså isåfall hennes senare berättelse, återgiven i Lena Katarina Swanbergs bok -- att hon tog på sig brottet för att skydda en tungt kriminellt belastad pojkvän vid namn Chris.

Under debatten om Annika Östberg har det ofta hävdats att man inte vill kännas vid att unga/blonda/svenska kvinnor kan begå tunga brott. Det kan vissa av dem (oss) naturligtvis, men i fallen 1981 (liksom troligen även 1974) fanns det ju en synnerligen tungt kriminellt belastad desperado som gjorde jobbet... Ockhams rakkniv funkar ganska bra i det här fallet.

Nu är det i och för sig mycket möjligt att domstolen skulle ha dömt både Annika Östberg Deasy och Bob Cox till hårdast tänkbara straff (dödsstraff var ju möjligt, enligt en av försvarsadvokaterna). Men det är heller inte otroligt att till och med den domstolen, trots den allvarliga synen på brotten -- som också framgår väl i Alandhs film -- i Lakeport, hade relativiserat straffen. Eftersom Bob Cox tog livet av sig fick Annika implicit överta även hans skuld (min slutsats, inte Alandhs).

Sedan kan jag hålla med om att den allmänna mediebilden av Annika Östberg Deasys fall – nyhetsartiklar med mera – varit missvisande. Något vi aldrig får veta, men som hade varit intressant, är hur den skulle ha sett ut ifall svenska myndigheter och medier hade fått kännedom om hennes fall redan 1981.

Jonas: "Hur påverkar hennes frigivande så snart efter återkomsten till Sverige andra (och kanske än mer oskyldiga) dömdas chanser till överflyttning i framtiden? Det kan finnas stater med mindre ansträngd kriminalvårdsbudget än den kaliforniska som använder detta fall emot oss."
Mnja, det vore intressant att följa upp om så sker, men de flesta delstater/stater har heller inte riktigt den kaliforniska synen på straff (skulle vara Texas). Det är inte sååå många ens i Lakeport som följt detta på sistone.
Jag har för övrigt direktkontakt med en lokalredaktör där, och brukar tipsa henne om när det finns saker att skriva -- till exempel apropå Tom Alandhs intervju på Basta.

Jonas, se gärna Alandhs filmer! I ett avsnitt av den nya filmen (som är mer som ett långt nyhetsreportage, inte lika gestaltade som de tidigare filmerna) kommenterar hon personer som i den svenska debatten spekulerat kring hennes brott och tycker att hon gott kunde ha fått sitta längre i Kalifornien.

Det kom ett säljmail från Icelandair...

NEW YORK Kanske en resa för mig, hehe... Nog är det ganska roliga formuleringar, med tanke på vulkanresorna nyligen. (Klicka på bilden så kan ni läsa dem.) Sajten finns här.

/Gunilla

Ny upplaga av Pojken bakom väggen

NEW YORK Efter den relativa försäljningsboomen på slutet – se ovan; Chris Anderson måste väl skriva om sin tes nu? – har mamma beslutat sig för att det blir en andra upplaga av Pojken bakom väggen. Klar inom kort!
Vi förstås inte riktigt varför det satte en sådan sprutt plötsligt. Kan någon ha skrivit på någon bokblogg någonstans? Fem exemplar av nya upplagan är redan förhandsbokade!
Mamma planerar dessutom att fara till bokmässan i Göteborg i september – då möjligen med en ny, liten bok i bagaget...
Här kan ni läsa mer om henne: http://sv.wikipedia.org/wiki/Anne-Charlotte_Kinn

/Gunilla

Mer om förrförra veckans medieghetto – på Island

NEW YORK Ordet "medieghetto" kunde ni läsa om i inlägget från häromdagen. Det är hämtat från en amerikansk TV-producent på oljespaning i Louisiana och uppsnappat av Thomas Nilsson.
Hör mer om samma fenomen i en rapport från Sveriges Radios Johan-Mathias Sommarström som nyligen var vulkanreporter – tillsammans med en flock kolleger från hela världen:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=3677587
Ett utdrag:

"TV-fotografer, tidningsreportrar och radiojournalister knuffades för att få de bästa platserna – och se'n sprintade [de] mot intressanta intervjuoffer, för att få sin egen intervju med sin egen vinkel – som se'n i artiklar och reportage visade sig bli mer eller mindre identiska ändå, som journalistiska kloner, ungefär.
Vid de enorma naturområdena vid vulkanen skulle det väl ändå vara lugnare, trodde jag. Här fanns ju mer plats att sprida ut sig på – men nehejdå. Vid vulkanens fot finns en liten rastplats där ett tjockt asktäcke täcker både marken och bord och bänkar. Här samlades alla journalister, som ett slags inofficiellt pressrum.
Med den rökspyende vulkanen och en asktäckt bondgård som kuliss riggade TV-teamen sina kameror här – och iklädda målaroveraller ovanpå finkostymer med slips, och i perfekta frisyrer i asknedfallet, lästes så kallade ståupp-prator in, med dramatiska stämmor.
Munskydd hängde som smycken under hakan, användes aldrig – det gjorde inte heller skyddsglasögonen, mer än hos vissa som hade dem på när de filmade.
Enstaka isländska lantbrukare åkte förbi på vägen och fascinerades kanske mer av medieuppbådet än av vulkanen. Det suckades också: "Ojoj, bara de inte skrämmer iväg turisterna nu.""

Fast jag hade ändå gärna velat åka dit, förstås. En kollega som valde att inte fara till Island, fastän h*n hade chansen, tyckte att det skulle ha blivit för sent att komma dit, några dagar efter alla andra. Jag kunde inte låta bli att påpeka att det ändå hade varit något att berätta för barnbarnen, att man bevittnat en aktiv vulkan på närhåll. Till Venice, Louisiana, åkte kollegan i alla fall senare..!

/Gunilla

Nyhetsmagasin till salu

NEW YORK Våren 2003 jobbade jag på Newsweek International som *researcher* två dagar i veckan under en period, i samband med nyhetsmagasinets pressläggning. Jag får ju inte jobba mot betalning på amerikanska arbetsplatser, och formellt var detta en praktikplats. Newsweek har ofta praktikanter just från SIPA/Columbia University där jag studerat.

Mina arbetsuppgifter var bland annat att hålla kolla på flödet av texter som vandrade fram och tillbaka till och från korrespondenter, stringrar och frilansmedarbetare runtom i världen till redaktörerna i New York, och att se till att alla hade läst redaktörernas bearbetade versioner av manuskripten – samt att tidningens jurist, korrekturläsare, redaktionschefen (Nisid Hajari) och chefredaktören (Fareed Zakaria) hade godkänt respektive text. Det gällde också att se till att fotografier och bildtexter hängde ihop på bästa sätt.

Ibland fick man ringa samtal till spännande platser som London eller Lahore för att fråga något. De stackars medarbetare som bidragit med texter, ofta med bitar till världsomspännande artiklar med flera inblandade skribenter, fick finna sig i att redaktörerna ofta skrivit om manuset totalt, och ibland strukit nästan allt de skrivit. Vad de än hade lämnat förväntades de finnas tillgängliga för att svara på frågor eller skriva om/uppdatera under fredagen och lördagen, gissningsvis mot blott rudimentära arvoden.

Veckans höjdpunkt var de ofta 1,5–2 timmar långa middagarna i direktionsmatsalen i samband med pressläggningen på fredagskvällarna. Det fanns hur mycket mat som helst (och vin) och man satt och åt och åt och åt från en matsal med utsikt mot glittret på Columbus Circle och i ett kvällsbelyst Central Park. Det ni, trerättersmiddag med Fareed Zakaria (ibland)! Väldigt långt ifrån de klyschiga lunchlådorna-vid-datorn som man föreställer sig att alla kontorsråttor på Manhattan lever av (fast sådana åt vi förstås på lördagarna). Jag håller fortfarande kontakt med några av kollegerna från denna tid, via Facebook.

Det var märkligt att få följa hur tidningen materialiserade sig varje vecka, även om min insats var blygsam i sammanhanget. Och sorgligt att de senaste åren ha tvingats följa magasinets nedgång. Det är inte lätt att göra veckotidningar av nyhetskaraktär i dessa tider. Nu är tidningen till salu. Chefredaktören Jon Meacham (som ansvarar för hela tidningen, inte bara den internationella upplagan) förbereder ett bud.

New York Times: "Newsweek on Block as Era of the Newsweekly Fades"
Citat av Meacham:

“Believe me, I have tossed and turned for years about this. I think there’s a place for a reasoned discussion and presentation of what’s happening and what it means. What form that takes, I don’t know. Nobody does.”

/Gunilla

Veckans medieghetto: i Venice, Louisiana

NEW YORK Häromdagen antydde jag ju än en gång att jag bra gärna hade velat fara till fältet för veckans aktuella nyhetsstory, i detta fall till Louisiana dit de flesta korrespondenter drog i fredags.

Men en rutinerad kollega som inte åkte dit undrade: "Hur många räkfiskare kan man tala med?" – och konstaterade att det nog vore vettigare att lägga resurserna på "egna" reportageresor.

Kollegans poäng slås verkligen in när man läser Thomas Nilssons skildring från Venice, två timmar från New Orleans. Missa inte hans inlägg om medieghettot som uppstod där, med korrespondenter och fotografer såsom resande cirkuskonstnärer! "Medieghettot" är ett ord lånat av en producent för ABC News. Utdrag (min markering...):

"Morgonen efter körde Anders och jag mot Venice längst ut på den södra udde, två timmar från New Orleans, dit oljan först väntades. På vägen körde vi om en bil och bakom ratten satt min norska kollega Ørjan Ellingvåg och vinkade. Senast vi sågs var över ett middagsbord på en fiskrestaurang i Reykjavik en dryg vecka tidigare. Nu kändes det inte det minsta konstigt att träffa på honom på en motorväg ute på Louisianas landsbygd. De kommande dagarna såg vi dessutom många av övriga journalister vi hade träffat på Island. Som vore vi en cirkus på turné. Kanske vi är det?

Dags att utföra våra konster: Intervju med upprörda fiskare och orolig lokalbefolkning första dagen. Ingen olja i sikte från land ännu. I marinan hade journalister från hela världen samlats. Ståuppor på olika språk levererades sida vid sida med hamnen som bakgrund. Hamnrestaurangen var ockuperad av murvlar som skrev, redigerade och åt om varannat. Servitriserna verkade stressade och aningen oorganiserade. Lobbyn till ett närliggande motell var lika belägrad. Golvet var fullt av intensivt knattrande reportrar och koncentrerade fotografer som sände hem det lilla av bilder de hade. (– – –)

För dåligt väder för att flyga helikopter. För dåligt väder för att åka ut med båt till oljan. Vartefter dagarna gick desto mer sammanbitna ansikten och nervöst flackande blickar stod att finna i det temporära pressrummet. Hur många fiskare kan man intervjua undrade de antagligen samtidigt som redaktörer i olika länder desperat och samstämmigt efterlyste ”OLJA!!!” över knastriga mobiltelefoner. Motellpersonalen hade stora problem att förflytta sig genom lobbyn. Vi drack alla deras gratiskaffe med stor aptit."

Jag hade knappast tillfört särskilt mycket till rapporteringen, tvärtom. Notera särskilt redaktörernas desperata vädjanden efter olja..!

Här är Thomas berättelse från det resande cirkussällskapets anhalt i Reykjavik häromveckan.

/Gunilla

Min tisdag

NEW YORK Idag fick jag till min stora förvåning ett telefonsamtal klockan 5 på morgonen, från en utrikeschef jag aldrig tidigare haft kontakt med.
Några timmar senare stod jag på Times Square och frågade, på förekommen anledning, förbipasserande om deras syn på säkerhetsläget. Resultatet kan ni ta del av i onsdagens DN – som jag knappt någonsin skrivit i tidigare, än mindre erbjudit material – troligen bara i papperstidningen.

Vi – jag och fotografen Anna Schori – fick tag på perfekta intervjupersoner till den lilla enkät som ingick i beställningen. Blott fem stycken är med i tidningen, men de representerar tillsammans en mängd grupper som är relevanta att spegla: turister, amerikaner (en snubbe från Texas!), anställda i turistindustrin, gatuförsäljare, säkerhetsansvariga och så vidare.
Vi talade exempelvis med en man i en bagelvagn, som inte bara visade sig vara placerad i ett gatuhörn nära den där bombfordonet stått – utan som kom från en afghansk familj. (Men han påstod att han inte drabbats av fördomar alls sedan 2001: "it depends on whom you hang out with", sade han, som jobbat i finansindustrin tills han blev arbetslös och började kränga kaffe och bagels.)
Vid ett tillfälle blev det något absurt - nämligen när jag började slita i en potentiell intervjuperson, som det visade sig att Daily News' reporter inte hade talat klart med. Vi såg också ett eller annat TV-team – men något riktigt medieghetto uppstod inte på Times Square, vad jag kunde se. (Läs mer om sådana i nästa inlägg – i Venice, Louisiana!)

Sedan satt jag, liksom föregående kväll, i Bryant Park och skrev ut alltsammans. Och fem minuter efter att jag hade skickat texten till Stockholm slocknade datorn av strömbrist, så då gick jag till Hotel Algonquin och satt där och jobbade några timmar.
Plötsligt började en fotograf och hennes assistent stöka omkring intill mig, genom att flytta på bord och stolar. Snart visade det sig att de förberedde en fotografering av ingen mindre än Ayaan Hirsi Ali! Nu kan jag väl avslöja att det var henne jag förgäves försökte få en intervju med för tre år sedan.

Givetvis funderade jag på att ta kontakt med henne och hennes assistent, men bestämde mig ändå för att avstå för att inte åter bli betraktad som en säkerhetsrisk (eller en pestråtta i största allmänhet). Jag skulle fortfarande gärna vilja intervjua henne, men jag gillar inte att tjata om intervjuer utan att ha jobbet insålt.

Det var i alla fall fascinerande att se Hirsan Ali bli fotograferad, och jag funderade över vem den ambitiösa fotografen kunde vara – som hade den goda smaken att välja Hotel Algonquin som studio.
Då visade det sig att jag kände igen henne – det var Naomi Harris, som jag var med i Miami 1998! Ni som någon gång hört mig berätta om en 30 timmar lång mardrömsresa med en Greyhoundbuss ... det var med Naomi, och vår gemensamma fotografväninna Anna. (De hade den *briljanta* idén att dokumentera livet omkring bussresandet – intressant, men en väldigt jobbig resa! Och det hade blivit billigare att flyga.)
Nå, innan dess hängde vi i glammiga South Beach och på en legendarisk judisk diner i Miami, bland annat!

Naomi har för övrigt fotograferat för Svenska Dagbladet, nämligen en resa till Auschwitz med judiska ungdomar från Sverige, och hon var aktuell i Stockholm häromåret med en utställning på Galleri Kontrast.
Hon är en av de fotografer som finns med på min (sorgligt ouppdaterade) sajt såsom en av "mina" New York-fotografer, även om vi tyvärr aldrig jobbat ihop. Så det var kul att se att det var just hon som fotograferade Hirsan Ali (fast det visade sig att det var förlaget som valt platsen)!

Sedan återvände jag, med en fulladdad dator till Bryant Park och satt där ett par timmar igen.

Och sedan var det dags att som hastigast spana in en liten ekomode-utställning på Scandinavia House, där det förstås dök upp några möjliga artikelidéer med trådar till Indien, Mauritius och Peru. Under mina tio år i New York har jag knappt satt min fot på Scandinavia House. Nu har jag plötsligt varit där två kvällar i rad – för igår kväll var jag där på teater!

Och sist av allt handlade jag en billig surdegslimpa och en liten ask sparris på Grand Central Market! Så det var en lång och hyfsat händelserik dag, långt ifrån slut än. Även om jag i skrivande stund är mycket nära att slockna.

Imorgon börjar allt om igen, men gissningsvis inte så tidigt som klockan 5.

/Gunilla

Kvällens kontor: Bryant Park

/Gunilla

Dagens kontor: Svenska kyrkan

NEW YORK Jag sitter och skriver på ett tillfälligt "midtown office-space just off Fifth Avenue", nämligen Svenska kyrkans församlingssal.
Det röda som ligger intill kanelbullen är förstås Dajm. Vad som inte syns är den uppätna ostsmörgåsen och kaffekoppen (som man förstås får påtår till här).

Hm, egentligen borde jag kanske ha tagit mig till FN och lyssnat på exempelvis Mahmoud Ahmadinejad och Hillary Clinton... Nu sitter jag istället omgiven av svenska 1–2-åringar och deras mammor på väg in till/ut från kyrkans barntimmar.

/Gunilla

Statsbesök à la Kennedy 1962

Comedian-in-chief

NEW YORK Missa inte president Obamas handslag, vid 0:55 ovan (se episoden från 0:45)! Min egen street cred, eller snarare kunskap om amerikanskt TV-kultur, är dessvärre så bristfällig att jag var tvungen att kolla upp Fresh Prince-fenomenet, se länken.

Den brother som Barack Obama driver med i början för att sakna ghetto-cred är den svarte partisekreteraren för republikanerna sedan i fjol, Michael Steele (som tydligen först nu träffat Obama).

Och missa inte alla de andra godbitarna ur presidentens årliga tal på Washington-korrespondenternas middag hos Daily Beast. Ett måste för alla amerikansk politik-nördar.

/Gunilla

Global fotomosaik

NEW YORK New York Times bjuder in alla i hela världen att ta ögonblicksbilder av det man har för sig klockan 17 svensk tid idag. Läs mer här. (Läsarkommentatorerna tipsar om många liknande projekt.)

I texten fick jag även lära mig begreppet Coordinated Universal Time, och när jag läser om det på Wikipedia inser jag att jag borde ha känt till det i decennier.

/Gunilla