Veckans medieghetto: i Venice, Louisiana

NEW YORK Häromdagen antydde jag ju än en gång att jag bra gärna hade velat fara till fältet för veckans aktuella nyhetsstory, i detta fall till Louisiana dit de flesta korrespondenter drog i fredags.

Men en rutinerad kollega som inte åkte dit undrade: "Hur många räkfiskare kan man tala med?" – och konstaterade att det nog vore vettigare att lägga resurserna på "egna" reportageresor.

Kollegans poäng slås verkligen in när man läser Thomas Nilssons skildring från Venice, två timmar från New Orleans. Missa inte hans inlägg om medieghettot som uppstod där, med korrespondenter och fotografer såsom resande cirkuskonstnärer! "Medieghettot" är ett ord lånat av en producent för ABC News. Utdrag (min markering...):

"Morgonen efter körde Anders och jag mot Venice längst ut på den södra udde, två timmar från New Orleans, dit oljan först väntades. På vägen körde vi om en bil och bakom ratten satt min norska kollega Ørjan Ellingvåg och vinkade. Senast vi sågs var över ett middagsbord på en fiskrestaurang i Reykjavik en dryg vecka tidigare. Nu kändes det inte det minsta konstigt att träffa på honom på en motorväg ute på Louisianas landsbygd. De kommande dagarna såg vi dessutom många av övriga journalister vi hade träffat på Island. Som vore vi en cirkus på turné. Kanske vi är det?

Dags att utföra våra konster: Intervju med upprörda fiskare och orolig lokalbefolkning första dagen. Ingen olja i sikte från land ännu. I marinan hade journalister från hela världen samlats. Ståuppor på olika språk levererades sida vid sida med hamnen som bakgrund. Hamnrestaurangen var ockuperad av murvlar som skrev, redigerade och åt om varannat. Servitriserna verkade stressade och aningen oorganiserade. Lobbyn till ett närliggande motell var lika belägrad. Golvet var fullt av intensivt knattrande reportrar och koncentrerade fotografer som sände hem det lilla av bilder de hade. (– – –)

För dåligt väder för att flyga helikopter. För dåligt väder för att åka ut med båt till oljan. Vartefter dagarna gick desto mer sammanbitna ansikten och nervöst flackande blickar stod att finna i det temporära pressrummet. Hur många fiskare kan man intervjua undrade de antagligen samtidigt som redaktörer i olika länder desperat och samstämmigt efterlyste ”OLJA!!!” över knastriga mobiltelefoner. Motellpersonalen hade stora problem att förflytta sig genom lobbyn. Vi drack alla deras gratiskaffe med stor aptit."

Jag hade knappast tillfört särskilt mycket till rapporteringen, tvärtom. Notera särskilt redaktörernas desperata vädjanden efter olja..!

Här är Thomas berättelse från det resande cirkussällskapets anhalt i Reykjavik häromveckan.

/Gunilla