Tid att träffa nyheterna

NEW YORK Jag är medveten om att mitt inlägg om hur tid alltmer är en bristvara för journalister hade mycket av "det var bättre förr" över sig. Jag menade det egentligen inte så, men alla positiva saker med dagens förändrade teknik- och medielandskap kan vi ju avhandla vid tillfälle.
"Leffe" hade en rad invändningar till mina resonemang, som jag bemöter här istället för i kommentarfältet.

Är inte utgångspunkten för den där deppigheten själva tanken på att en journalist jobbar som anställd på en redaktion?
Jo, absolut, hela utgångspunkten för journalistutbildningarna, åtminstone på min tid (och det var ändå under "Me Inc"-tiden och .com-boomen i mitten av 90-talet) är/var att man skulle jobba som anställd på en redaktion. Det var såväl lärarnas som studenternas inställning.
Jag, som frilansade parallellt med andra halvan av min JMK-tid, upplevdes som mycket underlig (och mina klasskamrater utgick från att jag skulle söka "riktiga jobb" åtminstone när vi var klara med utbildningen). Frilansande upplevdes av de flesta som ett marginellt bättre alternativ än arbetslöshet, och lärarna brukade säga att man kunde fundera på att frilansa när man jobbat som anställd i åtminstone 15 år.
Och även om arbetsvillkoren ändrats, och allt fler frilansar (med eller mot sin vilja) så är trots allt de allra flesta journalister verksamma (som anställda, vikarier, projektanställda, inhoppare whatever) på redaktioner, med de produktionsförhållanden som råder där och som är vad Nick Davies och Gunnar Nygren talar om.
Som Gunnar Nygren också är inne på finns det en mängd olika journalistroller – vilket det alltid gjort, men nu är de kanske fler än någonsin.
Fast nu kanske jag missförstår din fråga. Om du snarast menade att jag som frilans blir deppig av blotta tanken på hur det verkar vara att vara anställd så kan det stämma...fast själv har jag alltid trivts på alla redaktioner jag varit på! (Många frilansar jag vet brukar faktiskt tycka att det är "som att ha semester" att hamna på en redaktion, och de plötsligt slipper pressen att vara helt självgående och sälja in jobb.)

För en frilansare är väl tiden inte en begränsande faktor på samma sätt, knappast heller bristen på kontakt med verkligheten.
Nej, just det, gissa varför man frilansar.
Som frilans tar man sig betydligt mer tid till nästan allt (att man tyvärr aldrig får betalt för denna tid är en annan sak). Och en poäng för redaktioner att anlita frilansar är just att öka antalet medarbetare med känselspröten ute i den s k verkligheten.

Det hindrar väl inte att man kan deppa ihop med tanke på sina stackars redaktionskolleger... Många jag känner vittnar om ett rejält uppskruvat arbetstempo och höga produktionskrav.
Och som nyhetskonsument blir man onekligen betänksam när Nick Davies påstår att inte ens BBC:s reportrar har mer än några minuter på sig att kolla sina stories.

Sedan är det naturligtvis så att de produktionsförhållanden Nygren och Davies beskriver påverkar oss som finns utanför redaktionerna på en rad vis (slimmade budgetar, stressade redaktörer, fel i rubrikerna etc etc).

Är inte sanningen den att journalistiken idag är så mycket mer och i fler former än förr?
Jo, så är det.
Men i mitt föregående inlägg tillät jag mig explicit att vara lite old school och journalistromantiker... Jag menar egentligen inte att det var bättre förr! Tvärtom tror jag att det fanns en rad brister i forna dagars journalistik. Det räcker med att läsa journalistmemoarer och skildringar från allehanda redaktioner för att inse det.
Gunnar Nygren är ju också inne på att det förekom en hel del partistyrd rapportering, och han är ju snarast inne på att korrigera den bild som getts de senaste åren – om journalister som makthavare (hans tes är alltså att de snarare är innehållsleverantörer utan särskilt mycket eget inflytande).

Idag köper redaktionerna in reportage och intervjuer, och sköter bara den högproduktiva delen av nyhetsrapporteringen med redaktionspersonal.
Japp, så är det (lite tillspetsat, redaktionerna har trots en hel del featureproduktion kvar i egen regi).

Och tanken på att nyhetsrapporteringen någonsin har haft gott om tid, är det inte bara en fråga om den selektivitet som uppstår i nästan alla minnen från förr, hos alla människor?
Kan stämma, men bara delvis. Visst ligger det i yrkets natur att det ska gå undan, och såväl radio- som nyhetsbyråredaktioner har förmedlat nyheter på nolltid i decennier – men ingen kan väl förneka att konkurrensen om att publicera i realtid eller snudd på realtid drivit upp tidspressen rejält. Även om en dagstidningsreporter eller en fotograf aldrig haft "gott om tid" så gör det skillnad när vederbörande ska sno ihop en text eller välja ut bilder på en kvart istället för på fyra timmar (inte nödvändigtvis till det sämre).

Idag kan ju faktiskt en journalist göra mer sittandes på sin stol på någon halvtimma, med telefon, Internet och annat än vad som tidigare lät sig göras på flera dagar.
Helt sant! Det är självklart så att reportrarna inte sitter och latar sig i Marieberg, utan att de kan få ihop massvis med information på nolltid, mycket rationellt. Den som jagar nyheter eller kommentarer är säkert mer betjänt av sin telefon än av sina fötter.
Men jag tänker ändå på vad en klok vän och kollega sagt om detta, byggt på erfarenheter just från DN:s redaktion. Han talade om hur en av DN:s nyhetsjägare, som var inne på ett av många vikariat och således ville visa framfötterna, spottade ur sig texter. En av artiklarna skulle handla om intagna på ett visst fängelse. En av de intervjuade skulle fotograferas, och detta skulle reportern tydligen ha gjort klart per telefon – men när det kom till kritan ville vederbörande inte bli fotograferad, vilket ställde till med massor av trassel för bildredaktörer och fotografer. Hade reportern gjort sina intervjuer genom att träffa människorna det handlade om, på fängelset, hade han förmodligen fått deras förtroende på ett helt annat vis – och säkert fått en bättre förståelse för sin story och uppslag till andra berättelser och nyheter.

Det är alltid bra att "träffa sina nyheter", som Sveriges kanske mest ambitiöse frilansjournalist Nuri Kino sagt. Eller så här sade han, i en intervju med Journalisten:

– Jag har ett helt kontaktnät själv och behöver egentligen bara redaktionen för att de har tillgång till arkiv. Jag vill ha friheten att kunna träffa nyheterna. Det gör man inte när man sitter fast på redaktionen.

/Gunilla