Madonna-middagen brann inne

Min f d popcorn-kastrull – kanske ett konstprojekt trots allt?

NEW YORK Alldeles nyss hade jag tre stiliga brandsoldater härhemma! Jag undrar lite vad de egentligen tänkte om den utryckningen ... men bättre en för mycket än en för lite, antar jag.

Det var så att jag för en timme sedan fick för mig att jag skulle poppa popcorn, vilket jag gör alltför sällan. I brist på värmetålig solros- eller majsolja använde jag olivolja. I med lite olja i kastrullen, i med några majskorn, på med värmen på gasspisen.

Sedan begick jag misstaget att lämna köket. Och i en annan del av min enorma lägenhet blev jag distraherad av något, så om majskornen började poppa hörde jag det absolut inte.
Plötsligt kände jag att det luktade mysko, och rusade ut i köket. Jag såg hur det rykte ur kastrullen, så det första jag gjorde var förstås att stänga av gaslågan.

Därefter lyfte jag på locket, och då slog det upp en riktigt vacker eld ur kastrullen. Den brann och brann och brann, och jag kunde bara stå och beundra den. (Ja, jag är lite pyromaniskt lagd av mig, på så vis att jag är fascinerad av eld – men jag brukar inte anlägga bränder, om ni undrar.) Kolla på den stiliga vinjetten till Stjärnkockarna, så förstår ni ungefär hur det såg ut! Eller på Crucified Barbara i Melodifestivalen (från 2:05). Fast det brann bara från kastrullen, förstås... Jag tänkte att det inte var något att hetsa upp sig över, det var väl inte värre än en flamberingseld.

När det aldrig ville sluta brinna lade jag på kastrullocket igen, noterade att hela lägenheten var fylld av stickig rök och att brandvarnaren tjöt som besatt (fasttas bara). Jag hade redan ett par av alla mina åtta fönster öppna, men öppnade några fler. Och så ringde jag 911, det vill säga larmcentralen.

Jag förklarade kort vad som hänt. Mitt mål var främst att ta reda på om det var OK att stanna i den rökfyllda lägenheten, eller om jag borde gå ut ett tag.
Men större delen av samtalet gick åt till att telefonisten ville ta reda på var exakt jag bodde. Det gick liksom inte att hindra honom från att skicka hit brandkåren! Ambulansen, som han föreslog när jag sade att röken stack lite i halsen, lyckades jag dock avstyra.

Nu är det så att brandkåren ligger bara ett par kvarter härifrån – jag går förbi stationen när jag går och handlar – och de kanske inte hade något bättre för sig så här på fredagskvällen än att undsätta damer i nöd. Så de var här på nolltid.
Det var en ganska märklig känsla att höra de för Manhattan så typiska utryckningssignalerna ljuda genom natten, och inse att de kom från ett fordon på väg hem till mig..!
Men det kändes ändå som klar overkill när den stora brandbilen kom, och de tre brandmännen dök upp i min lägenhet med sina tunga utrustningar – grova stövlar, hjälmar, yxor och hela paketet.

De hade inte alls fått veta från larmcentralen vad som hade hänt – så jag förklarade än en gång att att den stackars olivoljan blivit överhettad, så att det brunnit i popcorngrytan. De konstaterade att jag utan vidare kunde stanna i lägenheten, bara jag öppnade fler fönster. Jag bad sååå hemskt mycket om ursäkt för att de tvingats rycka ut för en bagatell.

Det såg förstås helt absurt ut med de tre tungt utrustade brandsoldaterna i sina uniformer och hjälmar hemma hos mig. Så min reflex var att fotografera dem, givetvis med tanke på att visa scenen för er bloggläsare.
Men det var ju inte så himla smart, insåg jag strax. En av killarna frågade genast, med synnerligen skeptisk röst, om jag kanske hade fixat kastrullbranden för att få dem att komma – bara för att jag skulle kunna ta en bild?
Han tycktes med andra ord tro att de hade hamnat mitt i ett konstprojekt. Fast det hade de ju faktiskt inte. Det är bara jag som är lite yrkesskadad.

"Eh, I just document things that happen in my life", mumlade jag. Men jag lade för säkerhets skull omedelbart ifrån mig kameran utan att ha tagit minsta bild, och började pladdra om att den där elden minsann hade varit något att dokumentera.

Tja, sedan hände inte så mycket mera. En av brandsoldaterna stoppade helt sonika ner kastrullen i diskhon; den är numera synnerligen sotig på insidan och innehåller några förkolnade popcorn (se bilden ovan). Sedan troppade de av, och jag smygfotograferade åtminstone brandbilen på gatan just innan den åkte iväg.

Så här sitter jag i en fortfarande något rökig lägenhet, med hälften av alla fönster öppna. Vilket är ganska trevligt, eftersom det blivit en varm och skön vår här i New York.

Och inga popcorn blev det! Men i alla fall ett litet fredagskvällsäventyr, och en insikt om att samhällets insitutioner fungerar.

/Gunilla

P S Jag har förorsakat en nödutryckning på Manhattan tidigare, den gången dock tämligen indirekt. Läs om den episoden här (jag figurerar i texten som "bekant"). Och en gång var polisen härhemma. Mer om det någon annan gång!