Next time

NEW YORK Hm, jag kanske borde ha gått in på Marina's Restaurant i Youngstown, ändå. Enligt denna hemsida var detta den "Daniel's Café and Restaurant" som GPS-mätaren försökte leta efter. "You'll love the food and the prices".

/Gunilla

MEET THE next PRESSident

/Gunilla

Vad är detta?!

mariannelunds genius kli i         simulerades kunniga lin in
mariannelunds genius kil i         simulerades kina ilning nu
mariannelunds kusin igel i         simulerades inka ilning nu
mariannelunds sig lie unik         simulerades unkna ilning i
mariannelunds isig like nu         simulerades kunna ilning i
mariannelunds isig kulen i         simulerades kunnig linan i
mariannelunds isig le unik         simulerades kunnig lina ni
mariannelunds isig el unik         simulerades kunnig lina in
mariannelunds is igel unik         simulerades kunnig lian ni
simulerades kunniga lin ni         simulerades kunnig lian in

Svar med fiffig länk kommer strax här.

Uppdatering: orden är alltså några av alla de anagram (omkastade bokstäver som bildar nya ord) man kan göra av mitt företagsnamn: Gunilla Kinn – In medias res. Den som vill ägna sig åt tämligen meningslös prokrastinering på nio olika språk hittar den finurliga anagrammaskinen här.

/Gunilla

Ur fotoarkivet: några bilder från Youngstown, Ohio

NEW YORK Det verkar vara en dålig affärsidé att driva parkeringsbolag i Youngstown.

Det verkar för övrigt vara en dålig affärsidé att driva något överhuvudtaget i Youngstown. Det är snudd på en spökstad, i alla fall i stadskärnan, och jag blev förvånad över att befolkningen "bara" halverats de senaste decennierna.

Men det är förstås de mest driftiga som givit sig iväg. Och staden som återstår verkar onekligen vara i en nedåtgående spiral.

Youngstown är den fattigaste staden i sin storleksklass i USA – median-inkomsten var 21 850 dollar för två år sedan, vilket var betydligt lägre än bara den näst fattigaste medelstora staden vilken var Muncie i Indiana; läs mer sådan inkomststatistik här – även om det finns tecken på fighting spirit.

Många av mina kolleger har gjort reportage från Youngstown genom tiderna. Läs exempelvis texter av Sveriges Radios Daniel Alling här och här, Sydsvenskans Niklas Orrenius här samt Thomas Nilssons bloggtext och bildspel för Verdens Gang. (Kan i sammanhanget inte låta bli att länka till mitt inlägg om norsk press och deras satsningar på att sända ut sina medarbetare på reportageresor, även om SR och Sydsvenskan förstås är bevis på att liknande satsningar görs även av svenska medier.)


Bilden ovan är inte från Youngstown, det är en nedlagd bensinstation i en förort till Pittsburgh (jag tog bilden när jag stannade vid ett rödljus, på väg mot Youngstown).
Under mina bilresor under hösten – i Pennsylvania/West Virginia/Ohio samt i Kalifornien – har jag sett otaliga små samhällen som det hade varit fantastiskt att stanna och fotografera i. Såväl rikedom som misär och allting däremellan, inklusive en hel del skojig Americana, förstås, och saker som berättar en hel del om USA. Men det är svårt att motivera sådant fotograferande "bara" för bloggen, risken hade varit att jag aldrig kommit fram om jag hade stannat bilen stup i kvarten... Och på vissa platser riskerar man ju dessutom att Tjalle Tvärvigg kommer ut med geväret, hehe.
Men bildspel som det Thomas Nilsson gjort om Youngstown, Ohio; Baltimore, Maryland och Inez och andra orter i Appalacherna, Kentucky är onekligen inspirerande!

Så här såg det ut en bit utanför Youngstown:

Någon tyckte uppenbarligen att det var lika bra att tutta eld på sin bostad. Eller om det var en olyckshändelse. Vem vet. Eländigt, var det i alla fall i hela området. Om än inte ren misär.

Jag hamnade just där för att min GPS tipsade om en restaurang – som jag aldrig hittade, förmodligen för att den var nedlagd, men jag hittade denna sylta:

Fascinerande blandning av kulinariskt ursprung på maten, eller hur?! Men jag åt faktiskt inte där, hur intressant och storymässigt det än hade varit. Det ser väl OK ut utifrån, men verkade alltför deppigt inuti. Och jag var ju på jakt efter mitt GPS-tips (men hamnade lite senare i en pizzeria, efter att ha gjort studiebesök i en sunkig bar).

Denna gamla music hall-byggnad (är det väl?) mitt i Youngstown vittnar i alla fall om ett storslaget förflutet:


Faktum är ju att andra platser på dekis eller som varit utdömda av en eller annan anledning har kommit igen. Jag tänker på exempelvis Pittsburgh (som efter decennier av elände blivit en kulturstad av rang), Haparanda (där det ju varit värsta boomen) och Degerfors (i alla fall minns jag ett reportage från Studio Ett om att det blomstrade i den gamla bruksorten).

Så vem vet, det kanske finns hopp även för Youngstown. Bilden nedan tog jag när jag körde längs med Ohio River, från Youngstown till Steubenville.

/Gunilla

"Tänd med knappen, inte med tändsticka"

NEW YORK Den här bilden är tagen någonstans i Kalifornien. Jag säger inte exakt var, eftersom den är från ett hus jag skulle vilja sälja in ett reportage ifrån, om jag någonsin alls kommer tillbaka dit. Och hur jag nu skulle kunna samordna det med en inredningsfotograf. Och sälja in det till en redaktör. Men det kan gå.

Klicka på bilden, så kan ni även läsa det finstilta!

/Gunilla

Olympia Snowe – "a Quality Act"

NEW YORK Lite sent att skriva detta, men... Ju mer jag läser på om Maines ena kvinnliga senator Olympia Snowe, desto mer obegripligt förefaller det att John McCain inte valde henne som sin vicepresidentkandidat.

Decennier av politisk erfarenhet, både i Maine och i huvudstaden ("in the center of every policy debate in Washington", skrev Time för två år sedan), extremt populär på hemmaplan (79 % "approval rate" 2006 – bäst av alla 100 senatorer!), gedigen republikansk förankring i vissa frågor men moderat i andra (ungefär samma som McCain), någorlunda storymässig" (tidigt föräldralös, tidigt änka), annorlunda bakgrund med rötter i grekiska Sparta, ytterst stilig och kompetent framtoning ... the list goes on. Läs mer om senator Snowe här.

Bilden högst upp i inlägget är tagen 1977, då hon var senator i delstaten Maine (sedan 1995 är hon alltså senator för Maine, i Washington, men delstaterna har ju sina egna senater och representanthus).

I och för sig hade vi ju missat all underhållning som Sarah Palin levererat, men det är ändå väldigt konstigt att Olympia Snowe inte förekom oftare i förhandssnacket (några minuter innan jag fick veta att det blev Palin gissade jag förresten, felaktigt, på Texas-senatorn Kay Bailey Hutchison).
Snowe nämndes förvisso ibland – men mest i förbifarten, då hon avfärdades som alltför mycket till vänster och "too liberal". Och hon hade knappast upp piggat upp den republikanska väljarbasen på samma vis som Palin gjorde, däremot säkert slagits om en hel del mittenröster. Dessutom hade hon förstärkt McCains image som "independent", oberoende.

Olympia Snowe borde också ha varit det självklara förstahandsvalet för de svenska republikanerna, som exempelvis Sofia Nerbrand (hej, Sofia!) som med en socialt liberal vicepresidentkandidat hade sluppit försäkra att hon inte delade den socialkonservativa syn i frågor såsom abort och homosexuellas rättigheter som Sarah Palin, men inte Olympia Snowe, står för.

För att inte tala om att Snowe nog skulle ha lockat en hel del av de kvinnor som var sura på Obama för att Hillary Clinton inte nominerades, men som trots allt aldrig skulle ha röstat på en valsedel med Palins namn.

Nu spekuleras det i hur senator Snowe lär bli en av de republikanska senatorer som den demokratiska majoriteten kommer att flörta allra mest med. Det är väl heller inte helt otroligt att hon blir en av de republikanska ministrar Obama lovat utse (om han inte nöjer sig med en enda, försvarsministern Robert Gates, i sin administration). Hon har själv avvärjt sådana spekulationer, men...

Här kan ni se hur Olympia Snowe klarade sig i en CBS-intervju (jämfört med Palin):


Förresten inspirerades jag till denna text av New York Times' kolumnist Gail Collins, som idag skrev:

Olympia Snowe, the senior senator, is widely regarded as one of Congress’s quality acts. In fact, some people might have wondered why John McCain, if he was so desperate for a woman on his ticket, ignored a well-traveled, independent-minded experienced legislator who does her homework in favor of an out-to-lunch moose-murderer who cannot seem to put together a coherent sentence.
“Well, you know, John made the decision he did,” said Snowe vaguely.
Snowe seems very conscious of how key her role could be over the next few years, since she talks about building bridges with the enthusiasm of an Alaskan pork-monger. In recent years, she said, she’s been “embarrassed for our institution. I couldn’t possibly explain to my constituents what was going on here, the all-or-nothing drawing lines in the sand.”

Till sist noterar jag något förbryllad att senator Snowe kör med en älg på sin hemsida. Nog för att man förstår att det är en stor grej med älgar och älgjakt i Maine, precis som i Alaska, men ändå. Det känns ändå inte riktigt kongenialt med hennes image.



/Gunilla

P S En hel del av detta gäller även för den andra, något yngre, Maine-senatorn, Susan Collins. Maine är en av de blåaste delstaterna i USA, men har alltså två republikanska senatorer.

Sju ögon fler än Cyklopen

NEW YORK Fint och klokt innehåll här – men jag kan ändå inte låta bli att kommentera hur komiskt det blir när webbpubliceringsverktygen ser till att det blir väldigt mycket bildbylineyta till en rätt kort text...

Här har Sanna Rayman skrivit en hyllning till vad Cyklopen står för. Läs!

/Gunilla

Till jultomten

NEW YORK Jag vill ha en så'n här mikrofon (för att göra radiointervjuer)! Mer teknisk info här.

/Gunilla

Mjölkning – 163 %-ig prisuppgång på mindre än 1 år

NEW YORK Nu måste jag klaga lite mer över kostnadsökningar, allmänna och som en följd av dollarkursens förändring (här beklagade mig över min 43 %-iga hyreshöjning sedan april/maj).

Den här mjölkflaskan kostade i början av året – enligt den jemenitiske försäljaren i närbutiken Kilimanjaro på St Nicholas Avenue, där jag handlar nästan all min mjölk, och det mesta av min glass med för den delen – 1:50. Idag var priset 3 dollar. Alltså en ökning med 100 procent på mindre än ett år.

6 januari 2008 $1:50 ≈ SEK 9,50
(Kursen stod enligt Oanda då i $1=SEK6,35, d v s lite högre än under våren)
6 december 2008 $3 ≈ SEK 25
(Kursen nu: $1≈SEK8,35.)

Prisökning på mjölk på 11 månader, för den som har sina inkomster i kronor och utgifter i dollar: 163 %. Och så säger de att livsmedelspriserna inte längre stiger...

Jag är en storkonsument av mjölk, främst eftersom jag gör en hel del caffèllatte hemma till mig och mina gäster. Märket på bilden är för övrigt det som ger absolut bäst skum. Olika varianter av skummjölk, mjölk med lägre fetthalt och ekologisk mjölk blir inte alls lika bra. Baristamjölk à la Arla har jag inte hittat i New York.

Flaskan innehåller föresten en halv gallon, det vill säga 1,89 liter, för den som vill roa sig med att jämföra svenska och amerikanska mjölkpriser.

Rätt rejäla hyres- och mjölkprishöjningar, alltså. Och det var bara två exempel. Nu förstår ni att det blir lite jobbigt när ett par av mina större uppdragsgivare på ett par år a) halverat sina inte-särskilt-höga arvoden respektive, i ett annat fall b) skurit ned sina inköp med sisådär 80–90 procent. Det borde ju vara tvärtom, ju! Men, är det lågkonjunktur så är det. På sätt och vis känns det bra att vara ett med sin samtid.

/Gunilla

P S Detta inlägg tillägnas L – du hade helt rätt i din septemberspaning om de höga mjölkpriserna, fastän jag inte hade noterat dem! Då.

Mer info om Stockton och "foreclosures"

NEW YORK Nu finns det mer att läsa om husutmätningarnas Stockton, se inlägget med bilderna här.

/Gunilla

Fler bilder från Richvale Café

NEW YORK Jag är ingalunda klar med att visa er Richvale. Det finns många foton kvar! Här är några, även dessa från Richvale Café-besöket häromveckan:


Richvale-borna säger att de bor i en "town", vilket enligt Tyda betyder "större tätort". Hmmm... Det är inte en större tätort, hur man än definierar en sådan, utan en förvuxen by eller möjligen en liten, liten tätort på vischan...
Men där finns en kyrka (japp, mitt i byn) och en låg- och mellanstadieskola och en nyöppnad traktorbutik (som skulle ha fått min treårige systerson att flippa ur fullkomligt av traktorlycka) – samt en hel del ris-silosar (se ovan). Och cirka 250 invånare, enligt skylten när man kör in i Richvale.
Det är faktiskt fler än någonsin. Landsbygden har ju inte precis avfolkats, trots industrialisering av lantbruket, utan tack vare bilen kan folk bo på vischan och jobba någon annanstans. Men många som jobbar i Richvale bor i den närbelägna (universitets)staden Chico, som trots sin litenhet kändes tämligen urban.

Nåväl, Richvale var inte särskilt urbant. Det framgår kanske av kaféets skylt:


Här är menyn på Richvale Café, prydd av inte mindre än två traktorer:


Kaféet drivs inte för att det är en så strålande marknad i Richvale, utan för att byborna bestämt sig för att hålla liv i det. Många jobbar där volontärt, och de lokala företagen förlägger sina evenemang dit. Det är helt enkelt samlingspunkten i Richvale (förutom kyrkan, förstås, men där ses man nog främst på söndagarna).

Åh, vad jag gillar den här bilden (och den liknande kaféinteriören i föregående inlägg)! Det känns som om de skulle kunna figurera i någon Chelsea-utställning med cibachromebilder, eller som om Andreas Gursky skulle kunna göra något fint av Richvale Café. Eller varför inte Pieter ten Hoopen.
Det är sådana här miljöer som får mig att känna att jag skulle vilja lära mig ta riktigt bra fotografier – det går nog att göra dem bättre rättvisa i bild än i ord.

Här är samlingsrummet intill kaféet:

En grupp kvinnor har möte för att diskutera kaféets bemanning framöver. Kvinnan i jeansskjorta med ryggen mot kameran berättade senare för mig hur hon dyrkar Sarah Palin ("She's such a doll!"). Väggarna pryds av bilder från Richvales 99-åriga historia...


...som innehåller en hel del Sverige-memorabilia. Som i glasmontern ovan, med några kopparpannor och de här två knapparna: "Swedish Power" och "Think Lutefisk" (bilden är lite konstig, eftersom jag tagit den genom glasrutan).

"Lutefisk" är ett av de ord man som svensk i USA oftast får höra av amerikaner med skandinaviskt ursprung eller av amerikaner som har insikter i skandinaviska traditioner. De uttalar det ofta snudd på triumfatoriskt, för att de kommit på något som vi måste ha gemensamt. Men jag hävdar alltid att lutfisk främst är en norsk tradition...


Här är min ciceron i Richvales historia: Dennis Lindberg, född i Richvale 1924 och således jämngammal med kaféet.


Detta är kyrkan i Richvale – en "free church", alltså en frikyrka (direkt översatt från svenskan). Här hölls länge gudstjänster på både svenska och engelska. Titta noga (eller klicka på bilden) så ser ni den vackra fågelformationen (svalor?) i himlen!

Som sagt, det är inte slut på Richvale-bilder än på ett tag ... men nu måste jag sluta, innan jag blir anklagad för att syssla med landsbygdsromantik.

/Gunilla

Besök på Richvale Café i Kalifornien

NEW YORK Man får höra rätt ofta, eller rättare sagt läsa, att vi som har någon slags uppgift att bevaka USA håller oss alldeles för mycket här bland de liberala eliterna på östkusten och därigenom förmedlar en missvisande bild av amerikanerna. Skyll inte på oss, skyll på redaktionerna som inte skickar ut oss på uppdrag, är ju det bittra svaret på den anklagelsen.

Som bekant skickade jag ut mig själv till norra Kalifornien häromveckan. Här ser ni en av de miljöer jag råkade hamna i – garanterat rätt långt från Manhattan, åtminstone livsstilsmässigt (fast de flesta jag talade med hade besökt New York nå'n gång, och en av de yngre kvinnorna var på väg dit på Thanksgiving-resa redan nästföljande dag).



Richvale Café, alltså, där det är som mest drag på morgnarna vid 7-tiden då bönderna och risodlarna äter frukost tillsammans innan dagens slit börjar. Jag tror faktiskt att jag kommer tillbaka dit redan nästa år, på något vis!



Som vanligt kan ni klicka på bilderna för att se dem i större skala.

Men jag brast ändå lite i min ambition att lyssna på denna del av USA. Ett av de jobb jag gjorde i San Francisco handlade om homosexuellas rättigheter att gifta sig, apropå den färska omröstningen om Proposition 8. Där intervjuade jag en homosexuell präst, och nog hade det varit intressant att höra hur risbönderna resonerade om saken. (Jag har ingen aning om hur de röstade, även om mina fördomar mot konservativa äldre på vischan säger mig att de röstade för förslaget. Men Butte County, där Richvale ligger, röstade enligt Wikipedia för med "bara" 56 procent för ett slopande av gayäktenskap – alltså inte särskilt mycket mer än Kalifornien i stort, 52 procent.) Fast jag var feg och tog inte upp ämnet – vi talade mest om risodling, det svensk-amerikanska arvet och om bysamhörighet!

/Gunilla

Dyrt med dollar – 40%-ig hyreshöjning på ett halvår

NEW YORK Dollarn uppe i 8:42! Ojojojojojojojoj. I slutet av april stod den i 5:90. Det innebär alltså en uppgång på nästan 43 procent på drygt sju månader, för oss som har inkomster i kronor och utgifter i dollar.

Hmm, det är inte lika roligt att betala hyror och räkningar nu som i våras, och det var inte ens särskilt roligt då...

Men så sent som i början av september var kursen – enligt samma källa, se länk – 6:56. Så ökningen är på blott tre månader hela 28 procent, bara på grund av valutakursförändringar (faktiska kostnadsökningar räknat i dollar orkar jag inte ens tänka på).

Det är lätt att le lite bittert när man ser hur svenska hyresgäster klagar över en årlig hyreshöjning på 3–4 procent... Kanske borde vi utlandsstationerade frilansjournalister få vårt eget lilla krispaket, det skulle inte kosta så mycket eftersom vi är så få. (Här i USA skojas det i alla fall om ett "bail out"-paket till sparkade journalister...)

Men som vanligt är det alltid mest synd om industriarbetare. Aftonbladets ledarsida skriver klokt om hur de varslade i detaljhandeln och hotellreceptioner glöms bort, liksom uppsagda tjänstemän.

Det gäller väl att se positivt på det hela. Som att man slipper trängas med svenska Manhattan-turister när man shoppar....nej, just det, det gör man ju inte (man shoppar inte, alltså). Eller som att kursen var uppe i nästan elva kronor (juni 2001) när jag var student här! Det var tider, det. Så illa är det i alla fall inte nu.

/Gunilla

Bilder från Stockton I

NEW YORK Här är de utlovade bilderna från Stockton. Läs, om ni inte redan gjort det, reportagetexten som jag skrev för TT (sändes ut söndagen den 30 november).

Jag lade inte ner så mycket tid på att fotografera – dels för att jag hade fått besked om att inga bilder behövdes till texten, dels för att jag var där på eftermiddagen när det började skymma, dels för att det förstås tar tid att ta bra bilder (tid som jag istället lade på att låta mig köras runt mer i olika bostadsområden).

Jag skriver in några bildtexter här senare. Och ännu senare kommer nog några foton från ett område som inte drabbats av några utmätningar, en så kallad "gated community" i Stockton.

Uppdatering: Nu har jag lagt mer information till bilderna nedan. Det överlappar delvis med reportaget jag länkar till, men här finns också lite extra bonusinfo.



Bostadsområdet Mossdale Landing utanför Stockton byggdes på ett fält där det tidigare vuxit majs, vete och tomater, i en dal i norra Kaliforniens inland.
Pendelavståndet till arbetstillfällena i The Bay Area (San Francisco, San José, Oakland, Livedale...) är långt, minst 90 minuter enkel resa med bil, men inom räckhåll.
Flera byggbolag fick dela på tomträtterna, och satsade på hus för låg- och medelinkomsttagare som ville köpa sina första egnahem, bort från trånga och dyra hyresrätter.
Med hjälp av lockande lån blev husdrömmarna verklighet – men med ökande räntor, successivt tuffare avbetalningsvillkor och kraftigt sjunkande fastighetspriser förlorade husen sin attraktion. Över hela USA, främst i delstater som Kalifornien och Florida, har människor tvingats lämna sina pantsatta hem till banken ("foreclosure") när de inte kunnat betala räntor och amorteringar, och i områden som Mossdale Landing finns idag osålda hus där ingen någonsin flyttat in. Exploateringen av den gamla jordbruksmarken upphörde – som framgår av bilden – i förtid.



Vissna växter och mäklarskyltar är vanligare än lekande barn på gatorna i Mossdale Landing, i Lathrop utanför Stockton.
För två år sedan var detta ett av byggbolagens modellhus. Varje helg kom mängder av spekulanter i bil för att titta på det nya området, där de kanske skulle kunna köpa en egen, rejäl bostad. Samtidigt kunde Stocktonborna, ofta med lägre löner än de från The Bay Area, inte konkurrera som köpare.
Nu när husen är osålda – trots halverade priser – förfaller trädgårdar och blomsterrabatter snabbt.
Detta hus kostade som nytt 700 000 dollar (nära 5,6 miljoner svenska kronor), men bjuds nu ut för 389 950 dollar (3,1 miljoner). Hittills har ingen människa bott där. Andra fastigheter har sjunkit ännu mer i pris.


Utanför uppemot vartannat hus på vissa gator i det nyuppförda området Mossdale Landing sitter en mäklarskylt. Dessa båda fastigheter är till salu; det till höger har tagits i pant, och båda väntar på nya köpare.
Det är sällan familjer i behov av en större bostad som köper dem – nu – utan investerare som spekulerar i att priserna nått botten och planerar att försöka hyra ut dem tillsvidare.
Enligt mäklarna funderar i princip alla som trots allt bor kvar i Mossdale Landing på att sälja. I regel har de betungande månadsavbetalningar på lån som överstiger husens marknadsvärde – så många frågar sig varför de ska bo kvar och pendla långt till jobbet, när fastigheterna på centralare lägen blivit så mycket billigare. Det är fullt möjligt att bara sticka från huset, låta banken ta det i pant, hyra en bostad i några år och hoppas att ens kreditvärdighet återupprättas i framtiden.
Det fåtal som köpt hus i områden som Mossdale Landing med sund ekonomi och en trygg anställning med god lön i botten ser knappast heller någon anledning att bo kvar, ifall grannhusen står öde eller hyrs ut till vårdslösa hyresgäster. Ett bostadsområde kan förfalla mycket snabbt när skötsamma familjer väljer att flytta – en nedåtgående spiral.


– Vi trivs bra här i Mossdale Landing för det är tyst och lugnt, säger Maurice Moren som flyttade hit först våren 2008, här med dottern Paulina, 7.
Tidigare bodde familjen – som består av fyra personer – i Tracy. Det är ett område som ligger lite närmare Maurices jobb, som kock/restaurangchef på en golfklubb i Livermore, men där det var en rätt stökig uppväxtmiljö för barnen, med gäng och dåliga skolor. Därför beslutade de sig för att flytta till Mossdale Landing.
– Jag är ändå besviken, för de lokala skatterna har blivit mycket högre än jag trodde – 8 000 dollar om året. Det har jag ingen lust att betala. Visst lär fler flytta in och dela på kostnaderna. Men frågan är hur många år det tar. Så vi funderar redan på att flytta. Varför ska jag betala så mycket för att bo här, när huspriserna sjunkit i områden som ligger närmare jobbet?
Familjen Morens grannars hus står tomt, med lappar om foreclosure på dörren. Och Paulina har fått en hundvalp av pappa så att hon ska ha någon att leka med – på gatan bor det knappt några andra barn, trots att alla hus är byggda för familjer.


När mäklarna misslyckas med att sälja de utmätta husen åt bankerna återstår bara en sak: offentlig auktion. Fyndsugna investerare är nu de enda som lockas till Mossdale Landing och de andra "foreclosure"-drabbade områdena i Kalifornien.


Det är inte första gången bostadsområden växer upp snabbt på spekulation för att sedan överges av människor som inte klarat avbetalningarna på sina nya hus, som i Mossdale Landing. I början på 90-talet hände samma sak i Weston Ranch, ett område närmare Stockton. Men då var det arbetslöshet, inte "kreativa" lånekonstruktioner, som fick fastighetsköparna på fall.
– De utmätta husen köptes av investerare, som hyrde ut dem i väntan på stigande priser. Men hyresgästerna tog sällan hand om husen, berättar mäklaren Dave Harmon.
– Det blev problem med klotter, gäng, droger, brottslighet ... och Weston Ranch fick ett bestående dåligt rykte.
Dave Harmon har länge arbetat med att försöka sälja detta hus. Under den långa tid det stått tomt har det fått påhälsning av obehöriga – se graffitin på bilden nedan. De flesta mattor är förstörda och behöver bytas ut – se ovan – men kanske påbörjades nedgången redan när fastigheten senast var bebodd.
– Tyvärr tar hyresgäster inte alltid så väl hand om husen. Det händer också att ägarna inte bryr sig om de här fastigheterna, eller låter sina egna tonåringar bo ensamma i dem.



Dagen efter vårt besök i Weston Ranch följer jag med Dave Harmon till hans kontor. Han får ett samtal från en lokal bank: "lånet är beviljat!". Det innebär att han äntligen fått detta hus sålt.

Köparen blir en pakistansk immigrant, som redan äger ett hus i området och som dessutom driver en restaurangrörelse i Stockton. Han vill köpa detta hus som en investering, och för att hjälpa en anställd i firman med familj och handikappade barn att få en hyresbostad.
Det var trixigt med lånet, särskilt sedan det visade sig att familjen befinner sig i USA illegalt (det vill säga saknar arbetstillstånd/green card/korrekt visum/medborgarskap). En första bank sade därför nej, trots att mannen betalat lånen på sin egen bostad utan anmärkningar.
Men den andra sade ja. Det är oklart om de fått veta något om immigrantstatusen.
Dave Harmon är i alla fall glad att det äntligen blivit en riktig affär med en riktig köpare – till skillnad från alla institutioner han och de andra mäklarna annars får jobba med nu.

Mina texter om Obama- och McCain-böcker online

NEW YORK För en tid sedan fick jag ett fint uppdrag: att skriva om det amerikanska presidentvalet ur ett bokhandelsperspektiv. Texterna publicerades i tidningen Svensk Bokhandel i oktober. Nu finns de på nätet:

Böcker ett vapen i maktkampen
Klirr i kassan för kandidaterna

/Gunilla