Munk och Richvale-riskakor till frukost

NEW YORK Igår när jag vankade omkring i mina hemmakvarter i Harlem gick jag för första gången in i en hälsokostbutik som legat på 118:e gatan (eller vilken det nu var) i fyra år.

Ägaren kanske hamnar i nå'n story eller nå'n bok eller så nå'n gång – efter 20 år lämnade han en karriär på Bank of America för att bli sin egen i hälsokostbranschen. Nyttig mat och naturmedel har inte en jättestor marknad i Harlem, å andra sidan är inte konkurrensen mördande heller. Jag fick hursomhelst en trevlig pratstund späckad med spekulationer om fastighetspriser och hyror i Harlem. Alltid intressant.

Jag var på jakt efter något kex-artat, och hittade till min stora glädje riskakor från den fabrik som jag besökte i norra Kalifornien i november, från familjen Lundberg! Nedan gömmer de sig under täcken av mosad avocado med koriander, rödlök och citron. Väldigt gott!

Det som ligger i en servett till vänster är en lite läbbig munk/flottyrring, som jag hittade i frysen. Ursprungligen kommer den från ett dygnetrunt-öppet bageri vars illegala arbetskraft jag gjorde reportage om häromåret – se gärna min text om slumpstyrd journalistik i East Harlem.

Mer substantiellt bloggande om annat än min frukost senare (fast som vanligt ligger jag efter med allt, så vi får hoppas jag tar itu med annat idag).

/Gunilla

Maja Lundgren bloggar

NEW YORK Snart bloggar alla. Till och med min mamma! Men hon måste bli lite mer aktiv innan jag länkar till hennes blogg.

Hittills hon varit sorgligt inaktiv. Men – med tanke på hur nedlåtande/skeptiskt hon dittills hade uttryckt sig om bloggar och bloggare de senaste åren, hon har helt enkelt köpt nidbilderna, vilket inte är konstigt eftersom de framförts med emfas av mediepersoner med pondus – komiskt att notera hur spjuveraktig hon ser ut, när hon tänker på att hon numera faktiskt har en egen blogg.

Jag antar att det kan vara en riktig show-stopper i hennes umgängeskretsar, fastän hon knappt skrivit något.

Nix, det är ingen idé att ni försöker googla på hennes namn, för hon har givetvis en pseudonym. Paradoxalt nog anklagas ju bloggarna, enligt de där nidbilderna, för att vara både alltför avslöjande och öppenhjärtiga och alltför hemliga och anonyma.
Vi får se om jag avslöjar mammas persona någon gång. Och det hänger ju i sin tur på ifall hon börjar blogga på riktigt.

Nå, allt detta pladdrande för att jag skulle få anledning att nämna att Maja Lundgren numera har en blogg: Cronache di Maja (ungefär "nyheter om Maja" eller "Majas krönikor"). Inledningsinlägget handlar om camorran.

Och apropå densamma så kallar Maja Lundgren tydligt sin bok Myggor och tigrar (som jag tyvärr inte läst, men Pompeji läste jag när jag var i Pompeji, för "en camorristisk dokumentärdrapa".

Det skriver hon exempelvis i detta inlägg, som annars visar att hon en längre tid – under pseudonymen Malin – engagerat sig i Gömda-debatten. Inte enbart med sitt inlägg på Newsmill: "Blanda inte ihop min bok med Marklunds smörja".

/Gunilla

Slutet närmar sig, kanske

NEW YORK Som jag skrev i ett tidigare inlägg idag så är utrikesgräv en knepig genre.

Jag kan bara komma på några få som både försöker och lyckas. Exempelvis Nuri Kino som ständigt är på resande, grävande fot i Mellanöstern, och Jenny Nordberg, som jag lärde känna då jag porträtterade henne för Medievärlden/Pressens tidning, när hennes New York Times-team fått ett Pulitzerpris för diverse Death on the Tracks-avslöjanden. Det blev även en TT-text, se här.
Här kan också nämnas Ola Wong, som jag lärde känna då jag porträtterade honom för Journalisten, och som ofta vänder på en hel del stenar i Kina och andra länder.

Men grävande är sällan utrikesjournalistens huvudsakliga genre. Så här skriver Lennart Frantzell, som bedriver vad som i praktiken är något av en ideell nyhetsbyrå från Kalifornien, i inlägget Slutet närmar sig för de svenska USA-journalisterna:

Den journalist som inte har ett brett kontaktnät med källor inom Obama-regeringen har svårt att hävda sig mot den Twitter-beväpnade bloggaren.

Tidningarna har inte heller givit sina USA-korrar de medel de behöver för grävande reportage. Istället blir det mest att de sammanställer information från USA-pressen. Mycket bra gjort, och mycket initierat men knappast något man inte kan göra hemifrån Sverige.
(– – –)
Svenska USA-journalister bör skriva reportage som amerikanerna själva vill läsa och bli förbannade över. Den utlandskorrespondent som inte riskerar utvisning eller åtminstone att hamna i finkan minst en gång per år så har man inte gjort jobbet.

Lennart har förstås helt rätt, även om detta är tillspetsat (och det ska nog trots allt rätt mycket till för att mina korrekolleger ska riskera utvisning). Det kräver väldigt mycket resurser att tota ihop reportage som upprör amerikanska läsare, och trots allt är det svenska läsare som är korrespondenteras målgrupp/uppdragsgivare.... Det hindrar inte att man/de/vi förstås åtminstone kan ha ambitionen att testa gränserna lite mer och skaffa sig egna källor.

Själv sysslar jag väldigt sällan med att "sammanställa information från USA-pressen" eller bara kolla på CNN (jag har inte ens någon TV) utan försöker ha egna källor och egna artikelingångar. Ofta hittar jag mina stories på föreläsningar av något slag. Dessutom ska man knappast ha någon övertro på att folk i Sverige snappar upp allt vad de amerikanska tidningarna skriver om via Internet, det finns ju minst sagt en hel del.

Men tro mig, de flesta svenska USA-journalister känner nog redan, på olika sätt, av att "slutet närmar sig". Närmare bestämt är de/vi smärtsamt medvetna om det. Återser att se om något annat börjar, och isåfall vad!

/Gunilla

Åtta år från tragedi till fars

NEW YORK Jag vet inte om det är Johan Norberg som står för detta citat eller om det kommer någonstans ifrån, men det får i alla fall vara Dagens Citat här:

"Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete."

Uppdatering: citatet kommer från Frank Borman.

Läs ett utdrag ur Johans nya bok En perfekt storm hos Realtid.

Här kommer ett kort utdrag ur utdraget:

"Att hindra bedrägeri är en av statens allra mest grundläggande uppgifter och lagarna förbjuder mycket tydligt det Madoff gjorde. Finansmyndigheten SEC lyckades inte avslöja honom, trots rader av varningar och utredningar och trots att en investerare 2005 till och med gav dem en 19-sidig rapport som argumenterade för att Madoffs hedgefond var ett kedjebrev. Många kräver ännu fler regler trots att SEC inte ens kan upprätthålla de gamla. Det beror inte på att SEC ligger på latsidan. Myndigheten slog 2008 nästan rekord i antalet tvingande fall och budgeten har ökat med 110 procent i reala termer mellan 2000 och 2009.

Då kan man som investerare dra två motsatta slutsatser. Man kan antingen fortsätta att ge sitt livs besparingar till en trevlig man på herrklubben och hoppas på att myndigheterna plötsligt ska bli kompetenta, göra korrekta prioriteringar och genomskåda om han försöker göra något skumt. Eller så inser man att byråkratier alltid kommer att ha sina brister, slutar att lita på att de ska lösa allt åt en, och skaffar sig i stället så mycket tålamod att man tar sig fram till åtminstone sidan två i företagsgranskningen innan man fattar beslut."

Och oj, nu hittade jag ett finfint citat till:

"Känslan, intentionerna och argumenten är desamma: Nu är det kris, morgondagen får vi bekymra oss när den kommer, i det långa loppet är vi alla döda. Det var Karl Marx som sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men han hade nog inte kunnat gissa att det kunde gå så lite som åtta år däremellan."

/Gunilla

Var händer samtiden!?

NEW YORK På sistone har redaktionernas intressen för grävande journalistik och finansieringen av densamma diskuterats en hel del – på Grävkonferensen i Örebro, i diverse tidningsartiklar och i ringa del här på bloggen (samt i diverse mailväxlingar, vars innehåll i bearbetad form kanske hamnar här i sinom tid).

Men även om jag försöker hålla så många olika genrebollar i luften som möjligt samtidigt – grävande journalistik, nyhetsjournalistik, kulturjournalistik, mat- och resereportage och så vidare – så är det ju inte gräv utan kanske mest utrikesjournalistik jag pysslar med. (Utrikesgräv är ju kul, men svårt. Tidningen Scoop ägnade ett temanummer åt det häromåret, se Föreningen Grävande Journalisters hemsida.)

Och alla vi som gör det vet att redaktionerna ofta – när branschpressen frågar dem – klagar över att alla frilansar bara kommer dragande med exotiska utrikesidéer. Det de efterlyser är snarast reportage från hemmaplan. Alltså, "berättelser om Sverige" och från svensk landsort.

Paul Frigyes raljerar över detta här. Utdrag:

Tänk Västergötland eller Västmanland i november. Grått, lugnt, ensligt: Modernitet, natur, lakoniska människor passerar på betryggande avstånd från varandra. Allt går sin gilla gång.
Men inga clocharders siluetter längs Seines stränder, inga självspäkande botgöringståg i ökendamm, paljettklädda nationalister på vita hästar den 4 juli, skabrösa karnevalskostymer i
(– – –)
I Sveriges landsort och mindre städer är det mesta är avmätt, avskilt, behärskat.
Välhållna hus, stängda dörrar, bensinmackar, kommunalhus, köpcentra, McDonald's, röda lador, och natur, natur, natur.
Ärligt talat. Jag tvivlar på att de redaktioner som efterfrågar de samtida Sverige-reportagen skulle tacka ja när de väl dök upp.

Men kanske är det inte fel på innehållet utan på utförandet? Jag vet inte! Jag undrar uppriktigt vilka reportage redaktörerna vill ha eller folk vill läsa, om några alls. Kanske berättas de berättelserna bättre på andra sätt än i reportage, till exempel i filmer eller bloggar eller genom att folk reser själva.

/Gunilla
som förstås gärna vill skriva från såväl Västgötaslätten (där jag har en uppsjö idéer...) och om 4th of July-klädda nationalister

"SvD i Kamerun"; Publicerat inte i Eritrea

NEW YORK Så här ska det se ut! Bravo, Publicerat-redaktionen.
Jämför med det inlägg jag skrev häromveckan – då SvD påstod sig ha rest till Kamerun, men i själva verket inte ens hade varit i Umeå: Mer cred åt resande frilansjournalister.

/Gunilla

Pariskorrar – inte i Paris, eller utan franska

NEW YORK Jag har vimsat runt i Williamsburg hela eftermiddagen och kvällen och är tämligen mör. Men lite Parisoromantik i kombination med mediekritik kan jag orka med, innan jag slocknar.
Frilansjournalisten Kerstin Hallert berättar om sin väninna Inger Bjurström, som kom till Paris 1948:

Inger berättar om det föga romantiska i att frysa sig genom vintrarna i det sena 40-talet i ateljévåning i 14e arrondissementet. Somligt ändrar sig aldrig. Vintrarna i Paris är fortfarande en mardröm hur man än bor. Inger kände förstås tidens svenskar som Sven Aurén, Svenska Dagbladets mångårige Pariskorrespondent. I otaliga böcker skildrade han det parisiska småfolket.
Nu säger Inger att han inte bodde i Paris alls utan långt utanför stan. Kunde han nån franska då, undrar jag. Jo, säger Inger, det kunde han.

Annars råkar jag veta att det inte var ovanligt att svenska journalister i Paris
inte kunde franska. De löste det med att bekanta sig med fransktalande svenska flickor som läste tidningarna åt dem, svarade i telefon, ordnade intervjuer och allt möjligt annat för en spottstyver. Storyn borde berättas nån gång.

Ja, det borde den! Jag häpnade till och med när jag fick veta av en kollega – som i många år rapporterat från Sovjetunionen/Ryssland – att somliga svenska journalister i flera år varit korrespondenter stationerade i Moskva, utan att kunna särskilt mycket ryska.
Trodde i min oskuld att hyfsad franska respektive ryska var krav för korrejobb i just dessa länder, fast så var det tydligen inte.
(Jag har däremot inte förväntat att någon skulle kunna tala thai för att vara stationerad i Bangkok, eller xhosa och afrikaans för att jobba från Johannesburg.)
Det har möjligen gått alldeles utmärkt för dessa Pariskorrar ändå, vi får vänta på att Hallert berättar storyn nå'n gång.

/Gunilla

PiaMe bloggar!

NEW YORK Min favoritskribent i Gömda-soppan, pseudonymen PiaMe som tidigare skrivit mycket på bland annat Monica Antonssons blogg, har avancerat från snyltbloggarnas glada men undanskymda skara, till att ha en egen blogg!

Uppdatering: Haha, jag lyckades länka till ett av söndagens planerade brunchställen här i New York, nämligen Tini i Red Hook (fast vi ska nog inte till Red Hook utan till Williamsburg). Här är korrekt länk: http://piamedmera.blogspot.com. Tack, Annette!

Missa inte de citat PiaMe letat fram som visar hur olika journalister i Journalisten genom åren uppmärksammat oheliga allianser i medienätverken.

Kolla också den skämtteckning hon snott, om hur allsköns bloggare kräver sanning och objektivitet. Den teckningen hade kunnat illustrera den krönika jag skrev nyligen för Medievärlden.

/Gunilla

Grävare, gift er rikt!

NEW YORK Jag kan inte låta bli att citera detta stycke, från Monica Antonssons rapport från Gräv-konferensen i Örebro:

Det som slog mig med kraft var de enorma resurser alla andra grävare haft till sitt förfogande. De har grävt på betald arbetstid och/eller haft råd att ta ledigt – från 8 månader till ett par år – för att skriva ihop resultatet. Herregud! Vilket jobb man skulle ha kunnat gjort då! Som fattig frilans har man inga resurser alls. Jag är inte på något vis avundsjuk men det slog mig som sagt. Undra på att jag var den enda (?) frilansen bland de nominerade.

Tiden Monica anger gäller väl de andra grävare som skrivit böcker – reportagen för lokalradio- och tidningsreportage har rimligen gjorts på mycket kortare tid än åtta månader.

Så värst generösa villkor är det ju i och för sig knappast i regel för grävande på redaktionerna (ett ständigt tema på alla Gräv-konferenser; undersökande journalistik och dess resultat är ju en av få saker tidningarna ställer sina förhoppningar till för att rädda kvar publiken).
Rätt många grävare genomför sina projekt på betydligt kortare tid än de skulle önska, och en hel del undersökningar görs på "håltimmar" parallellt med det vanliga arbetet, eller till ett pris av mycket övertid.

Genom åren har det dessutom förvisso varit en och annan frilansjournalist som figurerat bland guldspadesmottagarna, exempelvis Gellert Tamas med "Lasermannen" och Per Lindeberg med "Döden är en man".
För att inte tala om Nuri Kino, som fått tre spadar och fler nomineringar för de gräv han varit involverad i för exempelvis Ekot (klicka på "awards" på hans hemsida). Han var inte i på plats i Örebro, men vi kom halvt om halvt överens häromdagen om att båda dyka upp på nästa konferens. "Jag lovar att nästa år kommer att rocka fett", skrev han i ett mail. Han har väl som vanligt sju scoop i varje rockärm.

Och har någon journalist haft råd att vara tjänstledig en längre tid för att skriva en bok så handlar det gissningsvis om någon med i övrigt ordnad familjeekonomi – en man eller hustru med hyfsad lön, till exempelvis, vilket ju om inte annat gäller Ingrid Carlberg som skrev vinnarboken /se raden för f d finansministern här.

Det är alltså klokt för den som vill gräva, vare sig vederbörande är frilansjournalist eller anställd, att gifta sig mer eller mindre rikt. Eller att klara sig på små utgifter, vilket är en rikedom i sig.

Vad gäller Nuri skulle jag tro att han helt enkelt har födgeni. Hans resor kors och tvärs i världen är inte gratis.

Det stämmer alltså inte riktigt det som rapporteras om Gräv av fackförbundstidningens redaktion:
"Det handlar om en rad insatser som visserligen varit avlönade men ändå krävt stort engagemang, kraft, idealism och ofta tillsnattade eller tiggda resurser."

Monica Antonsson har knappast varit "avlönad", utan enligt henne själv gått back med "300 000:– i utebliven arbetsinkomst". (Vilket alla de som påstår att hon skrivit sin bok enbart för att bli rik på Liza Marklunds bekostnad borde begrunda. Ett av Gömda-debattens absolut mest korkade argument.) Sammalunda gäller nog flertalet frilansskribenter i sammanhanget.

Men även om det varit många frilansjournalister bland de spadnominerade genom åren så stämmer nog Monicas iakttagelse på det stora hela. Och det är synd att inte fler frilanskolleger ägnar sig åt gräv, för våra synnerligen fria arbetsformer är ju väl lämpade för större projekt och allehanda ifrågasättanden.

Uppdatering: Nu har jag läst på lite om Ingrid Carlbergs Pillret, som handlar om hur läkemedelsföretagen på olika vis pumpat upp marknaden för antidepressiva medel. Oj, den boken måste jag nog läsa! Verkar vansinnigt intressant – och borde nog översättas till engelska.
Jag känner inte Ingrid Carlberg, men träffade henne en gång när hon var en av deltagarna på en paneldiskussion om lobbying som jag var moderator för (Gräv 2000 i Stockholm, måste det ha varit). Hon är väldigt sympatisk, och väl värd alla guldspadar i världen (även om jag som ni vet höll tummarna för Monica Antonsson igår). Jag vet att hon är hjärtligt trött på att jämt kopplas samman med sin make, för det har hon sagt i flera intervjuer.
Men man kan i alla fall notera att hon enligt Expressen skrev sin bok under ett så kallat friår (och med hjälp av ett stipendium – tack gode gud för stipendier).

Uppdatering II: Kerstin Hallert har kommenterat på Monicas blogg, läs det.

/Gunilla

P S Se gärna detta blogginlägg som Nuri Kino skrev häromåret. Det avslutas med ett stycke om hur han haft svårt att få gehör för att fakturera 40 000:– för två månaders grävjobb.
Om vi säger att han jobbade 40 dagar på den tiden så blir det alltså en fakturerad tusenlapp per dag. Att ställas i kontrast till det minimiarvode som Journalistförbundet rekommenderar, f n 6 560:–/arbetstid. Alltså mindre än en sjättedel av minimilönen – joråmensåatt, som Nuri brukar skriva.
Ja, jag vet att minimiarvodet inte är tänkt att gälla dag efter dag i långa perioder (då finns andra beräkningsmodeller). Men i alla fall. Nuris poäng är inte att gnälla över att den betalning han begär är låg – utan att många redaktioner anser att den är alldeles för hög.

Kolla Bambuser!

Nu fungerar ljudet i Bambuser-sändningen från Grävgalan i Örebro!!!

Hm, ljudet fungerar ibland, kanske jag skulle ha skrivit.

/Gunilla

"Sociala medier passar beroendepersonligheter"

NEW YORK Rino Rotevatn och Paul Frigyes om sociala medier (i referat, med mina kommentarer i parentes):

– RR: Om journalister ägnar för mycket tid åt nya medier och kanaler och åt att spana på konkurrenternas twittrande tar det tid och energi som borde ägnas åt fältarbete, att vara ute bland icke-journalister istället för i den kollegiala rundgången.
(GK: Helt sant, journalister borde absolut ägna sig mer åt fältarbete. Det har alltid varit ett problem att vissa häckar på redaktionerna...inget nytt, och dumt om det förvärras.)

– RR: en hel del bloggare är PR-folk och opinionsbildare samt mediemänniskor snarare än representanter för folket.
(GK: Sant, men det finns tillräckligt med "vanligt folk" – för att inte tala om vanligt, kunnigt folk – som kommer fram med sina åsikter och erfarenheter, på ett sätt de inte haft möjlighet till tidigare, för att man inte kan avfärda bloggar etc med detta argument. Dessutom: även elitpersoner, som t ex Carl Bildt, har ju upplevt att de varit maktlösa mot mediemakten på olika vis.)

– PF: Bloggbävningar kan innebära att den demokratiska debatten blir skev för att strålkastarna riktas mot frågor som berör en liten, ettrig elit snarare än för de många.
(GK: Kanske det.)

VI:s Jenny Morelli funderar klokt om "varma och kalla medier":

Samtidigt när jag sitter så här i publiken och hör alla konton som vi förväntas lägga upp på dessa otaliga sajter upplever jag en enorm trötthet. Sociala medier är inget innehåll, minns detta, de är ett beteende. Och om de nu är framtiden: vem ska hinna läsa och skriva och tänka? Vem ska tid vara förunnat? Jag själv är en råtta, kollar mail och twittrar hela tiden, sociala medierna passar beroendepersonligheter som hand i handske. Research, analys, eftertanke? Vem ska skriva 40 000 tecken och om vad, tänk om de sociala bubblor vi skapar blir en pseudo-offentlighet där inga riktiga beslut tas och där den verkliga makten aldrig syns till.

Rino Rotevatn som är ordförande i Journalistförbundets yrkesetiska nämnd utvecklar sin syn på bloggande journalister och journalistande bloggare här. Citat:

Det är helt corny om jag som journalist börjar blogga, ska jag tvingas välja om jag är journalist eller blogg. I så fall är jag en bloggande journalist som förhåller mig journalistiskt och etiskt till min blogg.
(– – –)
Jag skulle välkomna en utveckling där journalister som väljer att publicera sig i bloggform också kan försörja sig på det!

/Gunilla

Barfotajournalister blir vi allihopa

NEW YORK Ulrika Knutson på Gräv '09:

– Vi får hoppas på draghjälp från bloggosfären vi skapar en levande redaktionell kultur, och där journalister inte ses som grindvakter som vaktar dinosaurier, utan där vi gemensamt för fram viktiga värden. För i slutändan kanske vi blir barfotajournalister allihopa.

Missa inte min kompis'/kollegas Katarina Anderssons reportage i P1:s Medierna! Det handlar om så kallad crowd sourcing, alltså hur massvis av ideellt arbetande människor tillsammans gräver fram fakta, kollar källor och bollar idéer.
Det som nu sker på Flashback och Asylgate med Gömdasoppan är väl ett utmärkt exempel (åtminstone om det slutar med något intressant litet scoop, hehe). Ett ännu bättre är förstås det som Katarina använder: OfftheBus, i vilket tusentals frivilliga samarbetade för att bevaka den amerikanska valkampanjen 2007–08. Amanda Michel, som ledde OfftheBus, intervjuas, liksom Wired-journalisten Jeffrey Howe, som skrivit om fenomenet crowd sourcing.
"Community management is the hot ticket for the next decade", säger han i reportaget. Alltså att journalister i framtiden gör klokt i att satsa inte så mycket på att vara grävande reportrar själva, utan att leda andra som gräver.

/Gunilla

EU ymnighetshorn för grävjobb

NEW YORK Henrik Alexanderssons kommentatorer får tipsa om vad han bör tipsa Gräv-deltagarna om lördag morgon.
Citat (av signaturen Gertkvist):

De envetnaste journalisterna har föga att hämta från bloggarna, annat än möjligen idén om samarbete och öppenhet (även om den strider mot deras affärsidé). Men eftersom dessa är ungefär 5 personer i hela Sverige är det andrasorteringen bland journalisterna (vilka kan räkns i hundratal) som bloggare/HAX kan inspirera.

Det ironiska är att journalisterna (med ett fåtal undantag) helt givit upp den grävande eller undersökande journalistiken när tekniken gjort det lättare än någonsin att söka bortom slagorden, rubrikerna eller klyschorna. Förr kunde journalister ägna månader åt arkivjobb – vilket idag skulle ta en dag.

Bloggarna utnyttjar de tekniska framstegen och viljan till samarbete. Journalisterna ... föredrar att skriva om senaste dokusåpakändisen.

Tycker ni att Gertkvist har rätt?

Själv besvarar Alexandersson sin fråga "Vad kan landets mest ambitiösa och notoriskt envetna journalister lära sig av oss bloggare?" med EU:

"80 procent av den svenska lagstiftningen kommer därifrån. Men ingen bryr sig. Och ändå är EU-apparaten ett ymnighetshorn för grävande journalister. Don't get me started..."

/Gunilla

Skitsnack?

NEW YORK

"Det här är ett gäng som är vana att snacka skit på ett så kvalificerat sätt att ni inte kommer att märka det."

Debattledaren Janne Josefsson, om de mediechefer som skulle diskutera resurser för grävande journalistik på Gräv '09 i Örebro, enligt Nerikes Allehandas referat.

/Gunilla

Ett musklick bort

NEW YORK Liksom Andreas Ekström är jag förvånad över att den här texten inte fått större genomslag!

/Gunilla