NEW YORK Jag kan inte låta bli att citera detta stycke, från
Monica Antonssons rapport från Gräv-konferensen i Örebro:
Det som slog mig med kraft var de enorma resurser alla andra grävare haft till sitt förfogande. De har grävt på betald arbetstid och/eller haft råd att ta ledigt – från 8 månader till ett par år – för att skriva ihop resultatet. Herregud! Vilket jobb man skulle ha kunnat gjort då! Som fattig frilans har man inga resurser alls. Jag är inte på något vis avundsjuk men det slog mig som sagt. Undra på att jag var den enda (?) frilansen bland de nominerade.
Tiden Monica anger gäller väl de andra grävare som skrivit böcker – reportagen för lokalradio- och tidningsreportage har rimligen gjorts på mycket kortare tid än åtta månader.
Så värst generösa villkor är det ju i och för sig knappast i regel för grävande på redaktionerna (ett ständigt tema på alla Gräv-konferenser; undersökande journalistik och dess resultat är ju en av få saker tidningarna ställer sina förhoppningar till för att rädda kvar publiken).
Rätt många grävare genomför sina projekt på betydligt kortare tid än de skulle önska, och en hel del undersökningar görs på "håltimmar" parallellt med det vanliga arbetet, eller till ett pris av mycket övertid.
Genom åren har det dessutom förvisso varit en och annan frilansjournalist som figurerat bland guldspadesmottagarna, exempelvis Gellert Tamas med "Lasermannen" och Per Lindeberg med "Döden är en man".
För att inte tala om
Nuri Kino, som fått tre spadar och fler nomineringar för de gräv han varit involverad i för exempelvis Ekot (klicka på "awards" på hans hemsida). Han var inte i på plats i Örebro, men vi kom halvt om halvt överens häromdagen om att båda dyka upp på nästa konferens. "Jag lovar att nästa år kommer att rocka fett", skrev han i ett mail. Han har väl som vanligt sju scoop i varje rockärm.
Och har någon journalist haft råd att vara tjänstledig en längre tid för att skriva en bok så handlar det gissningsvis om någon med i övrigt ordnad familjeekonomi – en man eller hustru med hyfsad lön, till exempelvis, vilket ju om inte annat gäller
Ingrid Carlberg som skrev vinnarboken /se raden för f d finansministern
här.
Det är alltså klokt för den som vill gräva, vare sig vederbörande är frilansjournalist eller anställd, att gifta sig mer eller mindre rikt. Eller att klara sig på små utgifter, vilket är en rikedom i sig.
Vad gäller Nuri skulle jag tro att han helt enkelt har födgeni. Hans resor kors och tvärs i världen är inte gratis.
Det stämmer alltså inte riktigt det som rapporteras om Gräv
av fackförbundstidningens redaktion:
"Det handlar om en rad insatser
som visserligen varit avlönade men ändå krävt stort engagemang, kraft, idealism och ofta tillsnattade eller tiggda resurser."
Monica Antonsson har knappast varit "avlönad", utan
enligt henne själv gått back med "300 000:– i utebliven arbetsinkomst". (Vilket alla de som påstår att hon skrivit sin bok enbart för att bli rik på Liza Marklunds bekostnad borde begrunda. Ett av Gömda-debattens absolut mest korkade argument.) Sammalunda gäller nog flertalet frilansskribenter i sammanhanget.
Men även om det varit många frilansjournalister bland de spadnominerade genom åren så stämmer nog Monicas iakttagelse på det stora hela. Och det är synd att inte fler frilanskolleger ägnar sig åt gräv, för våra synnerligen fria arbetsformer är ju väl lämpade för större projekt och allehanda ifrågasättanden.
Uppdatering: Nu har jag läst på lite om Ingrid Carlbergs
Pillret, som handlar om hur läkemedelsföretagen på olika vis pumpat upp marknaden för antidepressiva medel. Oj, den boken måste jag nog läsa! Verkar vansinnigt intressant – och borde nog översättas till engelska.
Jag känner inte Ingrid Carlberg, men träffade henne en gång när hon var en av deltagarna på en paneldiskussion om lobbying som jag var moderator för (Gräv 2000 i Stockholm, måste det ha varit). Hon är väldigt sympatisk, och väl värd alla guldspadar i världen (även om jag som ni vet höll tummarna för Monica Antonsson igår). Jag vet att hon är hjärtligt trött på att jämt kopplas samman med sin make, för det har hon sagt i flera intervjuer.
Men man kan i alla fall notera att
hon enligt Expressen skrev sin bok under ett så kallat friår (och med hjälp av ett stipendium – tack gode gud för stipendier).
Uppdatering II: Kerstin Hallert har
kommenterat på Monicas blogg, läs det.
/Gunilla
P S Se gärna
detta blogginlägg som Nuri Kino skrev häromåret. Det avslutas med ett stycke om hur han haft svårt att få gehör för att fakturera 40 000:– för två månaders grävjobb.
Om vi säger att han jobbade 40 dagar på den tiden så blir det alltså en fakturerad tusenlapp per dag. Att ställas i kontrast till det minimiarvode som Journalistförbundet rekommenderar, f n 6 560:–/arbetstid. Alltså mindre än en sjättedel av minimilönen –
joråmensåatt, som Nuri brukar skriva.
Ja, jag vet att minimiarvodet inte är tänkt att gälla dag efter dag i långa perioder (då finns andra beräkningsmodeller). Men i alla fall.
Nuris poäng är inte att gnälla över att den betalning han begär är låg – utan att många redaktioner anser att den är alldeles för hög.
De envetnaste journalisterna har föga att hämta från bloggarna, annat än möjligen idén om samarbete och öppenhet (även om den strider mot deras affärsidé). Men eftersom dessa är ungefär 5 personer i hela Sverige är det andrasorteringen bland journalisterna (vilka kan räkns i hundratal) som bloggare/HAX kan inspirera.
Det ironiska är att journalisterna (med ett fåtal undantag) helt givit upp den grävande eller undersökande journalistiken när tekniken gjort det lättare än någonsin att söka bortom slagorden, rubrikerna eller klyschorna. Förr kunde journalister ägna månader åt arkivjobb – vilket idag skulle ta en dag.
Bloggarna utnyttjar de tekniska framstegen och viljan till samarbete. Journalisterna ... föredrar att skriva om senaste dokusåpakändisen.