.JPG)
Det blir en förmodligen ofrivillig, men dock, syftning på yellow journalism, som PiaMe påpekar att Gömda och Asyl är skrivna i (snarare än new journalism, som Jane Betts i BLT menar att det synes vara).
Kännetecken på yellow journalism, efter Frank Luther Mott 1941, se Wikipedialänken ovan, som för övrigt sägs ha myntat även termen photo journalism (pressfotografi):
- skrämselrubriker
- flitigt användande av bilder
- användande av påhittade intervjuar, missvisande rubriker, pseudovetenskap och falsk information från påstådda experter
- betoning av färgglada söndagsbilagor (då ej vanligt i förment seriös, amerikansk press)
- empati med en underdog som slåss mot systemet
Hon skriver också om yellow journalism mer intressant än ovan, med det klassiska exemplet från Kubakriget – så läs det! (Minns dock att Liza Marklund hävdar att det hon skriver är så långt ifrån journalistik man bara kan tänka sig. Var på den skalan "yellow journalism" befinner sig är väl en bedömningsfråga.)
/Gunilla
Gunilla, Marklunds påstående att hennes sanna historia inte har med journalistik att göra anser jag är en efterhandskonstruktion. Så här sa t ex f.d. partnern Sigge Sigfridsson om Marklunds sanna historier i Aftonbladet, 2005-09-28, bara nåt är efter det att Asyl kommit ut:
ReplyDelete"Genren har länge varit stark i USA och har börjat få fotfäste bland svenska läsare med till exempel Liza Marklunds och Maria Erikssons Gömda och Asyl.
-Det handlar i grunden om journalistik, säger Sigge Sigfridsson. Förr gjorde tidningarna stora reportage så att säga i helfigur. Det gör de alltmer sällan. Folk vill läsa om verkligheten och det kan vara en förklaring till framgångarna."
Marklund protesterar inte heller när hennes bok kallas för en reportagebok och hon väljer själv att kalla den för "fackbok": ("Min första bok var faktiskt en fackbok, 'Gömda'. Den handlar om ett autentiskt fall, en kvinna som var förföljd. Den kommer vi ut med igen, i februari").
Avståndstagandet från de journalisktiska anspråken och den emfatiska betoningen på "roman" verkar ha kommit först med Monica Antonssons avslöjanden om den bristande sanningshalten.
I den Wikiartikel du länkat till finns det ett bra citat av historikern Michael Robertson om eran då Yellow Journalism blomstrade: "Newspaper reporters and readers of the 1890s were much less concerned with distinguishing among fact-based reporting, opinion and literature." Det är samma brist på distinktion som en del av Marklunds produktion karaktäriseras av. Hon använde sig av ett journalistiskt reportageformat utan att redovisa att bärande element i den sanna historien var påhittade, och hon utnyttjade förtroendet hon åtnjöt som journalist för att marknadsföra sin fiktiva historia som sann.
MVH, Pia