Medievärlden, debattinlägg

Debattartikel för tidningen Medievärlden, 3/2009

Trots att få scoop fått sådant genomslag som frilansjournalisten Monica Antonssons “Mia; Sanningen om Gömda” har många missat vad boken går ut på.
Antonssons avslöjande – att den “Mia” som i en rad böcker berättat sin tragiska historia byggt den på manipulativa överdrifter – har sin sprängkraft i att Gömda (1995/2000) och Asyl (2004) finns bland Sveriges mest sålda verk. De har marknadsförts som “sanna” – inte bara på omslag, utan även genom recensioner, tidningstexter, radio- och TV-framträdanden.

Men vad Antonsson visat är inte bara det falska i att Mia framställt sig som så jagad av sin ex-fästman att hon, 22 år efter att han satt en månad i fängelse för misshandel, inte kan besöka Sverige – utan att många individer farit illa av hennes framfart.
Hit hör Mias egen son, hans pappa och styvmor, som fått ta följderna av allt drama. Hit hör Osama Awad – maktlös mot att beskrivas som den livsfarlige våldtäktsmannen med de svarta ögonen; i 20 år berövad all kontakt med deras gemensamma dotter. Och hit hör Elisabeth Hermon, som fick sitt skyddshem för hotade familjer, sin ekonomi och sin hälsa krossade – genom de genomfalska uthängningarna i Expressen 1992, som Liza Marklund än idag i många sammanhang för fram som korrekta.

För alla dem är det ointressant att Piratförlaget sagt att det borde stått “baserat på en sann historia”. För dem är Gömda och Asyl baserade på falska historier.

Men medan böckerna fortsätter krängas fastnar medierna i metadiskussioner om litterär sanningshalt, eller i att skildra “ett bråk” mellan Antonsson och Marklund. Det är slapp journalistik!
Monica Antonsson har vädjat till redaktioner med resurser att gräva vidare. Få – Annika Widebeck på TV4, Medierna i P1 och frilansjournalisten Tonchi Percan – har tagit vara på erbjudandet.
Som när Percan (Newsmill 23/2) tog fram dokument från Regeringsrätten som visade att Liza Marklund funnits med som stödperson i Mias socialbidragstvister, och således är väl medveten om att målen inte handlade om att hon måste fly landet. Marklund skrev i Asyl om hur hon bekostar Mias familjs flykt till Chile, när de sociala myndigheterna hotar omhänderta de isolerade barnen, och tycks ha varit medskapare i historien. Inte minst när hon som Expressenreporter satt med på socialtjänstmötena och dikterade ändringar i protokollen.
Ändå kommer hon nu undan med att påstå att hon bara skrivit en roman, att det hör till dramaturgin att hon som är så framgångsrik ska “tas ner” och att Antonssons bok är “en partsinlaga” (trots att den bygger på källgranskning och ett 40-tal intervjuer).
Varför tar inte fler reportrar vara på att källskyddet upphävts och ber Liza Marklund förklara hur hon upprätthållit Mias livslögn?

En annan pseudodebatt är den bloggofobiska. Piratförlagets PR-konsult Niclas Lövkvist skrev den 13 januari på Newsmill att “bloggdrev” fått styra agendan för Gömda-bevakningen, och det är en tankefigur som tagits upp av fler. Inte bara Jan Guillou – med affärsintresse i att kväsa kritiken – utan även publicister på Journalisten, Dagens Media och Vi har varnat för att ge efter för amatörskribenter på nätet.
Gömda-storyn är förvisso full av publicistiska landminor. Det är förståeligt om medierna inte vill hänga ut en person med Mias kaotiska liv – även om hon haft makt över såväl personer i sin närhet som över debatten om myndigheters agerande och bilden av orientaliska män.
Men att varna för nätskribenter som engagerat sig i detta leder fel. Många av dem kan alla komplicerade turer på sina tio fingrar, till skillnad från många av de reportrar som skrivit i ämnet. Vad de kritiserar är ofta att journalisterna inte gjort sitt jobb genom att gå vidare på Monica Antonssons scoop, eller att redaktionerna köpt Piratförlagets PR-budskap.
“Är det OK att journalister i maktposition ljuger?”, “Varför diskuteras inte mediernas trovärdighetsproblem mer apropå Gömda?” och “Varför skriver inte tidningarna om alla de barn som drabbats?” är bra och svåra frågor jag fått av bekymrade bloggkommentatorer. Inte heller förstår de varför TV-intervjuerna mest handlat om hur Liza Marklund känner sig.
Bloggarna kräver helt enkelt att redaktionerna ska bedriva publicistik. Att de ännu har den tilltron bör vi vara tacksamma för.
Gunilla Kinn
Frilansjournalist

P S Eventuellt har tidningen publicerat en kortare version av denna text. Jag har ännu ej sett den i tryck.
OBS! Jag har ändrat ett par ordval i texten ovan, för att förtydliga.