Goodie bags och den goda journalistiken

NEW YORK Exklusiva mandelkolor, grillsås spetsad med lime och tequila, en färgglad tygväska, 50 ml sprayparfym, ett exemplar av magasinet Variety, tvål- och badsaltsprover, kaffebönor, en flaska energidryck med citronsmak – och sist men inte minst ett $250 presentkort på lyxklockor (om man handlar för minst $1,000...).

Den goodie bag som delades ut till hundratals gäster på gårdagens International Emmy Awards var mer innehållsrik och påkostad än vanligt. Jag skulle gissa att ovanstående grunkor hade kostat mer än en tusenlapp om jag hade köpt dem på sta'n (parfymen ovan cirka $40, tack för den). Galans tjusiga kändisar, såsom Susan Sarandon och Katie Couric, fick exakt samma innehåll – enligt en kille jag pratade med som packat dem – så när som på "en grej". Jag gissar på en klocka.

Jag har vid många tillfällen skrivit här på bloggen om mina våndor inför att ta emot presenter och andra PR- och mutförsök. För jag har verkligen inprogrammerat i min journalistiska ryggmärg, sedan jag gick på JMK, att inte acceptera gratisgrunkor som kan "misstänkliggöra min ställning som fri och oberoende" och allt det där.

Läs exempelvis Den smala vägen ledde inte till Accra och There are such things as a free lunch, eller? (inklusive Karins kommentar!) om problemen med att skvalpa runt i gråzonen.

Trogna bloggläsare minns kanske också att jag i våras våndades över lyxdilemmat med att få delta i ett visst $2, 000-evenemang gratis, under debatten om huruvida man egentligen bör kalla sig skribent om man inte till punkt och pricka följer journalistikens etiska regler.
Jag valde till sist att följa kloka Redaktörn's kommentar-råd – och gick alltså den där kursen. Men jag har lagt ner hundratals dollar i olika kringkostnader, för att liksom rättfärdiga det hela... Dessutom berättade jag om PR-syftet i artikeln som blev resultatet, så får väl mina läsare se om de tycker att jag verkar lagom "fri och självständig" ändå. (I den där debatten om fuljournalistik skrev Researcher detta kloka inlägg – och med de definitionerna är jag definitivt 100 procent synnerligen icke-kommersiell journalist, och inte skribent...)

Åter till gårdagskvällens mutor. Goodie bags är alltså påsar med produkter som diverse företag låter dela ut i tjusiga påsar på glamorösa evenemang. Mycket vanligt förekommande här i New York (och allt vanligare i Stockholm, skulle jag tro? av alla modebloggar att döma). Jag var helt chockad i början! De delades ut till och med på svenska konsulsresidenset; just de innehöll varuprover av kaffe, Ramlösa och hagtornssylt med mera.
Och jag är fortfarande rätt förfärad när kompisar som jobbar på magasins-redaktioner i Stockholm berättar om de mängder av varuprov som väller in till dem för att de ska skrivas om i tidningen.

Men ibland blir det goda det godas fiende och det blir bara löjligt att tacka nej. Vem försöker jag imponera på, liksom? Så kampen mot goodie bags har jag gett upp, i alla fall i New York. Det finns blott ett mycket vagt samband mellan varuproverna i påsarna (se ovan) och vad jag är där för att bevaka, utom någon slags allmän feel good-faktor. (Jämför varuproverna ovan med med min text om Emmygalan.)

Så jag roffar glatt åt mig alla goodie bags – särskilt om de innehåller kaffe och mandelkola – och fortsätter min policy från i våras att bara ta emot gratis fenomen som låter sig redovisas här på bloggen. Detta kommer från och med nu att ske med etiketten "goodie bags och andra mutor".

Förresten, jag fick en DVD-skiva med Kronprinsessan inspelad också. Av SVT:s pressansvarige. Så nu vet ni det.

/Gunilla

P S I Jag ska försöka kategorisera gamla inlägg om frestelser i gråzonen jag nämnt som "Goodiebags..." retroaktivt också, men de är svåra att hitta – så det hela blir dessvärre aningen ofullständigt.

P S II Finns det någon redaktör därute som nu tycker att jag verkar vara en mutkolv? Ha, jag är en av de omutligare frilansjournalister jag känner till, bara så ni vet det. Läs gärna de gamla inlägg jag länkar till.
Och jag pumpar sedan tio år in sexsiffriga belopp om året i olika journalistiska projekt, som era medier egentligen borde stå för i mina arbetskostnader för att bevara det där oberoendet. Tänk på det.

P S III Vet ni någon annan journalist som systematiskt redovisar etiska dilemman – i blogg eller annan form – skulle jag gärna vilja veta.