Varför jag ser ut som en clown, och annat jag gjorde i helgen

NEW YORK Oops, ännu en helg har runnit iväg utan att något särskilt blivit gjort – jag fattar faktiskt inte hur det går till.

En lååång resumé för dem som undrar vad "ingenting särskilt" innebär (fast jag har rensat bort all info om middagssovande och tidningssorterande och annat trist som verkligen är ingenting särskilt):

• Fredag: Jag såg Jack Kerouacs 29 minuter långa film Pull My Daisy (se även affisch nedan) och insåg att jag hade glömt bort att även Robert Frank ingick i det gänget. Hängde inte med så bra, på grund av uselt ljud – men det var kul att se kombinationen "slitna lägenheter i 50-talsslummen på Lower East Side" och "coola bohemiska svartklädda typer som spelar jazz". Diskussionen dessförinnan blev aningen seg, men det var ändå märkligt att lyssna till personer som hade hängt med Kerouac och Ginsberg och gänget på riktigt på sin tid (varav en varit Kerouacs flickvän). Vi i publiken kände nog alla att vi ingick i ett kosmiskt sammanhang bara genom att vi befann oss på samma campus som dessa beat-drop outs.

Sedan satt jag med på inspelningen av sisådär 30 sekunder till en timslång dokumentärfilm om luft och partiklar, närmare bestämt filmningen av en gospelkör hos baptistkyrkan rakt över gatan. De var fantastiskt duktiga, en arketypisk Harlemkör som tog i för Gud och fosterland, tja, Gud i alla fall – och jag är glad att jag lyckades fixa dem.

Jag uppmanades hänga med teamet till deras hotell i Kip's Bay, hundra gator ner fast på östsidan, där de lämnade all sin tunga utrustning, och sedan gick vi till en sydindisk restaurang och smorde kråset med god, vegetarisk mat. En liten belöning till mig som tack för hjälpen, trodde jag – men till min stora förvåning delade vi på notan (utom att jag betalade tre dollar mer än de andra för att det skulle stämma). Liksom efter lunchen två dagar tidigare. Sammanlagd ersättning för mitt körfixande därmed: ett glas prosecco i en närbelägen bar efteråt, på min begäran. Hrmpfff, jag som annars är så dyr i drift! Men, men – jag beställde helt klart mer mat än de andra...shame on me. Och jag erkänner att jag tog med mig restaurangnotan för att åtminstone dra av eländet, fastän jag egentligen borde ha fått en massa pengar i arvode att dra av det från. Nå, jag lyckades i alla fall lobba för att de donerade $300 ur filmbudgeten till kören. Och jag slapp bidra till taxinotan. Alltid något. Tog tunnelbana hem, dråsade i säng.

Lördag: Gjorde absolut ingenting på hela dagen, utom att läsa New York Times vilket för det mest tar en hel dag. Och så lyckades jag på eftermiddagen äntligen komma iväg till Harlems enda Bondens marknad – en liten sådan, med ett enda stånd, drivet av odlare i Tivoli, upstate New York.
Jag köpte rucola, bok choy (för första gången, tips på recept emottages tacksamt!), massvis av äpplen och päron och ett glas varm äppelcider.

Sedan lät jag klippa och föna min superslitna man på Marthas hårsalong här på 127:e gatan. Nästan alla hårsalonger här i Harlem är annars specialiserade på afroflätningar (mer om de ställena någon annan gång, där finns massor av stories om Afro-Americana och om modern invandring och om dagens Harlem, gissar jag) och det är inte riktigt det jag är ute efter.
Men Martha och hennes anställda gör underverk med mitt hår, som nu är en decimeter kortare, inte känns så slitet – och som i lördags kväll var stiligt fönat. Dessutom kostar det en bråkdel av det skulle kosta på någon tjusig salong downtown.
Eftersom nästan alla i salongen, personal såväl som kunder, kommer från Dominikanska republiken får man en total immersion i spanska. Tyvärr har jag ännu inte påbörjat mina spanskstudier (kommer snart! hoppas jag) men jag anade en hel del skvaller om män och barn. Och så är det fascinerande att iaktta hur rakpermanentning av afrohår går till.

Senare på kvällen var det dags för supertrevlig middag med en massa gäster hos mina vänner O&B i Hoboken, New Jersey – med förtjusande konversationer med framför allt fyra av deras kompisar.
Eftersom cirka 85 procent av gästerna var homosexuella män blev det intressanta samtal om ... aktuell dubbelmoral i amerikansk politik, om den serie märkliga sammanträffanden som ledde till ett möte på en bar i Sydney (och till ett förhållande som till dags dato varat i 22 år, still counting), om att lämna sin fru för en man, och om hur mycket denne man såg fram emot att plötsligt möjligen bli styvfar till tre barn.
Men också om fredsbevarande-debatten i Kanada, fastighetspriser i New Jersey och New York (ja, det eviga samtalsämnet!) och om hur himla god maten (tomater och mozzarella, stek med rostade rotfrukter och granatäpple, ost, hallonglass med rostade hasselnötter) var.

Jag fick också veta att amerikanska urologer grovt räknat tjänar ungefär tio gånger så mycket som sina svenska kolleger (t ex min mamma), enligt den kanske blivande styvfadern som själv är geriatriker och sade att han skulle ha blivit urolog (eller plastikkirurg, såklart) om han som läkare hade velat tjäna pengar.

Path-resan hem tillbringades med tre unga till Hell's Kitchen nyinflyttade Los Angeles-fashionistas, som storögt frågade om man verkligen kan bo i Harlem. En amerikansk-iranska, en afro-amerikan, och en vit amerikan – de såg ut som en levande Benetton-annons.

Söndag: Brunch på L'Express, med en gammal klassis från SIPA och hans trevliga f d flickvän, en fransyska i 30-årsåldern som kunde berätta fascinerande stories från den superrika banker-familj i New Jersey som hon jobbar som au pair hos. Inga problem att betala snövita löner till alla i hushållspersonalen där, inte..!
Hon har varit hos dem i tre år nu, vilket dock främst hänger samman med att hon inte lyckas få visum för att jobba som lärare på Alliance Française. Och därför överväger hon att dra vidare till Kanada, där det tydligen är mycket lättare att som europé/arbetskraftsinvandrare/lärare med Masters-examen få arbetstillstånd (och kanske en större efterfrågan på fransklärare?).

L'Express är fantastiskt såtillvida att det är en dygnet runt-öppen bistro i ett trevligt downtown-läge nära Union Square – när som helst kan man alltså tillfredsställa sitt behov av löksoppa, croque monsieur eller burgundisk gryta!
Och våra brunchrätter var himla goda (i mitt fall omelett med sparris, getost och tomater, samt en café au lait) men akustiken bedrövlig och som vanligt fick jag kämpa med att alls få behålla min tallrik. Servitören ville hela tiden ta bort den, trots att jag till och med höll på att skära i omeletten (alltså aktivt åt) en gång när han kom och frågade om han kunde ta den. (Men Peter, du som vill ha tips på bra New York-häng, jag rekommenderar dig ändå stället! Finns också en liknande bistro i Greenwich Village som jag gillar – inte dygnet runt-öppen, men trevlig och med god och inte alltför dyr mat. Har glömt vad den heter, men tror den ligger på sjätte avenyn och på typ 12:e gatan.)

Sedan drog jag vidare till utförsäljningsbutiken DSW, för att göra något åt det faktum att jag mest har trasiga, glappande, sönderfallande skor i fel färg.
Det har varit riktigt svårt att hitta skor jag gillar här i New York (vars rykte som shoppingstad för övrigt är oförtjänt gott). Jag söker inget udda, tycker jag, bara svarta promenadskor i klassisk stil och hyfsad kvalitet som funkar höst och vår – snörskor eller loafers eller liknande. Men på exempelvis Bloomingdale's (stort varuhus, typ NK) fanns det för några veckor sedan ingenting sådant, utan bara pimpinetta stövletter, superhögklackade glitterskor och olika typer av sneakers. Det fanns inte ens promenadskor som var för fula eller för dyra eller för små – det fanns inga alls! Eller jo, kanske några riktigt fula.

På DSW fanns åtminstone några modeller som var hyfsade, och överkomliga i pris för min skrala kassa, omkring 40–50 dollar per par för såväl OK promenad- och "på jobbet"-skor och olika högklackade varianter som kan passa som festskor i olika sammanhang (jag har använt samma bruna sandaler i precis alla sammanhang på sistone!).
Så jag köpte massvis av skor. En häpen försäljerska jag talade med måste ha trott att jag lider av allvarlig shoppingneuros, eller försöker leka budget-Carrie Bradshaw, så jag fick förklara att jag inte är särskilt förtjust i att shoppa (skor) och därför dels snarast lider av svårartad och akut skobrist, samt dels nu ser fram emot att slippa gå in i en skobutik i New York på flera år.

Och de hade faktiskt riktigt snygga, svarta, klassiska, rejäla men ändå eleganta skor av bra kvalitet och för under 100 dollar. Precis sådana jag så länge letat efter – men de fanns bara på herravdelningen!
Jag har faktiskt, trots det ovan sagda, en skofetischism, men den gäller snygga skor på snygga mäns fötter. Jag lekte lite med tanken på att själv köpa herrskor ... och efter att länge ha sneglat avundsjukt över skohyllorna slog jag till! Plötsligt hade jag hamnat på herravdelningen på allvar, och provade glatt allt snyggt jag kunde hitta.
Strax noterade jag att mina rätt stora fötter (38,5–39) inte hade så mycket att välja på, och att min amerikanska damstorlek 8,5 snarast verkade motsvara 7,5 eller 8 i herrskor. Vilket knappt fanns, det började i bästa fall på 8,5.
Men jag kunde inte motstå de där snygga modellerna, så det slutade faktiskt efter mycken vånda med att jag köpte dessa skor (well, de på bilden är årets och jag köpte väl från något gammalt restlager – men stuket är ungefär samma):

Så nu ser jag ut som en clown.

Försäljerskan såg förskräckt ut och tyckte synd om mig som skulle köpa herrskor. Hon trodde helt klart att jag hade många skruvar lösa i huvudet, och försäkrade mig om att de visst hade liknande dam-modeller.
Men vid det här laget hade jag vankat omkring där i ett par timmar, fram och tillbaka genom hyllraderna (och det berodde till stor del på att en försäljare snabbt plockade bort min påse full av kartonger, så fort jag ställde den ifrån mig i gången, och de mina egna skor som jag hade knallat dit med! så jag fick leta upp alla mödosamt ihopsamlade skor och prova om allting igen, och som tur är hittade personalen till sist även mina skor). Så jag visste att allt de hade var helt annorlunda högklackade loafers och liknande, av sämre kvalitet.
Vi gick en vända till och konsterade att inga snygga snörskor av herrmodell men konstruerade för damfötter fanns. Försäljerskan frågade varifrån jag kommer och frågade sedan förundrad: "Är det vanligt att tjejer köper herrskor ... in Sweden?" ("Ehh, nej, men det struntar jag ärligt talat i", blev svaret.) Men sedan medgav hon att hon tyckte det såg coolt ut med de där skorna till mina golfrutiga strumpbyxor. Jag halade upp ett par högklackade, vinröda och synnerligen feminina ålskinnspumps jag också skulle köpa, för att visa att jag inte bara var inne på clownskor.

Under söndagen, på väg till min skoshopping-orgie, kunde jag också konstatera att New Yorks hemlös-problematik ändå är flera snäpp värre än Stockholms. På tunnelbanan satt jag mitt emot en man med sina många svarta plastpåsar med tveksamt innehåll spridda runt om sig – och han hade även plastpåsar på fötterna, istället för skor.
På väg till L'Express mötte jag en man som hade gjort fotbeklädnader av gamla New York Times-tidningar.
De var båda i riktigt dåligt skick, långt bortom all mänsklig värdighet (även i Stockholm är det nog tänder och fötter som tar mest stryk på de hemlösa; jag har sett fruktansvärda fotografier på svenska hemlösas fötter), och jag gjorde absolut ingenting för att hjälpa.

/Gunilla