.JPG)
Monica Antonsson skriver på Newsmill:
”Om domen mot Åsne Seierstad består vore det onekligen intressant att även ge offren för Liza Marklunds och Mias osanna böcker "Gömda" (1995) och "Asyl" (2004) en chans till juridisk prövning.
(– – –)
Det är orimligt att kränkningen får fortgå trots att sanningen avslöjades redan 2008 i min bok "Mia – Sanningen om Gömda".”
Uppdatering: Jag hittade ett önskemål från Sveriges Radios Staffan Sonning, i en kommentar till ett gammalt inlägg på Paul Ronges blogg (som jag hittade till när jag googlade efter texter om Jan Guillou och Åsne Seierstad, se diskussionen i kommentarfältet).
”Dock väntar jag ivrigt på att någon någonstans tar initiativ till en intelligent jämförelse och diskussion kring skillnaden mellan min idol Jan G:s inställning i denna historia jämfört med förödande kritik som bl a Jan anförde gentemot Åsnes Seijerstads Bokhandlaren i Kabul, där anmärkningarna mot sanningshalten var långt mindre allvarliga än i detta fall.”
Kan bara hålla med! Detta skrevs i januari 2009, men Sonning har väntat ivrigt förgäves. Visserligen fick Guillou svara på frågor om Seierstad under PK-debatten, men han svamlade mest som svar på den punkten (se referat av Vi Läsers Ann Lagerström).
Kanske borde jag skriva ett litet inlägg om ”alla stories som aldrig gjordes” i Gömda-debatten. Oslo-domen borde onekligen kunna ge nytt blod och nya nyhetskrokar.
Jag är för övrigt förvånad över att Seierstad och hennes förlag förlorade tvisten, men har inte läst domen.
/Gunilla
Bulls eye!
ReplyDeleteNo shit. Även om böcker vs "journalistisk/faktabaserad" sanning är ett snårigt kapitel så tryckte Liza Marklund betydligt hårdare än Seierstad, till och med hårdare än förlaget gjort i det tyska Mephisto-fallet (där Klaus Mann ju redan var död när saken kom upp efter kriget, och inte gjort några uttalanden om exakt hur sann boken var) på att berättelsen var ren och oblandad sanning, och att de enda ändringar som gjorts var kosmetiska för att skydda huvudrollsinnehavarna.
ReplyDeleteJag håller med Magnus. Det är lindrigt sagt långsökt att jämföra Seierstad med Marklund.
ReplyDeleteThis comment has been removed by the author.
ReplyDeleteHär tycker jag nog att E Hermon samt Osamas dotter och Osama borde få ett rejält skadestånd eller åtminstone en offentlig ursäkt eller förlåt.
ReplyDeleteLeroy
Leroy: absolut, men varför blanda in en juridisk Norge-historia i saken?
ReplyDeleteJag har inte sett någon göra en analys av den norska lagstiftningen jämfört med den svenska i detta fall, men det vore intressant. ”Gömda” har för övrigt sålts även i Norge...enligt denna länk:
ReplyDeletehttp://www.dagensmedia.se/nyheter/article18490.ece
Gunilla: det viktiga är väl att Seierstad inte har fejkat sin historia och inte heller har anklagats för det? Hon ska eventuellt ha lämnat ut fler detaljer ur en omskrivens privatliv än vad vederbörande har varit införstådd med.
ReplyDeleteClam: Seierstad kan ha fiktionaliserat en del, jag tror inte att hon talar flytande pashto och det verkar troligt att hon omtolkade eller färglade en del i det hon ville berätta. Och man kan ju sätta sin egen literära prägel även om man inte själv uppfinner händelser eller personer, genom *hur* man belyser eller tolkar det man säger sig ha sett eller hört om. Men Å.S. har ju i stort sett varit öppen hela vägen med att det handlade om en roman, inte ett rent fakta-sant reportage.
ReplyDeleteSen tycker jag (givetvis subjektivt!) att Bokhandlaren i kabul står på egna ben som text. Den är helt enkelt mer gestaltad än Gömda/Asyl, den klarar sig alldeles oavsett om det som berättas är sant om just den här familjen. "Gömda" upprättar ett halvuttalat kontrakt med läsaren att det här är en sann historia och använder det för att hålla kvar sina läsare: utan den tanken som stödben blir figurerna pappersdockor.
Clam och Magnus,
ReplyDeleteJag har faktiskt inte läst Bokhandlaren i Kabul, pinsamt nog, och minns inte riktigt hur Åsne Seierstad presenterat den. Men det verkar som att ni båda glömt bort den stora Seierstad-/Guillou-fejden!
Läs exempelvis denna text, så ser ni att det inte stämmer vare sig a) att Seierstad salufört det hela som en roman och inte ett journalistiskt reportage, eller b) att hon inte anklagats för att fiktionalisera:
http://www.journalisten.se/kronika/5810/laes-boken-och-taenk-sjaelva
Självaste Jan Guillou var ju den mest tongivande kritikern på den punkten (googla på de båda skribenternas namn för fler artiklar - det skrevs som jag minns det massor om detta).
Detta med sant/falskt i litteraturen är onekligen knepigt. Jag skulle såklart önska mig att Guillou skrev en ny, ärlig text om sin syn på fiktionaliseringar, där han reviderade sitt försvarstal för Gömda och Liza Marklund på Publicistklubben 2009 (som jag fortfarande inte har hämtat mig riktigt från). Omöjligt, förstås.
Jag har tyvärr heller inte läst hans memoarer, men misstänker att han inte tar upp ämnet där - och att han numera undviker det.
Synd, även med tanke på avslutningen i Journalisten-texten där han lovar återkomma:
"Så kan vi i ett annat sammanhang återkomma till själva förtalsproblematiken. Som inte är liten. Särskilt om Åsne säger att varteneste ord är sant…"
Magnus, jag håller helt med dig om att Gömda (och liknande böcker) upprättar kontrakt med läsaren. Litteraturforskaren Annette Årheim som jag intervjuade för GP apropå Gömda-debatten har visat det i sin forskning, som bygger på intervjuer med unga läsare av förment sanna böcker.
Jag har ju inte träffat Mia herself. Däremot har jag faktiskt träffat självaste Bokhandlaren! Han och en av hans hustrur satt eller stod intill mig på en transferbuss på Kastrup. Vi blinkade åt varandra och han förstod att jag kände igen honom, men jag kom inte på något att fråga.
ReplyDeleteDet är förstås många som har träffat Bokhandlaren, inte minst i Kabul (också en pinsam lucka i min bildning att inte ha varit i Afghanistan). Men det var ändå en lite komisk Jag mötte Lassie-variant.
ReplyDeleteEn grej till:
ReplyDeleteJag har svårt att jämföra likheter och olikheter i Gömda- och Bokhandlaren i Kabul-debatterna. Men en avgörande skillnad är ju ändå att Gömda är ett litterärt hopkok av _två_ personer, varav en är huvudperson i ett liv som i sig verkar vara ett hopkok av diverse livslögner. I vanliga fall när man diskuterar sanningshalten i ett litterärt verk finns inte den märkliga situationen. Vem som stått för vad i hopkokandet undrar jag om ens Mrs Marklund och Mrs Mayberry vet själva.
Läsvärt från förra debatten:
ReplyDeletehttp://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article47523/Oline-Stig-svarar-Jan-Guillou.html
Dokumentären är inte en naturvetenskaplig disciplin. Skriv hur lidelsefritt och källkritiskt du vill, någon annan kommer ändå alltid att kunna förskjuta perspektivet och beskriva verkligheten delvis anorlunda. Vad man kan göra är att vara noga med fakta, öppet redovisa reporterns point-of-view och se till att läsaren tar med berättarens personlighet och bakgrund i bedömningen av texten.
ReplyDeleteInslaget av subjektivitet är oundviklig så länge det är ett subjekt som berättar ( och hur skulle det annars gå till? )
Så vitt jag kan förstå ( men jag hävdar inte att jag kan förstå allt ) har Seierstad gjort så gott hon har kunnat. Marklund har däremot fuskat medvetet.
Jag minns att Guillou försökte misstänkligöra Seierstad. Men sådant är inte svårt och Guillou har alltid med förtjusning ägnat sig åt enkel, sadistisk persontorpedering. Och nu, när han till och med har skjutit sin egen trovärdighet i sank, hur tung känns hans analys?.
Ja herregud, "Ondskan" ska vi inte tala om (eller?). Rena indianboken. Och man undrar ju verkligen varför inte fler kontrasterade Guillous angrepp på Seierstad med hans eget insisterande på att "Ondskan" var 'precis som i verkligheten'.
ReplyDeleteTycker också att Ayaan Hirsi Alis "En fri röst" kan leda till intressanta frågor. Hirsi Ali använder ju ganska ofta sitt eget liv som argument för det hon säger, politiskt och ideologiskt, och hon generalierar upp sin egen story så att den ska framstå som en bild av "den Muslimksa Kvinnan" överallt, i alla muslimska kulturer. I verkligheten är det ju faktiskt inte så att alla muslimska kvinnor blir faraoniskt omskurna, tvångsgifta eller hindrade att utbilda sig.
Och man kan nog säga att Hirsi Ali också upprättar ett kontrakt md läsaren: hennes fria och stolta gestalt får garantera boken, och omvänt: upplevelserna hon berättar om blir argument för hennes åsikter om islam. Hon hade förresten också en medförfattare när hon skrev den.
Håller helt med om att Ondskan borde ha hamnat i Seierstads-debatten! Insåg det när jag googlade runt igår, mycket konstigt. Guillou tycks ha backat på flera punkter vad gäller dess sanningshalt - här reds fakta vs fiktion på flera punkter ut: http://www.corren.se//nYhEteR/?articleId=4560753.
ReplyDeleteJag vet dock inte riktigt vad han sagt om detta från början, om det varit något i stil med ”varteneste ord är sant”.
Pinsamt nog har jag inte heller läst Ayaan Hirsi Alis böcker (fast jag köpt åtminstone en av dem...och även sett henne, på Algonquin Hotel i New York).
Här ett långt reportage med många sköna Guillou-citat, med besök på Norra Latin och Solbacka:
ReplyDeletehttp://www.corren.se//nYhEteR/?articleId=4560755
Gunilla: Wow! Mmm, det är väl ungefär så han beskrivit det - man kan inte hitta på en sådan historia, allt är sant. Jag diggar verkligen att historien om hur de onda kamraterna överfaller Erik/Janne och hans rumskompis och lämnar kompisen bunden inne i huset och Erik bunden som en gris i bara skjorta och kortbyxor ute i den minus-tiogradiga vinternatten, att det skulle vara sant. naturligtvis lyckas han ta sig loss och sedan bryta siug in i det låsta huset. Det är så mycket pojkbok att det stänker om det. :D
ReplyDelete