Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del I

NEW YORK Igår skrev jag ett referat av Bergmanhyllningen på BAM. Men fisken är ju inte så bra på att se det vatten den simmar i. Min medföljande väninna var alldeles tagen av det sociala skådespel som vidtog efter föreställningen. I vanliga fall jobbar hon i teknikens värld, som ingenjör/projektledare på ett multinationellt bolag, och detta med minglande kultur- och mediesvenskar som vimsar omkring och försöker positionera sig var ett nytt fenomen för henne.

Jag bad henne skriva ner sina intryck av kvällen, med ett utifrån-perspektiv på det lilla community jag antar att jag är en del av – och här är den första delen av resultatet. U drabbades uppenbarligen av Mingeldämonen, vilket kommer att framgå tydligare i del II!

/Gunilla


@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Igår var jag också på den fina tillställningen på BAM. Instämmer med Gunilla att det var ett fint och stämningsfullt arrangemang. Kanske var det lite pretentiöst (med svensk minister som å konungens, kungarikets och Ingmar Bergmans vägnar framförde tacksägelser till de flesta med anknytning till akademin), men för mig som för första gången var i dessa anrika och kulturmättade lokaler som Brooklyn Academy of Music representerar – för New York och för världen (fick jag lära mig igår) – var detta en mycket speciell och intressant upplevelse.

Det blev lite bråttom när jag skulle iväg, så jag fick slänga ned min tegelsten till Lonely Planet-bok för New York (som har en karta över Brooklyn) i handväskan för att ha en chans att hitta fram. Med hjälp av den lyckades jag också byta tunnelbana tre gånger på vägen, eftersom jag trodde att det skulle gå fortare om jag höll mig till expresstågen. Så funkar det inte, för även dessa snabbtåg måste över eller under East River på vägen mellan Manhattan och Brooklyn och då gäller samma stoppsignaler och kösystem som för vilket lokaltåg som helst. Kortfattat kan man dock säga att de flesta tunnelbanor i New York leder till Brooklyn, så det är lätt att ta sig dit – men det krävs mycket erfarenhet för att avgöra vilken linje som är snabbast.

Efter att ha irrat runt ett bra tag på Brooklyns gator fann jag 15 minuter efter utsatt tid Harvey Theater som ligger en bra bit ifrån den adress som uppges för BAM i annonsen för evenemanget. I foajén möttes jag av BAM's motsvarighet till Stureplans Fadde: "Hur var namnet? Ingen biljett undanlagd? Ojdå... hmm, här får du väl en av alla som är över då." (Detta trots att de annonserat fritt inträde och teatern har hela 800 platser).
Som lutheransk och punktlig svensk försökte jag, skamsen över att vara sen, smyga in till min anvisade plats i salongen. Man vill ju visa respekt för den framlidne och världsberömde regissören och tänk om skådespelarna tar illa upp att jag kommer så sent när de har rest hela vägen från Sverige för att uppträda (en av dem har visserligen bara rest från Bedford, som jag passerar på vägen till jobbet varje dag). Ingen fara, inser jag snart. Jag är inte den sista personen in. Det finns tydligen flera än jag som missbedömt avståndet till Brooklyn. Skönt, men väldigt störande. Så aktiva och högljudda skulle vi väl aldrig vara i salongen om Ingmar Bergman hyllades i Sverige? Folk förflyttade sig ut och in från sina platser under hela föreställningen, som i en sydländsk katolsk kyrka, liksom (jfr Luther igen...). Och gissa vem den första jag ser på raden framför mig är? Gunilla, såklart! Vad är sannolikheten att bland knappt tusentalet platser hamna bakom henne tänker jag först, men inser efter ett tag att de placerar alla med sen ankomst i denna del av salongen. Surprise! Kan hon också ha kommit för sent må'ntro?! ;-)

Japp! Men minst tio minuter före U, det vill säga inte så farligt sent. Jag blev lite sinkad av att en kompis som är i sta'n för att vara svensk lattemamma ett litet tag hamnade i en lååång toalettkö på Starbucks i Soho för att byta blöjor på sin rare bebis, medan jag passade barnvagnen. Och så höll de på att bygga om stationen vid Atlantic Avenue, ett jätteprojekt eftersom tågen ut på Long Island går därifrån, så det var ju knepigt bara att hitta rätt upp från tunnelbanan och ut på vägen.../ Gunilla

Föreställningen har Gunilla redan skrivit om, men jag vill säga att jag tyckte det var jätteroligt och upplevelserikt att få vara med om en sådan unik händelse. Så långt, så gott. Jag känner mig svensk och tillhörig, och även om jag bara har sett några Bergmanfilmer och (förmodligen utan att reflektera över det) några Dramatenföreställningar regisserade av Bergman får jag här – mitt i New York – tillsammans med de svenska skådespelarna vara del av denna kollektiva svenskhet, samhörighet, stolthet och hyllning till den fantastiskt begåvade och världsberömde regissören Ingemar Bergman. Det är något för lilla mig, från landet, att spara i minnesboken! Men efter lugnet kommer...

... minglet!

/U

[fortsättning i kommande inlägg!]