Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del II

NEW YORK Efter Bergman-föreställningen på BAM (läs om den i SvD här) slog alltså Mingeldämonen till med full kraft! Här är U:s fortsättning på föregående inlägg.

/Gunilla


@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Efter en liten vinkning från Gunilla följer jag efter föreställningen med henne ned till en mottagning med samkväm, vin och champinjoner med dip som dukats fram endast för speciellt inbjudna gäster (läs: svenskar).
"Harkel, hmmm... Gunilla, jag kan lika väl åka hem, inte behöver du dra med mig", säger jag tveksamt. "Nej då – följ med, du!" svarar hon självsäkert och svassar in i vimlet av skådespelare, journalister, svenska diplomater, ambassadfolk, FN-svenskar, mer svenskar, svenskar och svenskar...

Hur kan jag ha missat detta? Jag har bott i New York i snart ett år och den enda svensk jag umgås med är Gunilla. Varifrån kommer hela denna ofantliga svenskkoloni i New York (dum fråga, Sverige såklart)? Vad gör de här? Varför bor de här så länge? Känner alla varandra? Varför är inte jag med i detta samfund?
Medan jag funderar över dessa frågor hinner Gunilla snabbt presentera mig för än den ena, än den andra – pressråd, före detta generalkonsul, journalister, konstnären – alla virrar de förbi kors och tvärs genom lokalen.
Vart är alla på väg? Varför stirrar de så nervöst över axeln på den person de samtalar med? Varför varar inte ett samtal i mer än ett par minuter? Är detta någon slags speed-mingel à la Amerika?

In kommer Dramatenskådespelarna och den amerikanske skådespelaren, en stund efter allla andra. De ser alla lika fina och ståtliga ut som på film och scen. Men jag förvånas igen av att den vackra kvinnan från Varuhuset som jag normalt tycker är jobbig och spattig på filmduken framstår mycket lugnare och mer angenäm i verkligheten. Jag fascineras av och beundrar på avstånd den vackra 72-åriga skådespelerskan som jag tycker påminner mycket om min egen mamma så som jag sett henne sedan hon var ung. Hon ser snäll ut. Hoppas att hon inte märker att jag smygtittar på henne. Hon verkar så svensk och stockholmig... trots att hon bor i Frankrike (det hade nog min mamma gjort också om hon vore skådespelerska). Fru August är lika stilig och lika 'vanlig' som på film. Men är hon inte litet ledsen, eller ser hon alltid så allvarsam ut? Och där, vid baren, är den store svenske manlige skådespelaren med den mörka rösten, upptagen i intervju och samtal – bland annat med den svenska blonda söta jazzmusiker och skådespelerskan som uppträdde i Svenska Kyrkan på 48th Street i helgen. Mest osynlig och kortvarig på mottagningen är den svenska vackra blyga skådesplerskan från Bedford. Jag hinner bara notera att hon är där och sedan är hon borta.
Det är inte bara jag som kändisgluttar... Förutom att titta på skådespelarna betraktar jag även de dramaturgiskt mindre kända personerna i rummet och ser att de också står och sneglar på skådespelarna, en del dristar sig tom fram för att be om ett fotografi – digitalkameran, vår tids autografpenna?

Inser snart att det grovt sett finns tre grupper i lokalen:

1. Skådespelarna + de svenska respektive amerikanska kulturmagnaterna, som lugnt står där de är och låter dem som vill närma sig för ett samtal eller en bild. Här pratar vi om professionella kändisminglare. De har varit med förr och vet hur man ska föra sig, det syns.

2. New York-svenskarna, som består av ambassadfolk, konstnärer, kulturprofiler och andra hang arounds. De rör sig världsvant mellan grupper av bekanta och obekanta. Hälsar artigt på varandra, låter sig introduceras, tar i hand, kanske en kindpuss. Gunilla presenterar mig för några av dem, men ingen verkar intresserad av att veta vem jag är eller av att föra ett samtal. De flesta verkar mycket glada över att vara här.

3. Journalisterna, reportrarna och fotograferna. Det är de som står för rusningstrafiken i rummet. De far som illrar fram och tillbaks mellan grupperingarna av gäster. Spanar. Spejar. Verkar lite nervösa. Vem är det? Befinner jag mig på rätt plats? Har jag fått rätt kommentarer och bilder av alla? Haffar en morotsstång med dip, tuggar hastigt. Något stressat i blicken. Går raskt vidare. Säger hej till Gunilla men har ej ro att prata (ingen noterar över huvud taget mig vid sidan av henne). Oj, måste vidare. Varför intervjuar han henne? Fortfarande? Phuuu... nu får det räcka, nu har vi jobbat klart och ska bara prata med varandra.

Nej, flera av dem hade inte alls jobbat klart, de hade en omedelbar deadline... /Gunilla

Såklart är denna beskrivning något överdriven – för att belysa kontrasterna mot den vardag som jag är van vid, där representation och jobbmingel går till på ungefär samma sätt som på en privat fest (version lugnare) eller mottagning. Man pratar med dem man känner och tycker om, men försöker också passa på att skapa nya kontakter och bekantskaper samtidigt som man försöker hjälpa andra att nätverka och umgås på ett sätt som ska vara behagligt och respektfullt för alla.
Visst är det djungelns lag som gäller i mitt yrkesliv liksom på många andra arbetsplatser men när det kommer till social kompetens och kollegialitet (finns det ett sådant ord? det jag menar är kamratskap på arbetsplatsen) så ingår det implicit i den professionalism som var och en i företaget förväntas besitta och utveckla. Naturligtvis hämmas jag ibland i sociala jobbsammanhang av andra faktorer såsom gubbvälden, grabbighet, teknokrati och språkliga barriärer. Förmodligen har varje branch och skrå sina egna regler, kodspråk och vanor. Idag var det förutom BAM och Ingmar Bergman intressant att få en inblick i den här kolonins seder och bruk... i New York... i Brooklyn... bland en grupp svenskar... som lika väl skulle kunna vara på Stureplan, eller på Dramaten eller i Båstad.

Nej, nu är jag mätt och nöjd, har fått nog av mingel-dämonen. Sätter på mig jackan, tar avsked av Gunilla och beger mig ut på Brooklyns gator igen. Tillbaks mot Manhattan, storstadsmyllret och mångfalden. Den där lyckliga New York-känslan som jag, och många svenskar med mig, älskar infinner sig snart.

// Alias 'U'