Gentrifiering på högvarv

WASHINGTON DC Lika bra att börja skriva ut den nyss gjorda intervjun direkt, tänkte jag. Så jag knallade runt i Shaw i jakt på en bar, en restaurang, ett kafé eller annat bra ställe att ha som kvällens kontor – eftersom jag är av nomadnatur ville jag inte gå tillbaka till Azi's Café.

På 9th Street: yogalokaler och hund-spa varvat med sunkiga spritbutiker och massor av igenbommade hus bortom räddning. Vissa byggnader är i så eländigt skick att det blir grävskopan inom en snar framtid. Och så som vanligt i denna typ av historiskt blandade områden: massvis av små och stora kyrkor.

På ett ställe pågick fastighetsomvandling på ett intressant vis: några townhouses på kanske tre våningar var helt utblåsta, och byggdes på och höjdes med nybyggt liksom bakifrån.
På så vis får fastigheten ett förhöjt värde, men man behåller i alla fall fasaderna och den småskaliga gatubilden. Däremot kanske man förstör bakgårdarna och bakgårdslivet på köpet? Jag vet inte, jag har i alla fall inte sett riktigt samma lösning i Harlem som denna i Shaw.

Mitt i alltsammans: ett fullkomligt gigantiskt, nybyggt mässcentrum, Washington Convention Center, som lagt sig som en postmodernistisk dinosaurie i Shaw. Denna vecka full med tusentals kongressande bibliotekarier från hela USA!
Har ännu inte alls kollat upp projektets historia, och vet inte om mässan är här för att ge Shaw status eller om det var den enda tillräckligt stora tomten i sta'n. Antingen en kombination. Jag kan tänka mig att det var ganska många nedbrända hus, utbombade hus, igenkloggade hus, fallfärdiga men bebodda hus, fina hus, fula hus och en och annan ödetomt som fick ge plats åt denna mastodontbyggnad. Det är en främmande fågel, helt klart, som skär av kommunikationsflödena i stadsdelen.

Men, men. Alldeles intill, sedan jag nästan börjat misströsta om att hitta en trevlig arbetslokal, hittade jag en plats som överträffade alla förväntningar: Warehouse! Kvällens kontor!

Warehouse är teater cum bar cum galleri cum konsertlokal, som genast kändes som ett home away from home. (Hjälp, snart kommer någon språkpurist att angripa denna bloggs flitiga bruk av anglicismer.)
"Detta var då ett säkert tecken på gentrifiering", tänkte jag, men det visade sig att lokalen redan är offer för den snabba fastighetsutvecklingen i Shaw. På grund av förhöjd fastighetsskatt ska åtminstone café- och bardelen av det hela upphöra i juli, möjligen med flytt till andra lokaler någon annanstans i sta'n. Då har de i och för sig funnits här i hela 13 år.

Tjejen som jobbar i baren berättade att när hon själv flyttade hit från Pittsburgh i höstas, alltså för mindre än ett år sedan, tyckte hon att det kändes läskigt att promenera bara ett kvarter till sin kompis. Nu känner hon inte så längre – vilket såklart har att göra med att Shaw blivit "hemma" för henne, men också med att utvecklingen i området är turboartad. Plötsligt, de senaste månaderna, har det dykt upp lyx-andelsrättshus mitt i ghettot – och få av dem som idag bor i Shaw kommer att ha råd att bo kvar (kanske har de som gjorde gatorna osäkra möjligen redan försvunnit).

Medan jag skriver detta springer det omring snubbar i ett band med sina elgitarrväskor i högsta hugg, i baren sitter tatuerade indietjejer och äter vegan-wraps, Morrissey går på högvarv i CD-spelaren och en ställning är full med flyers.
Den "alternativa" kulturscen som Warehouse tycks vara är ovanlig i Washington DC (här handlar kultur nog mer om sponsrade symfoniorkestrar och galamiddagar med George Costanza). Bartjejen, vars daytime job är att jobba som manager på ett teaterkompani i en annan del av staden, konstaterade att här kan hon verkligen på ett signifikant vis bidra till kulturlivet, medan hon i New York bara skulle bli ännu en liten droppe i kulturoceanen.

Tja, och så gav hon mig ett klockrent kulturreportageuppslag i Pittsburgh (som tydligen har en mycket mer levande scen)! Vi får se när jag kommer dit om jag kommer dit.

/Gunilla