Bergmanhyllning på BAM

NEW YORK Igår var det stiligt värre på Brooklyn Academy of Music, som hyllade Ingmar Bergman med ett program av så kallade readings – vad säger man på svenska, recitationer?!

Ni kan läsa om evenemanget i Dagens Nyheter och Expressen samt på Kulturnytt. Själv lyckades jag tyvärr inte sälja in någon text någonstans – så jag *slapp* jobba. Utom att jag såklart räknar nästan allt jag gör under vaken tid som jobb, särskilt när det inkluderar att schmooza med den svenska medie-, kultur och diplomatigräddan...

BAM:s Harvey Theater som evenemanget gick av stapeln på är en av mina favoritscener i New York – pampigt gammaldags, men ändå avslappnad. Jag har sett en och annan dansföreställning och lite annat där.

Bergmanprogrammet var såklart fint, men jag tycker tyvärr – insåg jag – att det är ganska tråkigt med recitationer och ovationer.

Det hela lyfte dock när man fick se Ingmar Bergman själv tala, på plats hemma i huset på Fårö, nämligen när ett klipp ur hans samtal med SVT:s Marie Nyreröd visades på en storduk. (Jag intervjuade henne när hon var i New York apropå nomineringen till Emmygalan för två år sedan, och har lyckan att ha DVD-skivan med filmerna här hemma.) Det var den delen av filmen som handlade om hur han brottas med allehanda "dämoner" – ni vet, katastrofdämonen, rädslans dämon, raseridämonen, kontrolldämonen, punktlighetsdämonen och de andra – och det fick den amerikanska publiken att skratta hjärtligt.

Peter Stormare var inne på samma linje när han intervjuades i Kulturnytt (se länk ovan). Han tyckte att det hela blev alltför pretentiöst, och att de numera Nordstjerneprydda arrangörerna helt missat att få in Ingmar Bergmans humor – samt att "De översätter Bergman så jävla dåligt"!

Bergman ska nog helt enkelt avnjutas på svenska. Jag skulle gärna se någon av de filmer som visas här i veckan, "Persona" inte minst, men är för lat att ta mig utanför huset igen.

Roligt var det att höra hur Peter Stormares namn uttalades av de amerikanska deltagarna på scenen: "Piter Stor-maaar" får han heta här. Hmmm.

Annars var det naturligtvis fantastiskt bara att se de fem svenska superstjärnorna på scen: förutom Stormare alltså Lena Olin, Lena Endre, Pernilla August och Bibi Andersson.

Under minglet efteråt hade jag tvångstankar om att jag skulle börja bubbla med Lena Endre om att jag staterade mot henne när hon spelade Ingrid i Varuhuset, 1989 eller så. Jag var "kund" på elektronikavdelningen och min replik gick ut på att jag skulle fråga någon försäljare om de hade damrakapparater (försök säga det ordet utan att snubbla med tungan) när hon dök upp framför kameran. Fast som tur är besparades hon – till skillnad från er – denna information. Vacker som en dag, var hon ju, liksom de andra!

Istället för att stalka skådespelerskorna eller handelsministern, eller på annat sätt utsätta mina tvångstankar för prövningar, umgicks jag med diverse vänner och bekanta och kolleger som fanns på plats. Minglet efteråt hade en hög andel svenskar, kanske inte helt oväntat. Möjligen mer om detta senare!

/Gunilla