Henry Kissinger finns på riktigt

NEW YORK I fredags kväll hamnade jag alltså på en galatillställning med American Scandinavian Foundation, med anledning av Finlands 90 år som självständig republik. Här i USA räknas ju Finland in i "Scandinavia", på för mig oklara grunder.

Under alla de år jag bott i New York har jag varken varit på ASF:s evenemang eller i Scandinavia House, vilket är både svårförståeligt och pinsamt. Inte en enda gång! Men jag har inte haft några därtill relaterade uppdrag, och så har det inte blivit av (trots att de visar massvis av bra filmer på Scandinavia House). Nu tänkte jag att jag skulle kila iväg, eftersom Jan Eliasson och Jan Egeland skulle närvara. Alltid bra att veta vad de har på gång vad gäller Sudan och annat!

Så jag tackade ja till att närvara vid det mingel som skulle föregå själva galamiddagen, och iklädde mig en diskret, svart cocktailklänning som kunde fungera både som intervjuklädsel (på eftermiddagen) och mingelplagg, och tryckte ner ett par högklackade finskor i bandspelarväskan.

Hela parnassen med amerikanska skandinavofiler och nordisk-amerikaner i business-svängen var där, iförda bästa galastass. Festen såg ut ungefär som Svensk Damtidning comes alive, och allt avhölls på The Pierre – a testimony to understated elegance, som det står på hotellets hemsida. Trompe l'oeil-målningar, mahognypaneler och kristallkronor – man kan gissa att det hålls en del större societetsbröllopskalas i de lokalerna.



Middagsbiljetterna kostade 500–2 500 dollar per styck, och man kunde också slå till och bli exempelvis platinum sponsor för 40 000 bucks. Fast då fick man nog ett helt bord att fördela till vänner och bekanta. (Överskottet går, gissar jag, bland annat till ASF:s många stipendier för studenter och konstnärer.)

Strax innan middagen skulle börja, det vill säga då jag skulle avvika som en annan Askunge eftersom jag knappast hade någon biljett, dök Jan Eliasson upp framför mig.
Som ni vet har jag intervjuat honom massvis av gånger, och nu undrade han om jag inte hade varit på hans noon briefing-presskonferens om Sudan på FN samma dag. Nä, blev det sorgliga svaret. (Sanningen var att jag hade varit uppe hela natten innan och skrivit, eller vad jag nu sysslade med, därför sovit till klockan 11.30 på eftermiddagen och först då sett att han skulle dyka upp på FN-huset. Så det hann jag inte till, även om det hade varit givande att närvara vid.)

Men vi konverserade en kort stund om ditten och datten och Darfur – till Eliasson ursäktade sig och avbröt samtalet. "Hrmpff...", tänkte jag först, "...vem kan väl vara viktigare än jag?", och kom i och för sig genast på att det kunde nog alla på det kalaset.

Sedan insåg jag att det var ingen mindre än doktor Henry Kissinger som fick Jan Eliassons uppmärksamhet! Oj, tänk att han finns på riktigt, tänkte jag. Jag är för ung för att liksom ha upplevt hans era, men något litet hum har man väl ändå om att han haft sina fingrar med i så gott som alla amerikanska utrikespolitiska spel under lång tid. (Här finns Kissingers Wikipedia-biografi.)
Jag fingrade på min kamera och funderade på om det vore comme-il-faut att ta upp den och börja fotografera. Det hade varit ett riktigt s k "fototillfälle" en timme tidigare, men då valde jag att sitta i delegatsloungen på FN och dricka ett glas mousserande vin istället. Plötsligt kallade Jan Eliasson till sig mig och sade: "Doktor Kissinger – this is Miss Gunilla Kinn.".

Jag hälsade på Henry Kissinger och fick naturligtvis genast tvångstankar om att jag skulle börja ställa konstiga frågor om hur det känns att misstänkliggöras för brott mot mänskligheten av allsköns MR-aktivister, vänsterpolitiker och journalister, med författaren Christopher Hitchens i spetsen (googla på "Operation Condor", om ni känner för det).

Det där kan jag inte så mycket om, rättare sagt nästan ingenting alls. Däremot besökte jag på plats sommaren 2001 Timika och det kontroversiella, amerikanska företaget Freeport McMorans enorma koppar- och guldgruvor i Västpapua/Indonesien – Kissinger satt då (1995–december 2001) i Freeports styrelse, så när jag läste in mig på den storyn, och om Kissingers kontakter med den indonesiska regeringen, framstod han ju som Den onde själv.

Jag tillbringade flera dagar i Västpapua, och samlade material till en fantastisk story, om de mycket komplexa sambanden mellan den indonesiska staten, det amerikanska bolaget och lokalbefolkningarna av alla de slag (papuaner från olika stammar och ditflyttade javaneser), allt som en grande finale till mina studier i mänskliga rättigheter och internationellt företagande. Väldigt spännande och intressant, och givetvis så gott som okänt i Sverige.

Men som jag många gånger klagat på på denna blogg är det nästan alltid de i mitt tycke mest intressanta och komplexa reportagen som är allra mest omöjliga att sälja.
Jag försökte med hur många tidningar och magasin som helst, och fick napp bara hos en: SvD Näringsliv. Visserligen ville de dra upp reportaget på fyra helsidor i en bilaga, men erbjöd dessvärre ett riktigt skambud för text+bilder – så jag kände mig tvingad att försöka förhandla upp arvodet åtminstone lite, och så sprack allt. Materialet publicerades således aldrig, men ni kan läsa om vissa aspekter av samma story här, i en av många debattartiklar om Västpapua av den svenske frilanssskribenten Thomas Pettersson.

Så Freeport skulle jag ha kunnat konversera om med Kissinger. Eller kanske om Östtimor, som jag också besökte samma sommar. Men jag insåg att det inte riktigt var läge.

Förresten, han kanske hade diskuterat dessa frågor med Carl Bildt, som han ju träffade tidigare på dagen? Vem vet... Jag höll nästan på att säga "Oh, D:r Kissinger, I am aware that you met with my country's Minister of Foreign Affairs earlier today", och förväntade mig svaret "Oh, yes, dear old Carl" – fast jag fick inte fram orden.

Däremot kände jag att det var OK att ta ett fotografi. Jag har nyligen fått lära mig några nya knep för att ställa in kameran, men har ännu inte riktigt lärt mig när de bör användas. Så här blev det:


Om det inte framgår så är den suddige till vänster alltså Henry Kissinger, och den suddige till höger Jan Eliasson. Båda herrarna är mycket charmerande, och de protesterade när de såg hur slutaren betedde sig.

Eliasson: – There was no flash!
Kissinger: – With us, you have to use the flash! Haha.
Kinn: – OK, you're right. I'll try another one [*försöker febrilt hitta "porträttinställningen" på kameran i det skumma ljuset*].

Och så anslöt de två andra celebriteterna på galan: Tarja Halonen och Jan Egeland. Nu tog jag lite fler fotografier, nu med blixt – och en av bilderna såg ut så här:

Ganska bra, eller hur? Jag har i alla fall skickat iväg den till en bildbyrå i Stockholm idag. Här är den andra, nu även med Jan Egeland (i bakgrunden):



Sedan var det dags för alla att gå in till middagssalen. Och den snälla pressansvariga på ASF såg till att jag fick stå intill ljud- och ljuskillarna och kika på när kvällens värdar, värdinnor och gäster höll tal. Intressant!

Henry Kissinger berättade om hur han kom till USA som 15-åring, strax före andra världskriget (1938), och hur han alltid uppskattat Finlands kamp för frihet och de starka band som finns mellan USA och Norden. Det var ett fint tal (jag menar det).

Och Tarja Halonen, som alltså var hedersgäst eftersom det var Finlands 90-årsfirande som var festens tema, talade om hur hon mindes när Kissinger var utrikesminister (1973–77) och hur hon då aldrig skulle ha kunnat föreställa sig att hon själv skulle introduceras av honom i New York några decennier senare.

En bit in på förrättsätandet – tonfiskcarpaccio – blev jag inbjuden till personalbordet, vid sidan av storkalaset men ändå inte avsides, och fick alltså plötsligt äta och inte bara stå och betrakta middagen! Mycket gott och bra. Och gratis.

Bredvid mig satt en trevlig person som jag hoppas att jag får träffa fler gånger – en kinesisk-amerikanska som jobbat som investment banker på Wall Street, men hoppat av och nu undervisar i corporate finance på Pace University. Hon extraknäcker dessutom som societetsreporter (!) på Conde Nast-tidningen Trader's Monthly, och hade alltså ett givet tema för s k returinformation för kvällens gäster. Enligt henne fanns en hel del traders och investerare med på kalaset, däribland George Soros, men honom såg aldrig jag.

Kalkon med ugnsstekt potatis och grönsaker, och en stilig desserttallrik! Under middagen blev jag för en stund alldeles som besatt av idén att jag måste få en intervju med Henry Kissinger. Nu när jag skriver detta och letar bland alla länkar och hittar alla åtalsplaner mot honom på nätet inser jag att han inte för sitt liv vill ha med några nyfikna journalister att göra, om han kan slippa. Och det kan han ju.
Men tack vare mitt allmänna storhetsvansinne, eller om bordsvinet spelade in, eller vad vet jag, kunde jag då inte komma på en enda anledning till att han skulle tacka blankt nej till en intervju. Jag föreställde mig att vi skulle sitta framför öppna spisen (?) på hans kontor (?) och konversera om tillståndet i världen i flera timmar, och jag drog med en gång upp riktlinjerna för en tänkt porträttgestaltning – samt bestämde mig för vilket svenskt magasin jag skulle kontakta.

Men efter middagen försvann doktor Kissinger nästan först av alla, verkligen med ålderns rätt (han är 84!), så jag hann inte svansa efter honom. Och det var kanske lika bra det, jag hade antagligen gjort bort mig på det ena eller det andra sättet. Han hade verkligen haft en riktig Norden-dag.

Sedan var det dans till levande musik! Och sedan var det slut.


Nej, men riktigt slut var det ändå inte. För på vägen ut hade jag faktiskt ett kort samtal med Jan Eliasson om Darfur, så att en liten pusselbit föll på plats i min kunskapsinhämtning om allt som är på gång med Sudan nu. Ganska seriöst att ha sådana samtal klockan 1 på morgonen, tycker i alla fall jag.

Och sedan norpade jag åt mig en liten presentkartong Fazermint och promenerade iväg till tunnelbanan.

/Gunilla