Leg journalist? Nej tack

NEW YORK Ojojoj, det är inte lätt att vara journalist i dessa dagar. Vi ifrågasätts från alla håll och kanter – bloggare/karaokejournalister, mediekritiker, justitiekanslar, intervjupersoner, utrikesministrar och alla möjliga andra (sorry, men jag orkar inte länka till exempel på vart och ett av detta, då blir jag sittande här hela dagen för att hitta det bästa och mest talande i varje kategori – ni får gissa själva vad jag syftar på, eller fråga så kanske jag svarar). Ofta med rätta.

För att inte tala om hur yrket per definition är omöjligt! Min mamma brukar (med omtanke om mig) säga att det är hemskt att vem som helst får skriva i tidningar. Hon tycker nog att jag enbart på grund av mina examina borde ha något slags företräde i spalterna...

Så jag har fått förklara att vi ju faktiskt har yttrandefrihet i Sverige. Och att det vore absurt att reservera reporteryrket och annan journalistik för personer med en viss utbildning.
Det finns ju lysande autodidakter, och det finns naturligtvis stolpskott från landets journalistikinstitutioner. Att kräva licensiering är befogat för läkare, där det handlar om liv och död – men skriver, redigerar eller fotograferar någon hälsovådligt dåligt, så gallras vederbörande förhoppningsvis bort genom det naturliga urvalet. (Eller hmmmm...kanske inte alltid. Men det finns ju läkare som är usla trots legitimation också. Och så vidare, och så vidare. Det är i alla fall svårt att tänka sig hur en särskild journalist-legitimering skulle se ut ... även om jag tror att de kör med spärrar till branschen i exempelvis Italien och Danmark.)

Förutom att man alltid som professionell reporter konkurrerar med amatörskribenter så konkurrerar man ju även med skrivkunniga experter.
Jag vet inte hur många artikelidéer om folkrätt, säkerhetspolitik och andra "svåra" ämnen som jag lagt ner eftersom det liksom finns folkrättsjurister, FOA-analytiker och statsvetenskapliga doktorander av olika slag som kan frågorna mycket, mycket bättre.

Så ibland är det värt att påminna sig att journalistens/reporterns kompetens är en annan: iakttagelser på fältet, intervjuer med många olika personer, förmåga att anpassa ämnet till en intresserad men inte initierad allmänhet och så vidare. Det vore ju trist om alla journalister skulle tvingas bli presstalesmän och PR-konsulter.
Och säga vad man vill om experter, men deras texter är sällan levande berättelser från fältet – aldrig journalistik, helt enkelt. (Bristen på efterfrågan på "levande berättelser från fältet" är ju ett annat kärt ämne på denna blogg, men det får jag komma in på nå'n annan gnällig gång.)

Dags att upprätta journalistens sargade, professionella självkänsla – tänkte jag alltså.

Men så kommer kändisarna i SvD:s "Reporter för en dag"-serie och ställer mycket roligare och mer personliga frågor än jag eller någon nöjesmurvel någonsin skulle kunna klura ut. Dagens läsvärda exempel: Jonas Gardell intervjuar Marie Lindberg.

/Gunilla