There are such things as a free lunch, eller?!

Redaktör'n har kommenterat så klokt här! Det får bli ett öppet svar.

Jo du, redaktör'n, jag har också ätit en och annan lunch på annans bekostnad i mina da'r, fastän jag aldrig skrivit om bilmotorer. Inte många, men några. (Fast krogspaningar och restaurang-research brukar jag stå för själv.)

Exempelvis har jag det senaste året blivit bjuden på två fantastiska trerätterslunch-arrangemang med vin på SACCNY = Svenska Handelskammaren i New York, som gästande företagsgäster fått betala muchos denaros för. (Synnerligen oklart varför, för jag skriver aldrig om "svenska företag i New York". För mig är detta enda sättet att få inblick i den världen just nu. Har inget näringslivs-forum att skriva i numera – och det har jag förklarat för SACCNY, så att de vet vem de försöker smörja.)

Och jag håller helt med dig om att man får lita till "sin inre kompass". Allt går att rättfärdiga med den! Om vi fortsätter på ditt lunch-spår (fast jag tycker jag ju inte precis att gratisluncher är branschens största problem):

1. Jag låter mig ibland utan att skämmas bli bjuden på lunch av, säg, en intervjuperson som uppenbarligen tjänar mycket mer än jag eller har något slags representationskonto. Fast jag kanske protesterar lite klädsamt till en början och låter mig bara bjudas om vederbörande insisterar. På något sätt känns det bättre om folk inte tror att vi journalister förväntar oss att bli bjudna. *)
2. Jag bjuder själv intervjupersoner och andra kontakter som inte ska behöva betala sin lunch själva (läs: fattiga studenter, när någon liksom "ställer upp", många av dem jag träffar i tredje världen, hemliga källor som egentligen inte vill bli intervjuade, om jag vill ses på något särskilt dyrt och fint ställe som jag kanske ska skriva om i något annat sammanhang och behöver proväta etc).
3. För det allra mesta betalar vi var för sig.

Så blir allt ändå ett fint journalistiskt kretslopp av givande och tagande.

Robin Hood-journalistiklunchande, liksom. (Precis som att jag finansierar reportage om demobilisering av Haiti till fredsrörelsens tidning med texter om kamouflagenätstillverkning för krigsindustrin – stor komik, och ja, det går ihop i min korsbefruktade hjärna.)

Ändå blir jag lite skärrad när jag får höra om all "wining och dining" som somliga kolleger tycks tacka ja till, eller när jag får veta att även somliga, seriösa, stora Stockholms-dagstidningar skickar sina anställda medarbetare på utlandsresor med flyg och hotell som de blir bjudna på, av institutioner med intresse av publicitet ... och jag blir faktiskt alldeles upprörd när du nu berättar att de där bilrese-betalningarna man fått höra om i alla år bara är symboliska!

För jag håller ju med Lisa om att det är något annat att vara "journalist" än blott en "skribent" i största allmänhet.

Jag är grundligt skolad på bland annat JMK, och är det något man sysslar med där är det ju att diskutera förhållningssätt till källor och intervjupersoner. Det är såklart på JMK och genom hela kår-debatten som den där kompassen finjusteras. Jag tyckte förvisso redan på utbildningen att vissa av mina klasskamrater var lite väl opragmatiska, när de förklarade att de minsann aldrig skulle ta emot minsta kopp kaffe eller penna ... (Vore kul att höra vad som hände när de hamnade i den så kallade verkligheten.)

Men det är trist att kultur-, nöjes-, mode-, livsstils- och resejournalister tydligen knappt ens förväntas leva upp till yrkesidealen. It's a slippery slope, som vi säger här i Amerika't. Bäst att hålla sig därifrån, även om jag förmodligen bara lurar mig själv när jag avhåller mig från uppgjorda rese-arrangemang.

Samtidigt inser jag att det är lätt att kasta sten i glashus. Precis som Olevis Patri kommenterar här är det ju komiskt att Andres Lokko tycker att han självklart kan skilja sina roller åt, men att andra tydligen inte kan det. Jag ryser över andras obekymrade vanor att låta sig bjudas på en massa saker och flygas omkring och tigga gratisex av olika prylar, men känner mig själv inte det minsta köpt någonsin ... trots alla dessa gratisluncher. (Inga likheter mellan mig och Lokko i övrigt. Han är ju trots allt ett varumärke. Och disc jockey.)

Ja, och som ni märker rör även jag mig i den stora gråzonen, om än kanske på den ljusgrå kanten. Till syvende och sidst tycker jag att allt du skriver om att man själv måste avgöra vad som är "rätt" stämmer. Men min nya policy är nog att bara acceptera sådant brott mot de yrkesetiska reglerna som jag kan tänka mig att berätta om här på bloggen, funkar det?!

Ungefär en sådan varudeklaration som Lisa skriver att hon ska göra på sin blogg. Fast i mitt fall får det bli utan säljtexter, copy, pressmeddelanden och reklamuppdrag.
För min gräns går ändå vid redaktionellt utformade, välgjorda kund- och personaltidningar. Som jag gör synnerligen sporadiskt när det är kul och för att bekosta Gunilla-style nyhetsfeature.

Ja, om ingen betalar mig så mycket pengar att det inte går att stå emot, såklart. Men då lovar jag att berätta det här. Det lär aldrig hända, för som ni kan tänka er vore jag en synnerligen usel copy-writer.

Här kan ni förresten läsa om hur samspelet mellan PR-konsulter och journalister går till i Silicon Valley. Rekommenderas! (Via Andreas Ekström.)

/Gunilla

P S För att gå vidare på lunch-spåret: Hittills har jag aldrig varit med om att någon redaktion – av de miljoner jag gjort jobb åt – erbjudit sig att betala mina intervjupersoners luncher. Konstigt, va?!
Men jag har heller inte bett om det. Kanske för att det är något av en dygd för mig att inte göra själva intervjun med folk just under en lunch (om det inte är deras naturliga omgivning att sitta på en lunchrestaurang). Oftast tråkig journalistik. Vilket inte hindrar att redaktionerna gott kunde betala för utläggen när man lunchar i anslutning till en intervju.

*) Och man vill ju inte verka oartig...som när jag var på Café Gray nyligen, och krögaren ville att vi skulle provsmaka det cuisine han just hade blivit intervjuad om. Jag hade grubblat länge inför det jobbet, hur jag skulle göra om någon PR-agent skulle vilja bjuda på kalaset – vilket de brukar vilja i New York – och kommit fram till att det vore bäst att tacka nej. Vänligt men bestämt. Men när Gray Kunz själv frågade var SJF:s etiska regler plötsligt som bortblåsta – eller, rättare sagt, ersätta med "den inre kompassen".
(Detta skrev jag en lång harang om väl dolt i en ännu längre utläggning här.)
Och jag har stått för alla andra – höga – researchkostnader till just det jobbet själv, en magasins-artikel som dessutom betalades med ett synnerligen lågt arvode. Då är man ett lätt offer för en eller annan bjudlunch.
Det vill säga, allt är redaktionernas fel. Vilket jag lovar att återkomma till.