23 May 2014

Silver till Edward; guld till Richard

World Gourmand Awards, Peking 2014 Edward Blom och Richard Juhlin FOTO Tibor Bárány
  
Gastronomen och kokboksförfattaren Edward Blom och champagneexperten Richard Juhlin firar sina utmärkelser efter World Gourmand Awards i Peking.
Foto: Tibor Bárány (högupplösta bilder kan beställas från tibor@pixtravel.net).

Sverige hade stora framgångar i ”kokboks-VM”, World Gourmand Awards 2014, som just har avgjorts i Peking. Hela sex svenska mat- och dryckesböcker, som tävlade i några av de många kategorierna i tävingen, kan nu sätta den prestigefyllda ”Best in the world”-etiketten på omslagen. 

Champagneexperten Richard Juhlin vann den särskilt fina utmärkelsen ”Hall of Fame” i vinklassen, för sitt praktverk ”En doft av champagne”. Dessutom blev han årets TV-programledare, för program som sänts i Norge och Kina.
– Richard är enastående. Det finns ingen som ens är i närheten av hans position som världens ledande champagneexpert, säger Edward Blom.
– Det var mycket roligt och oerhört välförtjänt med hans båda guldmedaljer!

Amerikanska kakor och italiensk olivolja
Roy Fares vann förstapris i kategorin ”Amerikansk mat” med sin bok ”United States of Cakes”, och Maj-Lis Hellström och Bo Hagström kammade hem förstapriset i kategorin ”Medelhavsmat” med boken ”Solens hälsa”. Juryn gav även en särskild utmärkelse till ”Fotbollskokboken”.
Sverige fick två andrapriser. Dels i kategorin ”Skandinavisk mat” till Lisa Lemke för ”Allt i en gryta”; dels i kategorin ”Entertaining” där Edward Blom själv tävlade med sin kokbok ”Allting gott och alldeles för mycket”, vars bombastiska bilder och livsbejakande rätter stack ut i mängden.
– Jag är oerhört lycklig över mitt silver! Jag kommer nog aldrig att få ställa upp i Olympiska spelen, men för mig är det här nästan lika stort, säger Edward som är på plats i Peking.
– En sådan här tävling är jätteintressant, för man får se kokböcker från världens alla hörn – inklusive små örepubliker. Det är roligt att Sverige håller en så hög kvalitet.
(Läs mer om medtävlarna i ”Entertaining”-kategorin här. Den peruanska boken ”Celebra la vida” vann första priset.)

”Sveriges kokböcker håller toppklass”
– Precis som ni har era röda stugor finns en särskild kulinarisk kultur i Sverige. Det är fantastiskt hur det yttrar sig i både matlagning och kokböcker, säger fransmannen Edouard Cointreau som startat World Gourmand Awards och i år håller i den för 19:e gången, när vi ses i en hotellbar i Daxing dagen efter tävlingen.
– Jag har följt svensk kokboksutgivning sedan 1980-talet, och de senaste fem åren har den verkligen nått internationell toppklass. I förhållande till folkmängden får Sverige kanske flest priser av alla länder. Tyvärr är det för få svenska förlag som anstränger sig för att sälja sina böcker utomlands.

Kokböcker från hela världen
Edouard Cointreau säger att han är mån om att stimulera mat- och dryckeslitteratur i hela världen, och är glad över att kokböcker från Afrika, Kina och Latinamerika nu börjar nå hög standard. Tävlingen, som tidigare hållits i Europa, hade i år förlagts till Pekingförorten Daxing, och värdlandet Kina fick priser i många av 60-talet kategorier.
”Årets kokbok alla kategorier” hade en grupp från palenquera-folket gjort – ättlingar till afrikanska slavar i Colombia, som lärt sig läsa och skriva genom att göra en bok om sin matkultur.
– World Gourmand Awards är olika stort i olika länder, säger Edward Blom.
– I Sverige är det här kanske inte så stort, men de pakistanska kvinnor som vann priset för ”bästa chokladbok” berättade för mig att de nog skulle få lika mycket medial uppmärksamhet i sitt hemland som om de vunnit en Oscar.

Stolt vinnare
– Jag är oerhört stolt över att ha fått två ”VM-guld”, inte minst att jag fick priset för att ha skrivit världens bästa vinbok, säger Richard Juhlin.
– Jag är ännu mer stolt och förvånad av att ha för andra året i rad ha fått pris för att vara världens bästa dryckesprogramledare, trots att jag knappt syns i svensk television.

av Gunilla Kinn Blom
frilansjournalist och medförfattare till ”Allting gott och alldeles för mycket”
gunilla@kinn.se

En kortare version av detta blogginlägg har skickats ut av Norstedts: http://www.mynewsdesk.com/se/norstedts/news/silver-till-edward-blom-i-kokboks-vm-85364

DN har dessutom gjort en (märkligt nog signerad!) rewrite av ovanstående text: http://www.dn.se/dnbok/svenskar-gjorde-varldens-basta-kokbocker/?nrdr=true

Mer information om World Gourmand Awards: http://www.cookbookfair.com
Samtliga priser till svenska författare och förlag, med förlagsnamnet i parentes:

Hall of Fame
”En doft av champagne” av Richard Juhlin (Bonnier Fakta) *

Första pris
Amerikansk mat:                               ”United States of Cakes” av Roy Fares (Bonnier Fakta) *
Medelhavsmat:                                  ”Solens hälsa” av Maj-Lis Hellenius/Bo Hagström (Massolit) *
Försäljning av utlandsrättigheter:     Bonnier Fakta
Bästa TV-programledare:                  Richard Juhlin

Andra pris
Entertaining:                                    ”Allting gott och alldeles för mycket” av Edward Blom och Gunilla Kinn Blom (Norstedts) *
Skandinavisk mat:                            ”Allt i en gryta” av Lisa Lemke (Bonnier Fakta) *

Tredje pris
Inköpare av utlandsrättigheter:          Forma Books

Special Award (de nationella juryernas specialpris, delades ut till tolv böcker)
”Fotbollskokboken” av Riki Simic, David Mortimer-Hawkins och Sladjan Osmanagic (Telegram) *
* Dessa sex böcker tillhör gruppen ”Best in the world”.

Även följande svenska böcker deltog i Pekingfinalen till World Gourmand Awards, i olika kategorier:
• ”Myter om mat” av Stephan Rössner (ICA Bokförlag)
• ”Choklad, praliner” av Elik Maraniq (Grenadine)
• ”Mannerströms fisk” av Leif Mannerström (Norstedts)
• ”Stora Ölboken” av Jan-Erik Svensson (Grenadine)
• ”Franska bakverk” av Mia Öhrn (Natur och kultur)
• ”Bombay Take Away” av Malin Mendel Westberg (Wahlström & Widstrand)
• ”Smaker i mitt hjärta” av Jennie Walldén (Bonnier Fakta)

P S Ett särskilt grattis till ”vår” formgivare Pär Wickholm, som formgivit både ”Allting gott...” och ”Fotbollskokboken”! Han borde såklart ha varit nominerad i kategorin för bästa bokdesign, tycker vi.

11 March 2014

Porträtt av Nils Horner

Denna text skrev jag sommaren 2011, på uppdrag av ett magasin som Sveriges Radio producerade för att fästa uppmärksamhet på några av sina stjärnor. Jag fick hedersuppdraget (tack, Alfred Skogberg!) att porträttera Nils Horner. 
Det framgår inte av texten, men jag hade träffat Nils många gånger i New York och Stockholm och han var en av mina stora idoler och journalistiska förebilder.  Jag hoppas att han nu blir ihågkommen inte bara som en lysande radioreporter, utan även som den inbitne frilansjournalist han alltid var.
Jag trodde nog att Nils Horner var odödlig, eller att han åtminstone hade nio liv. Men det var nog just det han hade (han hade hamnat i många farliga situationer genom åren, även om han sällan gjorde något väsen av dem) och till sist tog det nionde slut.

Han har Sveriges Radios största bevakningsområde och pendlar till nyhetsintensiva länder som Burma, Japan, Afghanistan och Pakistan. Nils Horner älskar att vara journalist och få berätta om de människor han möter i världen – och mest av allt gillar han att rapportera från regimförändringar.

– En månad efter jordbävningen i Fukushima kom vi in i en by norr om Tokyo, som låg i en zon där alla skulle ha evakuerats. Där mötte vi en kvinna som inte hade velat lämna sina hundar och sina sjukliga föräldrar, och en bonde som valt att stanna kvar med sina hästar. Det var gripande möten!
Det fem minuter långa reportaget om japanska Tomoko, hennes hundar och de andra som vägrat låta sig evakueras i Tohuku-regionen sändes i P1 Morgon i april – ett exempel på de ljudliga bilder från Asien, som radiolyssnarna får av Nils Horner.
Andra gånger låter han oss möta pakistanska familjer som drabbats av översvämningar, demonstrerande munkar i Burma eller  australiensiska brandmän som tampas med skogsbränder.
– Jag tycker det är roligt att berätta och förmedla saker som händer, säger han.
– Jag gör inte så ofta intervjuer med makthavare, utan helst med vanliga människor. Det är roligare, och det blir bättre radiojournalistik. Men att enbart intervjua ”mannen på gatan” blir fel. Jag letar efter såväl folk i slumområden som professorer, båda kan ha intressanta historier.
Det har varit ett intensivt nyhetsår för Sveriges Radios Asien-korrespondent Nils Horner, som förutom jordbävningskatastrofen var med och bevakade ”den arabiska våren” på plats.
På papperet är han stationerad i Bangkok. Men i praktiken är han ständigt på resande fot, och far från det ena uppdraget till det andra – med bandspelare, mikrofon, dator och sändningsutrustning i högsta hugg.
Under resan till Fukushima fick han komplettera bagaget med en Geiger-mätare, för att se till att han inte rörde sig i områden med för hög strålning. Resorna innebär ofta strapatser – som att sova på golvet till en offentlig toalett, som Nils Horner fick göra i Japan – och att röra sig i extremt osäkra områden, som i Bagdad, Kabul och Rangoon där varje steg kräver noggranna säkerhetsöverväganden.
Till Tokyo hade han krånglat sig med flyg från Bahrain på Arabiska halvön, där han hade vistats en tid för att bevaka upproren mot regimen. Dessförinnan var han och ett par Sveriges Radio-kolleger flera veckor i Egypten, för att rapportera om de medborgardemonstrationer som ledde till president Mubaraks fall.
– För en journalist är regimförändringar givande att vara med om och bevaka, när hela samhällsutvecklingen står och väger. Det är oerhört roligt!
Nils Horner ser nöjd ut vid minnet av myllret av människor i Kairo, tacksamt för en reporter.
– Det är ju bara att sticka ut mikrofonen, så är det folk som skrattar och gråter! säger han belåtet.
– Radio är ett bra medium för att bidra till en djupare förståelse och samtidigt förmedla känslor.
Nils Horner gillar inte att bli intervjuad och stå i centrum som person. Hans ödmjuka framtoning och sakliga rapportering har dock gjort honom till en av Sveriges mest respekterade, beundrade journalister. När det hänt något viktigt i Afghanistan, Pakistan, Indonesien eller Burma dröjer det inte länge innan Horners röst hörs i etern.
– När jag var liten ville jag bli journalist eller diplomat. Det var de enda logiska yrkesvalen, berättar han när vi ses i Stockholm, i Radiohusets park.
– Nu har jag svårt att se mig själv i någon annan roll än som journalist.
Vägen till yrket började på Västgötademokraten och Borås Tidning, där Nils Horner fick in en fot som tonåring. Efter gymnasiet gjorde han lumpen på Värnpliktsnytt. (Tidningen lades ner av försvarsmakten häromåret, men var länge plantskola för reportrar och fotografer.) Därefter studerade han nationalekonomi och statsvetenskap och blev så riksdagsreporter för nyhetsbyrån FLT, Förenade Landsortstidningar.
Världen lockade, och Nils Horner drog till först London och sedan New York. Där blev han USA-stringer – frilansande korrespondent – för FLT, men gjorde också reportageresor till Haiti, Kuba, Indien, Burma och Kambodja.
Så började han resa till Balkan, där han fick något av ett genombrott som utrikesreporter. Våren 2000 fick lyssnarna följa med när Nils Horner under sex minuter – extremt lång tid i radio – i Kvart i sex-ekot fick rapportera om Slobodan Milosevics fall, direkt från Belgrad.
Sedan dess har Nils Horner rykte om sig att alltid lyckas vara på plats vid dramatiska nyhetsskeenden. Handlar det om tur eller god tajmning? Nja, mer om envist tålamod, tycker han själv.
– Det var inte så att jag bara ramlade in i Belgrad. Snarare var det målmedvetet arbete, till exempel med att skaffa visum. Jag var ju frilansjournalist då och hade friheten att vistas länge i området, berättar han.
– En gång fick jag vända vid den serbiska gränsen och åka tillbaka till New York, eftersom en tullgubbe stämplade mitt visum med ”ogiltigt”. Det var med ett stort mått envishet som jag tog mig tillbaka till Serbien igen – det var ju den stora storyn i världen då.
Fast visst gäller det för en utrikeskorrespondent att lyckas vara på plats i skarpa nyhetslägen.
– Det ingår i mitt jobb att komma iväg snabbt, ”att ha väskan packad” både praktiskt och mentalt, säger Nils Horner.
– Det är klart att jag gillar att vara först – när allt är fräscht och det finns stor dramatik och efterfrågan på material. Men det är också kul att komma tillbaka och följa upp nyhetsrapporteringen, när det är lugnare.
Pakistan är ett av de länder han ofta får åka till med kort varsel.  Redan dagen efter att det blev känt att Usama bin Ladin dödats av en USA-styrka i maj kom han till staden Abbottabad där det skedde. Då gäller det ha psykisk beredskap för att börja jobba direkt – och att ha upparbetade kontakter med tolkar och chaufförer.
Planeringen för Nils Horner och hans korrekolleger sker i samråd med redaktörerna hemma, främst utrikesredaktionen på Ekot. Nyhetssändningarna har högsta prioritet, därefter inslag till aktualitetsprogram som Studio Ett, Godmorgon världen och P4 Extra. I mån av tid gör korrespondenterna även inslag till radions övriga program – korta reportage och lite längre dokumentärer.
Med 17 anställda och frilansande korrespondenter – baserade runtom i världen eller i Stockholm – har Sveriges Radio mest ambitiös utrikesbevakning av de svenska mediebolagen.
– Ja, men med det följer också ett ansvar, påpekar Nils Horner som gillar att arbeta just med radio ”i allmänhetens tjänst”.
– I Sveriges Radio är det viktigt med saklighet och folkbildning. Vi ska berätta om det som inte alla andra gör, som när vi åker till Filippinerna eller Nepal även när det som sker där inte är dagens huvudnyhet.
På somrarna passar Nils Horner på att arbeta några veckor i Stockholm, ofta som producent på Studio Ett – därav mötet utanför Radiohuset.
– Jag tycker det är kul att vara i Sverige på sommaren. Det blir som en ”intensivkurs i det svenska samhället”, för mig är ju redaktionsmötena exotiska.
Nils Horner är också känd för sin nyfikenhet på ny teknik och används som Sveriges Radios försökskanin. Med hjälp av en satellitterminal kan han sända med god ljudkvalitet från nästan vilken plats som helst på jorden. Som Studio Ett direkt från Kabul (vilket han gjorde redan 2001).
– Då får jag vara programledare, producent, ljudtekniker och programassistent i ett. Det är ansträngande, men väldigt roligt! säger han.
– Tekniken har gjort jobbet enklare på många sätt. Stressen har minskat, eftersom man inte är beroende av täckning med mobiltelefonen när man kan sända via satellit. Men utvecklingen går så fort att det är svårt att hänga med allt som händer. Det är spännande, lite förvirrande och kul.
Vad har du för förhoppningar inför det kommande nyhetsåret?
– Att få rapportera från fler regimförändringar! [Här lyser det verkligen ur Nils Horners ögon.] Det vore också kul att få rapportera om demokratisering och ökad tolerans i Afghanistan och Pakistan, säger han.
– Att jobba för radion är som att ha en stor, vit duk som man kan måla vad man vill på. Det kvittar hur mycket man jobbar – berättelserna tar ju aldrig slut.
Gunilla Kinn


Nils Horner om...
... att rätt få lyssnare tror att korrespondentyrket är särskilt glamouröst
”Nej, de hör ju man klafsar omkring i flyktingläger och besöker bestrålade zoner. Snarare är folk som hör inslagen bekymrade!”


... om myten om ”Asiens århundrade”
”Jag börjar nästan tro på den myten själv. Det är lätt att bli imponerad över de ekonomiska framsteg som gjorts i länder som Kina och Indien. Men det är viktigt att även påminna om de problem som finns med vanstyre, korruption och ojämn inkomstfördelning i de flesta asiatiska länder.”

... om en särskild utmaning med jobbet
”Jag tycker att det är spännande att punktera myter. Som att ”Indien marscherar snabbt mot att bli en ekonomisk supermakt”, medan landet i själva verket har enorma problem med fattigdom och analfabetism.”

... länder han inte varit i, men gärna skulle vilja rapportera från
”Nya Zeeland och Nordkorea! Jag är orolig för att vi missar en viktig story i Nordkorea. Vi vet inte alls omfattningen av övergrepp på oskyldiga människor, till exempel dissidenternas familjer, i lägren där.”

... hur han kopplar av efter arbetet
”Jag försöker att göra något roligt när jag reser, så att det inte bara blir jobb. Som att gå på museum när jag ändå är i Singapore, att titta på buddhistiska skulpturer – jo, det finns faktiskt sådana – när jag är i Pakistan, eller att gå på konsert i Operahuset när jag är i Sydney.”


Nils Horner om sina favoritresmål

Japan: ”Det är alltid jättekul att komma dit! Japanernas agerande efter jordbävningen var imponerande.”

Indien: ”Mångfald, färgsprakande; demokrati – trots alla problem.”

Afghanistan: ”Intressant kultur med mycket musik; tacksamt för en radiojournalist eftersom människorna är villiga att berätta om sina liv.”

Pakistan: ”Rent journalistiskt en favorit, för här finns alltid stories.”


Skrivet om Nils Horner

”Händelserna i Burma har fått Nils Horner att åka från sin positioneringsort Bangkok för att bevaka inifrån Burma, från Rangoon. Resultatet är ett gäng enastående nyhetsrapporter från gatorna, som ger närvaro, information och nerv som få andra medier i världen (vågar jag påstå) lyckas med. För oss som sitter klistrade vid händelseutvecklingen är Nils Horner den allra bästa nyhetskällan.”
Mediebevakaren Olle Lidbom på bloggen Vassa Eggen, september 2007

”Han låter så snäll och vänlig men har väl inte sedan han rivstartade med tsunamin 2004 gjort annat än farit hela Asien runt i katastrofernas spår. Glamourfaktorn är noll. Horners oförtrutna lugn, goda humör och noggrannhet bland ruiner och fattiglappar är hundra.”
Kulturjournalisten Nina Lekander på Expressens radio-blogg, februari 2009

31 January 2014

Okunskap eller mediehyckleri

Visst mått av mediehyckleri (eller kanske okunskap):

Februari 2012 Expressen hypar AirBnB och noterar glatt att tjänsten ”även ökar i Sverige”:
http://www.expressen.se/res/hyr-in-dig-hemma-hos-en-riktig-new-york-bo

Januari 2014 Expressen dissar AirBnB, när någon i Sverige använder den:
http://www.expressen.se/nyheter/per-nilsson-tanker-betala-omgaende

AirBnB har förekommit i massor av artiklar i svenska tidningar, men jag har inte sett någon som på minsta vis problematiserar det faktum att man faktiskt inte får hyra eller låna ut sin lägenhet i andra hand utan vidare, utan tillstånd av hyresvärden eller av bostadsrättsföreningens styrelse.

Vad Expressen skulle kunna skriva är att lagverket på området vad gäller bostadsrätter är på väg att ändras, så att det räcker med ”skäl”. Då blir det betydligt svårare för bostadsrättsföreningar att neka sina medlemmar att hyra ut sina lägenheter, exempelvis genom AirBnB, på det vis som beskrivs i artikeln om Per Nilsson och som Expressen slagit upp så stort (rentav gjort löpsedel av). 

/Gunilla Kinn

14 November 2013

Gunilla och Stofilen, del 1


Premiär för seriealbumet ”Gunilla och Stofilen”, med scener ur ett äktenskap. ;-) Tack till Lars Truedson, som gav upphov till idén/namnet, och till Bitstrips för att ha skapat en så tokrolig applikation!

/Gunilla

Bloggen åter öppnad

STOCKHOLM Efter att ha bloggat tämligen intensivt under åren 2005 till 2011 har det blivit mer sporadiskt därefter.

Jag har haft fullt upp med att gifta mig, med att flytta min arbetsplats och mitt liv från New York till Stockholm, med att flytta inom Stockholm, med att jobba – och med ett tämligen intensivt socialt liv, med en fördubblad vänkrets och släkt i och med mitt giftermål.

I den mån jag har bloggat på sistone har det skett på min käre makes webbplats:
www.edwardblom.se/blogg

Denna blogg har rentav varit helt stängd för läsare, av olika skäl. Men, nu låser jag upp den igen, ifall någon vill läsa något, och kanske kommer ett eller annat inlägg framöver.

/Gunilla

07 April 2013

Min uppdaterade världskarta

Här är en uppdaterad världskarta (eftersom jag i september besökte ett nytt land, nämligen Vietnam):


Skapa din egen karta här.

Oops, detta blev visst det första blogginlägget jag skriver här på 1,5 år...

/Gunilla

18 October 2011

Kejsaren är flådd?

STOCKHOLM Andreas Ekström har ofta en oslagbar formuleringsförmåga. Senaste exemplet:
”...där någonstans blir kejsaren inte naken, utan flådd”.
Detta apropå Ajour, som jag själv inte har hunnit läsa ett smack av ännu, och inte ens hade sett minsta förhandshypegrej om. (Jag är för närvarande helt uppslukad av att flytta, från tre ställen på två kontinenter på samma gång, så det är inte mycket annat än att slita i flyttkartonger som hinns med just nu!).
Hela texten finns i Sydsvenskan.

/Gunilla

Journalistik med och utan handklovar


Foto: Åsa Linderborg/Aftonbladet Kultur

STOCKHOLM Jag är ingen aktivisttyp och deltar av princip sällan eller aldrig i politiska och aktivistiska aktioner – men undantaget är när det handlar om journalistik och därtill relaterade frågor, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.
Idag på förmiddagen deltog jag i aktionen Journalisternas solidariska fängelseaktion genom att ”kedja fast” mig utanför Kronobergshäktet i Stockholm. Jag kunde när som helst ta loss kedjorna själv och vandra bort om jag hade velat, men det var faktiskt ändå ganska obehagligt att sitta med trånga handklovar om handlederna.

Jag valde att tillbringa aktionstiden med att försöka skriva så gott det gick, trots kedjor och handklovar. Dels för att det kändes symboliskt i allmänhet, dels för att det kändes bra att skriva just den texten (som handlar om hur unga armeniska kvinnor och flickor tillfångatogs och rövades bort som tjänstehjon och sexslavar efter folkmordet i Armenien 1915, mer om det senare) just så.

Mer än så här hinner jag just nu inte skriva om aktionen, eftersom jag är på väg till Varberg (av alla ställen). Men jag rekommenderar er som läsning denna bloggtext av frilansjournalisten Fredrik Quistbergh om aktionen som stöd för (frilans)journalistik på fältet. Citat:
”...trots att de frilansjournalister som försöker göra journalistik fyller en viktig funktion är arbetsvillkoren usla.

De flesta frilansjournalister har mycket sämre skydd ute på fältet än sina fast anställda kollegor. Svenska TV-bolag anlitar exempelvis privata företag för att ta hand om säkerhetsfrågan för sina anställda. Nyhetsteamen kan ha välutbildade livvakter under dygnets alla timmar när de är ute på uppdrag. Men när samma bolag anlitar frilansare är de inte lika nogräknade med säkerhetsfrågan. Det är något frilansjournalisten får fixa på egen hand.

Frilansjournalisternas får, i princip utan undantag, aldrig betalt för det jobb de lägger ner. Det finns minimirekommendationer som chefer, redaktörer eller andra beställare skulle kunna följa. Men för ett journalistiskt jobb som tar mer än ett par dagar att göra finns det ingen som kommer i närheten av att betala enligt rekommendationerna.

Frilansjournalister får också förbereda sig på idéstöld, skambud eller erbjudande om att jobba på spekulation.”

(– – –) [Läs gärna det långa exempel jag klippt bort här, om frilansjournalister v s golvläggare. /GK]

”Men om nu frilansjournalisterna har så usla villkor och blir så illa behandlade, varför fortsätta? Varför inte söka en trygg anställning eller byta yrke? Jag kan bara svara för mig själv. Och jag tycker det är viktigt med journalistik. Möta människor, rikta ficklampan mot världens ljusskygga platser och andra skumma företeelser. Det är ingenting som jag har råd att göra hela tiden. Men någon eller några gånger per arbetsår försöker jag skapa utrymme för egna journalistiska projekt. Men då förutsättningarna hela tiden försämras vet jag inte hur det blir i framtiden.

En sak är jag dock säker på. Världen behöver fler journalister som Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isaak. Journalister som trots usla arbetsvillkor tycker det är så viktigt med journalistik att de är villiga att sätta sin egen säkerhet på spel. Men ska de verkligen behöva riskera livet eller flera år i fängelse? Ministrar, chefer, redaktörer och andra med makt och inflytande borde förbättra situationen och möjligheterna att bedriva journalistik. Om det inte sker någon positiv utveckling finns lär vi se ännu mindre journalistik i framtiden.”



Gunilla

17 September 2011

”Garage” Sale in Central Harlem; Moving Back to Stockholm



NEW YORK Idag, lördag, men även i morgon, söndag (nyinsatt) har jag öppet hus och säljer ut det mesta av det jag haft på mitt på mitt kontor – möbler, kontorsmaterial såsom pärmar, böcker och mycket annat. Kom och fynda!

Adress: 2367 Frederick Douglass Boulevard, i centrala Harlem, ingång från 127th Street

Klockan 12–18, både 17 och 18 september

/Gunilla

12 September 2011

Mäklarspråk II

Detta gäller en lägenhet som mäklarfirman Notar just nu säljer på Östermalm i Stockholm:



/Gunilla

07 September 2011

Amsterdam Avenue by night * 3





NEW YORK Här är utsikten från det kafé där jag just nu sitter – och skriver om afrikanskt trädjordbruk, som en upplysning till de bloggkommentatorstroll som undrar vad jag sysslar med nuförtiden, fast det kanske ni andra gör också.

Det hällregnar i New York och har gjort det i flera dagar! Inte så roligt, eftersom det är Min stora avskedsmånad av staden, men det hör på något sätt till. Det är vackert med regn och blänkande lyktor i asfalten, åtminstone så länge man slipper gå ut.

Här kan ni se vackra bilder av den franska Harlem-fotografen Capucine Bourcart, som en kväll på väg hem i en taxi fotograferade vad hon såg genom fönstren. Bilderna är enligt henne tagna under en enda resa!

/Gunilla

25 August 2011

Avslagen champagne med bitter bismak



STOCKHOLM
Ser man på, Expressen svalde betet från Filip och Fredriks Breaking the News. Min man (ja, jag vet att jag inte bloggat om bröllopet...) skriver kloka ord om varför det är fel att ställa till med ett sådant TV-jippo som att korka upp oädelt bubbel – utan bubblor – från Hitlers bunker: http://www.edwardblom.se/2011/08/25/champagne-med-otrevlig-bismak

Vi var inte så glada när vi igår kväll, med bara några timmar kvar till direktsändningen, insåg att redaktionen *glömt bort* att berätta för Edward att det var just den gamla champagnen han skulle få prova. Rättare sagt, de hade *inte hunnit*. Vi upptäckte det själva av en slump, på Kanal 5:s hemsida.

Synd för Expressens förstasides-makare att det visst inte hade hänt något annat viktigt i världen än detta igår eller i natt.

Uppdatering: Här kan ni läsa mer om det jag ovan kallat ”betet”, och här ”rasar” Edward.

(Aftonbladet har tyvärr dålig koll på tempusformer. Rubriken borde inte ha varit ”...fick inte veta att han drack Hitlers champagne”, som om vetskapen kom i efterhand – utan såklart ”...att han skulle dricka Hitlers champagne”. Dels drack han ju ingenting, dels fick han ju veta i förväg vad det handlade om – om än med väldigt kort varsel.)

/Gunilla

11 July 2011