19 November 2009

På pressträff med POTUS

Jag vet, jag ligger efter med både bloggande och just annat. Håll till godo med detta inlägg så länge, som jag skrivit för Korrespondenterna.

Återkommer med annat när jag hinner...!

/Gunilla


WASHINGTON/NEW YORK
Häromveckan när jag besökte huvudstaden var jag med om något som inte händer varje dag – jag satt med på en pressträff i Vita husets västra flygel, där självaste POTUS (President of the United States) dök upp.

I pressrummet finns USA:s stora medier – TV-bolagen, radiokanalerna, nyhetsbyråerna och dagstidningarna – representerade med permanenta medarbetare, alla redo att rapportera om utspel och nyheter. Och eftersom det bara lligger en kort promenad från Ovala kontoret, president Barack Obamas basläger, skulle man kunna tro att han infinner sig så ofta han kan.

Men icke. Hittills har han bara varit med på två stycken pressträffar under sin tid som president. Detta var den andra, och han var bara med i drygt tre minuter – utan att ta några som helst frågor efter sitt anförande om det stöd han fått för sjukförsäkringsreformer:




(Klicka på pilen så dyker POTUS upp. Annars ser ni talesmannen Robert Gibbs. Undertecknad skymtar då och då på en stol i den bakre raden, exempelvis vid ≈3.25.)

Det är ändå dubbelt så många gånger som föregångaren. Under George W Bushs åtta år som president lär han bara ha kommit till en enda så kallad press briefing.
Däremot håller presidenterna ibland regelrätta presskonferenser, med utrymme för ett begränsat antal frågor – då i en särskild lokal i Östra flygeln av Vita huset, eller när de är på resa någonstans.

En kollega som är stationerad i Washington skrev:
"...men vad kul att du var där i torsdags! Jag såg pressbriefingen på C-span och man både HÖRDE och såg hur alla närvarande drog efter andan när Mr O själv klev upp på podiet. Vilken tur att du var där just den dagen!"
Ja, reportrarna och fotograferna var inte så luttrade som man skulle kunna tro, utan snarast häpna när presidenten uppenbarade sig – trots att de har ganska gott om möjligheter att se honom in action. För mig som annars mest följer amerikansk politik från New York – via min egen dator, eller genom att dyka upp på ett eller annat valrörelse- eller fund raising-möte – var det fascinerande att se insidan av Vita huset.

Dels förstås för att det är världsmaktens mytomspunna boningar, men också för att det var intressant att se hur mina kolleger jobbar.

För trots frågornas och ämnesområdens enorma vikt, trots mediernas makt, och trots den status det innebär att vara "Vita huset-korrespondent" sitter alla som har pressrummet i Västra flygeln som sin dagliga arbetsplas i små trånga bås. På samma yta som mitt eget kontorsrum hemma i New York trängdes kanske tio, tolv stycken politikreportrar! Ingen hade plats för så värst mycket mer än sin egen bärbara dator på skrivbordet. Och då har pressavdelningen ändå byggts om och moderniserats nyligen.

Det finns bara 50 fasta platser, och dem är det konkurrens om att få. Det är i regel bara reportrarna på de främre raderna – ofta från de stora TV-nätverken eller de tyngsta redaktionerna, som AP, Reuters och New York Times – som får chans att ställa frågor till talesmannen Robert Gibbs (eller vem som nu kan tänkas finnas på plats). Och det verkar dessvärre bli en ganska intern, grabbig jargong – med en hel del munhuggande, som framgår av inspelningen ovan.

Vita husets pressrum har dessvärre inte gått oberört från den enorma kris och strukturomvandling som de amerikanska medierna genomgår just nu. Flera reportrar som bevakat Vita huset i drygt 20 år har tvingats sluta, eller blivit omplacerade på sina redaktioner. Och de Texas-medier som fanns på plats särskilt under George Bushs tid har lämnat Washington och inte ersatts av nya Chicago-medier i motsvarande grad.

Kvar finns förstås Helen Thomas, pressrummets doyenne som har bevakat nio presidenter sedan 1961, från Kennedy och framåt. Hon är den enda journalist som har sitt eget namn, inte någon redaktions, på den lilla plaketten vid stolen. Hon fanns inte på plats under den pressbriefing som ni kan se ovan – hennes stol är den tomma mitt i, längst fram – men missa inte min kollega Pontus Hööks prisbelönta bildspel om denna legendariska dam.

Jag var på plats för att porträttera den enda svenska journalist som arbetar i Vita husets pressrum – mer om henne någon annan gång!

Gunilla Kinn

18 November 2009

The Permanent Campaign



Läs mer hos Resumé.

Återkommer eventuellt med en liten kommentar om att använda barn i det här sammanhanget.

/Gunilla

16 November 2009

Utanför West Wing

Det återstår en hel del fotografier från Washington att visa er, de finns i kameran och väntar på att jag ska köpa ett nytt batteri. Men det var förstås många som tog bilder utanför Vita huset...

Här ser ni när några av oss fick instruktioner inför det förestående besöket i Ovala rummet från en av dem som jobbar med att koordinera utländska journalisters besök, utanför West Wing.



Från vänster:
pressrådet Stig Berglind, en av Vita husets presskontakter [som jag ska kolla namnet på], Johan Anderberg (frilansmedarbetare i Sydsvenskan), jag, DN:s ledarredaktions Richard Westermark, TT:s Lars Larsson och SR:s Ginna Lindberg.

Foto: SvD:s Karin Henriksson

/Gunilla

Politik i drinkglaset: Free (M)artini


Tipstack: Expressens ledarredaktion

/Gunilla

15 November 2009

Irshad Manji!

Kolla på:

http://svtplay.se/t/103486/existens


Paulina Neuding på Neos blogg:

"Irshad Manji är lesbisk, feminist och djupt troende muslim, och en stark kritiker av de strömningar inom islam som finner stöd för våld och heligt krig i de religiösa källorna. På grund av sitt arbete lever hon – inte helt oväntat – under ständigt dödshot.

Men när SVT:s Existensredaktion letade efter framträdande svenska muslimer som hade något gott att säga om Irshad Manji hittade de inte en enda. (– – –) Därför föll det på Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand att berätta varför hon stöder Manjis kamp."

Neo publicerade en text av Irshad Manji – Att tro kräver självständigt tänkande – i Neo nr 4/2007, se länken ovan.

/Gunilla


"Varför skulle SD:s idéer få genomslag?"

"Varför blir så många i den politiska eliten så b-nödiga av SD egentligen? Jag fattar det inte? De har en paradfråga – integrationspolitiken, som lyckas attrahera en ganska begränsad del av väljaropinionen. Resten av befolkningen och politiska partierna delar inte de åsikterna. Så varför skulle SD:s extremt radikala idéer få något som helst genomslag?
Det finns ju andra partier som driver frågor på tvärs med resten av befolkningen, till exempel vänsterns förslag om förstatligande av bankväsendet, men det är ju ingen som tror att den typen av idéer kommer att få något genomslag. Men av någon anledning har man fått för sig att blotta existensen av SD i riksdagen skulle solka ner dess anseende och göra Sverige till ett nytt Danmark. Varför skulle det göra det? 95% av befolkningen delar inte SD:s åsikter om invandring. Varför skulle SD få något att säga till om i just den fråga där ingen annan delar deras åsikt? Jag fattar det inte."
Jonas Lundqvist kommenterar på Johan Ingerös blogg.

/Gunilla

Bra bloggtips

Beneath the Steel Sky har skrivit en läsvärd postning om sitt bloggande. Bra läsning för alla bloggar-wannabes (eller för andra som vill utveckla sitt bloggande).

/Gunilla

13 November 2009

Pihlblad, Sahlin & Co i ny bok om mediedrev



När debatten om felaktigheterna och falsarierna i Gömda och Asyl rasade som värst i vintras var det flera aktörer som fick stort utrymme med vinklingar på att det handlade om ett "drev" mot Liza Marklund, med den underliga undertonen av att kritiken mot hennes böcker och hur de drabbat människor därmed skulle falla.

Bland dessa fanns Ester Pollack, som skrev om Gömda-debatten i Svenska Dagbladet. Något senare kom hon ut med en bok som handlar om mediedrev, så det är väl troligt att hon ser drev och drevdrabbade vart helst hon tittar. Det blir ju lätt så när man skriver om något.

Bland dessa fanns Tiina Rosenberg, som – själv en gång mycket svårt drevdrabbad, givetvis – skrev hos Newsmill att Marklund drabbades av "motbjudande mobbning" och borde lämnas i fred, utan att verka det minsta insatt i sakfrågorna om böckerna.
(En retorisk fråga: Varför har Rosenberg inte skrivit något om att Jan Guillou, bland många andra män, varit hyfsat utsatt för ett mediedrev nyligen?)

Och bland dessa fanns Anders Pihlblad. Hans intervju med Liza Marklund i TV4 var så vinklad på hur hon kände sig, och hur det var att ha drabbats av ett drev, och så oinitierad i själva sakfrågorna, att jag kände mig tvungen att skriva en (dessvärre obetald) text om det till fackförbundstidningen Journalisten.

Som synes av bilden ovan har Anders Pihlblad nu valt att skriva en bok om mediedrev, som kommer ut i april.

Jag tycker att det är ett synnerligen angeläget, mediekritiskt ämne. Förvisso har jag skrivit här på bloggen om hur drev kan vara av godo, exempelvis genom att citera förre TV4-medarbetaren Joachim Dyfvermark som konstaterar att drev, ett medialt tryck, ibland kan behövas för att få fram sanningen. Men det behövs inte mycket empati för att inse att mediedrev, berättigat eller ej, är något av det värsta som kan drabba en enskild människa.

Det enda jag känner till om den här boken är det som står ovan. Och det låter förvisso som ett intressant och bra grepp att Pihlblad rannsakar sin egen journalistiska gärning och intervjuar människor som han själv varit med om att pressa.

Men ... Anders Pihlblad är politisk reporter. Nästa år är det riksdagsval. Är det OK att en av TV4:s politiska reportrar lierar sig som drevoffer, tillsammans med den kvinna och statsministerkandidat som han rimligen borde ha till uppgift att granska?

Ska0308rmavbild 2009-11-12 kl. 19.20.46

Nej, det är verkligen inte OK, tycker åtminstone den person som tipsade mig om den här boken och som ser detta som ett allvarligt undergrävande av TV4:s trovärdighet.

Sådana undergrävanden finns det redan i och för sig många av. Men om Anders Pihlblad ska ha samma inställsamhet gentemot Mona Sahlin – se de tu på omslaget ovan, förenade av en glupsk och läbbig medievarg – som han hade i den bedrövliga intervjun med Liza Marklund i januari blir det nog många TV-tittare som byter kanal.

Se även:
Kollegialt samförstånd om "drev" borde stoppats av TV4 (5 februari)
och:
Dramadrottningarna styr över kvällspressen (17 februari)
– se rubriken "Bloggbonus; P S II" om "bloggdrev" allra längst ner i inlägget

Uppdatering
Anders Pihlblad sade själv för två år sedan, apropå Schenström/Pihlblad-affären i Expressen:
"Allt som kan ifrågasätta mig som oberoende politisk reporter är inte bra."
och
"Det är viktigt att jag har ett kontaktnät. För att kunna ifrågasätta makten så måste man ha kilar in i makten."
OK, då vet vi vad omslaget ovan föreställer: kilar in i makten.

/Gunilla

(Tipstack: C!)

12 November 2009

Detta är inte ett gästblogginlägg om muren

Jag skulle kolla en faktauppgift till mammas murtext, nämligen om vilket datum Berlinmuren byggdes, och hittade då denna bisarra fansajt. Citat:

"Hos Berlin-Muren och vissa andra konstruktioner är det huvudsakligen deras utseende. Detta är inte så uppenbart och ytligt som det låter. För att jag skall attraheras av en konstruktion, måste det vara en konstruktion med parallella linjer, vanligen horisontella. Jag tycker också, att andra tillverkade saker ser bra ut, såsom Broar, Staket, Järnvägsräls, Grindar... Alla dessa har två saker gemensamt, rektangulära och de parallella linjerna samt att alla avdelar något. Detta är vad som fysiskt verkar tilldragande på mig.

(– – –)

Jag är inte intresserad av politik. Berlin-Muren är min äkte hälft, så enkelt är det. (– – –) jag ser saker som LEVANDE VARELSER. Jag kan kommunicera med dem (och med andra föremål för den delen). Jag vet, att detta kanske låter väldigt konstigt för många. Och eftersom jag kan det, så kan jag ha ett förhållande med Berlin-Muren (som jag varit gift med sedan 17 juni 1979). För mig är det så naturligt och instinktivt, vilket gör det så svårt att förklara. Jag har alltid trott på Animism, redan som barn. Jag har alltid haft den sexuella läggningen (Objectùm-sexualitet).

(– – –)

Min attraktion till Berlin-Muren och andra konstruktioner är BÅDE känslomässig OCH sexuell. Jag älskar dem som varelser (jag använder med avsikt detta ord här). Jag njuter av deras sällskap… och jag tänder sexuellt på Berlin-Muren. Jag finner också andra konstruktioner sexiga, men det rör sig om ovannämnda saker: Staket, Murar, Broar, Järnvägsräls, Grindar... Mina sexuella känslor gentemot dem är mycket intensiva.
Alla dessa saker blev jag attraherad av på 60-talet. Berlin-Muren 1961 när han byggdes. Andra Murar också från början av 60-talet, följda av Staket och Broar. De andra "kom" senare i mitten av 60-talet.
Mina känslor ör Berlin-Muren är långt djupare än vad de flesta tror.

(– – –)

Jag förstår, att allt detta kan vara svårt att förstå för många människor, men detta är något som verkligen innefattas under Frihet och individens rätt att välja sin egen väg, och respekteras ör detta. Jag skadar ingen med min kärlek till Berlin-Muren och andra saker, och det gör inte de heller."

Berlinmursfetischism! Ja, mycket ska man läsa innan öronen faller av eller ögonen faller ut eller nå't...

Gunilla

Drevdrabbade skåningar

Stackars, stackars Vellingeborna. De är ju utsatta för ett så'nt där jobbigt dreeeeeeev.

/Gunilla

Prag och Berlin, sommaren 1961

Jag kom inte på något att skriva apropå Berlinmurens fall häromdagen, och det har ju inte direkt varit någon brist på texter om det.
Men jag har tänkt mycket på vår familjeresa genom Östtyskland sommaren 1987, en tågresa till Prag kring 1 maj 1989 (då alla kompisar i Sverige tyckte att det verkade rätt vrickat att resa till ... Prag?! av alla ställen) då även ett kort turistbesök innebar anmälningsplikt hos polisen – och hur mina vänner under gymnasiets sista höstlov for till Berlin "för att vara med och hacka i muren", i november för 20 år sedan.

Så kom jag på att jag kunde be mamma berätta hur det var i Berlin alldeles före murens tillkomst. Hon och pappa semestrade nämligen i dåvarande Tjeckoslovakien och Östtyskland 1961, två veckor innan muren smälldes upp natten mellan den 12 och 13 augusti ("man förstod inte att historiens vingslag började slå, kände bara de darrningar som fågeln gör innan den lyfter från marken").

Här nedan är mammas berättelse.

Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Efter en lång förmiddag på tjeckiska ambassaden i Wien fick vi till slut genomresevisum för Tjeckoslovakien; för Östtyskland hade vi ordnat i Stockholm (och för Jugoslavien hade vi på motsvarande sätt suttit på ambassaden i Wien en vecka tidigare).
Vi skulle inte få uppehålla oss längre tid än 12 timmar i Tjeckoslovakien och hade väl minst 25–30 mil att åka med vår Volkswagen. Vi beslöt därför att åka till gränsen och övernatta i bilen, som vi ofta gjorde, så nära gränsen som möjligt. Efter en natt under några stora lövträd, som susade i vinden så vi knappt kunde sova, passerade vi exakt kl 8 som första bil tull och passkontroll på österrikisk och tjeckisk sida och satte full fart.

Vägen var efter gränsen dålig med stora hål i asfalten; vägskyltarna ofta hemmagjorda av trä och det stod givetvis på tjeckiska. Vi stannade i en större by, gick till en bok- och pappershandel och bad att få köpa en karta över Tjeckoslovakien. Nej, det fanns inga kartor, bara hur det var före kriget.
Vi fick fråga Praha?? till några personer längs vägen. Kom till Prag vid 11-12 tiden. Åt lunch på stor, gammaldags restaurang, där kyparna hade frackar som var fläckiga och slitna, väggarna rymde många flugor och matoset belägrade lokalen. Själva såg vi inte bättre ut. Vi hade T-shirts, vilket inte fanns i Prag alls då. Maten var kokt höns, kokt potatis och saltgurka, det minns jag än.
Vi tog en taxi utanför restaurangen och chauffören körde oss tveksam till en adress nedplitad av mig efter en artikel i en svensk veckotidning om tjeckiska kasperdockor, som numera höll på att försvinna som hantverk. Det fanns emellertid en äldre dam som fortfarande sydde sådana och om henne handlade artikeln. Hon blev omskriven därför att hon trots kommunismens hårda bandage vågade sig på att ha en liten privat rörelse och sälja sina dockor på egen hand. Det var en vänlig äldre dam som bodde i en källarlägenhet. Vi köpte en häst och en kossa av henne för våra nyss på banken inväxlade tjeckiska kronor, och så körde taxin oss tillbaka till vår Volkswagen på restaurangens gård och bilen stod kvar. Vi hade aldrig kunnat hitta adressen själva.

Promenad över Karlsbron som var nödtorftigt lappad i asfalten, uppför backen på andra sidan floden till den ståtliga borgen. Vi drack öl i en stor ölhall i borgens skugga. Alla såg nyfiket på oss, det fanns just inga turister i Prag på den tiden (nästa besök mer än 20 år senare var en knockout – så mycket folk överallt). En djärv man försökte sig djärvt på att tilltala oss, men det var inte många som vågade. Ingen kunde råda oss särskilt bra om utfartsvägen till Dresden och Östtyskland.


Vi räknade med två timmars bilfärd högst, men det var så mycket trafik på den smala vägen. Lastbilar fylld med hojtande soldater i långa kolonner, tanks som var omöjliga att åka om, bilar med kanoner på. Vi förstod att det skulle bli en stor militärövning någonstans. Hettan var svår och plötsligt kom ett åskväder.
Då stannade vi vid en servering i en by och satte oss på en veranda nere vid floden för att dricka något. Men serveringen var proppfull av öldrickande soldater. Det kändes obehagligt, eftersom ingen av dem hade några språkkunskaper (utom ryska) och vi startade bilen på nytt. Vi hade svårt att förstå vägskyltarna i mörkret. Jag fick gå ur och fråga vakten på en stor gallerförsedd tung industri med rykande skorstenar, och han pekade på kartan i skarpa strålkastares sken hur vi skulle åka.

Vi kom till gränskontrollen klockan 21, en timma för sent – men vad värre var, vi fick inte passera den gränskontrollen utan beordrades till en annan som låg 7 mil österut och vid småvägar. Gissa att vi fick leta och försöka fråga nya industriväktare.
Vi kom fram en bra bit efter midnatt och kom bara ut ur Tjeckoslovakien. Men de östtyska tjänstemännen hade stängt (det fanns ju ingen trafik mellan länderna på den här vägen). Vi fick lägga oss att sova i bilen utanför det stängda, tyska tullkontoret. Väcktes av ett gäng tyskar med tyrolerhattar och vandrarkäppar. De stod nyfiket och försökte titta i genom bilfönstren på den främmande utländska bilen.

Passaerade så småningom Dresden, ännu inte alls uppbyggt i centrum efter den förödande bombningen av engelsmännen i krigets slutskede. En snabb titt på Zwingermuseet i barockslottet och den berömda Madonnan med Jesusbarnet och änglar av Rafael; ännu snabbare följd av en sågspånskorv som vi köpt i en kiosk, men som vi snabbare än ljuset spottade ut i en rabatt.

Bättre väg till Berlin där vi hittade Schwedenhof – ett B&B-ställe som berömde sig av att vara svenska ungdomars favorit i broschyrer.
Berlin var en kaotisk stad. Flygfältet Tempelhof låg mitt i stadens västra del. Det bombade och i ruiner liggande riksdagshuset låg i öst liksom Hauptbahnhof, ruinerna av Friedrichskirche och blåshålet Alexanderplatz. Taggtrådsstaket fanns mellan öst och väst, som jag minns det redan då. Vi måste liksom tyskarna passera vissa kontrollställen. Det var långa köer, alla måste visa sina pass och tyskarna måste först ansöka om att få passersedel för att kunna gå över gränsen om de hade släktingar. Vakter med gevär vid sidan granskade en från sidan i tullhuset.

Skillnaden mellan överflöd i västtyska affärer och armodet i östtyska var stor. På östra sidan såg det ut som gamla tiders arbetarbodar, brunt och murrigt, med brädgolv och ointresserade expediter. Det som fanns var emellertid gott om grammofonskivor och en del goda böcker.
Vi hade växlat in östtysk valuta och gömde förskräckta lite dollar i underkläderna. Såg Pergamonaltaret och Ishtarporten på Altes Museum – det var jättefint. Köpte en bok om den japanske konstnären Hokusai för de sista östtyska pengarna, som inte kunde återväxlas i öst.

Vi återvände till västsidan efter några timmar, men promenerade längs avspärrningarna med galler och taggtråd för att se riksdagshuset och Brandenburger Tor på avstånd. Höll oss sedan till Västberlin där vi som turister blev anfallna av östtyskar som ville växla sin valuta till västvaluta, vilket var strängt förbjudet och som vi avstod ifrån. I väst fanns det gott om bilar, restauranger och hotell. I öst dominerade den ryska byggnadsstilen vad gällde hus från efterkrigstiden, med stereotypa gråa huskroppar i rad på 12–14 våningar vid Stalinallee – det var mycket dystert och fult.


Det var skönt att lämna Berlin. Alla de soldater vi sett i gränstrakterna var säkert hopdragna, då man befarade att västmakterna skulle reagera när ryssarna byggde muren mycket snabbt. Säkert behövdes soldaterna också som byggarbetare. Muren fanns färdig 14 dagar efter det att vi lämnat Berlin. Vi kunde inte ana att den skulle byggas. Jag återkom först många år senare och då var muren kvar.

Anne-Charlotte Kinn

11 November 2009

"Något som typ är brottsligt"


Himla dumt att man inte kan göra, typ, *brottsliga saker* i fred för medierna bara för att man är, typ, kändis..!

(Från Expressen.)

/Gunilla

Sega gubbar i senaten

Det här får ni inte heller missa: Martin Gelins pedagogiska och initierade artikel i Fokus om varför den amerikanska senaten är en sådan bromskloss i många politiska frågor.

/Gunilla

Stjärnsugare

DN På sta'n berättar om dokumentärfilmen Starsucker, om den brittiska tabloidpressens förkärlek för att publicera skandalstories, sanna eller ej.

De påhittade kändisuppgifterna spreds snabbt, via internet, över hela världen efter att ha publicerats i de brittiska tabloiderna. Atkins är inte överraskad över att artiklarna senare publicerades även utanför England.

– Numera dubbelkollar journalister inte nyheter. De dubbelklickar fram sina nyheter, säger regissören [Chris Atkins].

/Gunilla

Det blir nog pestotillverkning imorgon


Galet stor basilikaknippe – för sjutton kronor ($2,50)!

/Gunilla