En *angelägen jakt*

STOCKHOLM Har glömt kommentera detta, men bättre sent än aldrig:
Domen mot japanologen och översättaren Simon Lundström, som dömts för innehav av barnpornografiska bilder för att han haft japansk manga på sin dator, är verkligen helt sjuk.
Eller kanske hade jag inte glömt blogga om den, utan tänkt att det måste handla om ett dumt skämt. Jag utgår från att hovrätten undanröjer domen.
I väntan på besked om det – läs Karin Olssons kloka intervju med Lundström i Expressen. Citat:

”Klisterlappar med orden "beslagtaget föremål" sitter fortfarande kvar på några av de tusentals serietidningarna i hans samlarhyllor. Hade polisen en översättare i japanska vid sin sida för att begripa äventyren? Det kanske till och med är dags för kåren att utbilda en expert i den angelägna jakten på sexuellt utnyttjade seriefigurer.
Knatte, Fnatte och Tjatte kunde bli ett festligt fall för farbror Blå. De har mänskliga drag, precis som riktiga barn, och går runt utan några som helst byxor. Och är inte Kalle Ankas avsikter med sina påstådda brorsbarn skandalöst outredda?
Man skulle önska att domen mot Simon Lundström var just en anka. Detta kan vara det mest bisarra som en svensk kulturarbetare utsatts för av myndigheterna sedan Vilgot Sjömans suggestiva mästerverk 491 från 1964 förbjöds på grund av dess sex- och övergreppsscener.”

Se även Oscar Swartz' text, med massor av länkar till mer läsning, och ännu en text med ännu fler länkar.
Förutom det upprörande med fallet i sig är det förstås helt galet med alla inslag av grov rättsosäkerhet som tycks ha förekommit. Att Lundström inte ens vet riktigt vilka bilder han dömts för! Och att det hela tycks vara resultatet av en vårdnadstvist!
Carl Michael Edenborg skriver i Aftonbladet om hur den svenska lagstiftningen här påverkats av amerikansk, extremradikal feminism – och i denna DN-intervju varnar en jurist för att det svenska samhället är i full färd med att kriminalisera tankar.
Här är Rapports inslag om Simon Lundström:

I slutet säger han: ”Det är viktigt att vi inte förbjuder något för att vi tycker att det är obehagligt.”

/Gunilla

La Frontera i VI

STOCKHOLM I det senaste numret av tidningen VI har jag en text om immigrationsdebatten i Arizona och USA. Den ackompanjerar ett bildreportage av den amerikanska fotografen Jared Moossy.

/Gunilla

Ris och ros till SvD; ros till AB:s romreportage

BORGHOLM ”Hur gör man en tidning?” frågade femåriga Astrid mig allvarligt och apropå ingenting särskilt vid frukostbordet idag.

Så jag försökte efter bästa förstånd förklara att det är massor av olika personer som bland annat planerar, skriver i, fotograferar bilder till, hittar på rubriker, trycker och delar ut tidningen, och att den kommer nästan varje dag.
Jag är inte helt säker på att hon och storasyster Clara riktigt begrep, men de fick några ledtrådar inför framtida tidningsspaningar i alla fall.

Och PK-faster, det vill säga jag, fick en bra anledning att visa tidningen som låg framför oss – dagens Svenska Dagbladet – och berätta om barn i världen som tvingas arbeta, men att utvecklingen ändå kan gå åt rätt håll. Detta apropå Mangha Rams berättelse för Agneta Lagercrantz på Idagsidan om hur han gick från skuldslaveri till läkarstudier. Det var en nyhet som funkade att göra om till en stor och viktig berättelse för småtjejerna (som konstaterade att de inte skulle vilja bo i Pakistan). Sedan åkte de iväg och badade på Böda Sand, men jag kan tänka mig att vi återkommer till det där med barnarbetare som inte får gå i skolan någon annan gång. Eller till hur man gör tidningar.

För övrigt vill jag rekommendera dagens understreckare i Svenska Dagbladet, om de fotografier som tyska soldater tog under andra världskriget. Otroligt intressant läsning!
Här är ett trivialt men ändå belysande exempel på poängen med nätet: ett enda foto rymdes, i liten skala, i papperstidningen, men 14 på nätet.



Måste också kommentera att det var väldigt konstigt med SvD:s nyhetsjobb om vårdplatser, där det i ingressen påstods att Sverige har den lägsta andelen vårdplatser i världen. De andra länderna vars vårdplatsantal redovisades låg alla i Europa, utom ett: USA. Konstig definition på ”världen”, får man nog säga... Världen ≠ västvärlden.
Möjligen hade ingresstexten kunnat handla om att Sverige har världens mest effektiviserade vård. Inte samma sak.

Med tanke på allt hat som spys över Aftonbladet just nu, inte minst i läsarkommentarerna till allehanda blogginlägg om Littoringate II (och det är en väldigt intressant debatt om pressetik, politik och journalistik, om man rensar bort de värsta tokstollarna och konspirationsteoretikerna):

Det är synd att så få uppmärksammar den satsning Aftonbladet nu gör på att uppmärksamma zigenarnas/romernas situation i Europa, genom ett stort antal reportage ur människorättsperspektiv signerade stjärnreportern Peter Kadhammar.
Jag har hittills bara läst första dagens texter, om hur utbildningsväsendet och samhället misslyckats med att integrera romer, men de var förstås mycket intressanta.
Jag gick själv i en skola med många romska barn, och är uppvuxen med böckerna om Katitzi – så jag slukar sådana här reportage. Gör det, ni också!

/Gunilla

NCAC: "Vi är väldigt imponerade ... av Lars Vilks"

NEW YORK I slutet av detta inlägg nämnde jag den amerikanska organisationen National Coalition Against Censorship.

Jag skrev till dem idag, för att säkerställa mig om att deras handläggare följer fallet med Lars Vilks. Det gör de. (Det finns dock ingenting alls om honom på deras hemsida.) I det mail jag fick till svar står bland annat:

"We are very impressed by the fact that Lars Vilks appears undaunted by the attacks and has not resorted to self-censorship."

De ber mig också tala om ifall det är något de kan göra för att hjälpa till. Har ingen aning om vad det skulle kunna vara, när inte ens 20 poliser och säkerhetsvakter lyckades stoppa tumultet i Uppsala häromdagen.

Uppdatering – flera intressanta artiklar i UNT idag (14 maj). Jag håller inte med om allt, men det är alltid bra med motbilder (till det jag och andra skrivit):

"Varför vill han förnedra oss?" (intervju med två muslimer och en religionsforskare)

– Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritisk tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet, säger [religionsforskaren] Mattias Gardell som anser att handgemänget endast gynnade Lars Vilks och tycker att det var synd att ungdomarna "gick i fällan".
Att ilskan rann över går dock att förstå. Den som växer upp i en värld där det dagligen pratas skit om dig, din familj, din kultur, din religion, skulle känna likadant och till slut blir man förbannad, menar han. Vi mäter muslimer med andra måttstockar, vad man kan säga om muslimer skulle vi aldrig säga om judar eller svarta.
– Hur skulle vi i dag se på Lars Vilks om han varit konstnär i USA på 40- eller 50-talet och skändat svarta symboler på samma sätt?

Fotnot: I artikeln berättas också att Gardell håller på med en bok om islamofobi.

Magnus Ringgren: "Doften av konst är borta"

"Yttrandefrihetens försvarare äntrar sina talarstolar. Vad man också borde tala om är huruvida detta projekt är god konst. Jag har mycket starka tvivel på den punkten. God konst måste inte alls ha med skönhet att göra, men den måste ovillkorligen ha mångtydighet, tolkningsutrymme, gåtor. Så var det med Nimis. Men nu?
När den vaga doften av konst försvunnit från dessa provokationer återstår bara försöket att kränka islam eller muslimer. Lars Vilks spelar en ny roll. Han är politisk kampanjledare i fas med de främlingsfientliga stämningarna i Europa. När konsten är borta bör vi, från yttrandefrihetens talarstolar, inte bara orda om allas rätt att provocera alla. Vi bör också sätta in kränkningarna i deras moraliska och politiska sammanhang."

Som Anna Brodow skriver tillmäter Magnus Ringgren här Vilks åsikter som han ofta sagt att han inte har.

Sebastian Johans: "Provokationens problem"

"...om inte också de mindre välfungerande provokationerna kan uttryckas i en demokrati, kan man konstatera att demokratin är hotad. Förutom att manifestera sin faktiska rätt att vräka ur sig nästan vad som helst vill Vilks projekt, och den avbrutna föreläsningen i Uppsala, också diskutera de gränser som finns i en konstvärld som ofta på ett väldigt schablonartat sätt beskrivs som "gränslös och fri", men som i själva verket inte alldeles sällan präglas av aktiv censur och ännu oftare av självcensur. I sin föreläsning ville han placera sitt eget omdebatterade verk i en kontext tillsammans med andra verk som har väckt debatt och befunnits nära och till och med på "fel" sidor av diverse gränser. Det är, oberoende av hur man uppfattar Vilks konst, en viktig diskussion som måste kunna föras."

"Vilks tillbakavisar kritik" (nyhetsartikel som bemöter Mattias Gardell; även kommentarer från Uppsala universitet och från polisen)

Konstnären säger att han inte står för islamofobi, utan enbart för en kritik av vissa som han kallar "avarter" inom religionen islam.
- Jag är inte ute för att säga dumheter, eller befängda saker, utan av att föra fram berättigad kritik av problem.

"Inslag i UNT-TV blev världsnyhet"

/Gunilla

"Inte en föreläsning utan en porrfilmsvisning"

Andres Serrano: "Piss Christ" 1987

NEW YORK Nu blir det *lite naket* här på bloggen.

Jag tycker att det blivit på tok för få officiella reaktioner på det som hände under Lars Vilks föreläsning på Uppsala universitet häromdagen. Det skriver jag, trots att händelsen fått relativt stort massmedialt genomslag med kommentarer av såväl kulturchefer (Expressen, DN, UNT) som statsministern och många andra.

Jag blev väldigt illa berörd och beklämd av att se hur det gick till när föreläsningen avbröts, och av det mobb- och pöbelbeteende som utbröt. Inte minst efteråt.
Det gör mig ont att detta kunde ske i ett akademiskt sammanhang, där det fria samtalet är själva livsluften – och det gör mig ont att pöbelfasonerna i förlängningen drabbar majoriteten svenska muslimer och, förstås, icke-religiösa med motsvarande kulturell bakgrund som ofta flytt just sådana fanatiska beteenden i sina hemländer.
Det gör mig också ont att ett inskränkt och främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna får så mycket vatten på sin skeva kvarn.
Jag blir inte upprörd bara å Lars Vilks vägnar utan även eftersom en hel del studenter och andra Uppsala-akademiker gick miste om en säkerligen intressant föreläsning och diskussion.

Några av de bilder som Vilks uppenbarligen hade tänkt tala om – eller om liknande bilder av samma konstnärer – har jag lagt in i detta inlägg (publicerade med hänvisning till fair use) så att ni kan se exempel på fotografier som vållat kontroverser och diskussioner kring yttrandefrihetens gränser.

Observera att det nästan alltid är fotografier som är kontroversiella. Måleri tycks klara sig bättre, även om det givetvis finns många historiska exempel på kontroversiella konstverk som inte varit foton.

Snart antar jag att medierna vaknar till liv och börjar intervjua Sooreh Hera – den iranskfödda konstnärinna som gjort den video som Vilks visade i Uppsala – om hur hon ser på yttrandefrihetens begränsningar. Jag tyckte det var en så självklar uppföljning, men hon nämns knappt i rapporteringen (med enstaka undantag). Detta lär dock ändras.

Det glädjer mig dock alltid att läsa Lars Vilks' blogg, vilket jag gjort av och till och sedan jag började bevaka rättsprocessen kring planerna på att döda honom, i Philadelphia. Hans blogg finns ju, sedan den vanliga hackats, här, och idag skriver han om vad hans föreläsning skulle ha handlat om.

Jag tillåter mig att citera lite längre än vad citaträtten tillåter, har svårt att skära bort något och tror ej att Lars Vilks misstycker.
Markeringarna nedan är mina, för att visa vad jag tycker är intressantast – och OBS! det är också jag som lagt till länkarna.

Sally Mann: "Three Graces" från serien "Immediate Family" 1994

"Inledningsvis presenterade jag ett antal konstprojekt som har haft uppenbar friktion mot yttrandefriheten. Andres Serrano ”Piss Christ”, Robert Mapplethorpes bilder av svarta homosexuella – båda har prövats i domstol och frifunnits. Sally Manns bild av sig själv tillsammans med sina döttrar där de alla slår en stråle. I många länder kan den inte visas eftersom den där klassas som pedofili. Jag tog också upp den polska konstnären Dorota Nieznalskas snopp i ett kors som först gett henne en fällande dom. Hon blev frikänd 2009. Jag förde också fram Soorah Heera, iransk konstnärinna som utbildats i Amsterdam. Hennes projekt om islam, religion och profeter i samband med homosexualitet skulle ha visats i Haag men togs bort av säkerhetsskäl. Den video hon gjorde ”Take me to a gay bar” lades ut på YouTube men censurerades där.

Dessa, och ytterligare några, var exempel på några yttrandefrihetsproblem i konsten. Ytterligare en sak som jag ville understryka är att det inte bara är fråga om vad som får yttras utan också vad som är lämpligt att yttra. Det här berör frågan om kvalitet i yttrandefriheten. I min föreläsning hade jag en video där jag har samlat ett antal debattörer som talar om yttrandefrihet. Bland andra framträder Jan Guillou som menar att de gånger vi står upp för yttrandefriheten handlar det enbart om ”dåliga yttranden”. Han menar alltså att vi med en suck måste acceptera eländiga åsikter och konstverk men att kvaliteten inte behöver en sådan support, ”inte da Vinci”. Mina exempel visar att han har fel. Mann, Serrano, Mapplethorpe är tvärtom exempel på konst som har mycket högt anseende i konstvärlden. När det gäller Soorah Heera är hennes video knappast något mästerverk men den hade mottagits med entusiasm av curatorn på Geemtmuseum [sic/GK] och får anses äga en rimligt bekräftad kvalitet. Men det var också intressant att den var gjord av en ”autentisk” röst från en invandrarminoritet och att den berörde de homosexuella – ytterligare en utsatt grupp som får stöd från konstvärlden.

Robert Mapplethorpe: "Bob Love", 1979

Jag tänkte att alla dessa exempel kunde ge en överblick av problemen kring yttrandefriheten. Heeras film visade dessutom problematiken då intressesfärerna kolliderar. Skall man i första hand ta hänsyn till de homosexuellas intressen eller de muslimska? Skall förhållandet att Heera är en ”autentisk” röst ge henne en starkare rätt att uttrycka en kontroversiell åsikt? Alltså inte bara en fråga om vad som för sägas utan också om vad som är berättigat.

Att detta skulle var något särskilt märkvärdigt i en akademisk föreläsning om yttrandefriheten i konsten framstår för mig som synnerligen gåtfullt.

Nu var det så att det fanns en obildad mobb i salen som inte hade en susning om vare sig konst eller principiella debatter men det vore också egendomligt om jag skulle uppfatta och ta hänsyn till detta. Om det skulle vara så att denna grupp skulle bestämma agendan för hur akademiska föreläsningar skall försiggå blir saken än mera förvirrad..."

Ur Sooreh Heras video, där en av många bilder föreställer två homosexuella iranier. De bär – för att inte bli igenkända – masker som ska föreställa Muhammed och hans svärson Ali. Se fler skärmdumpar ur hennes verk här.

Jämför detta med intervjun i Studio Ett i onsdags (12 maj) med en yngling som satt i publiken i Ihresalen på universitetet, 19-årige Hossam Al Amary.

Här är en transkription av det han säger (återigen med mina markeringar), från 11.28 i inslaget med Camilla Kvartoft och Jörgen Huitfeldt som intervjuare:

Varför gick du dit igår?
– Ja, jag gick dit för att lyssna på vad Lars Vilks har att berätta i sin föreläsning – och att man fick nå'n möjlighet att ställa frågor och debattera.

Hade du bestämt dig innan för att demonstrera mot honom?
– Nänänä, absolut inte det.

Vad var det då som gjorde dig och många andra upprörda?
– Jag kan i och för sig börja med att berätta att det som han hållde, det var ingen föreläsning – utan det var mer en porrfilmsvisning, kan man säga. Så att... tanken var att det skulle vara en föreläsning, Men det blev ingen föreläsning till slut – utan han började visa bilder, förnedrande bilder och porrfilm, där det finns minderåriga – ehhh, och ... bara det är i och för sig ett brott.

Du menar minderåriga i publiken, inte på bilderna?
– Jajamensan, i publiken.

Men han visade bilder som var gjorda av en konstnär?
– Ja, OK. Men näääjaa..? Han visade i och för sig en film. Spelar ingen roll om det är en bild eller en film. Jag vet att visar man porr för minderåriga – eller att minderåriga tittar på så'nt – det är i och för sig ett brott.

Ville du stoppa föreläsningen?
– Klart man... Det här är nå'nting som alla blev upprörda över. När han gör så mot en profet, och som alla älskar och tycker om, speciellt de flesta muslimer, och... Att han gör nå'nting så'nt, klart man ska ... att man inte är med på det.

Men du ville stoppa honom, alltså?
– Eh ... Grejen är att ... Såklart att vi inte ville att han skulle fortsätta. Men det var inte så att vi använde våld, direkt.

Du vill inte stoppa honom med våld?
– Nej. Inte med våld.

Hur ville du stoppa honom då?
– Jaaa, grejen är... Det är så här att... Jag kan säga så här: Jag hörde polisen som berättade här i ett inslag att de var beredda på att folk skulle bli upprörda, och att det skulle bli kaos. Så frågan är: Varför gör inte polisen något åt det – från början? Varför försöker de inte..? Varför säger de inte till han? Varför stoppade polisen inte filmen, när de vet att folk ska bli upprörda?

Du hade velat att polisen skulle ingripa på förhand?
– Självklart!

...och stoppa hela föreläsningen?
– ...inte hela föreläsningen....

... men just den här visningen? Jag måste fråga: När du pratar om porr, är det de här bilderna som vi talat om, med Muhammedmaskerna och homosexuella...
– Jajamensan, det var även en film också, inte bara bilder.

Om nu inte polisen gjorde det, utan du kände att du måste stoppa det för att du ville det. Vilka metoder tycker du hade varit OK att använda för att stoppa föreläsningen..?
– Ja, det är en väldigt svår fråga, för det finns ju inte... Jag vet inte... men.. det finns inget sätt förutom att stoppa det på det sättet som det gick till på...

Du menar, att faktiskt fysiskt attackera honom?
– Ja, inte fysiskt attackera honom, men att man... det fanns ju inget annat sätt... Om inte polisen stoppar honom... Hur ska..? Jag vet inte... Men... Ja, det gick som det gick i alla fall...
– Men en fråga här som jag tänkte ställa till dem som lyssnar på mig. Yttrandefrihet – är det att man provocerar, kränker och förnedrar en människa? Och: Hur skulle det se ut om varje person använder yttrandefriheten på ett sätt där man kränker en människa längre [på] samhället.

[fortsättningen av samtalet är Karin Olssons resonemang om yttrandefrihet]

Hmm, det hade kanske varit en poäng ifall Lars Vilks hade börjat med att förklara att hans föreläsning inte var lämplig för barn, så att närvarande föräldrar hade kunnat gå därifrån med sina telningar. Annars hoppas jag att de blåmarkerade citaten ovan talar för sig själva utan extra kommentarer.

Som jag förklarat flera gånger på bloggen skriver jag av princip nästan aldrig på några petitioner eller namninsamlingar. Men idag gjorde jag ett undantag:
http://www.ipetitions.com/petition/larsvilksuppsalauniversitet

Uppdatering
Här är enstaka länkar till några gamla och nya texter om det hela:

Johan Ingerö 13 maj: "Censur och skräck i Vilksattackerns spår"

Thomas Mattsson/Expressen 12 maj: "Lars Vilks rätt att kränka är okränkbar"

Per Gudmundson på svd.se 12 maj: "Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen"
Citat:

"Men hot behöver inte vara direkta eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt, uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter bli. Jag känner det i magen just nu.
Därför är det märkligt att uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska tidigare attentatsplaner mot Vilks. ”Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister”, skrev PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger dessförinnan.
Filmerna från Uppsala ger bilden av ett femtiotal personer i olika åldrar och kön som jublar över hur våldsverkare lyckas stoppa ett akademiskt föredrag. Det är ingen ”isolerad idé” i min ögon. Det är en idé som tycks dyka upp i städer över hela Europa med skrämmande regelbundenhet och precision."

Sebastian Johans, UNT 11 maj: "Vilks talar om Vilks"

Rikard Ekholm, Uppsala universitet 10 maj: "Därför bjuder jag in Lars Vilks" (länkar till fler artiklar)

Thomas Andersberg, DN 24 mars: "Lars Vilks i Andy Warhols fotspår"



I februarinumret av Paletten kan ni förresten läsa en lång text om New Yorkkonstnärinnan Madeleine Hatz, av konstskribenten Sophie Allgårdh.
Jag skrev en text för TT (publicerad av bl a SvD) om när Hatz – vars konstnärsskap jag följt sedan jag började hänga i New York 1998 – censurerades, i samband med en utställning i Denver 2004, "The Luggage Project". Se hennes verk ovan. Hennes fall drevs då av amerikanska National Coalition Against Censorship.

Vet inte om den organisationen kan göra så mycket, men den borde titta även på Lars Vilks fall. Det är mycket allvarligt när föreläsningar stoppas av våldsamma mobbar! Helt klart har NCAC tidigare agerat i USA för att försvara verk av bland andra Andres Serrano, Robert Mapplethorpe och Sally Mann mot censur.

/Gunilla Kinn

Galningar inte bara i Uppsala; även på nätet

NEW YORK Som flera medier rapporterat hackades Lars Vilks hemsida av en uppenbar knäppis för ett par timmar sedan, se den övre bilden. Men hans webbmaster slog tillbaka tämligen snabbt, se den undre.

Uppdatering I:
Nu på kvällen är den hackad igen, uppenbarligen av samme galning. Sorgligt.

Man måste beundra Lars Vilks tålamod, här uttryckt på hans reservblogg:

"Det stora slagsmålet i Uppsala satte fart på händelserna och jag har jagat runt hela dagen från det ena till det andra.
(– – –)
Jag vill rikta ett varmt tack till alla som har gett mig stöd men också till alla dem som kommit med diverse hatbrev. Hatet är den verkliga drivkraften i konstprojekt, det piggar upp situtationen."

Uppdatering II
Och här är en Facebook-grupp med 155 medlemmar, som av allt att döma startats av två unga töser i Uppsala:


Världen håller uppenbarligen på att bli galen!

Tipstack: T, som i en konversation på Facebook skriver bland annat:

"Visst, mest tonåringar, samma sak på videon från föreläsningen. Sorgligt, och säkert finns mycket att säga om vars och ens bakgrund. Men varför har de fått för sig att detta är ett vettigt sätt att reagera? Noterar också att många invänder mot våldsamheten och språkbruket, fast nu har en massa svenska rasister tagit över kommentarerna så vi får verkligen det sämsta av alla världar på ett mycket litet mycket dumt utrymme."

/Gunilla

Allah ho Gaybar – här är länk till filmen

NEW YORK Hinner inte skriva särskilt mycket nu, men här är videon som Lars Vilks visade – elller försökte visa – i Uppsala igår:
http://www.dumpert.nl/mediabase/33434/98ff6c9b/allah_ho_gaybar.html
Den verkar handla om *manlig vänskap*.

Jag hittar inget sätt att få in filmen direkt här i bloggen, så jag har "citerat" några stillbilder istället (ledsen att pilarna följer med, men det går alltså inte att starta filmen härifrån). Som synes är det inte bara homofobin inom islam som får sin släng av sleven, utan densamma i exempelvis USA och från katolska kyrkan.

Den iranska kvinnan som gjorde Allah ho Gaybar för några år sedan heter Sooreh Hera. Tydligen har videon censurerats på YouTube, men Internet tar ju aldrig slut (inte än, i alla fall, bäst att tillägga).

Tipsa gärna om länkar till texter om Sooreh Hera! Om Lars Vilks drabbas av våld bara för att visa hennes film vågar jag inte tänka på vad som kan tänkas hända henne.
Här är en (som i sin tur innehåller några länkar): http://gayswithoutborders.wordpress.com/2007/12/05/allah-o-gay-bar-sooreh-hera-depicts-muhammed-as-homosexual

Lars Vilks kommenterar det som hände i Uppsala.

/Gunilla

Nominerade klara till Röda korsets journalistpris

Ur Röda Korsets pressmeddelande. Detta pris har på kort tid etablerat sig som ett av de viktigaste för att uppmuntra angelägen journalistik, som också ofta är kostsam att producera – och tung och påfrestande rent mänskligt att samla material till.
Grattis till alla nominerade (varav jag känner åtminstone tre)!

/Gunilla


Nominerade till Röda Korsets journalistpris 2010
2010-04-27 07:00

Av de 42 reportage som har skickats in till Röda Korset har elva bidrag valts ut till juryn som ska utse vinnaren av Röda Korsets journalistpris 2010. Alla bidrag förmedlar och belyser, var och en på sitt sätt, någon konflikt kring människor i utsatta situationer som hamnat utanför den breda nyhetsrapporteringen under 2009.

Årets nominerade bidrag till Röda Korsets journalistpris är:

Vi behöver sjukhus – inte fler soldater, reportage från Afghanistan
Tidningen Vi av Jesper Huor*) och fotograf Linus Meyer*)

De andra – reportageserie EU:s migrationspolitik genom Ukraina
Kyrkans tidning av David Qviström

Krig under ytan, reportage från Abchazien, SR Ekot av Jesper Lindau

Utanförskap, reportage
LO-tidningen av Charlotta Kåks Röshammar

Papperslösa – en osynlig grupp mitt ibland oss, reportageserie
Östgöta Correspondenten av Sofie Lycksell

Migration i Europa, reportageserie om EU:s migrationspolitik
Svenska Dagbladet av Felipe Morales*) och Jon Pelling*)

Barn i isoleringscell, reportage om ungdomsvård i Sverige
P1 Generation Z och SR Ekot av Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Kartellen, reportage om gangsterrappgruppen i Bagarmossen
P1 Studio Ett och SR Dokumentär av Katarina Gunnarsson

Om HIV bland unga, reportage och nyhetsinslag
P1 Generation Z och SR Ekot av Ylva Bogegård, Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Tortyr - programserie i fyra avsnitt
för SVT, UR av Lollo Jarnebrink och Lisbet Schulz Contreras

Asylpolitik i baklås, reportage om EU:s migrationspolitik genom afghaner i Paris
Dagens Nyheter av Ann Persson och Anders Hansson

Juryn tar nu del av de nominerade bidragen och utser tillsammans en pristagare. Röda Korsets journalistpris är ett resestipendium på 25 000 kronor som delas ut i Stockholm den 27 maj. Vinnaren kungörs i samband med prisutdelningen.

Juryn består av: Bengt Westerberg, ordförande Röda Korset, Paul Hansen, Dagens Nyheter, Görrel Espelund, Textverk, Olof Brundin, Schibsted och Agneta Ramberg, Sveriges Radio.


*) Frilansjournalister – kunde gott vara en högre andel. /GK

Om världen och omvärlden i OmVärlden

NEW YORK Jag hoppas att ni har upptäckt att Sida låtit göra om sitt magasin OmVärlden. Jag har skrivit flera artiklar/porträtt/reportage i den, och fler är på väg.

I Resumé kan ni läsa vad ett antal branschproffs tycker om tidningen! Citat (av Frida Åberg, printchef på medievalsbyrån Carat):

"Sidas nya tidning som med tuffa, granskande och intressanta artik­lar inte viker för att visa riktigt starka reportage och med fantastiska bilder. Känns som en genuint bra tidning som har en mycket större bredd än tidigare och som därigenom borde vara av intresse för en mycket bredare läsekrets."

Här kan ni läsa mer om OmVärlden (och teckna en prenumeration – 98:- för fyra nummer). Finns även att köpa i Pressbyrån, vars blogg skrev om tidningen i höstas.

/Gunilla

President Woods och annat intressant i Philly

NEW YORK Torsdagseftermiddagen ägnade jag mig åt att stifta närmare bekantskap med Philadelphia. Jag har varit där flera gånger, men har då mest ägnat mig åt antingen valbevakning i olika delar av denna forna huvudstad, eller åt fältarbete eller vidareutbildning på University of Pennsylvania-campuset, eller hängt lite i Chinatown.

Nu passade jag på att kolla in några av de historiska sevärdheterna som finns i närheten av domstolsbyggnaden vi rapporterade från, såsom The Liberty Bell.

Och så hittade jag ett synnerligen intressant museum om de svartas historia i Philadelphia där jag lärde mig massor – om såväl de stora dragen som om enskilda individers roll i desamma.


Just nu pågick där en liten utställning som är på turné i USA, om den 381 dagar långa bussbojkotten i Montgomery i Alabama som ledde till att Högsta domstolen 1956 förklarade att apartheidsystemet på stadens bussar var oförenligt med landets författning.
Jag hade ingen aning om att bussbojkotten, den som utlöstes av att Rosa Parks arresterats för att hon vägrade flytta till den bakre delen av bussen där svarta var tvungna att sitta, varade så länge! I över ett år var det alltså möjligt att upprätthålla en totalbojkott – trots att de flesta svarta egentligen var beroende av kollektivtransporter för att komma till jobbet (och Montgomerys lokaltrafikbolag var därmed också beroende av deras biljettintäkter). Många promenerade förstås, men det fanns också en hel del (svarta) taxiägare som körde passagererare för bussbiljettpris så att bojkotten skulle hålla.

Bara 52 år sedan valde USA en svart president. Men på bilden högst upp, som är från avdelningen om svarta, politiska ledare på The African-American Museum i Philadelphia, liknar väl Barack Obama mest av allt en viss golfspelare...


Här kan ni se några av souvenirerna på The Independence Visitor Center (på vars kafé jag och två kolleger för övrigt satt och skrev våra Jihad Jane-texter).
I souvenirbutiken kunde man också för inte särskilt många dollar köpa sådana där vackra "pergamentsrullar" med den amerikanska självständighetsförklaringen och andra historiska dokument som jag bloggat om tidigare. Se även "We the People..."-bilden ovan, intill president Obama.

Slutligen vankade jag omkring ett bra tag i Philadelphias charmigt bedagade saluhall, full av roliga stånd inklusive flera som drivs av Amish-familjer!

/Gunilla

Donation till Reportrar utan gränser

STOCKHOLM Nu har jag skickat iväg en donation à 335:- till Reportrar utan gränser, det vill säga vinstsumman i tävlingen Årets notis som ju vanns av Åsa Forsberg på Norrtelje tidning.

Reportrar utan gränser är en organisation som jag är medlem i sedan flera år. Den stödjer journalister (reportrar, fotografer, bloggare/medborgarjournalister etc) som verkar i länder där press-/yttrande- och tryckfrihet inte existerar, eller är inskränkt på olika vis.

Svenska Reportrar utan gränser är en del av ett internationellt nätverk, Reporters Sans Frontières (RSF). Förebilden är givetvis Läkare utan gränser/Médecins Sans Frontières (MSF).

RSF jobbar med/i många länder, men just nu kommer en prioriterad sak att vara ett mediecentrum för haitiska journalister, i samarbete med främst kanadensiska donatorer. Läs mer om det här!
Situationen för haitiska medier har aldrig varit enkel, nu är den hopplösare än någonsin – men det är förstås mycket viktigt att framför allt radiostationer som Radio Kiskeya (som jag besökte i Port-au-Prince för några år sedan) kan börja fungera effektivt. I Haiti gäller annars tyvärr "Radio 22" (d v s ryktesspridning med hjälp av glappande käftar).

335:- – var de nu hamnar, det är upp till Reportrar utan gränser – är inte precis någon stor summa pengar. Den som vill bidra med mer till organisationen kan läsa här.

/Gunilla Kinn

Inte OK att mailare får obekväm publicist sparkad

NEW YORK Jag hinner inte blogga mer än i all hast om detta, men vill ändå fästa allas uppmärksamhet på Resumés artikel om att min kollega Ingrid Carlqvist har fått sparken av sin arbetsgivare. Detta sedan någon förmodligen störd individ fått för sig att mailbomba både tidningsförlaget och dess annonsörer om att hennes bloggtexter om rättssäkerhet inte passat densammes åsikter. Tydligen är det köksföretaget Ballingslöv som tryckt på för att Carlqvist skulle bli uppsagd.

Det här är verkligen inte OK, Fredrik Lindbladh/Villaliv och Ballingslöv! Carlqvists böcker och bloggande om familjerättsfrågor är helt skilda från villatidningsmakandet i tid och publicistiskt rum. Jag hoppas verkligen att Publicistklubben, Journalistförbundet och andra berörda organisationer agerar, och att mediebranschtidningarna fortsätter bevaka detta, för det är en viktig branschfråga. Journalistik blir helt omöjligt att utöva, och åsikts- och yttrandefrihet omöjlig att upprätthålla – om enskilda individer ska ha rätt att utöva hot och utpressning mot människor på det här viset.

Uppdatering:
http://www.second-opinion.se/so/view/911

Ballingslöv AB har inte dragit in några annonser, säger Anders Wassberg. Han är vd för koncernen Ballingslöv International, där Ballingslöv ingår.

– Det stämmer överhuvudtaget inte alls. Vi har inte lagt några värderingar på medarbetare hos de tidningar vi annonserar.

Det stämmer att Ballingslöv fått mejl från en person som skrev otrevliga saker om Ingrid Carlqvist, berättar Anders Wassberg.

– Vi tog då kontakt med Villaliv och informerade om att vi hade fått det här otrevliga mejlet. Med det var vi nöjda. Det här var några månader sedan, och vi har fortsatt annonsera under hösten.

/Gunilla

P S För att vara tydlig: jag känner inte Ingrid Carlqvist och har aldrig träffat henne; enbart utväxlat enstaka mail samt läst inlägg på hennes gamla och nya blogg samt en av hennes böcker (som jag ska skriva något om här så snart jag hinner).

Per Lindeberg om senaste nytt i da Costa-processen

DETROIT Här är viktig läsning för alla som följt debatten om styckmordsrättegången! Citat:

"Problemet med just da Costafallet är den roll för opinionsbildningen, som massmedierna tidigt kom att spela. Det var i regel polisens och åklagarens bild av mordutredningen som förmedlades i medierna.
Senare har detta medfört en ovilja från många redaktioners sida att ge offentlighet åt rättsaffärens fortsatta förlopp. Till skillnad från andra felaktigt dömda har de två läkarna aldrig lyckats få stöd för sin sak från någon tung medieredaktions sida.
Göran Lambertz har också pekat på ett annat problem: rättssäkerhet är inte ett lika intressant journalistiskt tema som nyhetsrapporteringen om brottsoffer och misstänkta gärningsmän. När "Felaktigt dömda" släpptes höll JK-ämbetet presskonferens. Trots att det rörde sig om en utredning av mycket grava missförhållanden och skarp kritik mot domstolar, åklagare, advokater och polisutredningar, fanns bara en handfull journalister på plats. Och utredningens slutsatser fick inte någon större uppföljning i nyhetsinslag och fördjupande reportage."

Själv är jag för närvarande i USA:s ...Trollhättan, det vill säga Detroit. Dessvärre blir det inte mycket tid till annat än att se insidan av Renaissance Center, hotellrummet och mina ögonlock. Jag får väl kolla på den här SVT-dokumentärfilmen när jag kommer hem...

/Gunilla

"...chefredaktörer utan journalistisk kompetens"

"Vad säger det om mediebranschen när unga män med stora och dyra klockor sitter i positioner som kräver långt mer kunnande, bildning och mod än de hunnit införskaffa mellan minglandet och DJ-andet med vännerna på Stureplan? Att publicistiskt kunnande blir sekundärt i en värld där allt fler chefredaktörer utan journalistisk kompetens får befälet över allt fler publikationer.
Det är nästan en bedrift att ha missat folkmordet på kristna i Turkiet, eftersom det är en fråga som berör det turkiska medlemskapet i EU, och dessutom är extra aktuell denna höst när Sverige är ordförandeland."

Dilsa Demirbag-Sten i gårdagens Expressen:
http://www.expressen.se/kultur/1.1751949/med-metro-mot-folkmordet

Dagens dos av MR-aktivism

NEW YORK Jag gjorde just en – för mig – lite ovanlig insats på Facebook:


Här är en länk till pressfrihetslistan Nicholas Kristof skriver om:
http://www.rsf.org/en-classement1003-2009.html

Många intressanta förändringar i placeringarna, som att Frankrike ligger lååångt efter Bosnien-Herzegovina. Inte bra. Så här skriver Reportrar utan gränser:

"Europe long set an example in press freedom but several European nations have fallen significantly in this year’s index. Even if the first 13 places are still held by European countries, others such as France (43rd), Slovakia (44th) and Italy (49th) continue their descent, falling eight, 37 and five places respectively. In so doing, they have given way to young democracies in Africa (Mali, South Africa and Ghana) and the western hemisphere (Uruguay and Trinidad and Tobago).

Journalists are still physically threatened in Italy and Spain (44th), but also in the Balkans, especially Croatia (78th), where the owner and marketing director of the weekly Nacional were killed by a bomb on 23 October 2008.

But the main threat, a more serious one in the long term, comes from new legislation. Many laws adopted since September 2008 have compromised the work of journalists. One adopted by Slovakia (44th) has introduced the dangerous concept of an automatic right of response and has given the culture minister considerable influence over publications."

Toppen och botten i RSF:s pressfrihetsindex:





Ska bli intressant att se ifall Nicholas Kristof är intresserad av att uppmärksamma Dawit Isaak.

Jag har för övrigt länge försökt sälja in en intervju med honom till flera svenska tidningar, men ännu inte fått något napp – han är ju okänd i Sverige, och då är det alltid svårt. Hoppas det går vägen, för han är spännande och har mycket att komma med även i en svensk mediekontext.

/Gunilla

Glöm inte Burma

NEW YORK Hoppas ni sett filmen Burma VJ, den gick tydligen på SVT nyligen. Försök se den snarast annars – trailern ovan förklarar stuket på två minuter. En av de bästa och mest gripande filmer jag sett, allt givetvis underlättat av att konflikten i Burma är tämligen entydigt mellan "onda" och "goda".
Jag inser att jag aldrig följde upp att blogga mer om filmen sedan jag såg den i juni. Men jag vågar nog ändå påstå att jag återkommer om Burma senare i höst på ett eller annat sätt (har en reportageidé som två tidningar tackat nej till, men som är så bra att någon förr eller senare måste vilja ha den).
Filmen slutar ju delvis i moll, de modiga demokrati-aktivisterna krossas av militären. Men Jesper Bengtsson, som själv rapporterat från Burma i bokform, skriver i Journalisten om hur ett nytt nätverk av korrespondenter byggts upp inne i landet:

"...när regimen i Burma stängde landet för utländsk press var hans folk de enda som förmedlade bilder från upprorets blodiga slutskede.

Många av dem fick betala ett högt pris. Juntan gjorde allt för att spåra upp de som ”läckt” information till omvärlden. Joshua berättar att en av hans journalister dömdes till 65 års fängelse för ”förräderi”. En annan fick 21 år för att han utan särskilt tillstånd varit ägare av ett USB-minne.

Sedan dess har Joshua arbetat för att bygga upp ett nytt nätverk och idag har han mellan 90 och 100 korrespondenter aktiva inne i Burma. Han organiserar utbildningar i journalistik på den thailändska sidan av gränsen och smugglar ut sina nya ”korrar” för att lära dem hantverkets grunder."

/Gunilla

Dole lika bra på spinning som Piratförlaget

NEW YORK De närmaste dagarna kommer ni att höra talas en hel del om filmen Bananas!* av Fredrik Gertten, eftersom den har Sverige-premiär i nästa vecka och visas i riksdagen idag.

Jag kanske skriver mer om den en vacker dag. Men tillsvidare tänkte jag bara säga till alla som följde Gömda-skandalen i vintras att ni gott kan följa Bananas!*-debatten med ett särskilt filter, nämlihen detta:

Dole = Piratförlaget/Liza Marklund
Fredrik Gertten = Monica Antonsson
de nicaraguanska bananarbetarna = alla som drabbats av Liza Marklunds och "Mias" framfart, t ex Elisabeth Hermon och Osama Awad
medierna = medierna (fast kanske olka medier)

Om hur medierna köpt Doles spinning, läs Andreas Ekströms Journalisten-krönika från augusti.

Min text om Bananas!* hamnar väl så småningom hos Veckans Eko.

Skulle inte förvåna mig om Liza Markluns nästa Expressen-krönika handlar om hur hemskt det är att Dole gjort män barnlösa, utan en tanke på sina egna insatser på området.

/Gunilla

Reportage från New York inför Pride-veckan

DJUPVIK En av de allra sista saker jag gjorde i New York innan jag for därifrån i juni var att spana på Pride-paraden genom Greenwich Village, och ett par veckor dessförinnan besökte jag Stonewall Inn och intervjuade allehanda människor om läget för HBTQ-rörelsen i USA. De texter som blev resultatet av detta skickades ut av TT förra veckan, inför Pride-veckan i Stockholm – se nedan!

/Gunilla


Stonewall Inn – Priderörelsens mecka

New York (TT)

I ett gammalt garage i New York föddes den moderna gayrörelsen. När deltagarna i Stockholm Pride snart genomför sin parad är det till minne av händelserna på Stonewall Inn, sommaren 1969.
- För oss homosexuella är Stonewall Inn lika viktigt som Rosa Parks bussäte i Alabama blev för de svartas medborgarrättsrörelse på 50-talet, säger Stacy Lentz bestämt.
- Därför var vi några som bestämde oss för att köpa och rusta upp den nedgångna puben häromåret. Alla ska känna sig välkomna här, oavsett sexuell läggning - och vi hoppas att folk inte bara dricker öl, utan lär sig något om vår historia.
Fasaden på det gamla garaget på Christopher Street, mitt i Greenwich Village, pryds av regnbågsflaggor, den globala symbolen för gayrörelsen. Och själva puben symboliserar dess kamp i USA.
Tidningsklipp från 60-talets slut hänger på väggarna. Abba- och Village People-musik ljuder i högtalarna. Folk samlas kring bardisken, spelar biljard eller köar till övervåningen där tre Barbra Streisand-liknande komiker uppträder.
Det är en vanlig Manhattan-bar – men med en speciell historia.

Kravaller
Den 28 juni 1969 slog New York-polisen till mot Stonewall Inn, då en maffiastyrd svartklubb utan utskänkningstillstånd - befolkad av homo-, bi- och transsexuella och andra udda existenser.
Först greps barpersonalen. Men på några dagar trappades allt upp till en våldsam konflikt, mellan poliserna och en uppretad mobb av marginaliserade människor som länge känt sig trakasserade. För första gången slog de tillbaka mot polisen - och det ledde till att en medveten gayrörelse som krävde rättigheter växte fram.
Året efter Stonewall Inn-kravallerna ordnades minnesmarscher. De blev ursprunget till de Pride-tåg, som nu hålls i stora delar av världen.
– Gay Pride är årets höjdpunkt, säger Sue Sena förväntansfullt. Hon har startat gruppen Swish (Straight Women in Support of Homos) som deltar med ett ekipage.
– Om 20 år skrattar vi nog åt att inte alla hade lika rättigheter 2009. Minoriteternas kamp angår oss heterosexuella också. Det gäller ju faktiskt våra familjemedlemmar, vänner och kolleger.

"Obama hycklar"
HBTQ-personer är mer accepterade i USA än någonsin. Enligt en färsk undersökning stödjer en tredjedel av amerikanerna allas rätt att gifta sig. En tredjedel menar att partnerskap kan räcka, medan en tredjedel anser att sexuella minoriteters relationer inte bör få lagligt erkännande. Unga är mer toleranta än äldre.
Men utanför städer som New York, Chicago och Los Angeles kan livet som gay eller queer vara svårt. Många av HBTQ-organisationerna är besvikna över att Barack Obama, hans ministrar och medarbetare inte stöttat dem mer aktivt.
De anser att Obama hycklar och velar. Visserligen talar han sig varm för gayrättigheter, men att han ännu inte avskaffat Bill Clintons 90-talskompromisser i lagstiftningen förargar. Inflytelserika donatorer till demokraterna anser inte att Vita husets utsträckta händer räcker, och talar om bojkott. Andra är mer tålmodiga:
– Obama måste kryssa fram i Washington och tvingas fokusera på ekonomin, säger Mark, en av Stonewall Inns besökare.
I 15 år var han homosexuell i smyg hemma i Ohio, och har börjat leva som sig själv först i den bubbla han anser att New York är.
– Jag är otålig, men tror att vi får höra mer från Obama snart.

Präster vägrar viga
I Kalifornien är HBTQ-personer ännu i chock sedan äktenskap för dem blev olagliga efter Proposition 8-omröstningen i fjol. Under det halvår det var möjligt hann 18 000 par gifta sig.
– Jag och min sambo gifte oss i San Francisco i oktober, efter att ha levt ihop i 18 år, berättar webbformgivaren Galen Workman.
– Det var häftigt att få gifta sig, i sin egen kyrka. Men det är sorgligt att det inte skulle ha varit möjligt idag! Och även om vårt äktenskap förblir giltigt erkänns det inte i många delstater.
Flera pastorer, bland annat i Workmans församling, vägrar nu viga några par alls, i protest. Frågan lär hamna på de kaliforniska valsedlarna igen 2010.
– Visst är jag besviken på Obama, säger Galen Workman.
– Men om jag tvingades välja mellan rätten till äktenskap och sjukvårdsförsäkring för alla skulle jag välja fri sjukvård. Det är enligt min mening den viktigaste frågan i USA just nu – inte minst för oss homosexuella.
Gunilla Kinn/TT


Fakta: HBTQ-rörelsen

Förkortningen HBTQ står för homo-, bi- och transsexuella samt queerpersoner, och innefattar människor som inte definierar sig som heterosexuella.
Queerbegreppet (Q) omfattar bland andra asexuella, polysexuella och personer som inte vill eller kan definiera någon särskild sexuell läggning.
I USA talar man om LGBTQ eller GLBTQ, där L står för "lesbian" och G för "gay". (TT)


Fakta: Rätten att gifta sig viktigast för HBTQ-amerikaner

Detta är de viktigaste frågorna som HBTQ-rörelsen i USA driver:
Rätten att ingå äktenskap – särskilt omstritt i Kalifornien och New York just nu.
Avskaffande av Defense of Marriage Act från 1996, en federal lag som definierar äktenskap som mellan man och kvinna.
Stopp för "Don't Ask, Don't Tell" – Bill Clintons kompromisslag från 1993, som gör att personer som tillhör en sexuell minoritet visserligen har rätt att jobba inom militären (vilket de inte hade tidigare) så länge de inte är öppna med det. På 15 år har drygt 12 000 personer tvingats lämna sin tjänst, för att de avslöjats som sexuellt avvikande.

Färska framsteg:
Rätten till äktenskap finns nu i sex delstater: Massachusetts, Connecticut och Iowa redan nu; Vermont, Maine, New Hampshire på väg att genomföra. (Olika typer av registrerat partnerskap finns i andra delstater.)
Vissa förmåner för anhöriga till statligt anställda, som om de vore gifta. (TT)


Bakgrund: Obama om HBT-frågorna

USA:s president Barack Obama utnämnde tidigare i år juni till "Pridemånad", och talade samtidigt om sin policy i HBT-frågor:
"HBT-rättsrörelsen har uppnått stora framgångar, men mycket arbete återstår. Unga HBT-personer ska känna sig trygga i skolan utan rädsla för att trakasseras, och HBT-familjer och -äldre ska få leva sina liv med värdighet och respekt.
Min regeringsadministration har gått samman med HBT-rörelsen för att främja många olika initiativ. På internationell nivå har jag stöttat FN-försök för avkriminalisera homosexualitet runtom i världen. Härhemma fortsätter jag stödja åtgärder för att HBT-amerikaner ska få hela spektrat av lika rättigheter. De omfattar att skärpa hetslagstiftningen, stödja partnerskap och statliga rättigheter för HBT-par, förbjuda diskriminering på arbetsplatsen, säkra adoptionsrättigheter, och stoppa "Don't Ask, Don't Tell"-policyn på ett sätt som stärker våra försvarsgrenar och den nationella säkerheten.
Vi måste också gå in för att bekämpa hiv/aids-epidemin både genom att minska antalet infektioner och genom att ge vård och stöd till människor som lever med hiv/aids i USA.
Dessa frågor berör inte bara HBT-samhället, utan hela nationen. Så länge som löftet om likhet för alla inte är uppfyllt berörs alla amerikaner. Om vi kan jobba tillsammans för att främja de principer som vår nation grundades på, gynnar det varje medborgare."
Källa: Vita huset. (TT)


Kronologi: Från Mattachine till Proposition 8
[underlag till grafik]

1951, 1955
USA:s första nationella gayorganisationer, Mattachine Society för bögar och Daughter of Bilitis för lesbiska, bildas i liten skala i Kalifornien - men förblir marginaliserade.

28 juli 1961
Illinois avskaffar som enda delstat sodomilagar som gjort homosexuella handlingar straffbara. 20 andra delstater följer efter på 70-talet.

28 juni–3 juli 1969
Upplopp vid Stonewall Inn i New York.

Juni 1970
Första Pride-marscherna, till minne av Stonewall Inn-händelserna, i New York och Los Angeles. Politiska gayorganisationer växer snabbt fram; sexuella minoriteter börjar agera mer medvetet och enigt.

15 december 1973
Amerikanska Psykiatrikerförbundet röstar bort homosexualitet från förteckning över mentala störningar.

November 1977
Harvey Milk blir förste öppet homosexuelle på en politisk förtroendepost (stadsfullmäktige i San Francisco)
Ur talet på valnatten:
"Det här är inte min seger - det är er. Att en homosexuell man kan vinna bevisar att det finns hopp för alla minoriteter som är beredda att kämpa."

27 november 1978
Harvey Milk skjuts ihjäl.

1978
ILGA, International Lesbian and Gay Association, bildas för att kämpa för homosexuellas rättigheter

1980
Demokratiska partiet inkluderar sexuella minoriteter som en grupp som inte får diskrimineras, i sin presidentvalsplattform.

1981
Aidsepidemin upptäcks i Kalifornien. När den tar fart under 80-talet slår den ut en generation homosexuella, främst män.

30 november 1993
Bill Clinton bryter vallöfte om att tillåta öppet homosexuella ta värvning, med kompromiss som kallats “Don’t Ask, Don’t Tell”.

Juni 1999
Inrikesdepartmentet gör området kring Stonewall Inn till “National Historic Landmark”, en historisk plats av riksintresse.

22 september 1999
Kalifornien inför partnerskapslag.

1 juli 2000
Vermont inför “civil unions”, liknande partnerskapslagen.

26 juni 2003
“Homosexuella handlingar” tillåts (sodomi avskaffas) i hela USA efter dom i Högsta domstolen (Lawrence vs Texas).

17 maj 2004
Massachusetts låter som första delstat i USA personer av samma kön gifta sig.

4 november 2008
Omröstning om Proposition 8 i Kalifornien; majoritet för att samkönade äktenskap inte längre ska godkännas. 18 000 par hann gifta sig det halvår det var tillåtet.

3 april 2009
Iowa blir tredje delstat (efter Massachusetts och Connecticut) att låta människor av samma kön att gifta sig. Högsta domstolen är enig och hänvisar i sin dom till rättigheter för etniska och religiösa minoriteter.

1 juni 2009
President Obama utser juni till HBTQ-månad i USA.

Burma-inlägg och HBTQ-text på g

NEW YORK Kommer ett Burmainlägg så småningom, tror jag. Detta är ju inte – med tanke på föregående inlägg – en så'n där blogg som bara handlar om vad jag åt till frukost... Men jag måste jobba lite också! Bland annat göra ännu fler intervjuer med homosexuella och andra ur HBTQ-rörelsen.

I Bay Area Reporter kan ni läsa en aktuell artikel om de 36 000 Kalifornien-bor som är gifta och varav många häromveckan kunde fira sin första bröllopsårsdag – men som inte skulle ha fått gifta sig idag, efter folkomröstningen kring Proposition 8 i höstas som satte stopp för så kallade gay marriages.

Pastor Greg Stewart som jag träffade i San Francisco i november – och skrev om för Amnesty Press, se ovan och klicka på bilden så kan ni läsa texten – är intervjuad i den.

Han och andra präster vägrar nu att viga folk överhuvudtaget.

/Gunilla

Burma kräver fortfarande vår uppmärksamhet

NEW YORK Iran-aktivism i all ära – men låt mig ändå påminna om Burma. Jag ska skriva mer om det här när jag hinner.

/Gunilla