Blogg från djupaste Södern

NEW YORK Här har ni en välskriven blogg att följa, om Norrtälje-tjejen Linnéas liv i Birmingham, Alabama. Massor av roliga iakttagelser och skildringar – rekommenderas!

/Gunilla

Edward om hösten

NEW YORK Vart tog hösten vägen? undrar jag. Sällan har min känsla av att inte få något vettigt gjort varit starkare än den gångna terminen – ovanligt få artiklar har det blivit, och inget igångsättande av diverse stora projekt som borde vara högprioriterade. Menmen ... två resor till Haiti (och en till Stockholm) har jag i alla fall klarat av. Läs mer om hösten och allt ovettigt som i alla fall blivit av här:
http://www.edwardblom.se/en-host-i-new-york-flyr-snabbt
Därmed har jag också rekommenderat er att kolla in Edwards nya sajt och blogg!

/Gunilla

Aftonbladets valblogg

NEW YORK Per Bjurmans valblogg för Aftonbladet är skojig! Här kan ni exempelvis läsa om Hyrorna är åt helvete för höga-partiet: http://blogg.aftonbladet.se/usavalsbloggen.

/Gunilla

Apropå så‘na där gratisbloggare

STOCKHOLM Ingen ny insikt, men den förtjänar nog att hamras in igen:

”Om vi journalister ska överleva i vårt yrke måste vi lära oss att tänka på läsarna i första hand, inte oss själva. Att det i dag finns bloggare som kan ämnen bättre än professionella journalister – och bevakar dem snabbare – är enbart ett problem för just journalister, inte för läsarna.”

Jan Gradvall (tillägg till en krönika som annars handlar om new journalism)

/Gunilla

Misstolka inte Olle Lidbom!

Jag har, bland annat på en mailinglista jag är med på, märkt att många journalister ofta misstolkar Olle Lidbom, och tror att han i alla lägen föredrar bloggare framför journalister. Om jag inte minns fel fick han som deltagare i en Publicistklubbs-panel en fråga från moderatorn som insinuerade exakt detta.

Journalistens chefredaktör Helena Giertta skrev häromveckan även att han är naiv, som jämför den framtida medievärlden med körvärlden.

Men Lidboms Newsmill-text som publicerades nyligen, och som föranledde Gierttas kommentar, är knappast tänkt som en "hyllning" vare sig till bloggare eller till att The Guardian ersätter massvis av journalister med bloggare.
Inlägget är snarare ett konstaterande av de ekonomiska och publicistiska mekanismer som ligger bakom The Guardians förändringar. Samtidigt som han ser att utvecklingen inte enbart har negativa följder (vilket såklart är en ryggmärgsreaktion från oss journalister).

Newsmill är känt för att dra till ganska hårt i rubrikerna. Att det var "rätt" av Guardian att sparka journalisterna som det står har faktiskt inte täckning i Olle Lidboms text.

Jag gissar att han skulle säga att det absolut behövs journalister, även om det finns bloggare. Precis som både Helena Giertta och Lasse Truedson menar (se kommentarfältet). Vad han säger är dock -- om jag får tolka honom fritt -- bl a:

• Det finns inte resurser på redaktionerna/betalningsvilja bland mediekonsumenterna till lika många professionella journalister som tidigare. Skickliga journalister behövs fortfarande, men relativt få (färre) kommer att kunna försörja sig på journalistik.
• Gränsen mellan professionella journalister och amatörskribenter suddas ut, och vi får hybrider (som kören Orphei drängar, kanske)
• Publiken tar hellre del av texter från en medioker bloggare gratis än betalar för en medioker journalist -- och eftersom det finns gott om (mediokra) bloggare och andra nätskribenter försvinner efterfrågan på mediokra journalister.
• Bra bloggare slår på många nischområden ut journalister. Det betyder inte i sig att kvalitetsjournalistik inte behövs.
• Medierna har undergrävt sin position och sitt förtroende hos allmänheten på en rad områden.
• Textproduktion med journalistiska inslag är en folkrörelse, med samma skiftande ambitions- och kvalitetsnivå som i körvärlden, men det finns inget givet samband mellan journalistisk kvalitet och heltidsanställda journalister.
• Journalisterna själva har ofta större anledning att beklaga sig över förändringarna i produktionsvillkoren än vad publiken har.

De flesta av punkterna ovan, utom kanske den sista, är väl tämligen okontroversiella?!

Nå, bäst är förstås om ni själva läser Olle Lidboms text och funderar över körparallellen.

Se även dessa texter av Sofia Mirjamsdotter på Same same but different:

A Few Words Inspired by Steve Boyd

"Journalism is a greater issue than individual jobs. Journalism is about democracy and freedom of speach, not about newspapers. Journalism as we know it may not exist in the future. But I am pretty sure it will be replaced with something, and hopefully something better. And whatever happens, I refuse to fight against it, I will be where it happens when it happens, because I want to be part of the future."

och Veckan som gick – Vecka 42

"...jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken."

Men ... som liten motvikt till dessa spaningar om en nedåtgående spiral för journalistkåren kan man läsa Björn Hedensjös text: "Sträck på er journalister; redaktörskap är en killer app"

/Gunilla

Juridik utan journalistik

Claes Martinson:

"Journalisters behov av att förenkla och spetsa till ges inte bara företräde framför vikten av att beskrivningarna uppfattas som korrekta. Det verkar också vara så att intresset av att rätta till vad som blir galet är väldigt litet."

Juridikbloggen har dragit igång, läs initiativtagaren Mårten Schultz' resonemang om varför här och framför allt brandtalet här.

/Gunilla

Missa inte matnördarna!

NEW YORK Ni läser väl Taffel, matnördarnas tummelplats på nätet? Tyvärr missar jag för ofta att läsa själva Taffel, med Uteätaren, Matgästen och allt vad vinjetterna heter – men Lisa Förare Winbladhs Matälskaren och Margit Richerts Gittos Mat följer jag slaviskt.

Det här inlägget slår rätt mycket (men knappast allt) i matnördsväg!

/Gunilla

Musik för skribenter

NEW YORK Till den bloggläsare -- jag minns inte vem -- som rekommenderade mig Tori Amos: ett varmt tack!
Jag har ännu bara köpt Scarlet's Walk, men det är inte så bara. Inte minst är den toppen att sitta och skriva till! Precis vad jag behövde med andra ord. Begåvad bakgrundsmusik, liksom. (Funderar till och med på om jag kanske kan fungera på stimulans, så att om jag startar låtar jag tänkt på som "skribentmusik" också omedvetet ställer in mig på att jobba fokuserat...)

Gunilla

Nu var det 2009

NEW YORK Denna kaskad av ikoner för olika typer av *sociala medier* hittade jag idag på ABC News. Otroligt, så många det finns!

För alla historielösa typer som inte fattar rubriken: Den syftar förstås på Eyvind Johnsons "Nu var det 1914", om timmerflottaren Olof. Det går inte att fatta att det inte ens gått ett sekel mellan dessa båda punkter i historien. (Jag hittar ingen enskild bra länk, så den som vill lära sig mer om detta får googla.) Jag minns att filmen – "Här har du ditt liv" från 1966 – visades på SVT i samband med Olof Palmes död.

/Gunilla

I paradigmskiftet

"Jag tycker diskussionen ofta är så fantastisk och brilliant att jag knappt vågar delta i den. Diskussionen får mig också att reflektera kring hur många i det digitala etablissemanget som faktiskt gör något av allt de bloggar och twittrar om. Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd."

Rolf van den Brink gästbloggar för första och sista gången på Same Same But Different

Bitter mediemedicin; Helin lär sig en läxa

NEW YORK "Nu känner jag tydligt smaken i munnen av min egna medicin," skriver Jan Helin i sina kommentarer till den intervju P1:s Medierna gjorde med honom häromdagen och som sändes idag, om Aftonbladets förortsreportage från Gottsunda, Hammarkullen och Hjällbo.

Och det är inte utan att man tycker synd om den stressade Helin, när Petter Ljunggren får honom att trassla in sig i ett resonemang om huruvida uppgiften om när en bil satts i brand var avgörande för reportagets trovärdighet eller ej.

Visst är det dramaturgiskt tacksamt när chefredaktörer/ansvariga utgivare, likt andra makthavare, gör bort sig i en mikrofon eller framför en kamera.
Men hur mycket Jan Helin än klantar sig när han vädjar om att intervjun väl kan klippas "schysst" har han faktiskt rätt i det han skriver: det gagnar inte mediekonsumenterna långsiktigt, att han ställer upp på intervjuer utan att ha fått en rimlig chans att förbereda det den ska handla om.

Petter Ljunggren har tydligen, enligt Helins bloggtext, förklarat att han inte kan göra några Pravda-mässiga intervjuer – och det är givetvis riktigt att personer som ska ställas till svar inte ska få diktera villkoren för hur de ska intervjuas (något som Mediernas nästföljande inslag, då om regeringens mest efterfrågade ministrar, handlar om). Eller göra om intervjuerna tills de blir "rätt".

Men här handlar det om att Jan Helin ska svara för sakförhållanden som han själv inte varit direkt inblandad i. Som hur det gått till på fältet i Hjällbo och (fastän det kom inte med i det färdiga inslaget) snacket på debattredaktionen. När han inte haft möjlighet att kolla upp det blir det pannkaka. Intervjuerna är förstås väldigt underhållande att lyssna på, och avslöjande! Men det måste gå att få till en kritisk diskussion med Helin, även om han fått kolla upp sakförhållandena.

Nå, nu verkar det som Jan Helin själv dragit slutsatsen att inte ställa upp på intervjuer med en väntande taxi runt knuten. Och han fick ju en andra chans av Medierna, det vill säga det blev en uppföljningsintervju.
Hoppas att han fortsätter policyn att vara öppen med sina publiceringsbeslut. För det lär fortsätta blåsa kring desamma på Aftonbladet! (Föreställ er debatten som kommer efter valet 2010. Då lär ett antal debattörer – rättvist eller ej – att vilja lägga en del av skulden på Sverige-demokraternas troliga framfart på bland annat Aftonbladet.)

Vad gäller det som Mediernas inslag handlar om i stort, huruvida bilden av att det pågår ett krig i förorterna eller ej är alltför hårdvinklad och på tok för generaliserande och dramatiserande, ska bli intressant att följa, i och med att killarna i Hjällbo/Hammarkullen får gå i svaromål i Aftonbladet – liksom skribenten Claes Petersson själv.
Killarna är knappast okomplicerade som källor. Jag kan bara föreställa mig det jidder som uppstår när en massa tonåringar samlas kring en kvällstidningsreporter.
Samtidigt blir det fel när Helin avfärdar Mediernas reportage-tes helt med att det skulle bygga på blott två av de intervjuade ungdomarna. Han bortser från den i programmet mycket kritiska journalist som tillbringat ansenlig tid i samma förorter: Björn Rönnblad, och som kallar Aftonbladets reportage för "bottennapp".

(Medierna presenterar inte Björn Rönnblad mer än som journalist, men det kan väl vara intressant att veta att han också är aktiv i Socialistiska Partiet och skriver i Internationalen. Bland annat denna mot reportaget synnerligen kritiska text: "Aftonbladets publicistiska härdsmälta".)

Dagens citat måste nog ändå bli det som en av reportagets killar framför i Medierna: "Det är som att du läser Alfons Åberg (---) som en saga!" Inte för att Aftonbladet-reportaget nödvändigt är som en saga, utan för att det är lite rörande att en 19-årig kille från Kurdistan alls har Alfons som referens.

Avslutningsvis: Jan Helin har förhoppningsvis också nu lärt sig att han i framtiden inte bör utgå från att precis allt som står i hans tidning är korrekt, bara för att ingen klagat.

Uppdatering: Se även detta inlägg hos Second Opinion, där Gottsunda-ungdomar avfärdar journalister som "lättlurade idioter". (Via Dick Erixon)

/Gunilla Kinn

Bildbloggtips

NEW YORK Massor av sköna New York-bilder, från den 20 september och framåt! http://elinaelinaelina.blogspot.com

/Gunilla

Down and Out i Skövde

NEW YORK Oj! Det här är en sådan där berättelse där man definitivt måste skaffa fler källor för att förstå vad som egentligen hände på biblioteket i Skövde häromdagen..! (En sådan är GP.)

http://annettekullenberg.blogspot.com/2009/09/utbuad-i-skovde.html

Jag har försökt välja ut ett stycke att citera, men det var fullkomligt omöjligt. Så ni får själva läsa hela bloggposten!

Mer Annette Kullenberg (trodde jag hade denna i bloggen sedan tidigare, men jag hittar den inte) i Cilihilis video, som hon berättar om här (inspelningen) och här (om sig själv som förebild). Truly one of a kind.


Ännu mer Annette Kullenberg i Fokus.

/Gunilla

Medier med silkesvantar

Eric Rosén på Nyheter 24 sågar TV4 och Aftonbladet jäms med fotknölarna, apropå deras alltför inkännande silkesvantesbevakning av dopingdomen mot Magnus Hedman. (Jag kollade snabbt och ytligt på hur Expressen skrivit – och det är nog snäppet mer kritiskt även om jag inte precis läst alla artiklar, och heller inte hittat hur de gjorde i namnpubliceringsfrågan i maj.)
Jag kan inte sakfrågan så himla väl, och har svårt att bedöma om sågningen är motiverad – men det är alltid uppfriskande med rak mediekritik.
Och jag inser att jag borde börja följa Erics blogg Det ljuva livet igen.

/Gunilla

Ny NY-blogg

STOCKHOLM A Vanishing World skrivs av Urban Marauder = Sean Carrillo = en av mina f d inneboende.

/Gunilla

Ravinrapport

NEW YORK Kjell Häglunds Axess-artikel har redan gjort Twittervågen, men ni som inte sett det bör genast kolla in den. Häglund sätter – som vanligt – träffsäkert fingret på mediesamtiden. I det här fallet den märkligt stora klyftan, eller ravinen, mellan dem som bejakar digitala medier och dem som inte begriper dem (men inte drar sig för att skriva om dem ändå). Mina fetmarkeringar...

/Mats Olssons krönika i Expressen var/ en publicistisk störtdykning rakt ner i den ravin mellan nya digitala, sociala medier och gamla, auktoritära printmedier som nyligen också skördat offer som Jan Guillou och Mats Svegfors – högt aktade tidningsveteraner som av okunskap intagit hållningen att skiljelinjen mellan god och undermålig journalistik är densamma som mellan bloggar och dagspress.
(– – –)
Och klyftan vidgas. Digitala medier kläcks ur ständigt nya puppor – och det behövs ofta inte ens pengar för att få innovationerna, demokratiseringen, nätverkandet och nyhetsförmedlingen att lyfta. Digitala journalister som Kaveh Kohshahi lever med sina uppdrag, är på plats ända ut i kanten av sina bevakningsområden och nätverkar sig fram till sanningar, analyser och avslöjanden, medan printmedier förgör sig själva genom att låta sina gamla stjärnor missförstå hörsägen, kokettera med okunskaper, låta bli att lyfta telefonen och i stället göra aggressivt generaliserande utfall utifrån vad man snackat ihop sig om på de egna middagsbjudningarna i Brommavillan.
Många journalister känner sig hotade av ”det nya medielandskapet” och tillåter sig att i något slags självförsvar avhumanisera det, smälta ner allt till en och samma värdelösa blyklump av lägsta gemensamma nämnare – spam, näthat, anonymt skvaller, bloggdrev.
Det är därför Jan Guillou med stagnerad kaxighet kan skriva krönikor om ”riktiga medier” kontra ”korkat nätskval” i en tidning som levererar Sveriges mest spekulativa webbmix av dokusåpasensationalism, våldsbrottsporr, rewritade amerikanska paparazzinotiser, pseudovetenskapligt hälsogeschäft, videosnuttar av blottade kändisbröst, lallande läsarbebisar och galna hockeyslagsmål.

Läs hela texten i Axess, inte minst för att ta del av Kjell Häglunds sorgliga exempel: hur Mats Olsson inte tycks reflektera över att dem han kritiserar verkar i hans egen genre – och om hotet mot Eurosportmedarbetaren Kohshahi (som jag symptomatiskt nog inte hade hört talas om).

/Gunilla

P S En liten randanmärkning: hotet mot Sydöstran-medarbetaren togs nog först upp i radion, t ex i SR P1 Medierna i början av april, även om Andreas Ekström lyfte frågan och fick henne att ställa upp med namn.

På nätet

NEW YORK Ett netrosexmanifest! Fast om man jämför med dessa tre amerikanska definitioner på netrosexual är det väl snarare nätofil (netophile) än neterosexuell som avses på den svenska sajten?

/Gunilla

Hyllning till Nicholas Kristof/New York Times

NEW YORK En av de få journalister som jag skulle vilja byta liv och gärning med är Nicholas Kristof. Han är just det som jag skulle vilja bli när jag blir stor, nämligen globaliseringsreporter.

Hans arbetsgivare New York Times låter honom – än så länge, bäst att tillägga – resa omkring i världen och berätta om vad som händer och om människor han möter på fältet. Det handlar om folkmord, trafficking, svält och sjukdomar, men också om företagande, utbildning och socialt entreprenörskap. Som få lyckas han på ett sakligt, initierat, engagerat, konkret och alltid glasklart språk redogöra för såväl brott mot mänskliga rättigheter som hur globalisering och marknadsekonomiska framsteg gör människors liv bättre.

Vart han än reser – och det är oftast i Afrika och Asien – hittar han alltid individer vars öden speglar något intressant fenomen. Kristofs skrivande från Sudan gjorde mycket för att uppmärksamma USA på vad som pågick i Darfur och Pulitzer-belönades. Givetvis har han även vunnit massor av andra journalistiska priser och hedersomnämnanden.

Idag har han skrivit om hur finanskrisen drabbar människor i tredje världen (vilket Carl Bildt faktiskt sade till mig i höstas att han inte kunde se några tecken på att den skulle göra – eller tja, att den inte gjorde då i alla fall!) och om hur ett av samtidens stora gissel är alla barn som lider av undernäring och exempelvis järn- och zinkbrist. Citat:

It’s impossible to know if Maximiano was starving because of the economic crisis or because of chronic malnutrition here, but the hardships in the developing world have been exacerbated by elevated food prices and declining remittances from workers abroad.

The World Bank has estimated that United Nations goals for overcoming global poverty have been set back seven years by the global crisis. It calculates that increased malnutrition last year may have caused an additional 44 million children to suffer permanent physical or mental impairment.

Men typiskt för Kristof är att han också visar på sätt att åtgärda det (undernäring går att lösa relativt billigt). Ibland sysslar han med ren aktivism, som när han köpte loss några tjejer från en bordell i Kambodja.

En annan sak som är fantastisk med Nicholas Kristof är att han publicerar sig lite varstans. Som få *riktiga journalister* (för att använda Jan Guillous term) använder han sig av sociala medier. Så det är lätt att låta hans texter bli en del av det dagliga informationsflödet.

Nicholas Kristof
New York Times-texter (kolumn varje torsdag och söndag)
New York Times-bloggen On the Ground, on Globalization and Human Rights
Som NYTimes-videoreporter, exempel från Haiti
På Facebook (där han har 52 224 fans!)
På Twitter (19 562 followers!)
På YouTube

Här kan ni läsa allt om Nicholas Kristof. Det har nyligen gjorts en dokumentärfilm om honom: "The Reporter" – YouTubeklippet ovan är dess trailer!

/Gunilla

P S När vi ändå är inne på New York Times' briljanta kolumnister... Läs Frank Rich om läget för homosexuellas rättigheter i USA, och om hur det går framåt snabbt, men kunde gå ännu snabbare om Barack Obama bestämde sig för att agera. Citat:

And yet the changes aren’t coming as fast as many gay Americans would like, and as our Bill of Rights would demand. Especially in Washington. Despite Barack Obama’s pledges as a candidate and president, there is no discernible movement on repealing the military’s “don’t ask, don’t tell” policy or the Defense of Marriage Act. Both seem more cruelly discriminatory by the day.

Yttrandefrihetens pris

NEW YORK Anna Hellsten skriver i Sydsvenskan om vad som händer när skribenter drabbas av alltför många läsarkommentarer av trist karaktär. Citat:

Inom dags- och kvällstidningsvärlden finns idag en stark tro på maximal läsarinteraktion som självklar framgångsmodell för en modern tidning. Ju fler klick desto bättre. Längst kommentarsfält vinner. Själv tycker jag det är dags att vi frågar oss vad allt det här gör med skribenters lust och ork att skriva, och tänka, annat än det mest lättsmälta. Är det av godo när ledarskribenter drar sig för att skriva de texter de egentligen skulle vilja skriva, av rädsla för vad inboxen och kommentarsfältet ska bjuda på? Vad resulterar den där omhuldade fria debatten egentligen i?

En sak är i alla fall säker. I ett medielandskap där bara de mest hårdhudade orkar fortsätta kommer många värdefulla röster att tystna – eller inte ens våga ta ton.

/Gunilla

Efterlyses: tips på amerikanska bloggar

NEW YORK Jo, när jag rensar upp i datorn märker jag hur gamla och trötta mina bokmärken ter sig. Ska lägga upp helt nya mappar, ta bort inaktuella länkar och så vidare.

Nu efterlyser jag tips på bloggar (och sajter) som ni tror att jag skulle gilla, och som ni inte sett mig länka till. Inte minst amerikanska bloggar, som jag är väldigt dålig på att läsa!

Kom gärna med förslag på bloggar som ni tror att jag skulle uppskatta att följa – främst kanske inom följande ämnen:
– New York-liv (som www.gawker.com och www.curbed.com)
– amerikansk politik (som www.fivethirtyeight.com och Andy Sullivan)
– entreprenörskap/sociala medier/webbgrunkor (jag ska försöka höja min geek-faktor – kanske genom att etablera kontakt med Geek Girls i Stockholm även om jag har lite svårt för *kvinnliga nätverk*)
– medier (fast egentligen räcker det ju med att läsa Vassa Eggen...)
– trender inom mat/hälsa/matpolitik

/Gunilla