31 March 2008

Svenska kökkenmöddingar i New York























NEW YORK Ungefär så här har det sett ut i hallen nästan varje gång jag har haft besökande svenskar i lägenheten den senaste tiden! Många påsar blir det.

Till alla varumärkes-fetischister därute: Här finns Calvin Klein, Brooklyn Industries, Timberland, Filene's Basement, Guess, GAP, DSW, Kenneth Cole, Polo Ralph Lauren och Sweet William (?).

/Gunilla

P S När jag var liten brukade min mamma använda den arkeologiska termen kökkenmödding rätt ofta, givetvis för att beskriva hur det kunde se ut i mitt ostädade rum eller i köket när jag varit där. Jag vägrade tro på att det alls kunde finnas ett sådant konstigt ord i svenska språket. Att hon förklarade att det visst gjorde det, och att kom från danskan, gjorde mig bara marginellt mindre skeptisk.

Lika illa var det att min syster försökte lura i mig att det skulle kunna finnas en ort i Norrland som heter Korpilombolo. Men inte gick jag på en sådan uppenbar osanning! Finns det en sådan ort borde den väl ligga i Apulien eller Afrika eller nå't.
Men upplägget är så lömskt att Korpilombolo har en hemsida för att lura än fler att det ligger i Norrland – just nu med information om snöslungelotteri och dragrace. Otroligt lurigt, men jag går ändå inte på det!

Konstig och riktigt vacker helg

NEW YORK Idag är det trist, grått och mulet i New York – men det gör inget, för både lördagen och söndagen var riktigt, riktigt vackra. Även om det var lite kallt och blåsigt var det underbart väder med sol och klarblå himmel. Skönt promenadväder!

På lördagen gick jag och lillebror den troligen längsta promenad jag någonsin gått på Manhattan, kanske lyckas jag rita upp vår rutt för er på något vis. (Synd att Google Maps inte har någon sådan funktion. Tror man måste skriva in alla deladresser, och det orkar jag absolut inte tänka ut.) (Uppdatering 23 april: Nu har jag fixat en karta, se här!)

Han har sett fler delar av New York på sina två senaste besök än de flesta New Yorkbor, misstänker jag. Lördagen innehöll till exempel följande stadsdelar: Harlem, Morningside Heights, Upper West Side, Midtown/Clinton/Hell's Kitchen, Garment District, Central Park, Upper East Side och Spanish Harlem.

Och i Central Park fick vi en märklig påminnelse om hur magisk den här staden är: lillebror i och med de häftiga vyerna med träd och skyskrapor; jag i och med att jag sprang på en besökande väninna från Stockholm där.
Vi hade tidigare bestämt att vi skulle ses på lördagskvällen och höras om det under lördagen, men jag hade gått hemifrån utan min mobiltelefon. Så hon hade ringt mig på den och hem flera gånger, förgäves. Ganska märkligt att vi då istället stötte på varandra, helt slumpmässigt i Central Park (långt från de stadsdelar där hon bor och har engagemang under sitt New Yorkbesök)! Hur sannolikt är det? Men sådant händer ibland på Manhattan.

Lördagskvällen kom min väninna till Harlem, och efter mycket om och men hamnade vi på en restaurang där jag hittade New Yorks troligen bästa matfynd (nåja, ett av dem...)!
De hade "dagens soppa" på förrätts-menyn, och servitören sade att det var "seafood". Eftersom priset blott var $4,95 (alltså cirka 40 kronor inklusive dricks och moms) utgick jag från att det var en liten kopp med någon passerad soppa och kanske en liten räka, typ.
Men jag fick in en ganska stor, djup tallrik med en otroligt god och smakrik soppa fullproppad med blåmusslor och jätteräkor!
Då tänkte jag att kocken var på extra bra humör och/eller behövde göra sig av med musslor, men det visade sig att just denna fisk- och skaldjurssoppa alltid är "dagens soppa"!!! Så nu ska jag gå dit och äta varje dag – eller ibland, i alla fall. Tyvärr ligger restaurangen liiite för långt bort för att riktigt fungera som min privata kvarterskrog.

På söndagen betade jag av inte färre än fem stycken konstmässor, inklusive den största (Armory Show). Utöver de fyra vi var på tidigare i veckan... Lite overload blir det ju, och det var mycket som jag inte blev särskilt imponerad av – men kul ändå!
På Armory Show såg jag bland mycket annat fina fotografier av J H Engström, tagna när han och hans dåvarande fru bodde i Williamsburg 1998, och jag med om än bara en kort tid, och jag och J H strövade omkring och gjorde Williamsburgsreportage för Bibel. J H hade ständigt problem med pengar och "tvingades" göra redaktionella jobb för att försörja sig, men det var solklart att han inte var någon pressfotograf utan konstnär. Nu säljer hans bilder bra, enligt hans gallerist, och kostar $3,000 per styck – även om det livet säkert inte är någon dans på rosor så tror jag att han hittat hem. Den självbiografiska bildsviten, med många foton från Williamsburg men även från Europa och USA:s sydstater, heter Trying to Dance.

Annat på mässan: Jag gillade en skulptur gjord av sådana där bruna kaffemuggar i plast, gjord av svenske Jacob Dahlberg (145 000:–).

Den uppskruvade köphysteri som rått i konstvärlden de senaste åren tycks bestå. Alla höll nog andan inför mässorna och trodde att bubblan skulle spricka, men konstmarknaden brukar ligga ungefär två år efter finansdito...

Bäst av mässorna var the new kid on the block, The Volta Show, som jag dessvärre tvingades springa igenom eftersom jag inte fattade att jag borde gå dit förrän det nästan var för sent.
Skönt att slippa skriva om alltsammans, jag gick mest omkring och låtsades vara konstinvesterare!

Söndagskvällen avslutade min konstvecka med Guggenheim-mingel på Tribeca Grand Hotel och ett nytt videoverk av konstnären Jeremy Kost (ett gammalt finns här).
Champagnen som serverades var kall, torr, lyckligtvis gratis – och spetsad med Red Bull, vilket till min förvåning var väldigt gott!
Antar att det var någon sponsringsinsats bakom. Isåfall har de uppenbarligen lyckats med sin virala marknadsföring, eftersom jag inte kunde låta bli att nämna det här.
Denna intressanta artikel i Slate handlar om Red Bulls PR-strategi, byggd på allehanda myter.

/Gunilla

Guvernör Spitzer fick aldrig hälsa välkommen till parken
















NEW YORK Den här bilden är tagen i stadsdelen Dumbo, med Brooklyn Bridge i bakgrunden. "Oj, har de redan målat över Eliot Spitzers namn, det var snabbt!", tänkte jag. Men det visade sig vara George Patakis namn som stått där. (Pataki förlorade valet mot Spitzer hösten 2006.)

Parken kan för övrigt rekommenderas, bland annat för utsikten mot Manhattan! Byggnaden i bakgrunden är ett märkligt gammalt hamnmagasin som jag gissar har hört till amerikanska flottan. En av få byggnader i Dumbo som inte byggts om till andelsrättshus eller gallerilokal.

/Gunilla

30 March 2008

Svenska ambassaden "the 'in' place to be"

NEW YORK Mail från min kompis Paul i Washington:
hi gunilla,

thought you might find this amusing... Im now on the mailing list for house of sweden! its becoming quite the 'in' place to be with their dj'ed cocktail parties and
cultural events ... :-)))

-paul
Hm, låter nästan som generalkonsulns residens här i New York under Olle Wästbergs tid här!

(Här tänkte jag klistra in en bild på inbjudan som Paul hade fått, en stilig bild på en spegelblank skärgårdsvik i solnedgång, men det fungerade visst inte alls eftersom det var en PDF-fil. Hur gör man om PDF till .jpg? "Spara som" eller nå't funkar inte.)






Uppdatering! Med hjälp av Alex' tips (se kommentarfältet) gjorde jag helt enkelt en skärmdump (shift + äpple + 3) Så gjorde jag om den till en jpg-fil m h a bildhanteringsverktyget Resize'Em. Mer finlir än så behövdes ju inte denna gång.

/Gunilla

29 March 2008

"Godmorgon, världen" går smutstur

NEW YORK Häromveckan skrev jag om The Dirty Tour på FN. Söndag förmiddag i etern eller på webben kan ni höra radioversionen – gjort av min kollega Daniel Alling. Han har fått träffa en verklig FN-veteran, som berättar minnen från byggnaden!

/Gunilla

28 March 2008

Corporate America

NEW YORK Kan inte låta bli att delge er nedanstående, ur pressinformationen på ett rätt stort, amerikanskt godisföretags hemsida (min översättning):
[Företagets namn] vill att mediesammanhanget i vilket dess produkter annonseras reflekterar dess image som en tillverkare av nyttiga kvalitetsprodukter. [Företaget] försöker visserligen inte vara en näringslivets censor för den amerikanska allmänheten, men det önskar uppmuntra program och publikationer att bibehålla en hög smakstandard. Av särskild betydelse är program och medier riktade mot unga.
I synnerhet vill [företaget] undvika program och publikationer som innehåller:
• tydligt och onödigt våld
• explicita sexuella situationer
• överflödigt användande av vulgaritet eller hädelser (världslighet)
• glamoriserande av droger eller alkoholanvändning
• sensationalism som innefattar känsliga eller kontroversiella sociala frågor
Detta är alltså inte företagets reklamavdelnings interna policy för var man ska välja att annonsera, utan allmänna upplysningar till medier som söker pressmeddelanden och information om företaget.

Tyvärr är mitt reportage – som ska handla om en bygd i vilken företaget nyligen lade ner en fabrik – tänkt att hamna i en synnerligen respektabel, svensk tidskrift. Önskar nästan att där fanns lite porr och hädelser, men det gör det inte...

När man ringer telefonnumret till den man som anges som ansvarig för presstjänsten hamnar man förresten inte hos vare sig honom eller hos någon kollega eller hos växeln – utan i ett lååångt meddelande om hur man ska trycka om man söker återförsäljare av produkterna, om man vill ha näringsinformation, lagringsfakta eller om man vill besöka fabriken och fabriksbutiken. Till sist hamnade jag hos en växeltelefonist, som dock inte kunde koppla till någon pressavdelning utan var tvungen att skriva ner hela ärendet (en långrandig förklaring av min reportageidé) inklusive alla mina telefonnummer och alla möjliga adresser (allt bokstaverat två gånger). Det hela tog en evinnerlig tid och var vansinnigt ineffektivt. Inte konstigt att de måste stänga ner fabriker.

Jag insåg att det nog mest bara är jag som är lite ovan vid Corporate America... Fast det är inte alltid det är så här, ofta går det faktiskt ganska effektivt och bra till!

/Gunilla

70-talisterna tar över

NEW YORK Att Karin Magnusson blir ny kulturchef på Aftonbladet är ju väldigt roligt och klockrent! Och hon som sagt att hon "peakade 1995"...

/Gunilla

26 March 2008

Färre murvlar följer Obama och Clinton hack i häl

NEW YORK Den utdragna primärvalskampanjen och de höga kostnaderna för att följa med i respektive charterplan (2 000 dollar per dag) har gjort att det nu är relativt få reportrar från dagstidningarna som skuggar kandidaterna från dag till dag, från delstat till delstat: New York Times, Los Angeles Times, Wall Street Journal, Washington Post och Chicago Tribune. För övriga blir det för dyrt. New York Times har en intressant artikel om hur mediebevakningen fungerar här.
AFP, Reuters, Bloombergs, CNN och olika magasin ser till att planen inte går tomma och att kandidaterna inte går obevakade – allt givetvis kompletterat av reportrar som reser direkt till kampanjstoppen, och av skribenter som bevakar allt på andra sätt. (Knappt något sägs om pressfotografer i artikeln.)
Newsweek lägger, enligt NYTimes-artikeln, ner 30 000 dollar i månaden på resekostnader för bara en reporter! Jag har jobbat på Newsweek International, och kan säga att den tidningen inte verkar vältra sig i enorma resurser – men att följa kandidaterna närainpå är något de uppenbarligen prioriterar. Ändå kan det gå flera dagar innan reportrarna inom "kampanjbubblorna" får se den kandidat de följer i egen hög person.

/Gunilla

Café Gitane med lillebror















NEW YORK Dagens kontor är Café Gitane, stamlokus på Mott Street i Nolita. Dagens trista jobb är att vänta på jobbigt samtal från David Rockefellers assistent som kommer att vilja peta och styra och ställa i min text om ett ställe hans boss bekostat. Inte så kul. Men det är skönt i vårsolen! Senare ikväll: vernissage på Scope.

Uppdatering: samtalet var inte alls jobbigt utan blev väldigt trevligt!

/Gunilla

Medieballonger och ballongslamsor

NEW YORK Nå'n gång för länge sedan visade jag i bloggen upp (eller länkade till? hittar ingetdera nu) kartor som visade visuellt hur världens resurser fördelas på olika områden. Vad gäller sjukvård/medicin var exempelvis USA och Västeuropa som uppsvällda ballonger, medan Afrika var som en skrumpen ballongslamsa utan luft. Liknande vad gäller skolor, rent vatten eller vad det nu var för utvecklingsfrågor det gällde. Läs om sådana kartogram här, eller gå direkt till Worldmappers sajt här.

Nu har några ambitiösa personer kring The Online Journalism Blog gjort liknande kartogram, som visar hur världen ser ut enligt olika medier: The World According to News Papers.

guardian

Det ger massor av fascinerande insikter, som att de brittiska tidningarna (The Daily Mail, The Sun och The Guardian) har tämligen likartade världsbilder, åtminstone kvantitativt. Och jag tycker faktiskt att det verkar som att USA skulle vara underrepresenterat i alla de redovisade tidningarna, kan det stämma?

Nedan kan ni se hur The Economists värld ser ut jämfört med bloggvärldens (även om det, som påpekas i kommentarerna, är missvisande att jämföra en enda tidning med samtliga bloggar).
the economist


blogosphere

The Australians karta visar i alla fall såklart Australien som en stor ballong et cetera – inget fel i det, det är klart att de ska skriva mest om det lokala. Men det är ändå intressant. Fast jag tycker faktiskt att utvecklingskartorna var ännu mer intressanta.

australian

"The World According to Newspapers"-projektet är tänkt att växa med fler exempel.

Via: Vassa Eggen

/Gunilla

Tre år

NEW YORK I dagarna fyller bloggen tre år (exakt dag något oklart, eftersom de allra första inläggen tycks ha raderats – men det första inlägget som finns kvar är från New Mexico, av alla ställen, den 26 mars).
Jag firar bemärkelsedagen med att inte blogga så mycket, som ni märker. Men snart kommer ett eller annat inlägg!

/Gunilla

24 March 2008

Dirty Tour på FN

NEW YORK Idag har ett litet reportage jag gjort om den förestående renoveringen av FN:s lokaler i New York skickats ut av TT.

Denna typ av så kallade "helgtexter" brukar vanligen mest publiceras i enstaka landsortstidningar som Värmlands Folkblad och Skånska Dagbladet, men idag publicerades den av Dagens Nyheter på nätet. (Antal tidningar som tackade nej till detta FN-reportage på idéstadiet: 4. DN var dock aldrig tillfrågat.)

Ni kan även läsa reportaget i mitt textarkiv. Där finns också fem foton från The Dirty Tour, en rundtur bakom kulisserna i FN-skrapan – bland annat denna:



















/Gunilla

(Tipstack om Dirty Tour: CMN.)

23 March 2008

...skrattar bäst som....

NEW YORK För 150 år sedan byggde ungdomar vår järnväg, våra hus, vårt samhälle – i dag skriver somliga av dem självgoda debattartiklar.

Vi mötte Lass......La Clinton

NEW YORK Sorry för bloggtystnaden, jag har varit upptagen med att turista – i sällskap med min bror, som är här på besök i tio dagar.

Hittills har vi bland annat klarat av: en promenad från 127:e gatan till Greenwich Village – via Harlem, Central Park, 5th Avenue, Prime Burger, Bryant Park, Chelsea Market, Spotted Pig och lite annat smått och gott (fredag) samt Ellis Island + Café Gitane (lördag). Fredagens sträcka är låååång, och jag sitter ju mest hemma vid datorn i vanliga fall, så mina stackars fötter är tämligen överansträngda.

(Uppdatering 23/4: Se karta här.)

Kändisspotting på långfredagen: Marcus Samuelsson (Harlem) och Inga-Britt Ahlenius (Central Park). Två av New Yorks svenska stjärnor, inget dåligt facit! Man känner ju pressen på sig att kunna leverera *kändisar* när man har besök från Sverige – och är det någon som garanterat missar amerikanska filmstjärnor och dyklika i mängden här, om de så ställer sig framför nosen, så är det jag. Bra att det finns några jag känner igen.

Idag, på självaste påskdagen var det strålande promenad- och utflyktsväder, så jag lyckades avstyra diverse planer på varuhusshopping. Istället for vi till Stone Barns och Blue Hill, som jag kanske berättar mer om någon annan gång.
Och vilka dök upp där, faktiskt alldeles just framför nosen på oss – om inte självaste Bill, Hillary och Chelsea Clinton (med sin fästman Marc Mezvinsky)?! Det var inte helt chockartat att få se the Clintons just där – var skulle de annars tillbringa påsksöndagen än på en av de bästa restaurangerna i Westchester, det vill säga deras hem-county? – men ändå lite kul att det blev så när lillebror var med. Det var nog också en av ytterst få gånger under denna kampanjperiod som det alls varit möjligt att se Hillary Clinton i ett "privat" sammanhang. Så privat som en människa nu kan vara som har minst två Secret Service-vakter i släptåg, blir igenkänd av alla och tvingas smajla till höger och vänster.
Hillary var iförd en karamellrosa dräkt och Chelsea hade på sig en svart kavaj samt en svart ballongkjol. Bill och Hillary höll varandra i handen, och alla såg allmänt "First Family"-artade ut. Imponerande, tycker jag, att Hillary inte bara sitter hemma i gungstolen eller lägger sig i badkaret på en av mycket få lediga dagar! Imorgon dyker hon upp i, gissa var, Pennsylvania (och Bill drar till Indiana).

(Kan inte avhålla mig från lite besserwisseri: Times Mark Halperin lyckas på grund av en dålig källa? få in flera fel i denna korta bloggpost: den missar vem som var Chelseas sällskap, missade säkerhetsvakterna, påstår att de kom in genom en sidoentré vilket inte alls stämmer – och påstår att de åt brunch, vilket är lite konstigt eftersom Blue Hill idag endast serverade en trerätters påskmeny, utan brunchvibbar, för 78 dollar.)

Vi åt ingen påskmeny, utan svullade istället loss på Blue Hill Café, och knallade sedan runt en bra bit i Rockefeller State Park Reserve, innan vi tog taxi + tåg tillbaka till sta'n. Där vi bland annat gled omkring i Grand Central Station och spanade på utsikten från 20:e våningen och 230 Fifth.

Det tar på krafterna att turista, även om en del av aktiviteterna denna helg varit jobb för mig – så nu är det over and out.

/Gunilla

20 March 2008

Pensionärer protesterar i Peking

NEW YORK Det tog över 20 timmar att få över denna lilla film (drygt 4 minuter lång) från Kina till USA, och flera timmar bara att ladda upp den på YouTube. Men vad gör man inte för att visa vad som händer i världen!

Bilderna visar en grupp pensionärer från Hebei-provinsen som känner sig lurade av myndigheterna, som på 90-talet sålde gravplatser till dem med löfte om att det var en schysst investering. Nu är gravplatserna omöjliga att sälja – och pensionärerna kräver pengarna tillbaka.

Kanske ter sig det filmen visar inte lika medialt uppseendeväckande som det som nu händer i Tibet. Men på något sätt är det del av samma story. Och detta är ytterligare ett exempel på hur det kinesiska civilsamhället tar sig ton. För mig personligen dessutom en liten utflykt till Pekings gator – en av mina "home away from home"-städer.

Anledningen till att jag laddat upp filmen på You Tube, och inte min vän och Shanghai-kollega Ola Wong som nyligen filmade protesterna i Peking, är att den kinesiska regimen nu blockerar You Tube och många andra sajter för användarna i Kina. Så han kan inte.

BBC har en intressant artikel om hur nyheter om och från Tibet ändå sipprar ut, trots myndigheternas censur. Läs mer om detta på BBC:s hemsida, här!

Vilken västerländsk journalist blir först med att rapportera från Lhasa framöver? Jag tippar såklart på Nils Horner.

Uppdatering I: Oj, trots att filmen bara varit klar för att kolla på en kort stund, och trots att You Tube är proppfullt av hemska och dramatiska bilder från Tibet, har redan 46 personer tittat på denna film! You Tube är i sanning ett märkligt fenomen.

Uppdatering II: Nu 100 visningar (sedan filmen legat ute i kanske sex, sju timmar)!

/Gunilla

P S Ola Wongs senaste bok – som ni absolut ska läsa – heter "När tusen eldar slickar himlen".
Den västerlänning som skymtar här och var bland Peking-demonstranterna är fotografen Jackson Lowen, som jag reste med i Chhattisgarh/Indien häromåret.

Vad Obamas mormor och MLK har gemensamt

NEW YORK New York Magazine gav Barack Obama lite hjälp till fortsatt spinning här. Här kommer lite mer, från hjärtat av Harlem.

Det har varit en hel del hallå kring att Obama hängde ut sin gamla mormor från Kansas genom att berätta att hon gjort mer eller mindre rasistiska uttalanden. Se exempelvis vad Wall Street Journals skribent tyckte. Så här sade han i sitt tal i Philadelphia:

"I can no more disown [Reverend Jeremiah Wright] than I can disown the black community. I can no more disown him than I can my white grandmother – a woman who helped raise me, a woman who sacrificed again and again for me, a woman who loves me as much as she loves anything in this world, but a woman who once confessed her fear of black men who passed by her on the street, and who on more than one occasion has uttered racial or ethnic stereotypes that made me cringe.

These people are a part of me. And they are a part of America, this country that I love."

Barack Obama kan lägga till att hans mormor inte varit ensam om att "bekänna" sin rädsla för svarta män som dykt upp på gatan. Även Martin Luther King har talat/skrivit om hur han ofta kom på sig själv med att känna samma rädsla (läste jag i en bok för många år sedan, men nu hittar jag såklart dessvärre ingen källa – hjälp gärna till!). OK, Martin Luther King hängde ut sig själv, men i alla fall.

Med det menar jag såklart inte att svarta män såklart nödvändigtvis är något att vara rädd för, utan mer att det här landet gör rätt i att diskutera sin rasrelaterade rädslor, och att de förekommer både här och där. Möjligen har svarta män i ghettot större anledning än vita kvinnor i Kansas att vara orolig för svarta män som passerar dem på gatan.

Nu analyserar de Obamas tal om rasism i USA igen på radion... Det talet var en outsinlig källa till diskussion! Och den stora frågan som alla politiska förståsigpåare ställe sig är förstås hur det gått hem bland "arbetarklassväljare i Pennsylvania"... Om några veckor får vi kanske veta det.

/Gunilla

19 March 2008

Obama-spinning

NEW YORK Magasinet New York har sammanställt en lista med länkar som är mer heltäckande än den jag orkade göra. Barack Obamas tal har fått väldigt stor uppmärksamhet, det kommenteras om och om igen (just nu till exempel på min radiostation WNYC).

/Gunilla

18 March 2008

"Would it be possible to translate"

NEW YORK Jag har ett yrkesmässigt dilemma och efterlyser erfarenheter från eventuella kolleger som läser detta.

Saken är den att det händer mig hur ofta som helst att mina intervjupersoner förväntar sig att jag ska skicka dem mina manuskript till dem på engelska för genomläsning.
Det hjälper inte att jag hur tydligt som helst och flera gånger förklarat att det jag skrivit är för X-tidningen eller för Y-magasinet i Sverige och att jag skriver för en svensk publik, på svenska. De tror ändå att jag på något vis ska kunna fixa så att de kan läsa texten.

Ibland är jag lite elak och skickar kontaktinformation till nå'n översättare eller skojar om att de kan använda Babelfish; ibland gör jag faktiskt en egen, slarvig men tidsödande, skriftlig översättning till engelska och skickar; ibland ringer jag dem och snabböversätter till svengelska på telefon.
Men innerst inne vill jag bara vråla: "Vafan tror ni, har ni missat att det finns andra språk i världen, ni får väl lära er svenska precis som vi andra får lära oss främmande språk!".

Jag fick just ett mail från en person som är pressansvarig på ett ställe jag skrivit om. När vi sågs på det stället häromveckan förklarade hon att hon gärna ville "check the facts", det vill säga läsa igenom mitt manuskript. Jag sade att jag inte har några problem med att skicka min text – men att det kommer att vara på svenska, och att jag möjligen skulle kunna ringa och gå igenom texten på engelska.
Det hindrade henne inte från att nu – sedan jag skickat manuset, som det ju är bra om hon har framför sig om jag måste ringa – skriva (fast på engelska):
"Gunilla, tack för att du skickade texten. Vore det möjligt att översätta artikeln. Jag vet att Centret skulle uppskatta det mycket. Vi kan till och med göra det på telefon om det är lättare."
Eh, ja, det vore möjligt att översätta artikeln – om man betalar för det! Helst då en översättare. Det tar tid att översätta, jag skulle nog få hålla på en heldag för att få mitt reportage till läsbar engelska som jag vill skicka till någon som ska kunna "uppskatta det". Detta gäller ett reportage där min timersättning för nedlagt arbete redan blivit väldigt låg (vilket man i och för sig aldrig berättar för dem man skriver om, ifall det går att undvika). Men framför allt: självklart bör en översättning göras av en professionell översättare, som översätter till sitt modersmål. Jag har noll förståelse för att de har mage att förvänta sig att jag ska skicka en text på engelska – men det händer hela tiden.

Fast det händer enbart med amerikanska intervjupersoner. Så det bekräftar alla mina fördomar om att amerikaner inte fattar att ett andraspråk inte är något man snyter ur näsan, eftersom de själva aldrig försökt lära sig något.
Det händer aldrig att intervjupersoner i Brasilien, Kina, Haiti, Italien, Libanon, Japan, Mexiko eller något annat land jag jobbat i förväntat sig att jag skicka dem en översättning till deras språk eller till engelska (möjligen att de skojar om att de önskar att de skulle vilja kunna läsa texten).

Vad kan det bero på, och vad ska jag göra med alla dessa amerikaner?! Jag har lärt mig att bli extremt tydlig med att jag skriver på svenska för svenska publikationer – men det hjälper visst inte. Jag kommer inte på något sätt att förebygga frågan om ifall jag kan skicka manuskriptet på engelska, och jag kan ju heller inte be mina kontakt- och intervjupersoner att dra åt helvete.

/Gunilla

P S Jag har förvisso varit med om att svenskar tror att jag kan översätta texter åt dem till engelska bara så där också. Jag översätter gärna, men givetvis bara till mitt modersmål: svenska. Jag tycker synd om alla professionella översättare, de måste vara vana vid att folk inte fattar vad deras profession handlar om.

The Hamptons i somras

NEW YORK Här är en liten kolumn jag hittade i min gamla dator – om New Yorks rika samtidkonstsamlare och dito wannabes, och hur de frotterar sig med varandra.

/Gunilla

Obamas tal kanske för bra



NEW YORK Sammanfattningsvis kan man lugnt säga att Barack Obamas tal var briljant, intellektuellt ärligt och sofistikerat.

Vilket inte nödvändigtvis innebär att det är så man vinner marginalväljare i Pennsylvania.

Få människor kommer att läsa/lyssna på hela talet, och de tio sekunder som blir de rubriker många ser i mobiltelefonfönster och på text-TV/Internet riskerar att blir "Obama tar inte avstånd från rasistisk pastor".

Men det återstår att se hur vita män på Pennsylvanias vischa och andra röstar – och kanske är det superdelegater, och framför allt tunga elefanter som Al Gore och John Edwards vars såväl stöd Barack Obama som Hillary Clinton nu behöver, som främst måste vinnas.

Den historisk-politiska kontext kring ras och rasklyftor som talet gav var dock vad som faktiskt fattats i de senaste veckornas debatt i USA – det har annars mest varit pajkastning om vem som sagt vad och vem som borde avgå/ta avstånd/be om ursäkt etc.

Här en bra slutsats, av studenten David Schraub som bloggar här:
I hope [Barack Obama] displays enough political courage to remind (White) American voters that race is not a non-issue in America, that significant gaps still exist between our ideals and our reality, and that it does nobody any favors to simply slide on past the continued effects of racism in the American polity. If he manages to say that, without antagonizing a primarily White audience, it would be an impressive display even for someone blessed with Obama's considerable political gifts.
Någon skrev någonstans med en ironisk släng att Hillary Clinton nu borde hålla ett linjetal om kön/sexism och John McCain om ålder/åldersrasism – det borde de absolut!

/Gunilla

P S Intressant om två tankeströmningar: "Black Conservatives" (t ex Jeremiah Wright) vs "Black Liberals" (t ex Barack Obama) på Schraubs blogg The Debate Link (via Andrew Sullivan)

"We, the people..."

NEW YORK Barack Obama höll precis ett tal om "ras och politik i USA" på National Constitution Center i Philadelphia, som de senaste dagarna bedömts som helt avgörande för huruvida hans kampanj ska klara sig vidare eller ej – också ett test på hur väl han klarar svåra kriser. "Han måste slå frivarv", alltså göra en home run, har flera kommentatorer sagt med en baseballterm.

Den senaste veckan har hela Obamas kandidatur kraftigt ifrågasatts, sedan kontroversiella utsagor av hans "huspastor" Jeremiah Wright spridits på nätet, till exempel detta (från Washington Post):
"God damn America -- that's in the Bible -- for killing innocent people. God damn America for treating our citizens as less than human. God damn America for as long as she acts like she is God and she is supreme."
Wright har också påstått att aids uppfunnits av vita för att utrota svarta (och andra saker som man nog skulle kunna se folk dela ut tokiga flygblad om här i Harlem). Kritikerna har frågat sig hur dessa icke-patriotiska och hetsande predikningar går ihop med Barack Obamas tal om att överbrygga rasmotsättningar och ena ett splittrat land.
Information om hur rasistisk den Chicago-kyrka Obama hört till länge – Trinity United Church of Christ – har bubblat på nätet sedan i höstas. Men tydligen har hans motståndare velat ventilera antydningar om att han skulle vara "muslim" så länge de kunde, innan de pangade på med nästa grej (hm, det lät kanske lite väl konspiratoriskt...). Det var förresten i januari det började skrivas om det ordentligt, och först på sistone har det dykt upp inspelningar.

Barack Obamas tal idag hade kunnat bestå av ett enda stort avståndstagande från Reverend Wright och hans uttalanden om det vita, rasistiska USA.
Men han gjorde det inte så enkelt för sig, utan talade istället om hur han – även om han tar avstånd från det – kan förstå varför sådan bitterhet uppstått bland svarta amerikaner som under sitt liv upplevt rasförtryck och de ekonomiska och sociala skillnader som de lett till. Han satte allt i kontext:
Legalized discrimination – where blacks were prevented, often through violence, from owning property, or loans were not granted to African-American business owners, or black homeowners could not access FHA mortgages, or blacks were excluded from unions, or the police force, or fire departments – meant that black families could not amass any meaningful wealth to bequeath to future generations. That history helps explain the wealth and income gap between black and white, and the concentrated pockets of poverty that persists in so many of today's urban and rural communities.

A lack of economic opportunity among black men, and the shame and frustration that came from not being able to provide for one's family, contributed to the erosion of black families – a problem that welfare policies for many years may have worsened. And the lack of basic services in so many urban black neighborhoods – parks for kids to play in, police walking the beat, regular garbage pick-up and building code enforcement – all helped create a cycle of violence, blight and neglect that continue to haunt us.

This is the reality in which Reverend Wright and other African-Americans of his generation grew up. They came of age in the late fifties and early sixties, a time when segregation was still the law of the land and opportunity was systematically constricted. What's remarkable is not how many failed in the face of discrimination, but rather how many men and women overcame the odds; how many were able to make a way out of no way for those like me who would come after them.

Detta kan man problematisera hur mycket som helst, men det får jag återkomma till. Samtal med svarta amerikaner och afrikaner som bott i USA har fått mig att inse hur tokig myten om detta land som en smältdegel är.
"...occasionally [this anger] finds it voice in the church on Sunday morning, in the pulpit and in the pews. The fact that so many people are surprised to hear that anger in some of Reverend Wright's sermons simply reminds us of the old truism that the most segregated hour in American life occurs on Sunday morning. That anger is not always productive; indeed, all too often it distracts attention from solving real problems; it keeps us from squarely facing our own complicity in our condition, and prevents the African-American community from forging the alliances it needs to bring about real change. But the anger is real; it is powerful; and to simply wish it away, to condemn it without understanding its roots, only serves to widen the chasm of misunderstanding that exists between the races."
Dessutom talade Barack Obama hur han förstod den bitterhet som vita kan känna när de upplever att svarta får fördelar på deras bekostnad – samt givetvis om hur han är den kandidat som kan överbrygga sådana känslor i nationen. Dock inte på nolltid.

Här finns Barack Obamas manuskript. Läs historien om Ashley och den gamle svarte mannen i South Carolina på slutet. Den är rörande.

Vad man tyckte om Obamas tal beror nog på vad man ville tycka om det. För nu handlar allt om spinning. Som vanligt. Och om electability (valbarhet).

Referat
New York Times: Assessing Race in America, Obama Calls Pastor Divisive

Hur många läsarkommentarer som helst hos New York Times!

Länkar till några artiklar som lutar åt att Barack Obama lyckades

[[[Uppdateras vartefter]]]
Time: "Obama's Bold Gamble on Race", om hur modig Obama är som förklarar komplexa samband istället för att förenkla och släta över (och vilket vågspel det är att kampanja så)
Politico: "Speech doesn't pander; does it explain?"
Mother Jones: "Bland and More Than Black; Obama's Daring and Unique Speech on Race"
Newsweek: "Obama's Audacious Address"

Dick Morris: "Wright's Rantings Wont Sink Obama"

Länkar till ett par texter som tycker att Barack Obama misslyckades
[[[Uppdateras vartefter]]]
Victor Davis Hansen: "An Elegant Farce", om att Obama slätar över och framstår som självgod
Wall Street Journal: "Obama and his "White Grandmother", om hur Obama exploaterade sin gamla mormor som vardagsrasist
Dick Erixon: "Obama låter nu som en vanlig vänsteraktivist"
(Jag håller verkligen inte med om att Barack Obama i talet "skuldbelägger, angriper och klagar", och föreslår att Dick Erixon lyssnar på talet igen!)
Rich Lowry: "Obama does Damage Control"

Johan Ingerö skriver klokt om Hillary Clintons spinning mot Barack Obama (allmänt, inte apropå just Wright-kontroversen). Ni som frågat vad som menas med "spinning", eller "snurrmästeri", här är ett bra exempel:
"Nu är en svart senator på god väg att vinna nomineringen på egna villkor, utan kvoter och utan välgörenhet. Då är plötsligt Hillarys budskap till partiets svarta väljare att inte ens en seger över henne räcker för Obama. Han är nämligen "bara munväder" och "inte kvalificerad att ta emot ett nödsamtal klockan tre på natten" Möjligen kan hon, i kraft av sin oändliga godhet, låta honom bli vice president."
/Gunilla

P S Barack Obama inledde med att anspela på hur den amerikanska konstitutionen skrevs i Philadelphia 1787, med orden "We, the People". Jag skrev om detta och andra stiliga dokument i höstas. Obama noterade dock det självklara: "The document they produced was eventually signed but ultimately unfinished. It was stained by this nation's original sin of slavery..."

17 March 2008

Mitt i mediebruset/medieträsket

NEW YORK Lite nytt på mediefronten:
• Som jag spekulerade här har Spitzerskandalen lett till ett kommersiellt genombrott för "Kristen" – denna gång som artist och lite annat. Snart kommer filmen (?)! Men än så länge ligger hon lågt, vilket förstås bara stärker hennes marknadsvärde (åtminstone så länge storyn hålls vid liv).

• Liten debatt om huruvida s k nöjesjournalister/rockskribenter bör bliva vid sina respektive lästar, eller huruvida det är OK om de växlar över till att skriva om amerikansk politik här.

PM Nilsson och Leo Lagercrantz startar en debattsajt. Detta har visserligen ni som läser Vassa eggen, vilket ni förhoppningsvis gör, förstått sedan länge. Men i alla fall.

• Debatten om reklam och produktplacering på modebloggar lär rasa ett tag framöver. Läs om Konsumentverkets utredning här och om varför densamma möjligen är dödfödd här. Skulle tro att det räcker med märkningen "annons" som i tidningarnas så kallade advertorials för att hålla sig inom lagens råmärken.
Jag är nog mer fascinerad över fenomenet med modebloggar som drar in en massa pengar än avundsjuk, men kan inte låta bli att tycka att det är en lite sorglig motsättning mellan innehållet i dessa två texter:
Annina Rabe om det relativt fattiga livet som frilansjournalist
och
Aftonbladet om det relativt rika livet som modebloggare

P S Damon Rasti argumenterar för att "modebloggarna" snarare är "vardagslivsbloggar".

/Gunilla

16 March 2008

Radio om den lockande döden

NEW YORK Av en slump upptäckte jag igår kväll en gripande radiointervju med min ex-"svåger" Jean som sändes i P1 förra söndagen, under vinjetten Gudstjänst som tydligen numera samlar livsåskådningssamtal av olika slag.

Programmet handlar om att både vilja leva och att vilja dö, och Jean berättar hur han redan vid 13 års ålder genom en dröm fick veta hur döden är.

Jag stod och hackade lök och purjolök och vitlök till min middagsrisotto, med datorn på köksbänken, medan jag lyssnade till den första delen av programmet – och funderade över vad som först skulle få mig att gråta. Det blev när berättelsen hamnade på Huddinge sjukhus.

Lyssna själva här! (Klicka på länken för den 9 mars; ligger kvar i 30 dagar.) Samtalet med Jean kommer igång vid 35:10, men lyssna gärna på hela programmet.

/Gunilla

Veckans eko: Hur grönt är Japan?

NEW YORK En liten text om miljöläget i Japan blev det av Tokyobesöket. Ni kan läsa den i mitt textarkiv och som nedladdningsbart nyhetsbrev/PDF-fil hos Ekolådan (klicka här och välj "vecka 11").

/Gunilla

15 March 2008

Gamla datorn lever

NEW YORK Härmed meddelas att lilldatorn nu kvicknat till liv igen. Jag har inte tagit mig tid för den, mest för att jag inte behövt den – men eftersom min kompis som för närvarande bor här ville låna den så ägnade vi en timme åt några healing-försök.

Det fungerade inte alls – tills vi upptäckte att sladden var ovanligt skadad på flera ställen. Det ser faktiskt ut som att den legat i solen. Bara att kasta.

Med en ny sladd gick det utmärkt, så nu sitter min kompis vid köksbordet och kollar på Melodifestivalen live från Globen! (Han kom hem tidigt för detta, trots att han hade kunnat tillbringa en solig eftermiddag i Williamsburg. Konstig prioritering, men eftersom jag tillbringar samma eftermiddag med att blogga pladdriga medielitanior borde jag väl inte uttala mig.)

/Gunilla

Guvernör Palin – vicepresident?

NEW YORK Det är lite kul att en av dem som nämns som exempel på möjliga vicepresidentkandidater (med John Mc Cain) är en gravid journalist och f d Miss Alaska vars man är fiskare!

Korrigering (30 aug): Sarah Palin kom blott tvåa i Miss Alaska-tävlingen (1984). Här finns en bild på henne som Miss Wasilla samma år.

/Gunilla

Bloggbella och annan gerillareklam

NEW YORK Jag följer debatten om Blondinbella och hennes bloggpengar med stort intresse, trots att jag inte ens hade hört talas om hennes blogg så sent som häromdagen. (Så bra koll har jag.)

Andreas Ekström noterar att läsarna har rätt att få veta att Blondinbella är köpt
Lasse Strömberg granskar bolaget bakom Blondinbella, f d Google-VD:n och om bloggen som marknadsföringsprojekt
Johan Ingerö konstaterar att sådana som Lasse Strömberg är gnälliga vänstergubbar som bara försöker trycka ner framgångsrika tjejer som har betydligt högre marknadsvärde än dem själva
och
Isobel Hadley Kamptz tycker att Blondinbella är smart och tycks ha chutzpah
[uppdaterar med fler länkar om jag hittar andra perspektiv]

Nog är det lite märkligt att se hur detta fenomen nu uppmärksammas av alla möjliga medier (enligt Blondinbellas blogg har hon de senaste dagarna intervjuats av bland andra TV4, GP m fl m fl) vilket rimligen är bingo big time för de företag hon representerar. Men den storyn går bara att göra en gång ... tills det dyker upp något annat smart marknadsföringstrick med en individ i spetsen. Och just nu är Blondinbellas besökssiffror på topp, på grund av alla nyfikna som vill kolla in fenomenet – men stamläsarna i målgruppen klagar i kommentarfältet att bloggen inte alls är vad den varit... 15 minutes, och så vidare.

För att parafrasera Isobel: jag vet inte om jag ska bli upprörd eller imponerad. Antagligen både och.

Det finns såklart massor att säga om publicistik i sammanhanget, men modebloggarna har ju aldrig direkt påstått att de är några journalister. Bloggvärlden är en stor, digital fritidsgård, mer än ett publiceringsverktyg, för dem (för oss alla). För Blondinbellas målgrupp är det säkert viktigare med tillhörighet och identifikation än med total trovärdighet (vilket PR-världen såklart insett länge, och att de bombarderar ungdomar på olika lömska vis utifrån den insikten är knappast heller nytt). Det har i minst ett decennium talats om hur unga måste tränas i mediegranskning, kanske har så skett i skolorna och kidsen genomskådar reklambudskap och produktplacering, och/eller ser dem som en naturlig och välkommen del i mediebruset. Om inte annat så har samhällskunskapslärarna här fått ett bra case.

Jag gillar dessutom när tjejer tjänar massor av pengar – även om jag tvivlar starkt på att det enbart är bloggintäkter involverade, om de redan räcker till en bostadsrätt i Stockholm (but then again, who knows).
Om gerillabloggandet visar sig vara olagligt är allt en annan femma – vore intressant om det prövas juridiskt innan allt spårar ur fullkomligt. En sak är säker: PR i form av gerillamarknadsföring kommer bara att bli vanligare och vanligare (eftersom den är effektiv).

Och så vidare, och så vidare.

Jag blir egentligen mer upprörd över klockren textreklam i förment journalistiska produkter. Ett exempel kom i Aftonbladet häromdagen, där produkterna från företaget We Superlative Conspiracy fick en hel del textreklam med hjälp av Peter Stormare.

WeSC:s strategi är ju att marknadsföra sig medelst så kallade "aktivister" som Stormare, och att på så vis få medierna att vilja skriva om företaget – exempel här. (Detta beskrivs delvis av Jan Gradvall som story telling, i en initerad ELLE-text med många intressanta exempel som finns här. Läs Björn af Kleens mer kritiska text i Sydsvenskan här.)
Som en av WeSC:s aktieägare (ja, faktiskt!) tycker jag det är toppen att företaget får uppmärksamhet i en av Sveriges största tidningar, men som grumpy old media woman undrar jag ibland om alla hämningar släppt vad gäller textreklam i dagspressen.

För att komplicera mina kluvna tankar kring detta ytterligare så kommer här genast en direkt motsägelse (och ni får gärna kalla mig hycklare):
Jag skulle själv kunna tänka mig att skriva om WeSC och om Greger Hagelin, därför att det/han är en synnerligen intressant story (som antagligen vore lite lättare att sälja in någonstans än andra Los Angeles-uppslag som skulle kunna dyka upp i huvudet; isåfall skulle det liksom bli ett täckningsbidrag till något helt okommersiellt litet jobb). Men mest av allt därför att det vore lite kul att se en förvirrad redaktörs reaktion om jag förklarade att det borde nämnas i en fotnot eller i texten att jag är delägare i bolaget, hehe...

Nä, det låter ju inte bra! Samtidigt, som aktieägare följer man ett bolag under lång tid och lär sig om dess ups and downs som ofta föranleder en komplex och kritisk ansats – på ett för en journalist egentligen mycket effektivare sätt än när det bara dimpt ner en pressrelease på redaktionsdesken. (Jag kanske återkommer till detta dilemma – under vilka förhållanden det är OK att en journalist alls skriver om bolag han/hon har aktier i senare. Kan tillägga att min ägarandel i WESC vore svår att upptäcka med mikroskop. Och just denna story är för mig inte såååå intressant, eftersom den berättats så ofta. Men det kan ju finnas andra oberättade, spännande stories; återkommer förhoppningsvis till detta.)

Dessutom, hur old school jag än är – och jag tror att det inte bara handlar om avundsjuka på Blondinbellas marknadsvärde, även om jag naturligtvis är mycket avundsjuk på alla människor som tjänar pengar, och missunnsam i de fall det gör det genom att korrumpera medievärlden – jag kan tänka att lite PR kanske vore bra för den oberoende journalistiken, trots allt, om det sker öppet.
Hela denna blogg är naturligtvis en form av story telling – och visst vore det bra om det kunde få företag jag gillar att ösa pengar över mig. Det finns många företag som borde inse hur fint jag skulle kunna passa in i deras varumärkesbyggande. Så här skrev jag i en kommentar hos Jonas Morian i fjol:
Själv drömmer jag om att sponsras av exempelvis Apple och SAS... Helst båda. Jag ser framför mig bilder på mig själv och min dator på alla möjliga och omöjliga platser runtom i världen. Tänk, vad det skulle röra om i journalistgrytan!
Nix, jag är ännu inte sponsrad av någon, inte av minsta lilla obskyra bolag – även om man skulle kunna tro att jag är helt köpt av Starbucks. De borde naturligtvis sponsra mig!
Gratis kaffe, gratis datorer och gratis flygbiljetter, samt feta pengakontrakt som finansierar min dyra drift – då kan man syssla med nyhetsjournalistik, reportageprojekt, genomarbetade intervjuer och kostsamma resor till fjärran länder, utan att betala för det själv genom minimerade trygghetssystem i tillvaron.

Well, jag återkommer väl till detta, förhoppningsvis med mer stringent formulerade tankar.

"Spontant kände jag nog att du är lite i [Eliot] Spitzers position... har man nu hängt etiken högt så..." skrev en kollega som jag bollade idéer om den ovan nämnda problematiken med "aktieägande i bolag som råkar vara intressanta stories" med. Det vore annars kul om han, alltså Spitzer, skulle blogga om sina etiska dilemman.

/Gunilla

Gröna stories

NEW YORK Skulle någon i läsekretsen kunna föreslå den bästa tidningen att läsa/skriva i, för material om hälsa/mat/ekologi/livsstilsstrender. Må bra? Camino? Någon annan publikation som jag missat? Bra dagstidningsavdelningar som kan behöva den typen av material?
Jag skriver regelbundet i Ekolådans Veckans eko och har lite andra grejer på gång att publiceras i en viss mattidning framöver, samt ska försöka föreslå material till en viss dagstidnings näringslivsbilaga. Men det vore roligt att göra något mer på området från USA. Det händer ju massor här – för några år sedan var det lite svårt att sälja in sådant, men nu är tiden snudd på övermogen.

Min bror som snart dyker upp här på besök skrev för övrigt till min förvåning idag att han "är väldigt inne på hälsa/hälsosam mat" och därför "är mkt intr. av dylika mataffärer, caféer och restauranger". Så jag håller på och sätter ihop ett finfint program åt honom i huvudet (nå, det blir nog uppblandat med en hel del andra aktiviteter också, typ shopping och ishockey).

Apropå Camino, dessa ekotvättbollar som jag hittade på deras hemsida verkar för bra för att vara sanna – rent utan tvättmedel!

/Gunilla

14 March 2008

We'll never surrender (they will)

NEW YORK Jag är fortsatt fascinerad av John McCains presentationsfilm (som jag skrev lite om häromdagen):


Jag hittar hela tiden nya intressanta saker i den, och om jag vore seminarieledare i semiotik eller bildanalys eller amerikansk historia eller nå't skulle jag låta mina studenter skriva massor av promemorior om bildspråket, målgruppstänkandet, klipptekniken, retoriken eller vad som helst.

Hittills har jag tittat mest på det visuella och retat mig på detaljer – som att man inte klippt in ett porträtt av John McCain på slutet, utan låter det sluta med bilderna av flickan på blomsterängen. Ett konstigt jump cut i McCains tal, efter orden "they will", får honom att se smått galen ut. Jag tycker vidare att blandningen av journalfilmsbilder och snabba klipp från rymden känns helt schizofren. Och jag fattar inte varför de valt just The Time Has Come som öppningsslogan, kunde de inte komma på något bättre?!
Men den stiliga amerikanska flaggan biter även på en halvskeptisk gästpatriot som jag, för att inte tala om bilden på Frihetsgudinnan – och allt tal om att "tjäna sitt land" genomsyrar USA, så det fungerar säkert utmärkt.

Sedan tänkte jag på hur pretentiöst det verkar att liksom jämställa sig själv med Theodore Roosevelt och Winston Churchill. Men budskapet fungerar: Här är jag, och jag gör anspråk på att vara den som bäst kan leda den fria världen i Kriget mot terrorismen. (Läs gärna Wikipedias artiklar War on Terrorism och framför allt om detta som Fjärde världskriget /eller Tredje.)
Kanske är det märkligt att man inte tagit med några bilder på Ronald Reagan, som ju är väldigt populär i stora kretsar i USA för att han "vann Kalla kriget" (alltså Tredje världskriget, ifall man räknar Kriget mot terrorismen som det fjärde) och som andra republikanska presidentkandidater – t ex Fred Thompson – försökte anspela på. När det nu ska handla om gamla hjältar.

En vän som gästar min lägenhet just nu – och som konstaterade ungefär att "Mc Cain har många förtjänster och bra sidor, synd bara att det är just dem han måste förtrycka för att bli populär bland dem vars röster han behöver" – påpekade något jag inte tänkt på: Att videon implicit ser Barack Obama snarare än Hillary Clinton som huvudmotståndare.

Citat som "I know who I am", "More than aspiration – leadership" och "I've never lived a day, good or bad, when I haven't been proud – proud! – of the privilege" förutsätter en identitetsförvirrad rookie med en fru som först nyligen kände stolthet över fosterlandet. Alltså Obama.
Å andra sidan kan den illvilliga läsa in en syftning på Clinton där McCain fnyser att han minsann inte känner att han skulle ha något särskilt berättigande ("no sense of entitlement") till Vita huset...

När jag gick på JMK hade jag en handledare som var oändligt fascinerad över bildvalen i Aktuellts, Rapports och TV4:s vinjetter. Minns inte om det var hon som analyserade dem, eller om vi skulle göra det? Nå, sedan den tiden – i synnerhet efter min uppsats, som handlade om bildspråket i en brittisk dokumentärfilm om kriget i Tjetjenien – har jag känt att bildanalyser inte är min starka sida. Fast det är intressant att läsa dem!
Men tyvärr måste jag skrivaskrivaskriva på en text och får inte surfa runt för att hitta analyser av McCains video på nätet. Så om ni gör det själva, får ni gärna tipsa om dem nedan.

/Gunilla

13 March 2008

Svenskt snus biter bäst, eller hur det nu var

[Gammalt inlägg nu med korrekt länk; tack Örjan!]

NEW YORK Tack vare min strävan att börja uppdatera mitt textarkiv så smått kan ni nu läsa en grej jag skrev i höstas – om snus! Såsom varande allmänreporter kastar jag mig ju glatt in i allehanda ämnen, fast detta med snus var ett som jag – på gott och ont – verkligen har nollkoll på. Min samlade tobakserfarenhet består av:
– en omgång luktsnus ur en dosa på en tråkig naturkunskapslektion hösten 1987
– några bloss på en cigarill på Malmökrogen La Couronne någon gång i mitten av 90-talet.
That's it. Inget vanligt snus, inte minsta cigarett. Jag har andra laster...

/Gunilla

Nya faser

NEW YORK New York går vidare och lämnar Spitzerstoryn bakom sig, eller snarare låter den gå in i nya faser.

Just nu spelar lokalradion WNYC en låt av Ashley Youmans, a k a "Kristen" – troligen nedladdad från hennes nu nedplockade You Tube-sida. Bara en tidsfråga innan hon har skiv- och bokkontrakt.

Vidare spekuleras det om att Michael Bloomberg kan satsa på guvernörsjobbet i New York 2010. Men här i Harlem är vi naturligtvis stolta över att en av de våra nu härskar i Albany. (Jaja, jag vet att man icke blir harlemit på sju år och jag har verkligen inte röstat fram karl'n – men det känns ändå lite häftigt att blivande guvernör'n David Paterson bor några kvarter härifrån, och att han studerat och undervisat på min gamla skola några kvarter åt andra hållet.)

Washington Post låter en psykoanalytiker förklara varför politiker dras till prostituerade med långa tidsperspektiv i artikeln Blame it on the Primal Brain:

Evolutionary psychologists seem like the perfect people to debrief in this situation because, unlike just about everyone else, they seem thoroughly unshocked.

"There's nothing mystifying about any of this," says Todd Shackelford, an evolutionary psychologist and professor at Florida Atlantic University.

Shackelford walks through the basics of the evolutionary psychology catechism: For millennia, the whole point of males' often-risky efforts to achieve power, resources and prestige was to translate status into sex with more women. You run the tribe, you get dibs. That's the way it worked in hunter-gatherer cultures, most of which, Shackelford says, were polygamous. Nearly all men, in every age, wanted sex with multiple partners, but only the leaders could (a) attract additional partners and (b) have the resources to provide for them.

"It's a relatively new development for men to be vilified for reaping what would have been ancestral rewards for power and prestige," Shackelford says.

This isn't to say that Shackelford thinks Spitzer deserves a free pass. Far from it. Spitzer knew the rules better than just about anyone, and he allegedly broke those rules. But you can't understand the accounts of Spitzer's behavior, Shackelford maintains, without understanding that the hard wiring of his brain was designed in an age when that behavior would be deemed perfectly normal.

Jag har som ni kanske märker inte riktigt lämnat detta, utan kom idag på en egen liten svenskvinkling av Spitzer-soppan. Vi får se vad jag kan göra av det, om något – men det kändes i alla fall spännande att ringa till FBI i Washington och kolla läget... (Nu blev ni nyfikna, va?! Men jag tror inte detta blir något.)

En sak som jag inte riktigt hade fattat är att FBI aldrig bekräftat officiellt vem Client 9 egentligen var.

/Gunilla

12 March 2008

För alla er som inte heller gick mellanstadiet i en amerikansk skola

NEW YORK Här kan man träna på USA:s delstater, och alla möjliga andra geografiska konstellationer.
Själv blandar jag pinsamt nog ihop Wyoming och Nebraska hela tiden – och det är lätt att klicka fel i hastigheten, om man försöker göra det på så kort tid som möjligt. Men man blir bättre och bättre med varje försök! (Tipstack, Stefan.)

/Gunilla

Cookie

Det var bara en tidsfråga innan nå'n skulle göra en monsterversion av Hillary Clintons "3AM phone call"-video. Fast jag hade inte förväntat mig det monstret! Men det är väl kongenialt i sammanhanget...

/Gunilla

Spitzers nyttiga idioter: New Yorks journalister

NEW YORK Här är en intressant Wall Street Journal-artikel om hur medierna undlät att granska Eliot Spitzer.
Journalists have spent the past two days asking how a man of Mr. Spitzer's stature would allow himself to get involved in a prostitution ring. The answer, in my mind, is clear. The former New York attorney general never believed normal rules applied to him, and his view was validated time and again by an adoring press. "You play hard, you play rough, and hopefully you don't get caught," said Mr. Spitzer two years ago. He never did get caught, because most reporters were his accomplices.

(– – –)

What the media never acknowledged is that somewhere along the line (say, his first day in public office) Mr. Spitzer became the big guy, the titan. He had the power to trample lives and bend the rules, while also burnishing his own political fortune. He was the one who deserved as much, if not more, scrutiny as onetime New York Stock Exchange chief Dick Grasso or former American International Group CEO Maurice "Hank" Greenberg.

What makes this more embarrassing for any self-respecting journalist is that Mr. Spitzer knew all this, and played the media like a Stradivarius. He knew what sort of storyline they'd be sympathetic to, and spun it. He knew, too, that as financial journalism has become more competitive, breaking news can make a career. He doled out scoops to favored reporters, who repaid him with allegiance. News organizations that dared to criticize him were cut off. After a time, few criticized anymore.

/Gunilla

Pengatvätt

NEW YORK Här får ni lite gratis juridisk rådgivning: om ni är framstående och högt profilerade guvernörer i en amerikansk delstat och vill anlita prostituerade – välj sådana som inte kostar så mycket som de Emperor's Club tillhandahåller.
Märkligt nog verkar det som om det är lagstiftningen för att spåra terrorfinanisering som gjort att amerikanska myndigheter råkade hitta Eliot Spitzers affärer. Hade beloppen varit betydligt mindre hade kanske ingen brytt sig.
Nu undrar jag: vad vore en korrekt översättning till svenska av den juridiska termen "structuring", alltså att man genomför skumma finansiella transaktioner för att undvika insyn?
Wikipedia om structuring och smurfing

New York Times publicerar ett inlägg om att de prostituerade kvinnorna som vanligt glöms bort i debatten, The Myth of the Victimless Crime:

Whose theory is it that prostitution is victimless? It’s the men who buy prostitutes who spew the myths that women choose prostitution, that they get rich, that it’s glamorous and that it turns women on.

But most women in prostitution, including those working for escort services, have been sexually abused as children, studies show. Incest sets young women up for prostitution — by letting them know what they’re worth and what’s expected of them. Other forces that channel women into escort prostitution are economic hardship and racism.

The Emperor’s Club presented itself as an elite escort service. But aside from charging more, it worked like any other prostitution business. The pimps took their 50 percent cut.
....och här är en intressant artikel om hur Eliot Spitzer var en hjälte bland alla möjliga antiprostitutionsorganisationer i New York, för att han verkat för lagar mot sexköp, trafficking och liknande – särskilt för att han enligt dem fattade att problematiken börjar med att det finns efterfrågan. Gissa om de är förbluffade nu.

Enligt samma artikel är genomsnittsåldern i USA för att hamna i prostitution 14 år. (Spitzers döttrar är 18, 15 och 13 år.)

(New York Posts skvallerkrönikör Cindy Adams redovisar en motsatt syn på poängen med prostitution: "I'm not advocating it. I'm merely saying, so what? It's like takeout food. Less work for mother.")

/Gunilla

Right or Wrong – a Simple Rule

Här är Eliot Spitzers kampanjfilm när han kandiderade till posten som New Yorks guvernör 2006. Han fick 69 procent av rösterna.

/Gunilla

11 March 2008

Roosevelt, Churchill och McCain goes MTV style

NEW YORK Här är John McCains presentationsfilm:

(via Mathias Sundin/Amerikanska val)
Mycket snyggt gjort, och budskapet är glasklart. Men är det verkligen med svartvita journalfilmer med Roosevelt och Churchill man vinner amerikanska väljare? Ja, kanske...
(För övrigt tycker jag det är en underlig kontrast med de snygga klippen mot det amatörmässiga sans seriff-typsnittet.)

En annan sak jag undrar över är varför kampanjbilderna undviker att visa kandidaternas ansikten ordentligt. Se exempelvis förstasidan på Hillary Clintons sajt, där hon vänder sig bort. Jag såg en film från hennes kampanj, där man fick se mer av hennes rygg än av hennes ögon. Inte bra kommunikation. Det är lite likadant med de färskare bilderna på McCain i filmen ovan.

/Gunilla

Mer om Flat Earth News

NEW YORK Häromveckan skrev jag om SR P1 Publicerats inslag om Nick Davies bok om arbetsmetoder på brittiska redaktioner, som handlar om hur journalisterna får ont om tid för att göra sitt jobb (och därmed blir utlämnade åt PR-firmor etc med större resurser).

Boken – som jag inte alls läst eller ens bläddrat i – har en fullproppad hemsida. Olle Svenning har recenserat den i Aftonbladet, och old school som jag är vill jag gärna citera några stycken som stöder mina gamla vanliga teser...
"Davies (– – –) vill skildra det journalistiska förfallet. Hur den nitiske, granskande reportern, ständigt ute bland folket och ”verkligheten”, ersatts av fabriksarbetare, tjudrade vid sina ­datorer och med uppgift att pressa fram tio artiklar om dagen. Helt enkelt hur ”journalism” ersatts av ”churnalism” – en sorts förpackning och stuvning av nyhetsmässigt allmängods, pr-spin och utskick från nyhetsbyråerna. Tidningarna packar och rör ihop meddelandena något olika, men berättelserna är i grunden de samma."
Min kommentar:"Den nitiske, granskande reportern, ständigt ute bland folket" är mytisk, men visst...
Det här med "fabriksarbetare" stämmer med vad jag fått höra från en av de svenska tidningarnas webbredaktioner, att "industrialismen återinförts" och att redaktionsgolven blivit som löpande band med unga mediearbetare – googlare, som en person som frilansar för den tidningen kallar dem – som prodcerar stories.
"Kunskaper räknas sällan. Naturligt nog; journalisterna i sina fabriker har helt enkelt inte tid att kolla sina artiklar eller att ta fram egna nyheter och avslöjanden. Davies visar, med hjälp av utredare från Cardiffs universitet, att bara tolv procent av de undersökta tidningarnas texter består av eget material. Det andra är rewrites, byråtexter eller budskap från pr-byråerna. Deras resurser – ekonomiskt, personellt och tidsmässigt – är oändligt överlägsna journalisternas. I Storbritannien finns fler pr-agenter än journalister."
Min kommentar: Jämför reklam-/PR-skrivande vs journalistik i Göran Rosenbergs text på samma old school-tema i Journalisten: Att sätta värde på en text.
"”Den helige Nick” kallas [Davies] i en kritisk recension av Guardians Peter Preston, på en gång briljant krönikör och grävande journalist. Preston håller fram några handfasta konkreta invändningar. Stora tidningar som Times, Guardian och Telegraph har fler, inte färre, journalister anställda i dag än under Davies ”gyllene år”. Som förresten inte bara var gyllene utan också släpade på fylla, korruption och skråintressen, både från den tekniska och journalistiska personalen."
Min kommentar: Detta gäller nog verkligen svenska redaktioner också. Läs gärna Dokumentet om hur det var på Aftonbladet på 80-talet – vad heter det? – och där folk varker ha varit packade för jämnan. Man fattar inte att de fick ut en tidning!
"Davies, själv en noggrann undersökande journalist, alltid med små sjöar av tid till att arbeta ostörd, vill inte erkänna att en förutsättning för den grävande journalistiken är den andra mediala verksamheten: de snabba nyheterna, berättelserna, stora och små, vulgära och upphöjda. Underhållningen och flärden, sporten och kändiseriet. Utrikesreportaget och rewriten. Utan detta dör medierna, istället för att vara heliga blir vi alla mediecirkusens offer."
Min kommentar: Just det, allt kan inte vara granskande fältreportage... Hoppas att Nick Davis inte har den inställningen! Jag har ju inte läst boken, så jag vet inte om Svennings kritik stämmer.

Hela texten hittar ni här.

/Gunilla

P S I Att det inte var bättre förr framgår med all önskvärd tydlighet när man läser Ivar Lo Johansson tragikomiska bok "Journalisten", om när han hankade sig fram som murvel på en sörmländsk lokalblaska. Läs den!

P S II Jag har en invändning mot Nick Davies. Det är att han – av Publicerat-inslaget att döma – likställer PR-releaser med texter från nyhetsbyråer, när han kritiserar vilket material tidningsjournalisterna använder sig av. Det är en jämförelse som haltar, minst sagt...

Men jag har ju inte läst boken. Så jag citerar en som har det – en journalist som jobbar på en internationell nyhetsbyrå och som tidigare även jobbat på lokala och rikstäckande tidningar (mail till Davis återgivet på hans hemsida):

I agree with 99 percent of what you say in the excerpts from your book, but I think you've been a bit dismissive of wire services. There is a perception, which I once shared, that wires are a poor substitute for staff reporters. Having spent the last year working with bureau chiefs, news editors and reporters from as far afield as Afghanistan to New Zealand I can confidently say such a perception is bollocks. On the wire, a good one at least, sourcing is everything. Quotes are rigorously attributed, intros are factual rather than sexed up and stories avoid spin. Our reporters find things out and get the news out fast. When they err, mistakes are transparently corrected on the wire, whether it be minutes, days, or even months later.
In contrast, I know reporters on national papers who generate no original material, have few or no sources and spend most of their day tinkering with wire copy. This in their mind makes them "writers", when as you rightly assert they are just churnalists.

Blogspot-inställning för kapade inlägg?

NEW YORK Jag skulle vilja kunna komprimera mina texter, så att man bara ser de första styckena – och så får klicka på en "läs mer"-länk eller nå't för att få fram allt.
Inte i denna blogg, sorry, här får ni dras med långa, pladdriga inlägg och bilder och grejer, utan i textarkivet. Detta för att man ska kunna få en överblick av vad jag skrivit om, utan att behöva scrolla så mycket.
Men tyvärr hittar jag inte kommandot för detta i Blogger/Blogspot, trots att jag tror mig ha sett det tidigare. Någon som vet var jag ska hitta detta – om funktionen alls finns?

/Gunilla

Sexköpare och superdelegat Spitzer

NEW YORK Jag var lite ringrostig – första nyhetstexten jag skrev sedan november – men till sist lyckades jag tota ihop en artikel om guvernör Eliot Sprit....jag menar Spitzer.
Ni kan läsa den här.

Vore kul att skriva något rejält om soppan någonstans, hmmm..?! Tyvärr är väl inte Eliot Spitzer riktigt så stor i Sverige att någon är intresserad av honom på det viset, och det är ju inte så att jag träffat och intervjuat honom i egen hög person vare sig nu eller tidigare.

Oh, well, det är *kul* bara att få läsa om eländet. Oj, vad det produceras texter här i New York-medierna, med smaskiga detaljer ur polisens papper som denna text om Kund 9 i rum 871 på Hotel Mayflower i Washington – "second only to the White House" – eller exempelvis denna artikel, om hur hela soppan började (med skumma pengatransaktioner som åtdrog sig myndigheternas intresse).

/Gunilla

10 March 2008

Eliot's Spritzer?

NEW YORK Det här är ganska roligt: New York Magazine och dess läsare spekulerar gemensamt i vad [tabloiden] New York Post kan tänkas ha för elakheter om guvernör Eliot Spitzer på sin förstasida imorgon.

Uppdatering: Här är alla tabloidernas resultat:
med Gawkers kommentar.

New York Times satsar för övrigt rejält med resurser på detta: minst 25 reportrar enligt denna artikel!

/Gunilla

"Noll chans att Dems väljer kandidat före konventet"

NEW YORK Jag försöker att inte blogga som en galning om primärvalen och kampanjerna, men här är en artikel med intressanta slutsatser som jag gärna vill rekommendera alla "amerikansk politik-nördar" därute:

Magasinet New York: John Heilemann and Joe Trippi Discuss the Democratic Primary Race Over Instant Messenger

Joe Trippi blev känd som den som utformade Howard Deans Internetbaserade kampanjstrategi 2003/2004 (hm, det blev ju förresten inte så mycket 2004) (alltså inte 2000, som det står i artikeln). I denna omgång var han kampanjrådgivare åt John Edwards; notera hur kommentatorerna nu antyder att han hejar på Hillary (vilket jag inte är övertygad om alls).

Trippi tror inte på att det blir någon slags kompromiss som resulterar i att Al Gore eller så "får" nomineringen. Men han säger att det finns en avlägsen möjlighet att någon tredje kandidat dyker upp "if this gets really ugly and Clinton takes a meat ax to Obama".
Köttyxa! Det har verkligen blivit en ful kampanj nu, när någon ens kommer att tänka på att ta till sådana ord. Men Trippis råd till Barack Obama är att inte gå i fällan och börja kampanja lika fult som grisarna i gyttjan.

Sannolikheten att demokraterna kommer fram till sin kandidat före konventet i augusti: noll, enligt Trippi. Undantaget är överraskande utgångar av valen, till exempel om Barack Obama tar hem Pennsylvanias primärval tydligt den 22 april.

Om hur Barack Obamas kampanj tillämpar gräsrotskampanjmetoderna för insamling som Joe Trippi började med 2003:
The Dean campaign, when I think of it now, it seems to me we were the Wright brothers proving you could design something no one had seen before and that you could actually fly in politics coming from the bottom up and using new ways to communicate. Four years later, win or lose, the Obama campaign is landing a man on the moon.
Men läs hela artikeln, vetja.

/Gunilla

Diplomatflykt? Karriärdiplomater varnar för urholkat UD

NEW YORK Det är inte särskilt ofta jag skriver arbetslivsreportage om missgynnade yrkesgrupper. Så det är lite komiskt att det nu när det skett handlar om le corps diplomatique, de svenska diplomaterna.

Idén uppkom när jag i fjol träffade UD-tjänstemän som berättade om hur drastiska förändringar i deras utlandsvillkor debatteras flitigt internt på departementet – sedan många år! Jag fascinerades av att jag inte hade hört något alls om detta. Trots att jag brukar uppmärksamma nyheter om UD, och trots att det uppenbart gällde stora nedskärningar för enskilda individer (i enstaka fall 10 000–20 000:– – per månad). Annars får ju minsta villkorsförsämring relativt stor uppmärksamhet.

Dock inte när det gäller fåtaliga elitpersoner. Och diplomater utgör ju snudd på sinnebilden av en privilegierad samhällsgrupp, n'est-ce pas?
Jag har själv träffat på ganska många runtom i världen, och ofta tänkt avundsjuka och missunnsamma tankar om deras och deras familjers tjänstebostäder, utlandstillägg, fria hemresor, fria skolor, fria sjukvård och allt vad det är.
Samtidigt fattar jag att nomadlivet inte alltid är en dans på rosor. Jag har sett den glassiga delen av diplomattillvaron på beskickningar runtom i världen – med privatkockar åt ambassadören, drinkar vid swimmingpoolen och yes, även ett och annat klyschigt champagneglas under ännu mer klyschiga kristallkronor – men sluppit se tjänstemannaslitet vid datorn, mötena och myndighetssysslorna. Jag fattar att diplomatkarriären i längden är svårförenligt med att upprätthålla ett normalt, socialt liv. Och jag vet att yrket är svårt särskilt för svenska diplomatfamiljer, där det – oftare än i andra länder, I assume – finns två personer som vill göra karriär.

Dessutom är jag väl medveten om att de flesta diplomater är personer med en utbildning, erfarenheter och ett analytiskt sinnelag som gör dem attraktiva på arbetsmarknaden. Inte minst inom internationella organisationer, som i regel betalar betydligt bättre än UD. Därför tyckte jag det var intressant när jag insåg hur hundratals verbala diplomater nu knöt näven i sina byxfickor – men valde att föra debatten helt internt (per mail och i personaltidningen UD-kuriren) eftersom de vet att de är för få och uppfattas som alltför privilegierade för att det skulle vara någon poäng att försöka föra debatten någon annanstan. Det visade sig att diplomatyrket, som uppfattas som extremt statusfyllt, är något diplomaterna själva ofta mörkar inför släktingar och bekanta för att slippa spydiga kommentarer.

Här fanns många fenomen som jag fascinerades av, främst glappet mellan mytbilden av diplomater (självupptagna och bortskämda elitister som överdoserar på champagne) och deras självbild (hårt arbetande men missförstådda tjänstemän med ett kall).

För diplomaterna själva handlar alltså det nya avtalet om:
1) Enorma förändringar i de privatekonomiska villkoren, och det i en karriär som man oftast går in med tanken att det är på livstid. Det vill säga, diplomaterna har mer eller mindre sålt sig till UD och gått med på relativt låga ingånglöner, i vetskap om att det ofta jämnat ut sig på lång sikt i och med bra utlandsvillkor.

Men också:
2) Om en insikt om att många i den svenska diplomatkåren kommer att söka sig vidare när deras villkor försämras – och att det kommer att leda till att UD, och därmed den svenska utrikespolitiken, urholkas. Ambassaderna kommer, varnar de, att befolkas av dels unga handläggare som vill ha erfarenhet från åtminstone en utlandspostering, lokalanställda, vikarier och medelmåttor, och så äldre som gärna vill kröna sin karriär med en ambassadörspost. Men karriärdiplomater, som traditionellt flyttat från postering till postering kommer att lämna det sjunkande skepp som de uppfattar att UD är. Eller så väljer de att hålla sig i Stockholm och blir duktiga kanslibyråkrater, men tränas inte i det diplomatiska fältarbetet.

och i förlängen:

3) en svenssonifiering av diplomatyrket – en lätt konspiratorisk teori som går ut på att kåren krossas av politiker, med Göran Persson i spetsen, och regeringskansliets övriga tjänstemän på en rad olika vis.
Diplomatkåren som traditionellt består av världsvana kosmopoliter får in rävar bland hermelinerna: det nya avtalet tycks dem utformat för vanliga radhusfamiljer från Kista som skickas till Bryssel en tid, inte för karriärdiplomater som bygger upp sitt kunnande genom den ena posteringen efter den andra.

"Jag tror helt enkelt att den kritiska massa man tidigare hade av en kombination av spännande jobb, status och löneförmåner nu inte kommer att uppnås för de mer begåvade på departementet," sade en källa.

Den ende som skrivit om detta verkade när jag började intressera mig för det hela vara Urban Ahlin (s), som skrev följande i Utrikesbloggen i november:
Tidigare har en enig riksdag beslutat om förändrade skattevillkor för personal i utlandstjänstgöring. Förut skattebefriade tillägg ska nu beskattas.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen lovade dock att detta skulle bli finansiellt neutralt – pengarna skulle återföras till personalen. Konsekvenserna skulle annars bli att en stor personalgrupp i ett slag drabbas av drastiska försämringar i redan tidigare framförhandlade avtal. Det är viktigt att UD:s nuvarande politiska ledning håller dessa tidigare givna löften om kostnadsneutralitet för personalen som kollektiv.
Mot denna bakgrund är jag djupt bekymrad över Sveriges möjligheter att kunna behålla kompetensen i utrikesförvaltningen, i framtiden kunna rekrytera kompetent personal och möjligheterna att driva en kvalitativ verksamhet ute i världen.
Jag började klura på om någon tidning skulle vara intresserad av en text om de stackars diplomaterna – men insåg snart att min egen kår inte alls tyckte synd om dem, tvärtom. Och även olika regeringstjänstemän (utanför UD) jag talade med poängterade att diplomaterna väl får acceptera förändringar som alla andra.
UD har uppenbarligen ett dåligt PR-case, särskilt efter debaclet med flodvågen, konstaterade jag. Få utom diplomaterna själva ansåg att utlandsvillkorsfrågan handlade om något annat än deras privatekonomiska egenintresse. Men jag tyckte att aspekten med "diplomatflykt" åtminstone skulle förtjäna att diskuteras lite mer. Särskilt som diplomaterna själva hävdar att det blir brist på duktiga diplomater redan till Sveriges ordförandehalvår i EU 2009...

Det poppade så i alla fall upp nyhetstexter i ämnet i slutet av året – vilket inte var så konstigt eftersom förändringarna skulle träda i kraft den 1 januari (men då hade de alltså debatterats internt i åratal):
• Dagens Industri 4 december: Sämre ersättning för svenska diplomater
• Dagens Nyheter 4 december: Diplomatprotest mot sämre villkor
• Sydsvenskan 7 januari: Tusenlappar i skatteförlust för diplomater
• ST Press 6 februari: Nytt utlandsavtal ger sämre ersättning

och om hur gnälliga diplomaterna är:
• Riksdag & Department 10 december: Odiplomatiska diplomater
• Nisha Beshara/Dagens Arena 27 december: Diplomaterna är värre än ett dåligt skämt

En UD-familj med småbarn som jag talade med kunde dock vittna om att de på sin postering i alla fall skulle få bättre villkor än de någonsin kommer att få när de flyttar hem till Sverige igen. Och så här skrev en av kommentatorerna hos Dagens Industri:
Som utsänd till ett utvecklingsland kan jag bara säga att vi utan problem kan tjäna en tredjedel av idag. Vi får betalt boende (15–35 000/månad), bil och extra ersättning. De lokalt anställda får dock ganska uselt betalt, trots att de är svenskar – deras löner börjar på 7 000 ungefär.
Det kommer inte vara något problem att få svenskar utsända trots lägre löner. Problemet är att bli av med alla gamla rävar som fastnat i systemet och inte går att bli av med...
Här i New York kan nog somliga hyror gå på ännu mer, så ett tag var jag lite elakt inne på att föreslå att tjänstebostäderna ju skulle kunna tas upp som löneförmån för beskattning... Men det gjorde jag inte. Faktum är att alla samtal jag haft om detta de senaste månaderna (december–februari) fått mig att tycka litelite synd om diplomaterna, just för att alla utgår från att de är så privilegierade att de liksom inte tillåts klaga på någonting (någon strejkrätt har de inte heller). Bara en sådan sak som att de faktiskt förväntas bekosta sina visitkort själva! Undrar om det kan gälla näringslivets utsända? Eller till exempel norska diplomater. Well, vem vet.

Nå, jag fick alltså skriva ett reportage, för Neo – som kom ut nu i veckan. Texten kom efter redaktörernas önskemål att även handla en del om vad UD de facto sysslar med och vad diplomaterna alls ska vara bra för. "Vad gör UD?", löd den ungefärliga beställningen, så jag försökte reda ut det också.

Jag har gjort sjukt många och långa intervjuer på flera olika kontinenter, för att inte tala om hur många olika versioner texten existerat i. Ingen av de nio intervjuade diplomaterna ville uttala sig med namn ... utom Lars Danielsson.
Slutresultatet blev inte riktigt som jag tänkte från början, men så blir det inte alltid. Exempelvis tänkte jag dra parallellen till hur lärarkåren plötsligt förlorade sina sommarlov. Men det blev en väldigt lång artikel ändå...

Läs gärna texten i mitt arkiv: Karriärdiplomaterna: "UD är ett sjunkande skepp".

(Det där med "sjunkande skepp" är smått historie- och medierevisionistiskt, för den formuleringen fick jag höra först häromveckan – så den finns inte med i NEO-versionen.)

/Gunilla