För hugade praktikanter

NEW YORK Svenska honorärkonsulatet här i New York har två praktikanttjänster som verkar intressanta, en med inriktning på näringslivsfrågor och en med på press, kultur och kommunikationer. Kolla här: http://www.swedenabroad.com/Page____53005.aspx.

/Gunilla

Gå en kurs, lär mise en place

STOCKHOLM För några år sedan blev jag helt besatt av att gå matlagningskurser, detta sedan jag fick förmånen att delta i ett fem dagar långt så kallat boot camp på The Culinary Institute of America i Hyde Park i New York (vilket jag skrev ett rejält reportage om för Gourmet).

Jag gick sedan några endagskurser på CIA – med inriktning på moderna desserter och gourmetmatlagning – och även en fantastisk kurs på Restaurangakademien i Stockholm: Teknik för hemmakocken.
Den leddes av Andreas Hedlund, som är fantastiskt duktig inte bara som kock/restaurangchef utan även som pedagog och lagledare. Till den grad att jag senare intervjuade honom för tidningen Chef.

Nu sitter jag och kollar igenom höstens kursutbud på skolorna både i Stockholm och New York, och noterar att det finns hur många spännande kurser som helst. Vore jag bara här skulle jag välja Restaurangakademiens Fina fiskar och skaldjur, Bli din egen Årets kock, Skördefest, Fransk matlagning – eller helt enkelt gå om Teknik för hemmakocken...
En vacker dag kanske jag rentav lyckas vara hemma när Lisa Förare Winbladh har någon av sina kurser också.
Som tur är finns det gott om lockande varianter även i Hyde Park, exempelvis Artisan Breads at Home och Under the Sea.

Min erfarenhet är att man hinner lära sig förvånansvärt mycket även på en endagarskurs, och rent makalöst mycket på fem dagar. (Boot camp-kurserna på CIA har även mer avancerade deltagare som ofta redan jobbar i branschen på ett eller annat sätt, medan endags-varianterna mer befolkas av glada och i och för sig duktiga amatörer.)

Jag har ett särskilt gott öga till vissa rätter som jag fått lära mig laga från grunden av mina lärare: som risotto och crème caramel.
Men det bästa med att gå en matlagningskurs är faktiskt inte allt gott man får laga och äta, eller de tillagnings- och uppläggningstekniker man får lära sig. Nej, det bästa är att man får lära sig värdet av att göra en schysst mise en place, det vill säga en metodik för att förbereda råvarorna och tillagningen utan att det blir kaos i köket. Som alla matlagningsproffs vet är det en bra mise en place som skiljer proffsen från amatörerna i köket. Otroligt bra – jag har betydligt bättre ordning när jag lagar mat numera, tack vare kurserna, även om det är långt kvar till perfektion. Inte nog med det, mise en place-metodiken är utmärkt att använda även i administrativa arbetsuppgifter och exempelvis journalistik (detta får jag kanske utveckla någon gång).

Ni som har möjlighet borde verkligen prova på Restaurangakademiens kurser! Finns det någon som gått någon riktigt bra matlagningkurs, i Sverige eller någon annanstans, som ni kan rekommendera?

/Gunilla

Robotintervjuer eller samtal

STOCKHOLM Marie Demker, professor i statsvetenskap, skriver om hur det är att bli intervjuad av mer eller mindre initierade och intresserade journalister:

"...allt för ofta får jag samtal där jag mitt i resonemanget avbryts av ett ”inte så fort” eller en fråga om den exakta ordalydelsen i den mening som jag inledde samtalet med… Det är då uppenbart att den journalist som ringt upp mig inte är intresserad av det ämne hon/han skall skriva om och inte heller intresserad av att förstå vad jag säger. Istället är det behovet av att få ett pratminus – vilket som helst? – som hon/han kan lägga in i texten. Det är oftast de journalisterna som inte vet varför de ringt mig. Att de inte vet varför det blev just jag visar sig när de först efter intervjun frågar huruvida jag är ”statsvetare” och om jag forskat om ”det här” (vad det nu är för ämne).
Jag skulle helst vilja lägga på luren när de här samtalen dyker upp, men snäll och vänlig som jag är försöker jag göra det bästa av situationen."

Många nyhetsreportrar kan nog känna igen sig i båda sorterna Demker delar upp oss i: de som samtalar och vill förstå, och de som mest är ute efter ett snabbt citat (och behandlar henne som en robot).

/Gunilla

"Inte en föreläsning utan en porrfilmsvisning"

Andres Serrano: "Piss Christ" 1987

NEW YORK Nu blir det *lite naket* här på bloggen.

Jag tycker att det blivit på tok för få officiella reaktioner på det som hände under Lars Vilks föreläsning på Uppsala universitet häromdagen. Det skriver jag, trots att händelsen fått relativt stort massmedialt genomslag med kommentarer av såväl kulturchefer (Expressen, DN, UNT) som statsministern och många andra.

Jag blev väldigt illa berörd och beklämd av att se hur det gick till när föreläsningen avbröts, och av det mobb- och pöbelbeteende som utbröt. Inte minst efteråt.
Det gör mig ont att detta kunde ske i ett akademiskt sammanhang, där det fria samtalet är själva livsluften – och det gör mig ont att pöbelfasonerna i förlängningen drabbar majoriteten svenska muslimer och, förstås, icke-religiösa med motsvarande kulturell bakgrund som ofta flytt just sådana fanatiska beteenden i sina hemländer.
Det gör mig också ont att ett inskränkt och främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna får så mycket vatten på sin skeva kvarn.
Jag blir inte upprörd bara å Lars Vilks vägnar utan även eftersom en hel del studenter och andra Uppsala-akademiker gick miste om en säkerligen intressant föreläsning och diskussion.

Några av de bilder som Vilks uppenbarligen hade tänkt tala om – eller om liknande bilder av samma konstnärer – har jag lagt in i detta inlägg (publicerade med hänvisning till fair use) så att ni kan se exempel på fotografier som vållat kontroverser och diskussioner kring yttrandefrihetens gränser.

Observera att det nästan alltid är fotografier som är kontroversiella. Måleri tycks klara sig bättre, även om det givetvis finns många historiska exempel på kontroversiella konstverk som inte varit foton.

Snart antar jag att medierna vaknar till liv och börjar intervjua Sooreh Hera – den iranskfödda konstnärinna som gjort den video som Vilks visade i Uppsala – om hur hon ser på yttrandefrihetens begränsningar. Jag tyckte det var en så självklar uppföljning, men hon nämns knappt i rapporteringen (med enstaka undantag). Detta lär dock ändras.

Det glädjer mig dock alltid att läsa Lars Vilks' blogg, vilket jag gjort av och till och sedan jag började bevaka rättsprocessen kring planerna på att döda honom, i Philadelphia. Hans blogg finns ju, sedan den vanliga hackats, här, och idag skriver han om vad hans föreläsning skulle ha handlat om.

Jag tillåter mig att citera lite längre än vad citaträtten tillåter, har svårt att skära bort något och tror ej att Lars Vilks misstycker.
Markeringarna nedan är mina, för att visa vad jag tycker är intressantast – och OBS! det är också jag som lagt till länkarna.

Sally Mann: "Three Graces" från serien "Immediate Family" 1994

"Inledningsvis presenterade jag ett antal konstprojekt som har haft uppenbar friktion mot yttrandefriheten. Andres Serrano ”Piss Christ”, Robert Mapplethorpes bilder av svarta homosexuella – båda har prövats i domstol och frifunnits. Sally Manns bild av sig själv tillsammans med sina döttrar där de alla slår en stråle. I många länder kan den inte visas eftersom den där klassas som pedofili. Jag tog också upp den polska konstnären Dorota Nieznalskas snopp i ett kors som först gett henne en fällande dom. Hon blev frikänd 2009. Jag förde också fram Soorah Heera, iransk konstnärinna som utbildats i Amsterdam. Hennes projekt om islam, religion och profeter i samband med homosexualitet skulle ha visats i Haag men togs bort av säkerhetsskäl. Den video hon gjorde ”Take me to a gay bar” lades ut på YouTube men censurerades där.

Dessa, och ytterligare några, var exempel på några yttrandefrihetsproblem i konsten. Ytterligare en sak som jag ville understryka är att det inte bara är fråga om vad som får yttras utan också vad som är lämpligt att yttra. Det här berör frågan om kvalitet i yttrandefriheten. I min föreläsning hade jag en video där jag har samlat ett antal debattörer som talar om yttrandefrihet. Bland andra framträder Jan Guillou som menar att de gånger vi står upp för yttrandefriheten handlar det enbart om ”dåliga yttranden”. Han menar alltså att vi med en suck måste acceptera eländiga åsikter och konstverk men att kvaliteten inte behöver en sådan support, ”inte da Vinci”. Mina exempel visar att han har fel. Mann, Serrano, Mapplethorpe är tvärtom exempel på konst som har mycket högt anseende i konstvärlden. När det gäller Soorah Heera är hennes video knappast något mästerverk men den hade mottagits med entusiasm av curatorn på Geemtmuseum [sic/GK] och får anses äga en rimligt bekräftad kvalitet. Men det var också intressant att den var gjord av en ”autentisk” röst från en invandrarminoritet och att den berörde de homosexuella – ytterligare en utsatt grupp som får stöd från konstvärlden.

Robert Mapplethorpe: "Bob Love", 1979

Jag tänkte att alla dessa exempel kunde ge en överblick av problemen kring yttrandefriheten. Heeras film visade dessutom problematiken då intressesfärerna kolliderar. Skall man i första hand ta hänsyn till de homosexuellas intressen eller de muslimska? Skall förhållandet att Heera är en ”autentisk” röst ge henne en starkare rätt att uttrycka en kontroversiell åsikt? Alltså inte bara en fråga om vad som för sägas utan också om vad som är berättigat.

Att detta skulle var något särskilt märkvärdigt i en akademisk föreläsning om yttrandefriheten i konsten framstår för mig som synnerligen gåtfullt.

Nu var det så att det fanns en obildad mobb i salen som inte hade en susning om vare sig konst eller principiella debatter men det vore också egendomligt om jag skulle uppfatta och ta hänsyn till detta. Om det skulle vara så att denna grupp skulle bestämma agendan för hur akademiska föreläsningar skall försiggå blir saken än mera förvirrad..."

Ur Sooreh Heras video, där en av många bilder föreställer två homosexuella iranier. De bär – för att inte bli igenkända – masker som ska föreställa Muhammed och hans svärson Ali. Se fler skärmdumpar ur hennes verk här.

Jämför detta med intervjun i Studio Ett i onsdags (12 maj) med en yngling som satt i publiken i Ihresalen på universitetet, 19-årige Hossam Al Amary.

Här är en transkription av det han säger (återigen med mina markeringar), från 11.28 i inslaget med Camilla Kvartoft och Jörgen Huitfeldt som intervjuare:

Varför gick du dit igår?
– Ja, jag gick dit för att lyssna på vad Lars Vilks har att berätta i sin föreläsning – och att man fick nå'n möjlighet att ställa frågor och debattera.

Hade du bestämt dig innan för att demonstrera mot honom?
– Nänänä, absolut inte det.

Vad var det då som gjorde dig och många andra upprörda?
– Jag kan i och för sig börja med att berätta att det som han hållde, det var ingen föreläsning – utan det var mer en porrfilmsvisning, kan man säga. Så att... tanken var att det skulle vara en föreläsning, Men det blev ingen föreläsning till slut – utan han började visa bilder, förnedrande bilder och porrfilm, där det finns minderåriga – ehhh, och ... bara det är i och för sig ett brott.

Du menar minderåriga i publiken, inte på bilderna?
– Jajamensan, i publiken.

Men han visade bilder som var gjorda av en konstnär?
– Ja, OK. Men näääjaa..? Han visade i och för sig en film. Spelar ingen roll om det är en bild eller en film. Jag vet att visar man porr för minderåriga – eller att minderåriga tittar på så'nt – det är i och för sig ett brott.

Ville du stoppa föreläsningen?
– Klart man... Det här är nå'nting som alla blev upprörda över. När han gör så mot en profet, och som alla älskar och tycker om, speciellt de flesta muslimer, och... Att han gör nå'nting så'nt, klart man ska ... att man inte är med på det.

Men du ville stoppa honom, alltså?
– Eh ... Grejen är att ... Såklart att vi inte ville att han skulle fortsätta. Men det var inte så att vi använde våld, direkt.

Du vill inte stoppa honom med våld?
– Nej. Inte med våld.

Hur ville du stoppa honom då?
– Jaaa, grejen är... Det är så här att... Jag kan säga så här: Jag hörde polisen som berättade här i ett inslag att de var beredda på att folk skulle bli upprörda, och att det skulle bli kaos. Så frågan är: Varför gör inte polisen något åt det – från början? Varför försöker de inte..? Varför säger de inte till han? Varför stoppade polisen inte filmen, när de vet att folk ska bli upprörda?

Du hade velat att polisen skulle ingripa på förhand?
– Självklart!

...och stoppa hela föreläsningen?
– ...inte hela föreläsningen....

... men just den här visningen? Jag måste fråga: När du pratar om porr, är det de här bilderna som vi talat om, med Muhammedmaskerna och homosexuella...
– Jajamensan, det var även en film också, inte bara bilder.

Om nu inte polisen gjorde det, utan du kände att du måste stoppa det för att du ville det. Vilka metoder tycker du hade varit OK att använda för att stoppa föreläsningen..?
– Ja, det är en väldigt svår fråga, för det finns ju inte... Jag vet inte... men.. det finns inget sätt förutom att stoppa det på det sättet som det gick till på...

Du menar, att faktiskt fysiskt attackera honom?
– Ja, inte fysiskt attackera honom, men att man... det fanns ju inget annat sätt... Om inte polisen stoppar honom... Hur ska..? Jag vet inte... Men... Ja, det gick som det gick i alla fall...
– Men en fråga här som jag tänkte ställa till dem som lyssnar på mig. Yttrandefrihet – är det att man provocerar, kränker och förnedrar en människa? Och: Hur skulle det se ut om varje person använder yttrandefriheten på ett sätt där man kränker en människa längre [på] samhället.

[fortsättningen av samtalet är Karin Olssons resonemang om yttrandefrihet]

Hmm, det hade kanske varit en poäng ifall Lars Vilks hade börjat med att förklara att hans föreläsning inte var lämplig för barn, så att närvarande föräldrar hade kunnat gå därifrån med sina telningar. Annars hoppas jag att de blåmarkerade citaten ovan talar för sig själva utan extra kommentarer.

Som jag förklarat flera gånger på bloggen skriver jag av princip nästan aldrig på några petitioner eller namninsamlingar. Men idag gjorde jag ett undantag:
http://www.ipetitions.com/petition/larsvilksuppsalauniversitet

Uppdatering
Här är enstaka länkar till några gamla och nya texter om det hela:

Johan Ingerö 13 maj: "Censur och skräck i Vilksattackerns spår"

Thomas Mattsson/Expressen 12 maj: "Lars Vilks rätt att kränka är okränkbar"

Per Gudmundson på svd.se 12 maj: "Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen"
Citat:

"Men hot behöver inte vara direkta eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt, uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter bli. Jag känner det i magen just nu.
Därför är det märkligt att uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska tidigare attentatsplaner mot Vilks. ”Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister”, skrev PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger dessförinnan.
Filmerna från Uppsala ger bilden av ett femtiotal personer i olika åldrar och kön som jublar över hur våldsverkare lyckas stoppa ett akademiskt föredrag. Det är ingen ”isolerad idé” i min ögon. Det är en idé som tycks dyka upp i städer över hela Europa med skrämmande regelbundenhet och precision."

Sebastian Johans, UNT 11 maj: "Vilks talar om Vilks"

Rikard Ekholm, Uppsala universitet 10 maj: "Därför bjuder jag in Lars Vilks" (länkar till fler artiklar)

Thomas Andersberg, DN 24 mars: "Lars Vilks i Andy Warhols fotspår"



I februarinumret av Paletten kan ni förresten läsa en lång text om New Yorkkonstnärinnan Madeleine Hatz, av konstskribenten Sophie Allgårdh.
Jag skrev en text för TT (publicerad av bl a SvD) om när Hatz – vars konstnärsskap jag följt sedan jag började hänga i New York 1998 – censurerades, i samband med en utställning i Denver 2004, "The Luggage Project". Se hennes verk ovan. Hennes fall drevs då av amerikanska National Coalition Against Censorship.

Vet inte om den organisationen kan göra så mycket, men den borde titta även på Lars Vilks fall. Det är mycket allvarligt när föreläsningar stoppas av våldsamma mobbar! Helt klart har NCAC tidigare agerat i USA för att försvara verk av bland andra Andres Serrano, Robert Mapplethorpe och Sally Mann mot censur.

/Gunilla Kinn

Jamie goes to West Virginia

NEW YORK Jag har precis skrivit ett reportage om ett gammalt kärt ämne, nämligen skolmat (minnesgoda bloggläsare och ännu mer minnesgoda SvD-läsare minns kanske bilden från ett reportage om skolmaten i Stockholm från anno dazumal). Eller rättare sagt om skolträdgårdar.

Texten kommer i tidningen Skolvärlden framöver, men jag har skrivit om temat i olika sammanhang tidigare (Gourmet, Ekolådan/Veckans eko, Svensk Mjölk m fl publikationer).

Idag hittade jag i lite post-deadlineresearch denna TED-föreläsning med Jamie Oliver, vars TV-serie från West Virginia just nu går på amerikansk TV: "Jamie's Food Revolution". Han fick årets TED Prize, för sina folkbildande insatser.
Om ni har 20 minuter över, kolla gärna på Olivers föredrag – även om det mesta av det han säger är gammal skåpmat för den som följt debatten om kostvanor och bristen på matlagningskunnande i USA. Hans engagemang är inte att ta miste på!

Intressantast är filmklippen från West Virginia, där vissa barn inte ens känner igen tomater (åtminstone en pojke gissar på "potatis"). Scenen där Jamie Oliver testar en klass' grönsakskunskaper börjar vid 11.14.
Tydligen är det först tack vare inspelningarna som barnen ens fått lära sig använda kniv och gaffel!
Notera också bilden med ett berg av pizza och annan fet mat som riggats upp på ett köksbord för att illustrera en familjs kaloriexcesser under en vecka (7:45–8:20). Mamman får veta att hon håller på att döda sina barn, men Jamie Oliver tröstar henne också med att det går att stoppa – och han ska hjälpa henne..!

Här är New York Times' recension av TV-programmet.

Förresten, om det där med att tio procent av USA:s enorma sjukvårdskostnader är relaterade till fetma (samt att andelen riskerar att fördubblas) stämmer så ger det onekligen ett särskilt perspektiv till sjukförsäkringsdebatten.
Notera även Jamie Olivers diagram i början av föredraget (2:08–2:24) som visar hur mycket större risk det är ett en amerikan dör av en välfärdssjukdom än av mord (och risken för att dö av en terrorattack syns inte ens i diagrammet).

Uppdatering: Här kan ni se hela det första avsnittet av "Jamie's Food Revolution"! Jag har ännu inte kollat på mer än början av det, men det verkar som uppgjort för "bra", det vill säga dramaturgisk, TV – med arga och skeptiska West Virginia-bor ("We're not going to sit around and eat salad!") som ska omvändas.

/Gunilla

Inte bara i Malmö: antisemitism i Solna 1992

NEW YORK Den senaste tiden har Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu – som väl få kunnat missa – fått massiv, hård och välförtjänt kritik för sina aningslösa uttalanden om situationen för judiska familjer i hans stad.

Kritiken har varit så omfattande, och Reepalus försök att lägga debatten till rätta så misslyckade, att risken tyvärr är stor att Reepalu som person och politiker blir huvudsaken – när det allvarligaste ändå är hoten och trakasserierna i sig.

Och fokus i debatten har helt och hållet legat på Malmö. Inte så konstigt, eftersom undersökningar och medier visat dels att trakasserierna mot dess judar ökat kraftigt där; dels att judiska familjer i stor utsträckning valt att flytta därifrån.

Men kanske finns det även andra platser i Sverige där svenska judar känner sig otrygga? Isåfall borde det också uppmärksammas.

Jag fick i fjol höra av en judisk väninna bosatt i Stockholm att hon och hennes familj övervägde (överväger?) att flytta till Nordamerika, för att judar inte kan känna sig trygga i Sverige.
Tyvärr måste jag medge att jag inte tog det hon sade riktigt på allvar – det lät så främmande, eller kanske rentav som en smått paranoid idé.
Vår diskussion kom, kanske beroende på min oförmåga att höra vad som sades, att ytligt handla om förtjänsterna med de städer de isåfall skulle kunna tänka sig att bo i – snarare än om anledningen till att hon faktiskt talade om att fly tillvaron i Sverige.
Än idag vet jag inte om de själva då hade märkt av några otäcka hot eller strömningar, eller om de kanske “bara” läst Judisk Krönikas uppmärksammande av vad som skedde i Malmö (2/2009).

Uppdatering!
Väninnan förtydligar: "Jag menade kanske snarare att om utvecklingen fortsätter så får man fundera på att flytta."

När debatten om Ilmar Reepalu – som ju bubblat i många olika medier sedan i fjol – tog fart på allvar häromveckan så kom jag att tänka på något anmärkningsvärt jag fick veta för bara fem, sex år sedan. Nämligen att min lillebror under sin gymnasietid, för 18 år sedan, under en tid fått eskortera sin bäste kompis J till skolan – för att denne kände sig otrygg, efter att flera gånger ha tagit emot judefientligt präglade hot.

Jag skrev till min brors vän "Johannes", som numera är bosatt i Tyskland (av alla länder), och bad honom berätta vad det egentligen var som hände då.

Det visade sig att den ökände antisemiten, förintelseförnekaren och debattören Ahmed Rami spelade en icke ringa roll i sammanhanget.

Nedan kan ni läsa J:s berättelse.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

"I samband med debatten om situationen för judar i Malmö vill jag dela med mig av vad som skedde 1992, när jag gick i Vasalundsgymnasiet i Solna.

Samma år bjöd skolans ledning in Ahmed Rami att tala i aulan. Han fick helt fria händer att diskutera såväl judar som en framtid utan dessa.

Det skulle nog ha varit någon form av debatt, men så vitt jag kan minnas pratade han mest om problem i förorterna och att Israel var en dålig idé. Många av dem som satt i publiken (det vill säga gymnasieeleverna) hurrade och tyckte att han var en hjälte, kommer jag ihåg.

Jag var däremot inte kvar till slutet.

Jag anmälde skolan till kommunens skolnämnd kort därefter, och rektorn bad om ursäkt – men skadan var på sätt och vis redan skedd.

I vår skola fanns vid den här tiden ett antal ungdomar som var muslimer och ett antal som inte var det. Men gemensamt för en liten grupp var att de inte var alldeles överförtjusta i att det gick en jude i deras skola.
Dessa personer hade egentligen inte någon aning om vad judendomen innebär. Som många andra människor var de förvirrade av vad som egentligen är problemet; de blandade ihop judar vs muslimer och israeler vs palestinier. På den tiden var det verkligen få som visste skillnaden, både i skolan och i allmänhet, och de i denna grupp var inte så informerade.

Innan jag kommer till kärnan av vad jag vill berätta så måste jag säga att Vasalundsgymnasiet inte var en speciellt bra skola, och då menar jag kvaliteten på lärarna. Detta påverkade i sin tur kvaliteten på vår utbildning och disciplinen i skolan. Många av lärarna brydde sig inte alls om vad som hände med elever som gick ut och rökte mitt i lektionerna, med skolkande personer och omkringhängande gäng.
Under mina tre år där kom med jämna mellanrum ofta ungdomar från andra skolor – typ Tensta och Rinkeby – dit, och även ungdomar som inte alls gick i skolan, från Hagalund och andra platser.
Dessa verkade inte ha annat för sig än att komma och bråka lite med eleverna i Vasalund, diskutera saker som vem som skulle spöa vem och när man kunde åka in till sta’n och tjafsa med andra gäng.

I en av dessa grupper fanns det ett par personer som började ogilla att det gick en jude i skolan, och att denne jude också hade kontakter inne i sta’n och i andra förorter.
Jag fick under ett par tillfällen ett par riktiga hot mot mig. Jag vill väl inte direkt säga att jag fick stryk – men det var ofta väldigt otrevligt.

Några exempel:
En gång knuffade tre killar mig rakt in i väggen, och ville att jag skulle säga att Israel var skit och att judar var skit.
En gång gick några killar efter mig på väg hem efter en fest i skolan. Jag stannade utanför polisstationen i Solna, därför att jag inte hade någon lust att gå den sista biten ensam. Då skrek dom åt mig: “Jävla fegis!”, med mera.
En gång kom en av dem fram till mig och sa att han “skulle döda alla mina judekompisar”.

Att Ahmed Rami fick tala i skolans aula bekräftade absolut dessa personer. Det var också en hel del ungdomar där då, som inte gick i Vasalund men som kom dit bara därför att de ville höra på Rami. Efteråt så snackades det mellan skåpen om “dumma judar”.

De flesta visste att jag är jude, det var ingen hemlighet. Men jag hade ganska många vänner, så ingen bråkade direkt med mig i början. Fast när de som inte gillade mig gick ihop i en grupp, som efter Rami-föreläsningen till exempel, var det ju lättare för dem att tjafsa med mig.

Det hela slutade med att en av dessa personer, en man som var lite äldre än eleverna i Vasalund, talade om för mig på bruten svenska att om jag inte försvann från jordens yta, så skulle han se till att jag gjorde det.
Att prata med polisen om detta kändes inte som något bra alternativ. Ord stod ju mot ord – och så skulle det snabbt komma fram att jag hade pratat med polisen. Det verkade inte vara någon bra idé.

Så jag sade inget. Istället fick ett par av mina vänner följa mig till skolan varje morgon. De verkade försäkra denne man och hans anhang att jag också hade "skydd" om det skulle bli konfrontation.
Efter ett par veckor blev situationen bättre. Men det tog många månader innan jag kände mig helt OK med att gå ensam i Solna, speciellt när det inte var så mycket folk omkring.

Vad som hände i Vasalundsgymnasiet då var att många ungdomar, som egentligen knappt visste skillnaden på en jude och en buddist, fick upp ögonen för att det fanns problem i en annan del av världen och då måste någon straffas.
Vid denna tid hade jag bara besökt Israel en enda vecka, och det kändes konstigt att ställas till svars för något som hände där överhuvudtaget. Jag kände såklart till mitt eget folks historia, men kände inte att jag var ansvarig för handlingar och metoder därnere.

Att vara jude är något som jag är väldigt stolt över. Men tyvärr är denna typ av hot mot judar inte alls så ovanliga som man kan tro.
Den värsta fienden var och är egentligen inte mannen som dök upp på min skola, utan okunnigheten i samhället om att sådana här saker händer. Jag menar: okunnighet om att hot förekommer, och okunnighet om vad som sker och påverkar en situation.

Vi kan stödja vårt land, och vi gör det. Men att påverka Israel att verkligen agera annorlunda, det är mycket svårt. Att judar i Sverige verkligen skulle kunna ändra vad som sker i Israel är ur min synvinkel högst osannolikt.

Att skilja på vad det är som sker och att döma med sin egen uppfattning som facit, det är farligt.”

/J

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Kommentar: Jag gick själv i Vasalundsgymnasiet 1987–1990, och de åren var stämningen inte alls så stökig som J beskriver den. (Jag har hört från flera lärare att något hände sedan min årgång slutat, så att allt blev helt annorlunda – och uppenbarligen uppstod en rad disciplinproblem rätt snabbt.)
Men även jag kom i kontakt med Ahmed Rami. Han var nämligen min vikarie i franska, en kort tid.
Jag minns honom som en någorlunda trevlig person, och med sitt ursprung i Marocko talade han förstås bra franska. Det jag minns tydligast var att han under lektionen drog en del ansträngda Palme-skämt, som bara han själv skrattade åt.
Det kan ha varit 1988. Jag har inget minne av att han gjorde några försök att sprida antisemitisk propaganda – det hoppas jag att vi isåfall hade uppfattat.
Då var Ahmed Rami helt okänd för allmänheten. Året därpå brakade alltsammans loss – med anmälan av Radio Islam. 1990 fälldes Rami för hets mot folkgrupp, och dömdes till sex månaders fängelse. Gränserna för yttrandefrihet diskuterades ordentligt, och nyhetshändelserna kring Rami och hans kontroversiella – och kriminella – åsikter fick mycket stor uppmärksamhet i medierna.
Det var alltså något år efter allt detta, en kort tid efter det avtjänade fängelsestraffet, som någon på Vasalundsgymnasiet valde att låta honom komma till skolans aula och tala inför eleverna. Man kan undra hur den ansvarige tänkte då.

/Gunilla Kinn

P S I fjol uppstod en del debatt sedan Utrikespolitiska föreningen i Linköping bjudit in Ahmed Rami för en diskussion (DN:s artikel om detta här).
Det kan förstås diskuteras om det var en bra idé eller ej – men det är ändå viss skillnad på att låta en för hets dömd person tala inför gymnasieelever respektive för en studentgrupp på universitetet.

Textverkstad i Andalusien 10–15 september

STOCKHOLM Min kollega Thomas Gustafsson kommer i september att leda en kurs i reportageskrivande i södra Spanien. Här nedan är lite reklam för den, i form av texten ur programmet – som ni också kan ladda ner som en PDF-fil i slutet av detta inlägg.

Jag vet inte om kursen vänder sig till någon särskild grupp av skribenter – nybörjare eller professionella – men jag tror att alla som skriver, hur erfaren man än är, mår bra av att utveckla hantverkskunnandet då och då. Själv skulle jag absolut gärna gå en sådan kurs – och gärna en i Andalusien, för där har jag inte varit sedan våren 1978...

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

ANNONS



Att skriva och berätta levande och målande är svårt, men också nyckeln till att göra ett bra reportage. På den här kursen lär du dig hur du lyckas. Kursen ger inspiration men också praktiska knep och verktyg för ditt skrivande. Här berättas om hemligheten bakom konsten att berätta en historia. Hur man går till väga när man skriver litterära reportage, resereportage, det engagerande socialreportaget och intervjun där vi behandlar intervjuteknik och hur man återger intervjuer.
Med praktiska exempel visas hur man bygger upp en reportagetext och vad som krävs för att fånga läsarens intresse. Du tränar dig i berättande journalistik och hur du använder dina fem sinnen för att skapa spänning och närvarokänsla i dina texter. En dag ägnas speciellt åt resereportaget och dess uppbyggnad, porträttering av platser, städer och länder. Vi går också igenom praktiska detaljer för den som reser och skriver, som till exempel personlig säkerhet, att resa ensam eller med fotograf, vilken utrustning man behöver, finansiering av resan, och slutligen, hur man säljer in sina reportage till tidningar.
Under fem intensiva dagar varvas teori med praktiska övningar. Maximalt åtta deltagare per klass gör att alla kursdeltagarna får personlig handledning. Kursen genomförs på det lilla pensionatet Casa Acequia, beläget i Andalusiens vackra inland. En lugn, lantlig och perfekt plats för skapande och kreativitet.

PROGRAM
Fredag 10 september Ankomstdag med gemensam välkomstmiddag; Thomas berättar om reportagets kraft som samhällsskildrare
Lördag 11 september Tema: Hur förbereder man sig, hur inleder man, bygger upp och avslutar sitt reportage?
Söndag 12 september Tema: Hur gör man intervjuer? Hur skriver man faktarutor & guider? Hur säljer man reportage & blir publicerad?
Måndag 13 september Tema: Resereportage
Tisdag 14 september Tema: Socialreportage
Onsdag 15 september Frukostmöte med avslutning och utvärdering, hemresa

PRAKTISKT
Kursledning: Thomas Gustafsson
Plats: Casa Acequia i Andalusien
Pris: 1 200 euro
I priset ingår: Kursmaterial, transfer från flygplatsen, boende med helpension samt ett par utflykter till byar och städer i närheten
Boende: Delat dubbelrum på Casa Acequia, alla rum har egen toalett och dusch
Resa: Ingår ej. Vi rekommenderar flyg till Malaga eller Jerez de la Frontera. Flygbiljett köpt innan sista anmälningsdag ersätts ej om kursen mot förmodan ställs in.
Försäkring: Samtliga deltagare ansvarar själva för reseförsäkring och försäkring för vistelse utomlands.
Betalningsvillkor: Halva beloppet betalas mot faktura vid anmälan. Resterande belopp faktureras en månad innan kursstart.
Sista anmälningsdag: 2010-07-10 För anmälan eller mer information kontakta Karin Eliasson eller Lars Jederlund på info@casa-acequia.se eller +34-856026018 eller svensk mobil 070-6989058 Välkommen till Andalusien!

THOMAS GUSTAFSSON Kursledare är Thomas Gustafsson, journalist och författare till ett tiotal reportage och fackböcker. Thomas har mer än 25 års yrkeserfarenhet som skrivande journalist och har som reporter på Sveriges stora dagstidningar varit inriktad på såväl reportage i Sverige som utomlands. Under ett tiotal år har han dessutom varit verksam som korrespondent i Spanien. Thomas har tidigare under flera år hållit kurser i reportageskrivande i Ordfronts regi.

D:r Jackson

STOCKHOLM En gång i tiden hade jag som policy att inte sno bilder, men det verkar ha spårat ur en smula... Jag åberopar amerikansk "fair use"-sed, för jag kan inte låta bli att visa denna fina Michael Jacksonbild. Tyvärr minns jag inte ens var jag hittade den.
Tur att han kunde få bli hedersdoktor. Gått i skolan som barn kan han knappast ha hunnit med – men han tycks å andra sidan ha varit privatlärd och välbeläst enligt en av hans advokater, Bob Sanger som för Los Angeles Weekly berättat om Jackson och hans 10 000 böcker:

"And there were places that he liked to sit, and you could see the books with his bookmarks in it, with notes and everything in it where he liked to sit and read. And I can tell you from talking to him that he had a very – especially for someone who was self-taught, as it were, and had his own reading list – he was very well-read. And I don't want to say that I'm well-read, but I've certainly read a lot, let's put it that way, and I enjoy philosophy and history and everything myself, and it was very nice to talk to him, because he was very intellectual, and he liked to talk about those things. But he didn't flaunt it, and it was very seldom that he would initiate the conversation like that, but if you got into a conversation like that with him, he was there."

Det var Fisk University som delade ut hederstiteln till Michael Jackson, i mars 1988. Jag kände inte till den institutionen tidigare, men har nu lärt mig i Wikipedia att det är ett universitet för främst svarta studenter i Tennessee, grundat 1866 – det vill säga omedelbart efter amerikanska inbördeskriget. Doktoratet delades dock ut på en insamlingsmiddag i New York, arrangerad av United Negro College Fund (UNCF), enligt denna sajt som också vet att berätta att dåvarande presidenten Ronald Reagan var den förste att gratulera D:r Jackson. Inga mindre än Whitney Houson, Liza Minnelli, Liz Taylor och Yoko Ono fanns på plats.
Michael Jackson hade, i samarbete med Pepsi och UNCF, bidragit till att samla in studiestipendier till 78 studenter, enligt biografin på denna fansajt. Kort tid efter ceremonin köpte han Neverland i Kalifornien.

/Gunilla

Mitt pågående projektprojekt

NEW YORK När jag efterfrågade projektverktyg, eller ett slags "redaktionellt system" för ensamjobbande frilansjournalister såsom undertecknad, tipsade Michael om ProjectCompanion.

Här är Metro Teknik-artikeln om företaget som han hade sett. Det är intressant läsning – inte minst apropå deras uppenbarligen framgångsrika affärsmodell att ge bort grundversionen av programvaran gratis. Här är företagets blogg.
Jag gillar företag som har gedigen akademisk uppbackning i form av en doktorsavhandling. :-) Ekonomie doktor Martin Andersson:

– Projekttänkandet utvecklades i försvarsindustrin i USA på 50- och 60-talet. Då hade man kanske fem år på sig att utveckla något, som en missil, och en hög med dollar. Idag är allt annorlunda, det handlar om uppdrag som ska utföras, och de ändras ofta under tiden.

Tänk, vad mycket intressant som härrör från den amerikanska försvarsindustrin – det är onekligen fascinerande! (Fast Internet kommer till skillnad från mycket annat enbart från den amerikanska universitetsvärlden, eller hur?)

Jag kollar dock nu lite på Bento och ska gå på Apple Stores workshop om detta inom kort – "en databas som tar oss med storm", skrev MacWorld om programmet, och dess pris är synnerligen trevligt, cirka 375 kronor.
Det är förvisso inte gratis, men kanske lättare att ta till sig på egen hand än ProjectCompanion som verkar rätt avancerat (och inte särskilt mackigt...). Bara sloganen "So cool, so easy, so organized" är ju oemotståndlig... Haha.

Jag tror att en korsning av Bento och ProjectCompanion, om det funnes, vore perfekt för mig. Vad jag behöver är inget avancerat – utan bara något snäppet mer professionellt än att ha alla idéer snurrandes runt i huvudet och under några rubriker på min "att göra-lista". En utveckling av Bentos grundläggande mallar vore i alla fall bra...för jag har ännu inte sett något där som känns helt klockrent för ändamålet.

Och jag är helt öppen för möjligheten att jag egentligen inte alls behöver något IT-stöd/idea management-verktyg, utan bara surfar runt på nätet för att slippa ta itu med andra saker (såsom att skriva artiklar...). Så kan det vara!

För innan min kollega/kompis K bad mig om tips på bra programvara hade jag faktiskt inte haft minsta tanke på att jag skulle behöva något sådant!
Men när jag funderat över detta nu har jag dock kommit att tänka på det radioinslag som hon gjorde härifrån USA för Medierna för en tid sedan, och som jag skrev om här.
Där sades ju att journalister måste lära sig så kallad "community management", det vill säga att lära sig leda en massa barfotagrävares arbete via nätet. Så det vore nog bra att hitta programvara som kan tänjas åt det hållet också, vid behov.

I första hand kommer jag dock att pyssla med ensamgräv. Har precis satt igång med ett nytt, spännande projekt, en sak jag ska luska lite i och som förhoppningsvis resulterar i en resonerande, samtidshistorisk artikel någonstans frampå höstkanten (i bästa fall även ett och annat avslöjande!).

Och plötsligt...så dyker det upp inspirerande länkar på detta tema lite varstans.

Exempelvis fick jag just tips om en ny entreprenörsutbildning på Birmingham City University, som är tänkt att lära ut modeller för journalister att använda på nätet.

An MA in Freelancing and Journalism Enterprise will run from September (subject to validation) looking at how to engage the audience in a digital world; relevant traditional skills; and using new media projects to make money.
The course is aimed at recent journalism graduates, or working journalists, who are looking to build a freelance career or create their own journalistic enterprise, Sue Heseltine, programme director and BCU senior lecturer, told Journalism.co.uk.
"The course will provide them with skills in online journalism and social networking, and also help them to become more entrepreneurial in their approach and outlook, so that they are more able to sell themselves and their ideas," she said.

Jag har alltid varit lite skeptisk till kurser i just frilansjournalistik, men detta vore ....hmmm...åtminstone delvis en utbildning for mig.
Den kostar för mycket för att jag ska söka den, drygt 50 000 kronor, och är kanske mer till för journalister utan förkunskaper i frilansande eller sociala medier. Jag är heller inte ute efter ännu en Masters-utbildning. En veckolång variant av detta vore lagom för mig, och det finns säkert något skräddarsytt i den vägen. Men man kanske ta till sig en del av vad de pysslar med genom osmos!
Och för den som är intresserad av att gå en brittisk påbyggnadsutbildning i journalistik – Birmingham tycks ha ett rejält utbud av intressanta kurser.

Så dök länken till sajten/bloggen Podcast for Freelancers upp. Och här finns så mycket bra tips och länkar till just sådant jag funderat kring under våren att jag blev alldeles vimmelkantig... Jag återkommer säkert med tips därifrån!

/Gunilla

Reporterskola; inlägg i repris

Marianne och Gunilla Kinn, inför intervju om Stockholms skolmat, april 1981.
Foto: Kent Östlund, Svenska Dagbladet (papperskopia fotograferat av min dator).

(Detta inlägg är en sammanläggning av text respektive bild i två postningar jag gjorde i december respektive februari, endast en detaljförändring i textens första stycke. Jag kom att tänka på det jag skrev apropå det Monica Antonsson skriver idag, om att bäva lite inför en publicering.)

STOCKHOLM När jag var 9 år var jag med och gjorde ett reportage om Stockholms skolmat för Svenska Dagbladets dåvarande barnsida – som kallades Svenska Barnbladet. Jag och min syster ställde frågorna (och var med på bild, tror dock ej att det var den ovan som publicerades utan snarare en med oss och intervjupersonen) och den vuxna reportern skrev ut texten.
Den blev helt OK, men jag kommer ihåg hur jag reagerade på att vissa citat kändes lite konstiga. De stämde inte riktigt med hur jag eller någon annan hade uttryckt oss, och något som jag sade blev ett citat av min syster eller tvärtom.
Trots att helhetsintrycket var bra och trots att jag gillade reportern så grundlades där en mild skepsis till journalistik, som ni ser konsekvenserna av i mediekritiska inlägg här och på den gamla bloggen. Eller det kanske var att jag på något sätt insåg journalistikens begränsningar.

När jag var 14 år blev jag intervjuad av Aftonbladet – apropå att jag hade vunnit ett av priserna i Stockholms stads arkitekttävling om Sergel City – och jag kan tänka mig att jag inte riktigt kände igen mig i den texten heller.
Äh, den var rätt OK, faktiskt. Det jag reagerade mest på då var faktiskt att Kamratposten hade skrivit en notis om mig, enbart byggt på Aftonbladets text och med inköpt bild från Aftonbladet. Jag förstod inte då varför de inte hade kunnat ringa mig, och blev helt enkelt förvånad över att stifta bekantskap med genren "rewrite". Jag hade i många år läst Kamratposten, men tyckte att tidningen hade försämrats i takt med att jag blev äldre (om jag växte ifrån den eller om den faktiskt blev sämre har jag ingen aning om) och att de nöjde sig med att rewrita en kvällstidning befäste i mitt tycke den utvecklingen...

När jag var 18 år jobbade jag en sommar som båtguide på Strömma Kanalbolaget. Efter en av turerna, på lilla Sjöfröken om jag inte minns fel, kom en av passagerarna fram och ställde några frågor om hur det var att jobba som guide och vad jag brukade rekommendera Stockholmsbesökare. Det var ganska vanligt att turisterna gjorde det av nyfikenhet, så jag pladdrade alltid glatt på trots att det ofta var ont om tid mellan arbetspassen.
Denna gång visade det sig att den nyfikna var reporter från Expressen – men det sade hon först efter intervjun. Mest för att de då ville ta en bild.
Jag kände mig lurad, som inte fått veta i förväg att jag blev intervjuad för publicering – och tyckte att jag lät ytterst fånig och inte särskilt genomtänkt i den färdiga artikeln (som helt enkelt handlade om tre turistgrejer i Stockholm som reportern provade på under en dag). Det var alltså inte något särskilt känsligt eller kontroversiellt ämne, men jag tyckte i alla fall att det var konstigt.

Efter cirka fjorton år av eget journalistiskt arbete kan jag förstås sätta mig in i alla dessa reportrars utgångspunkter. Det är omöjligt att återge *verkligheten* så att alla inblandade känner igen sig. Det är svårt ens att läsa sina egna anteckningar, än mer att göra korrekta citat av dem... Och det är en jobbig logistik förknippad med att skicka ut sitt manus – eller delar därav, eller enbart citaten – till alla som citeras, än mer hur man ska göra om intervjupersonerna börjar *krångla* i efterhand. Till en nyhetsintervju hinner man inte alltid, och är det medievana personer behövs det verkligen inte alltid heller – beror förstås på sammanhanget. Ibland kan det bli rätt hårda förhandlingar, när någon vill ta tillbaka något han/hon sagt, och jag får förklara varför jag tycker det är viktigt att ta med eller vice versa. Ofta inser jag under "förhandlingens" gång att något kan vara viktigare för både intervjupersonen och storyn än vad jag hade förstått.
Jag har givetvis också många gånger gjort som Expressen-reportern i exemplet, det vill säga börjat småprata förutsättningslöst med någon, för att ringa in ämnet i största allmänhet och för att först kolla om vederbörande säger något som alls är intressant och relevant för intervjun.

Men jag bär med mig dessa erfarenheter – som faktiskt ganska länge fick mig att avvakta lite inför journalistyrket, en bidragande orsak till mina utbildningsmässiga kringelikrokar. Det är inte alltid jag är så himla noga med att till exempel kontrollera citat numera, för jag intervjuar ju oftast personer som inte läser svenska – men det har också hänt att jag översatt mina egna artiklar till engelska om någon verkligen velat kontrollera vad jag skrivit. Så länge det inte handlar om att avslöja något så presenterar jag mig så snart som möjligt som journalist.

Och i de flesta fall försöker jag framför allt förklara vilken kontext jag tänkt placera en intervjuperson i – vad texten som helhet ska handla om, även om intervjupersonen bara är en av flera som kommer till tals. Ibland vet jag faktiskt inte riktigt exakt vilken vinkel jag kommer att landa i, men då talar jag om det istället.

Jag återkommer antagligen framöver till min inställning till citatteknik och förhållande till intervjupersoner, för det är jag så intresserad av att jag rentav tänkt på det som ett möjligt ämne för en doktorsavhandling i journalistik (som jag dock högtidligt lovar att jag aldrig ska börja skriva!). Det som vore intressant att forska kring – någon annan får mer än gärna ta hand om uppslaget! – är den spännvidd som finns i inställning mellan olika typer av journalister, mellan olika journalist-individer, och mellan journalistkåren å sin sida och "allmänheten" å den andra.
"Är det en sådan där jobbig jävel som ska läsa texten?" frågade till exempel en av mina arbetsledare under min praktikperiod på Den stora dagstidningen – och jag tyckte det var alldeles självklart att jag skulle skicka ut min artikel till intervjupersonen för genomläsning, eftersom ämnet rörde komplicerad medicinsk forskning och jag var inne på blott andra dagen som JMK-praktikant... Redaktionen borde rimligtvis ha tyckt att det vore bra om eventuella missförstånd/faktafel kunde redas ut innan tidningen gick i tryck.

Jag tror att synen på intervjupersoner som "jobbiga jävlar" ofta odlas på många redaktioner, oavsett om de är makthavare, experter eller så kallade vanliga människor. Själv är jag en sådan där blödig reporter, som skulle bli olycklig om den jag intervjuat tar avstånd från texten, tidningen och hela mediekåren på grund av något jag skrivit (tror inte det hänt, men vad vet jag – jag har definitivt stött på intervjupersoner som sedan tidigare varit medieskadade).
"Det är ju din artikel", skulle många journalister säga, medan jag ser det som att intervjupersonerna åtminstone ibland är medskapande och borde få ha åtminstone visst inflytande på vad jag skriver (jag menar naturligtvis inte att den som blir kritiskt granskad ska få styra och ställa med texten). Det som är bra med att vara frilansjournalist är att man själv kan bestämma sina metoder. Och att jag inte jobbar på en amerikansk redaktion – där kan man faktiskt få sparken om man skickar en intervjuperson mer än enbart vederbörandes citat, till exempel hela den färdiga texten.

Bla bla bla – nu går jag på tomgång igen. Anyway, vad jag egentligen ville säga är att det alltid är nyttigt för reportrar och andra journalister att ta del av hur det känns att vara den intervjuade. Så här skriver Monica Antonsson, som är nervös över en kommande publicering:

Expressen ringde igår. Jag blev tvungen att kommentera den senaste tidens händelser fast jag satt mitt i en artikel och hade tankarna på annat håll. Fyra citat av mig fick jag därefter se per mail. Att jag tycker Liza är feg som skyller på Mia vägrade reportern ta med. Jag hade ingen talan där.
I vilket sammanhang de fyra citaten ska publiceras idag, med vilken vinkel och tillsammans med uttalanden från vilka har jag ingen som helst aning om.

"En jobbig jävel", skulle hon antagligen avfärdas med på rätt många redaktioner, men jag misstänker att många som blivit intervjuade känner igen sig i våndan.

/Gunilla

Spegel v s förstoringsglas

NEW YORK "Journalistiken hade ju fått sin spegling av båda sidorna" skriver jag i ett stycke jag lagt till i ett av dagens inlägg.

Det påminner mig om när jag gick kursen i grävande journalistik på JMK på Stockholms universitet, våren 1996. På introduktionsföreläsningen talade en av våra lärare, Mats Nörklit och Pia Törnberg, om något klokt som jag och många kolleger borde tänka på oftare, apropå så kallad objektiv rapportering:
Att vanlig journalistik ofta går ut på att använda speglar, men att goda journalister använder förstoringsglas.

När jag senare och efter min egentliga utbildning gick en annan kurs på JMK, nämligen i reportageskrivande, fick vi – under ledning av reportagejournalisten Anders Sundelin – läsa den då nyutkomna Döden är en man; historien om obducenten och allmänläkaren och Catrine och rättvisan, och även träffa respektive författare (Per Lindeberg och Hanna Olsson). Dock inte samtidigt. Mycket intressant!

Monica Antonsson är väl lite av en outsider i den stockholmska mediesoppan, precis som Per Lindeberg. Det styrker mig i min uppfattning att det är oerhört viktigt med självständiga frilansjournalister som lyckas hålla sig utanför kotterierna.

Det kanske låter lite konspiratoriskt, och det är inte meningen, men Per Lindeberg skriver på sin webbplats (apropå den uppdaterade, nyutkomna boken – som jag inte sett – Döden är en man: styckmordet, myterna, efterspelet):

Journalister brukar inte gilla att bli beskrivna som makthavare, men makt över opinionen är en högst reell makt och det är den som journalister ibland missbrukar. I "Blylarmet" fanns det anledning att studera motorjournalister, som gick bilindustrins och oljebolagens ärenden. I "Döden är en man" blev uppgiften att se hur dagspressjournalister och kulturskribenter agerade i ett enskilt rättsfall, där politiska opinioner drev ett vacklande rättssystem framför sig på vägen mot total kollaps. Hade det funnits fler journalister med omdöme, civilkurage och publicistisk integritet än det fåtal som faktiskt fanns, så hade rättsskandalen med de två läkarna aldrig inträffat. Så stark är mediernas makt i vårt samhälle. Nu kom i stället medierna att stötta just de krafter, som fick till stånd ett justitiemord. Och samma journalister och samma redaktioner som blundade för rättsrötan i styckmålet mobiliserade på nytt, när min bok om fallet publicerades första gången 1999.

Just nu ser det ut som om Monica Antonsson är årets Per Lindeberg. Vi får se om det håller, men onekligen finns många paralleller i de bådas böcker. (Ni som redan kollat alla mina länkar kan läsa denna Journalisten-intervju med Per Lindeberg och jämföra.) Man borde sammanföra dem! Jan Guillou gillade Lindebergs bok skarpt, kanske eftersom den stack hål på extremfeminismen i många medier. Ulrika Kärnborg gav en välskriven motbild här.

Jag är övertygad om att både "Gömda" och "Mia; Sanningen om Gömda" kommer att användas i JMK-undervisningen framöver. Det ska bli intressant att se om Liza Marklund, såsom Lindeberg och Olsson gjorde, dyker upp på de seminarierna.

/Gunilla

Visa ord från Steve Jobs: "Keep looking, don't settle"

NEW YORK Studenterna på Stanford University betalar dyra pengar för sin utbildning, på vilken kronan på verket naturligtvis är examensårets "commencement speaker". Ni kan alldeles gratis via You Tube ta del av Steve Jobs tal 2005. Gör det! Det är ganska rörande, och inspirerande.
Han talar om varför han hoppade av sina collegestudier, vad han bland annat gjorde omedelbart efteråt och varför det blev så avgörande för Macintosh (och för de flesta som använder datorer), om när han var nära döden, varför man ska leva som om varje dag var den sista – och varför det är så viktigt att göra något man brinner för.

/Gunilla

Årets program på Oslo Summer School

NEW YORK För några år sedan deltog jag i en sommarkurs för doktorander vid universitetet i Oslo. Jag kan varmt rekommendera både att vistas en vecka i Oslo (som jag hade dålig koll på, men nu känner till liiite bättre – särskilt några av dess bättre restauranger!) och själva utbildningen.

Kurserna passar alla som bedriver forskarstudier i samhällsvetenskap eller humaniora. Och man får uppenbarligen vara med ändå om man har någon slags jämförbara meriter – i mitt fall en Mastersexamen i internationella relationer + omfattande studier i statsvetenskap + lång journalistisk erfarenhet. (Oklart exakt av vad detta som ansågs mest meriterande, förmodligen en kombination. Eller så tar de in alla som söker och som själva anser sig klara av den amerikanska nivån. Vad vet jag. Eller förresten, man måste ha ett rekommendationsbrev från en handledare eller motsvarande.)

Man kan om man vill skriva en uppsats, till exempel om man behöver klara av en litteraturkurs för att få poäng.
Eller så kan man, som exempelvis jag som tror att det vore kontraproduktivt att ha mer poäng /för mig/, låta bli – och nöja sig med att ta del av litteraturen, diskussionerna och de sociala samkvämen. Seminarierna hålls i moderna lokaler på (i?) Blindern, Oslos universitets behändiga campus.

Vår kurs, som handlade om begreppet "human security", leddes av ingen mindre än socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (som åtminstone tidigare ofta skrev understreckare i SvD). Bara en så'n sak. Deltagarna kom från alla möjliga delar av världen, mest Europa.

Läs mer på hemsidan för Oslo Summer School of Comparative Social Sciences. Där står bland annat att sista ansökningsdatum är den 15 maj, men att de behöriga som ansökt tidigt har prioritet ifall kurserna blir fulltecknade.

Sommarens kurser är även listade nedan. Hmmmm...den där kursen om kosmopolitanism och antropologi låter lockande....och så vore det kanske bra för mig att läsa in mig på "Poverty Neighbourhoods", för att få det teoretiska ramverket till min dagliga omgivning.

Fast annars har jag funderat på att spana på liknande sommarkurser vid något annat universitet i världen. Någon som har något tips? Det får gärna handla om mänskliga rättigheter och/eller säkerhetspolitik, eller om ekonomi och näringsliv.

/Gunilla

LIST OF PhD COURSES 2009

27–31 July 2009:

Course 1: Liberation and Participation: Theory and Method for a Social and Political Community Psychology

Course 2: Comparative Critiques of the Neo-liberal University

Course 3: Childhood: Changing Contexts

Course 4: Comparative Sociology of Information Societies

Course 5: Political Parties and the Life Cycle of Parliamentary Democracy

Course 6: Topics in Economic Analysis of Institutions

-------------------------
3–7 August 2009:

Course 1: Thinking Philosophically in Anthropology: Approaches to the Self, Morality and Cosmopolitanism

Course 2: The Political Opportunities and Constraints in Welfare State Reform

Course 3: Poverty Neighbourhoods and Neighbourhood Effects

Course 4: Studying Research Work, Innovations and Innovation Policy

Många bäckar små (Spread the Wealth)

NEW YORK Jag har just donerat 3 000:– till Tatiana från Kamerun.

Läs mer här: Help Tatiana get surgery!
Västerbottenskuriren: Långt hemifrån börjar resan för brännskadade Tatiana, Klart för operation för Tatiana
Aftonbladet: Tatiana ska få hjälp, tack vare svenska läkarstudenter
Expressen: Brännskadades som femåring – nu får Tatiana hjälp

De Umestudenter som dragit igång det hela verkar ha minst lika mycket energi som någonsin de amerikanska volontärer som jag brukar skriva om här.

Det står en hel del i texterna jag länkar till om att de pengar de samlar in till Tatiana ska finansiera resan och vårdkostnaderna i Sverige, och att varje krona behövs.

Men det kommer förstås dessutom att krävas medel för att flickan ska kunna klara sin vardag i Kamerun i framtiden, och på min donation skrev jag "Till Tatianas utbildning".

Om någon vill skänka en slant, stor eller liten, är plusgironumret som följer: 151 49 10 – 7 (Helena Kolberg).

/Gunilla

Diplomerad näringslivsreporter

NEW YORK De kinesiska studenterna som var med på min kurs fotograferade varandra och sina stiliga fyradagarskurs-diplom som galningar. Jag kunde inte låta bli att dras med i fotograferingsyran, och lät en av dem ta ett foto av mig också – så att det kommer något gott utav att min mamma tydligen tjyvläser denna blogg (men ni fattar ju vad det egentligen handlar om att jag ägnar tid åt att lägga upp det här).
Jag undrar vad de tänkte på när de hittade på formuleringen "successful completion", för vi genomgick liksom inga slutprov eller så. Men det är ändå ett stiligt diplom!



/Gunilla

Ett antal globala kriser diskuteras samtidigt

NEW YORK Jag brukar beklaga att man inte kan vara på två platser samtidigt, men på måndag sen eftermiddag/sen kväll skulle jag behöva vara på minst fem platser samtidigt...

Detta schemaläggande med iCal är ännu ett försök att ta itu med mitt liv och bli en ny och mer effektiv människa!

/Gunilla

Wharton Business Journalist Seminar of 2008

NEW YORK Just det, jag har ju inte berättat vad det var jag gjorde i Philadelphia! Det var knappast nå'n hemlis, jag hade bara inte tid att blogga särskilt mycket (eller maila för den delen). På dagarna satt jag på föreläsningar, på kvällarna proppades vi fulla av mat och på nätterna skrev jag artiklar till diverse deadlines.

Så, jag gick en fortbildningskurs för näringslivsjournalister på Wharton School, en del av University of Pennsylvania och urhemmet för MBA-utbildningar sedan 1881. Jag har sedan länge en särskild dragning men ett något kluvet förhållande till näringslivet, ekonomiutbildningar och näringslivsjournalistik, och jag antar att detta var ett av många försök jag gjort för att reda ut det för mig själv.

Som ni kan läsa här visar olika studier att medieföretagen satsar oerhört lite på sina anställda journalisters vidareutbildning. Då kan ni ju tänka er hur lite de satsar på sina frilansmedarbetares.
Inte mycket – och det är förstås inte heller alls deras, utan frilansjournalisternas eget ansvar (vilket vi naturligtvis utan vidare kan räkna in i arvodena när vi fakturerar).

Man kan i och för sig hävda att själva journalistjobbet innebär ständig fortbildnng, och det gör det – men det är enligt mig klokt att ibland sätta sig på en riktig skolbänk också.

Därför valde jag att läsa internationella relationer här i New York i två år. Men det var sex år sedan jag blev klar med det. Så mycket som hänt i världen sedan 2002 skulle jag gladeligen gå om hela den utbildningen...

...eller läsa till en MBA (Master of Business Administration). Men det kostar hundratusentals kronor och är nog trots allt inte aktuellt.

Nu har jag dock fått en liten men naggande god och journalistanpassad miniutbildning i affärsfrågor. De andra deltagarna kom från alla möjliga delar av världen (främst USA, men även Indien, Kina, Ghana, Jamaica, Turkiet, Frankrike och Australien) och jobbar som näringslivsjournalister för radiostationer, dagstidningar, magasin, nyhetsbyråer och TV-program. Wall Street Journal, New York Times, Washington Post, CNN, CBS, NPR, Forbes och en lång rad mer obskyra publikationer var representerade på kursen.

Föreläsningarna handlade om bland annat följande: ledarskap, strategi, miljöfrågor ur ett affärsperspektiv, bolagsstyrning, bokföring och redovisning, pensionsfrågor samt aktie- och värdepappersmarknaden. Gissa om subprime-problematiken kom upp... Vi fick bland annat se en balansräkningsanalyser för att se vad som var poängen med hela den så kallade "värdepapperiseringen" (som är grunden till subprimekrisen) för att förstå vad som egentligen hände och varför. Mycket intressant.

Komiskt nog – eller tragikomiskt – delsponsrades seminariet av bolåneinstitutet Freddie Mac (och en rad andra företag)!

Jag råkade förresten hitta denna helt nya och unika Masters-utbildning på Earth Institute/Columbia, som onekligen verkar väldigt spännande och mer *tidsenlig* än någon handelshögskola. Hmmm... Men nej, ni behöver inte vara oroliga för att jag ska söka den. Korta men intensiva fortbildningskurser för journalister är min melodi.

/Gunilla

Frågor om valet

PHILADELPHIA Oops, jag har visst inte berättat vad jag gör här i Pennsylvania, jag återkommer i ämnet när jag får tid. Är upptagen av seminarier och jobb dagarna i ända.

Jag fick ett brev, se nedan. Har tyvärr inte alls tid att svara, så kanske några snälla läsare kan hjälpa till med tips om länkar i kommentarfältet så att frågeställaren kommer igång med sin research. (Vet tyvärr ej vad hennes syfte är, men jag gissar på en skoluppgift.)

/Gunilla



Hej Gunilla!

Jag pratade med en kille på TT som hänvisade mig till dig. Jag har lite frågor angående amerikansk politik. Jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig att svara på dem?

-Vilka är de olika väljargrupperna i USA-valet?

-Vad står de olika grupperna politiskt?

-Vad är respektive grupps huvudfråga?

-Vilken av president kandidaterna drar vilken grupp till sig?

-Vilken grupp är "viktigast" i det här valet och varför?

-Hur beskrivs gruppen i media?

-I vilka delstater finns dem?

Jag skulle behöva ett svar så fort som möjligt om du har tid. Tack på förhand!

Med vänliga hälsningar/
XX

Facksvenska

NEW YORK Det har tyvärr gått ganska dåligt med mitt löfte att översätta till svenska oftare och enbart citera från engelska mindre. Det är tidsödande nog att blogga oavlönat, och att hitta bra översättningar tar tid.
Men Olle Josephson förklarar i Svenska Dagbladet varför det är viktigt att låta fackspråk utvecklas på svenska. Utdrag:

Facktext byggs av facktermer i kombination med ord av detta slag – inte alltid så roliga, men desto mer nödvändiga för det precisa, abstrakta tänkandet. Den dag vi inte kan läsa dem i svenskspråkiga texter från den humanvetenskapliga forskningsfronten är svenskan, svensk humanistisk forskning och den folkliga bildningsnivån illa ute.

Se även detta pressmeddelande från Riksbankens jubileumsfond.

Sedan flera år tillbaka har språket som svenska forskare skriver på diskuterats. Engelska eller svenska har varit den stora frågan. För att sprida svensk forskning utomlands behöver man skriva på engelska, eller andra större språk. Samtidigt behövs svenskan, om man verkligen vill uttrycka sig exakt och koncist. Modersmålet, i vårt fall svenska, är många gånger ett av humanisters och samhällsvetares främsta verktyg.

/Gunilla

Live från New York

SOLNA Denna sorgliga årsdag följer journalistikstudenterna på Columbia University i New York senatorerna Obama och McCain och deras deltagande i 11 september-minnesstunderna. Det verkar röra sig om något slags multimedialt experiment. Kanske skoj att kolla in, vad vet jag.

Get a backstage pass to see Senators Barack Obama and John McCain this Thursday, 9/11. Visit http://obamamccainatcolumbia.blogspot.com for unparalleled access to the ServiceNation's Presidential Candidates Forum at Columbia University. Students from Columbia Journalism School will cover the media, the hype, and the buzz on campus, from the morning at Ground Zero until the final protestor leaves campus. We will be updating our multimedia coverage constantly with liveblogs, photo and audio slideshows, tweets and a live video feed. Come join us!

/Gunilla