I am an independent, traveling freelance journalist with New York and Stockholm as my bases. I write about politics, human rights, business, culture, environment, food – and whatever other news and news feature stories I can pitch. This is my diary. /Gunilla Kinn (All texts and pictures protected under Swedish copyright laws.)
At Hotel Oloffson, Port-au-Prince 2006 (photo by Paolo Pellegrin)
STOCKHOLM Missa inte P1:s mediemagasin Medierna, som i lördagens program behandlade frågeställningen om frilansar som far till ”farliga” platser – apropå vad som hänt Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2795&grupp=9346
Redaktionens programbeskrivning:
”De reste dit som frilansjournalister, utan någon redaktion i ryggen. Att vi kan få reportage från oroliga och slutna områden hör ofta samman med att det finns just frilansare som är beredda att ta stora risker, som redaktionerna inte alltid vill ta. Veckans händelser sätter ljus på en principiell och svår fråga om risktagande och vilket ansvar redaktioner har när dom inte själva vill ta riskerna men ändå gärna ha det angelägna frilansmaterialet.”
är dock möjligen en aning idealiserande. Det är inte alls så att redaktionerna så himla gärna vill ”ha det angelägna frilansmaterialet”. Tvärtom tror jag att de flesta frilansjournalister som reser till den här typen av områden mycket ofta har stora svårigheter att finna tillräcklig avsättning för sitt aldrig så angelägna material. Det är dessvärre inte särskilt ofta redaktionerna är intresserade av reportage från obskyra platser och eviga konflikter, hur stora och okända flyktingströmmar eller andra viktiga stories dessa än genererat. Frågeställningen om redaktionernas ansvar är givetvis högrelevant, och inslaget belyser viktiga frågor – så lyssna på det!
NEW YORK Jag har inte sett DN:s nya, månatliga utrikesmagasin, har ni? Jag undrar hur det ska kunna räknas hem, givet vilket lågt intresse annonsörer brukar ha för den typen av satsningar – men jag hoppas givetvis att det ska lyckas. Jag noterar också att de lyfter fram ett smalt ämne som Västsahara med massor av artiklar, se ovan, med en för mig tidigare okänd vinjett: Utrikeslyktan. Bravo! Jag har förstått att även Svenska Dagbladet satsar en hel del på journalistik om utvecklingsfrågor och u-länder. Bravi, båda tidningarna!
”For starters, always use the phrase 'the poorest country in the Western hemisphere.' Your audience must be reminded again of Haiti's exceptional poverty. It's doubtful that other articles have mentioned this fact.
You are struck by the 'resilience' of the Haitian people. They will survive no matter how poor they are. They are stoic, they rarely complain, and so they are admirable. The best poor person is one who suffers quietly. A two-sentence quote about their misery fitting neatly into your story is all that's needed.
On your last visit you became enchanted with Haiti. You are in love with its colorful culture and feel compelled to return. You care so much about these hard-working people. You are here to help them. You are their voice. They cannot speak for themselves.
Don't listen if the Haitians speak loudly or become unruly. You might be in danger, get out of there. Protests are not to be taken seriously. The participants were probably all paid to be there. All Haitian politicians are corrupt or incompetent. Find a foreign authority on Haiti to talk in stern terms about how they must shape up or cede power to incorruptible outsiders.
The US Embassy and United Nations always issue warnings that demonstrations are security threats. It is all social unrest. If protesters are beaten, gassed, or shot at by UN peacekeepers, they probably deserved it for getting out of control. Do not investigate their constant claims of being abused.
It was so violent right after the January 2010 earthquake. 'Looters' fought over goods 'stolen' from collapsed stores. Escaped prisoners were causing mayhem. It wasn't necessary to be clear about how many people were actually hurt or died in fighting. The point is that it was scary.”
Det stämmer verkligen att journalister har svårt att låta bli att alltid noga nämna att landet är västra halvklotets fattigaste, för att bara ta upp inledningsexemplet. I mina artiklar och reportage har jag förmodligen gjort mig skyldig till de flesta av klyschorna, dock inte alla (hoppas jag). Texten är för övrigt uttalat inspirerad av denna Granta-klassiker om gängse Afrika-rapportering.
NEW YORK Jag hoppas att ni har upptäckt att Sida låtit göra om sitt magasin OmVärlden. Jag har skrivit flera artiklar/porträtt/reportage i den, och fler är på väg.
I Resumé kan ni läsa vad ett antal branschproffs tycker om tidningen! Citat (av Frida Åberg, printchef på medievalsbyrån Carat):
"Sidas nya tidning som med tuffa, granskande och intressanta artiklar inte viker för att visa riktigt starka reportage och med fantastiska bilder. Känns som en genuint bra tidning som har en mycket större bredd än tidigare och som därigenom borde vara av intresse för en mycket bredare läsekrets."
Många intressanta förändringar i placeringarna, som att Frankrike ligger lååångt efter Bosnien-Herzegovina. Inte bra. Så här skriver Reportrar utan gränser:
"Europe long set an example in press freedom but several European nations have fallen significantly in this year’s index. Even if the first 13 places are still held by European countries, others such as France (43rd), Slovakia (44th) and Italy (49th) continue their descent, falling eight, 37 and five places respectively. In so doing, they have given way to young democracies in Africa (Mali, South Africa and Ghana) and the western hemisphere (Uruguay and Trinidad and Tobago).
Journalists are still physically threatened in Italy and Spain (44th), but also in the Balkans, especially Croatia (78th), where the owner and marketing director of the weekly Nacional were killed by a bomb on 23 October 2008.
But the main threat, a more serious one in the long term, comes from new legislation. Many laws adopted since September 2008 have compromised the work of journalists. One adopted by Slovakia (44th) has introduced the dangerous concept of an automatic right of response and has given the culture minister considerable influence over publications."
Toppen och botten i RSF:s pressfrihetsindex:
Ska bli intressant att se ifall Nicholas Kristof är intresserad av att uppmärksamma Dawit Isaak.
Jag har för övrigt länge försökt sälja in en intervju med honom till flera svenska tidningar, men ännu inte fått något napp – han är ju okänd i Sverige, och då är det alltid svårt. Hoppas det går vägen, för han är spännande och har mycket att komma med även i en svensk mediekontext.
Att människor på den gigantiska kontinent som Afrika utgör i många fall faktiskt lyssnar på Beyoncé eller Madonna precis som vi, gillar samma mat som tyskar och norrmän, går klädda i jeans och t-shirt och utbildar sig till IT–ingenjörer i storstäder som Kapstaden eller Kairo, det är fakta som strider totalt mot bilden av den exotiske och farlige vilden, som SVT nu aningslöst reproducerar.
För närvarande har Sveriges television ingen korrespondent i Afrika. Tidigare såg vi inslag av radarparet Marika Griehsel och Simon Stanford. När de packade ihop var Fredrik Sperling på plats och rapporterade från Kapstaden*). I dag – tomt. Släckt. Ingen hemma. Samma sak gäller Sydamerika. Indien, ett av världens mest folk- och händelserika utvecklingsländer, täcks av kontoret i Peking. Att SVT inte upprätthåller en kontinuerlig utrikesbevakning av dessa gigantiska områden är dålig tv i allmänhetens tjänst. Inom ramen för det uppdraget borde rimligen ligga att ha en kontinuerlig nyhetsrapportering från länder bortom Västeuropa och USA.
Helt rätt att vidga diskussionen till SVT:s omvärldsbevakning och utrikeskorrespondentnät, även om man skulle kunna tillägga att Aftonbladet inte heller har så där värst många medarbetare runtom i världen...
Varje korrenätverk med självaktning borde givetvis ha en fast Afrika-korrespondent eller åtminstone en stringer. Själv tycker jag egentligen att det bör ha tre: i Sydafrika (t ex Johannesburg), Östafrika (t ex Nairobi) och Västafrika (t ex Dakar eller Accra). Förresten, gärna Nordafrika också (t ex Kairo).
Och varför inte Centralafrika... Själv har jag vissa planer på att fara på en liten tripp till Burundi en vacker dag!
/Gunilla
P S *) En liten randanmärkning kan en inbiten besserwisser som jag inte låta bli: Fredrik Sperling var som SVT-stringer stationerad inte i Kapstaden utan i Johannesburg. Fast rapporterade från Kapstaden gjorde han förstås säkert ibland.
Namibia Vi hör mer från byn i Namibia, där SVT:s höstsatsning "Den stora resan" spelades in. Primitivt stamliv kallar SVT bybornas tillvaro. Vi har varit där och mött en helt annan bild, med snabbköp och mobiltelefoner. Reportage av Magnus Bellander.
Det ska bli mycket intressant om det även denna gång kan vara så, som det tycks ha varit i den spanska versionen, att programmet spelades in i gamla, övergivna byar och egentligen handlade om livet där som det en gång levdes, inte som det levs idag. Eller kanske som det levs under vissa delar av året? Kanske är bylivet, som serien ska bygga på, någon slags variant av en fäbodstillvaro, mest av allt en bas för boskapsskötsel? Vad vet jag.
Om allt tilldragit sig på samma plats låter det ändå fullt rimligt att produktionsbolaget låtit bli att filma moderniteter såsom mobiltelefoner. Allt för dramaturgin. Varför skulle "reality" vara en exakt avbildning av verkligheten i just detta såpakoncept när det aldrig är det annars? Men jag tycker samtidigt att det är fascinerande att vare sig Afrikagrupperna eller LEC, de organisationer som talat för san- och himba-folken i denna debatt, inte sagt något om vare sig snabbköp eller mobiltelefoner, utan mest om att stammarna utnyttjats. De har kanske också haft intresse av att utmåla dem som primitiva. Nå, jag hoppas att Magnus Bellander reder ut alltsammans i sitt reportage.
I den spanska debatten har det tydligen också handlat om att barnen i de namibiska familjerna togs ur skolan under inspelningen.
Någon gång skulle jag förresten vilja göra ett riktigt stort reportage med fältnedslag på många platser om hur mobiltelefoner revolutionerat tillvaron för människor i Afrika.
NEW YORK Flera medier rapporterar idag om att det program som SVT snart ska börja sända och som är inspelat av produktionsbolaget Eyeworks kommit till på ett oschysst sätt: att Eyeworks inte begärt tillstånd hos rätt instans i Namibia, att betalningen varit låg, att serien framställer "primitiva infödingar", och att inga långsiktiga förbättringar såsom vattenbrunnar tillkommit.
LAC och Afrikagrupperna ifrågasätter även den ersättning som filmteamet erbjudit de medverkande himbafamiljerna. – Filmteamet har betalat med några säckar majs och småpengar, drygt 40 kronor per dag. Det är förnedrande. När jag konfronterade dem sa deras kontaktperson på plats att ’de här människorna gör ju i alla fall ingenting’. Det är struntprat. De har sin boskap att ta hand om. När filmteamet är på platsen kan de inte sköta sina vanliga jobb, säger Zeka Alberto. Afrikagrupperna är även kritiskt till de stereotyper som SVT:s informationsmaterial om produktionen förmedlar. På SVT:s hemsida refererar man till himbas vardag som ”extremt primitivt stamliv” och skriver att himbakvinnorna ”smörjer sig med rödbrunfärgad lera istället för att tvätta sig”. I själva verket används ockran för utsmyckning och som skydd mot sol, väder och vind. SVT:s programchef Emma Kronqvist har kallat programmet ”hetare och mycket mer 2009 än ’Robinson’”.
Men det verkar som om det finns mer än så.
I anslutning till artikeln i DN skriver i alla fall kommentatorn "Isak" från Spanien:
"Jag har sett programmet. Det visades här i Spanien (Perdidos en la tribù) och det är samma produktionsbolag etc som ska leverera den svenska versionen. Allt är bluff dock. Ett spanskt reporterteam åkte ner till Namibia och Indonesien och undersökte saken på plats. "Infödingarna" levde inte alls så som programmet visade. De hade hus, el, vatten och t.o.m. bilar. De fick betalt för att visa hur de en gång hade levt i konstgjorda byar – inte deras moderna liv. Programmet blev väldigt kritiserat härnere. Rasism, idioti och low-class underhållning..."
Fejk, alltså. Helt otroligt, om det stämmer. Konstigt dock, att Afrikagrupperna och deras samarbetsorganisation LEC inte skulle ha tagit upp det i sin kritik mot SVT?
Jag har varken tid eller möjlighet att kolla upp det hela närmare än så, så ta detta som ett tips från Isak och mig, ni på svenska redaktioner...
Har än så länge bekräftat Isaks version åtminstone i denna spanska artikel, där det även talas om att "infödingarna" köpt alkohol för pengarna de fått, och att inspelningarna skett i byar 70 mil från de platser där de medverkande i själva verket bor och att det knappast handlat om deras egentliga "reality" i denna "reality-såpa".
Uppdatering: det spanska programmet verkar ha handlat om san-folket, inte himba-dito. Jag överlämnar till någon annan att utreda skillnaderna mellan spanska och svenska Eyeworks, och dessa båda produktioner... Det kan ju hända att allt åtminstone skötts bättre denna gång än då, vem vet. Men här finns nog mer att kolla upp och rapportera för dem som har resurser till det (hint, hint till frilansjournalisten Magnus Bellander som verkar vara på plats i Namibia och rapporterar till Ekot).
“The SVT Web page refers to the every day life of the Himba as “extremely primitive tribal life”, stresses that they live in huts made of cow dung, and says that the Himba women “cover their bodies with red-brown clay instead of washing”. “The clay, called ochre, is used for a number of reasons, including to protect the skin from sun and harsh weather conditions, and it is also used for beautifying purposes. This is not the same as to say that Himba women never wash,” the LAC argues. The Spanish show, ‘Lost in the Tribe’, made similar stereotypical generalisations of the San people they filmed, and allegedly asked them to act as their ancestors did several years ago, contradicting the notion of a “reality” show. In fact, the Spanish Commission for Refugee Aid (FCEAR) and the Spanish Agency for International Development Co-operation (AECID) both denounced the show and accused its producers – Channel Cuatro – of going out of their way to stretch the truth and make the people of these communities appear “extra primitive” simply to “capture an audience”. “It’s supposed to be a reality show, but it ridicules them (San) to a large extent based on stereotypes,” Silvia Sala, the National Co-ordinator of FCEAR told The Namibian at the time.
DJUPVIK Idag har jag läst första delen av en underbar bok som jag måste rekommendera alla som gillar rese- och äventyrsromantik: "Eva Dickson; Ett bedårande barn av sin tid". Mer om den senare, har inte mycket tid att blogga för närvarande.
“If one child in Africa was happier because I became a woman, I would go through with it,” said Bono. “It doesn’t matter if I’m a man or a woman. The only reason I exist on this planet is to save it. And wear women’s sunglasses.”
"Bono" apropå ryktena om att han skulle ha bytt kön ... enligt Posts satirsajt Huffington Ham. Men citatet är påfallande likt något han skulle ha kunnat säga..!
"Ha, nio månader – det var väl inget", tänkte jag cyniskt, och kom på att jag kunde dra ett litet strå till stacken för att få Dawit Isaak ur häktet.
Så jag skickade ovanstående Twitter-meddelande till Kristof. Han får säkert tusentals "retweets" om dagen. Men om han hittar mitt i mängden kunde han gott uppmärksamma Dawit Isaak i New York Times (där han har så många kanaler: papperstidning, blogg, Facebook, Twitter m m).
Och det vore faktiskt en story helt i Kristofs anda. Som varken han eller någon annan på The Times uppmärksammat, såvitt jag kunnat se.
NEW YORK En av de få journalister som jag skulle vilja byta liv och gärning med är Nicholas Kristof. Han är just det som jag skulle vilja bli när jag blir stor, nämligen globaliseringsreporter.
Hans arbetsgivare New York Times låter honom – än så länge, bäst att tillägga – resa omkring i världen och berätta om vad som händer och om människor han möter på fältet. Det handlar om folkmord, trafficking, svält och sjukdomar, men också om företagande, utbildning och socialt entreprenörskap. Som få lyckas han på ett sakligt, initierat, engagerat, konkret och alltid glasklart språk redogöra för såväl brott mot mänskliga rättigheter som hur globalisering och marknadsekonomiska framsteg gör människors liv bättre.
Vart han än reser – och det är oftast i Afrika och Asien – hittar han alltid individer vars öden speglar något intressant fenomen. Kristofs skrivande från Sudan gjorde mycket för att uppmärksamma USA på vad som pågick i Darfur och Pulitzer-belönades. Givetvis har han även vunnit massor av andra journalistiska priser och hedersomnämnanden.
Idag har han skrivit om hur finanskrisen drabbar människor i tredje världen (vilket Carl Bildt faktiskt sade till mig i höstas att han inte kunde se några tecken på att den skulle göra – eller tja, att den inte gjorde då i alla fall!) och om hur ett av samtidens stora gissel är alla barn som lider av undernäring och exempelvis järn- och zinkbrist. Citat:
It’s impossible to know if Maximiano was starving because of the economic crisis or because of chronic malnutrition here, but the hardships in the developing world have been exacerbated by elevated food prices and declining remittances from workers abroad.
The World Bank has estimated that United Nations goals for overcoming global poverty have been set back seven years by the global crisis. It calculates that increased malnutrition last year may have caused an additional 44 million children to suffer permanent physical or mental impairment.
Men typiskt för Kristof är att han också visar på sätt att åtgärda det (undernäring går att lösa relativt billigt). Ibland sysslar han med ren aktivism, som när han köpte loss några tjejer från en bordell i Kambodja.
En annan sak som är fantastisk med Nicholas Kristof är att han publicerar sig lite varstans. Som få *riktiga journalister* (för att använda Jan Guillous term) använder han sig av sociala medier. Så det är lätt att låta hans texter bli en del av det dagliga informationsflödet.
P S När vi ändå är inne på New York Times' briljanta kolumnister... Läs Frank Rich om läget för homosexuellas rättigheter i USA, och om hur det går framåt snabbt, men kunde gå ännu snabbare om Barack Obama bestämde sig för att agera. Citat:
And yet the changes aren’t coming as fast as many gay Americans would like, and as our Bill of Rights would demand. Especially in Washington. Despite Barack Obama’s pledges as a candidate and president, there is no discernible movement on repealing the military’s “don’t ask, don’t tell” policy or the Defense of Marriage Act. Both seem more cruelly discriminatory by the day.
NEW YORK Bugoyi Guest House i Kisenyi, det vore minsann något, det!
Av dessa städer har jag nog dessvärre bara varit i Accra och Kairo. (Och Kairo räknas knappt; jag måste vara världens enda Kairobesökare som inte sett pyramiderna, ens från luften.)
NEW YORKLyllos er som får påskägg idag! Lyllos er som som har påsklov, skulle jag också kunna skriva – men det gör jag inte, för jag jobbar med ett kul uppdrag, och det tycker jag är minst lika kul som att lata mig eller promenera i vårsolen eller fara till Blåkulla eller vad ni andra sysslar med.
Fast jag skulle förstås jobba ännu bättre om jag hade ett fullmatat pappersägg med smågodis bredvid datorn. Eller, bättre opp – rättvisemärkt choklad, apropå det Lisa Förare Winbladh skriver om sådan:
Ibland blir jag så himla trött på hur människor gnäller över hur dyrt och jobbigt det är att undvika mat som inte tillverkas under slaveriliknande förhållanden. Det är det inte. Det jobbiga är att producera skiten.
Detta apropå Swedwatchs rapport om chokladindustrins bristande koll på produktionsvillkoren i näringskedjan, redovisad i SvD.
NEW YORK Apropå patriotism. Här är en låt som jag just hörde på radion (programmet New Sounds – WNYC, som sänds varje kväll klockan elva – programledaren John Schaefer har en fantastisk röst). Det är gruppen Extra Golden, som komponerat den som tack till Barack Obama, som under sin tid som senator hjälpte dess kenyanska medlemmar att få visa så att de kunde turnera i USA. (Det är först under den sista fjärdedelen av låten som de kommer igång ordentligt med de explicita Obama-hyllningarna, med reservationer för att min förståelse av texten i början är relativt begränsad...) En kombination av "DC indierock" och kenyansk benga! På lördag spelar de i New York (nå'n här som vill gå dit?), och här är bandets intensiva turnéplan för våren.
NEW YORK Igår citerade jag ur Paul Frigyes krönika i Journalisten, om hur tidningsredaktionerna "blir översköljda av förslag om utlandsreportage från frilansar. USA, Karibien, Australien, Latinamerika".
Enligt U-landsnyt, vars text handlar om hur danska medier bevakar Afrika, handlar en extrem majoritet av frilansjournalisternas förslag till tidningen Information om Afrika! Oj.
Udlandsredaktionen i Kongensgade i København oplyser, at 70 til 80 procent af alle henvendelser fra free lancere går på at afsætte stof fra Afrika.
Det var inte illa! Kan det verkligen stämma? Undrar hur det ser ut med svenska frilansjournalisters "henvendelser".
För övrigt är det intressant att notera var i Afrika danska korrespondenter och frilansmedarbetare finns: i Sydafrika, Tanzania, Kenya och Togo. Inte alla, men de flesta svenska Afrika-journalister finns i Sydafrika.
NEW YORK Jag brukar sällan eller aldrig skriva om insamlingar här på bloggen, men i fjol gjorde jag ett undantag och skrev om brännskadade Tatiana från Kamerun, här.
Umeå-studenternas insamling (se länken) gick över förväntan och de fick in drygt en miljon kronor, vilket räcker långt. Men operationerna har varit komplicerade, med flera infektioner. Det kommer att behövas fler, och mer rehabilitering. (Hm, kanske ska jag kalla in den lilla Kamerun-delen av mitt New York-nätverk...där finns nog både pengar och empati.)
Västerbottenkurirens Torbjörn Jacobsson har gjort ett fint bildspel, som idag publiceras på Svenska Dagbladets hemsida, med speakerröst av SR Ekots Umeå-medarbetare Pia Sjögren och manus av frilansjournalisten Cecilia Göthe-Norlin. Bildspelet tar er med till Tatianas hemby i Kamerun, där Jacobsson och Göthe-Norlin var i oktober (och till plastikkirurgi-avdelningen i Umeå, där det blir några groteska kontraster t ex mellan Tatianas ansikte och en reklammodells). Kolla in bildspelet här!.
.JPG)
