Showing posts with label Yttrandefrihetsfrågor. Show all posts
Showing posts with label Yttrandefrihetsfrågor. Show all posts

11 March 2014

Porträtt av Nils Horner

Denna text skrev jag sommaren 2011, på uppdrag av ett magasin som Sveriges Radio producerade för att fästa uppmärksamhet på några av sina stjärnor. Jag fick hedersuppdraget (tack, Alfred Skogberg!) att porträttera Nils Horner. 
Det framgår inte av texten, men jag hade träffat Nils många gånger i New York och Stockholm och han var en av mina stora idoler och journalistiska förebilder.  Jag hoppas att han nu blir ihågkommen inte bara som en lysande radioreporter, utan även som den inbitne frilansjournalist han alltid var.
Jag trodde nog att Nils Horner var odödlig, eller att han åtminstone hade nio liv. Men det var nog just det han hade (han hade hamnat i många farliga situationer genom åren, även om han sällan gjorde något väsen av dem) och till sist tog det nionde slut.

Han har Sveriges Radios största bevakningsområde och pendlar till nyhetsintensiva länder som Burma, Japan, Afghanistan och Pakistan. Nils Horner älskar att vara journalist och få berätta om de människor han möter i världen – och mest av allt gillar han att rapportera från regimförändringar.

– En månad efter jordbävningen i Fukushima kom vi in i en by norr om Tokyo, som låg i en zon där alla skulle ha evakuerats. Där mötte vi en kvinna som inte hade velat lämna sina hundar och sina sjukliga föräldrar, och en bonde som valt att stanna kvar med sina hästar. Det var gripande möten!
Det fem minuter långa reportaget om japanska Tomoko, hennes hundar och de andra som vägrat låta sig evakueras i Tohuku-regionen sändes i P1 Morgon i april – ett exempel på de ljudliga bilder från Asien, som radiolyssnarna får av Nils Horner.
Andra gånger låter han oss möta pakistanska familjer som drabbats av översvämningar, demonstrerande munkar i Burma eller  australiensiska brandmän som tampas med skogsbränder.
– Jag tycker det är roligt att berätta och förmedla saker som händer, säger han.
– Jag gör inte så ofta intervjuer med makthavare, utan helst med vanliga människor. Det är roligare, och det blir bättre radiojournalistik. Men att enbart intervjua ”mannen på gatan” blir fel. Jag letar efter såväl folk i slumområden som professorer, båda kan ha intressanta historier.
Det har varit ett intensivt nyhetsår för Sveriges Radios Asien-korrespondent Nils Horner, som förutom jordbävningskatastrofen var med och bevakade ”den arabiska våren” på plats.
På papperet är han stationerad i Bangkok. Men i praktiken är han ständigt på resande fot, och far från det ena uppdraget till det andra – med bandspelare, mikrofon, dator och sändningsutrustning i högsta hugg.
Under resan till Fukushima fick han komplettera bagaget med en Geiger-mätare, för att se till att han inte rörde sig i områden med för hög strålning. Resorna innebär ofta strapatser – som att sova på golvet till en offentlig toalett, som Nils Horner fick göra i Japan – och att röra sig i extremt osäkra områden, som i Bagdad, Kabul och Rangoon där varje steg kräver noggranna säkerhetsöverväganden.
Till Tokyo hade han krånglat sig med flyg från Bahrain på Arabiska halvön, där han hade vistats en tid för att bevaka upproren mot regimen. Dessförinnan var han och ett par Sveriges Radio-kolleger flera veckor i Egypten, för att rapportera om de medborgardemonstrationer som ledde till president Mubaraks fall.
– För en journalist är regimförändringar givande att vara med om och bevaka, när hela samhällsutvecklingen står och väger. Det är oerhört roligt!
Nils Horner ser nöjd ut vid minnet av myllret av människor i Kairo, tacksamt för en reporter.
– Det är ju bara att sticka ut mikrofonen, så är det folk som skrattar och gråter! säger han belåtet.
– Radio är ett bra medium för att bidra till en djupare förståelse och samtidigt förmedla känslor.
Nils Horner gillar inte att bli intervjuad och stå i centrum som person. Hans ödmjuka framtoning och sakliga rapportering har dock gjort honom till en av Sveriges mest respekterade, beundrade journalister. När det hänt något viktigt i Afghanistan, Pakistan, Indonesien eller Burma dröjer det inte länge innan Horners röst hörs i etern.
– När jag var liten ville jag bli journalist eller diplomat. Det var de enda logiska yrkesvalen, berättar han när vi ses i Stockholm, i Radiohusets park.
– Nu har jag svårt att se mig själv i någon annan roll än som journalist.
Vägen till yrket började på Västgötademokraten och Borås Tidning, där Nils Horner fick in en fot som tonåring. Efter gymnasiet gjorde han lumpen på Värnpliktsnytt. (Tidningen lades ner av försvarsmakten häromåret, men var länge plantskola för reportrar och fotografer.) Därefter studerade han nationalekonomi och statsvetenskap och blev så riksdagsreporter för nyhetsbyrån FLT, Förenade Landsortstidningar.
Världen lockade, och Nils Horner drog till först London och sedan New York. Där blev han USA-stringer – frilansande korrespondent – för FLT, men gjorde också reportageresor till Haiti, Kuba, Indien, Burma och Kambodja.
Så började han resa till Balkan, där han fick något av ett genombrott som utrikesreporter. Våren 2000 fick lyssnarna följa med när Nils Horner under sex minuter – extremt lång tid i radio – i Kvart i sex-ekot fick rapportera om Slobodan Milosevics fall, direkt från Belgrad.
Sedan dess har Nils Horner rykte om sig att alltid lyckas vara på plats vid dramatiska nyhetsskeenden. Handlar det om tur eller god tajmning? Nja, mer om envist tålamod, tycker han själv.
– Det var inte så att jag bara ramlade in i Belgrad. Snarare var det målmedvetet arbete, till exempel med att skaffa visum. Jag var ju frilansjournalist då och hade friheten att vistas länge i området, berättar han.
– En gång fick jag vända vid den serbiska gränsen och åka tillbaka till New York, eftersom en tullgubbe stämplade mitt visum med ”ogiltigt”. Det var med ett stort mått envishet som jag tog mig tillbaka till Serbien igen – det var ju den stora storyn i världen då.
Fast visst gäller det för en utrikeskorrespondent att lyckas vara på plats i skarpa nyhetslägen.
– Det ingår i mitt jobb att komma iväg snabbt, ”att ha väskan packad” både praktiskt och mentalt, säger Nils Horner.
– Det är klart att jag gillar att vara först – när allt är fräscht och det finns stor dramatik och efterfrågan på material. Men det är också kul att komma tillbaka och följa upp nyhetsrapporteringen, när det är lugnare.
Pakistan är ett av de länder han ofta får åka till med kort varsel.  Redan dagen efter att det blev känt att Usama bin Ladin dödats av en USA-styrka i maj kom han till staden Abbottabad där det skedde. Då gäller det ha psykisk beredskap för att börja jobba direkt – och att ha upparbetade kontakter med tolkar och chaufförer.
Planeringen för Nils Horner och hans korrekolleger sker i samråd med redaktörerna hemma, främst utrikesredaktionen på Ekot. Nyhetssändningarna har högsta prioritet, därefter inslag till aktualitetsprogram som Studio Ett, Godmorgon världen och P4 Extra. I mån av tid gör korrespondenterna även inslag till radions övriga program – korta reportage och lite längre dokumentärer.
Med 17 anställda och frilansande korrespondenter – baserade runtom i världen eller i Stockholm – har Sveriges Radio mest ambitiös utrikesbevakning av de svenska mediebolagen.
– Ja, men med det följer också ett ansvar, påpekar Nils Horner som gillar att arbeta just med radio ”i allmänhetens tjänst”.
– I Sveriges Radio är det viktigt med saklighet och folkbildning. Vi ska berätta om det som inte alla andra gör, som när vi åker till Filippinerna eller Nepal även när det som sker där inte är dagens huvudnyhet.
På somrarna passar Nils Horner på att arbeta några veckor i Stockholm, ofta som producent på Studio Ett – därav mötet utanför Radiohuset.
– Jag tycker det är kul att vara i Sverige på sommaren. Det blir som en ”intensivkurs i det svenska samhället”, för mig är ju redaktionsmötena exotiska.
Nils Horner är också känd för sin nyfikenhet på ny teknik och används som Sveriges Radios försökskanin. Med hjälp av en satellitterminal kan han sända med god ljudkvalitet från nästan vilken plats som helst på jorden. Som Studio Ett direkt från Kabul (vilket han gjorde redan 2001).
– Då får jag vara programledare, producent, ljudtekniker och programassistent i ett. Det är ansträngande, men väldigt roligt! säger han.
– Tekniken har gjort jobbet enklare på många sätt. Stressen har minskat, eftersom man inte är beroende av täckning med mobiltelefonen när man kan sända via satellit. Men utvecklingen går så fort att det är svårt att hänga med allt som händer. Det är spännande, lite förvirrande och kul.
Vad har du för förhoppningar inför det kommande nyhetsåret?
– Att få rapportera från fler regimförändringar! [Här lyser det verkligen ur Nils Horners ögon.] Det vore också kul att få rapportera om demokratisering och ökad tolerans i Afghanistan och Pakistan, säger han.
– Att jobba för radion är som att ha en stor, vit duk som man kan måla vad man vill på. Det kvittar hur mycket man jobbar – berättelserna tar ju aldrig slut.
Gunilla Kinn


Nils Horner om...
... att rätt få lyssnare tror att korrespondentyrket är särskilt glamouröst
”Nej, de hör ju man klafsar omkring i flyktingläger och besöker bestrålade zoner. Snarare är folk som hör inslagen bekymrade!”


... om myten om ”Asiens århundrade”
”Jag börjar nästan tro på den myten själv. Det är lätt att bli imponerad över de ekonomiska framsteg som gjorts i länder som Kina och Indien. Men det är viktigt att även påminna om de problem som finns med vanstyre, korruption och ojämn inkomstfördelning i de flesta asiatiska länder.”

... om en särskild utmaning med jobbet
”Jag tycker att det är spännande att punktera myter. Som att ”Indien marscherar snabbt mot att bli en ekonomisk supermakt”, medan landet i själva verket har enorma problem med fattigdom och analfabetism.”

... länder han inte varit i, men gärna skulle vilja rapportera från
”Nya Zeeland och Nordkorea! Jag är orolig för att vi missar en viktig story i Nordkorea. Vi vet inte alls omfattningen av övergrepp på oskyldiga människor, till exempel dissidenternas familjer, i lägren där.”

... hur han kopplar av efter arbetet
”Jag försöker att göra något roligt när jag reser, så att det inte bara blir jobb. Som att gå på museum när jag ändå är i Singapore, att titta på buddhistiska skulpturer – jo, det finns faktiskt sådana – när jag är i Pakistan, eller att gå på konsert i Operahuset när jag är i Sydney.”


Nils Horner om sina favoritresmål

Japan: ”Det är alltid jättekul att komma dit! Japanernas agerande efter jordbävningen var imponerande.”

Indien: ”Mångfald, färgsprakande; demokrati – trots alla problem.”

Afghanistan: ”Intressant kultur med mycket musik; tacksamt för en radiojournalist eftersom människorna är villiga att berätta om sina liv.”

Pakistan: ”Rent journalistiskt en favorit, för här finns alltid stories.”


Skrivet om Nils Horner

”Händelserna i Burma har fått Nils Horner att åka från sin positioneringsort Bangkok för att bevaka inifrån Burma, från Rangoon. Resultatet är ett gäng enastående nyhetsrapporter från gatorna, som ger närvaro, information och nerv som få andra medier i världen (vågar jag påstå) lyckas med. För oss som sitter klistrade vid händelseutvecklingen är Nils Horner den allra bästa nyhetskällan.”
Mediebevakaren Olle Lidbom på bloggen Vassa Eggen, september 2007

”Han låter så snäll och vänlig men har väl inte sedan han rivstartade med tsunamin 2004 gjort annat än farit hela Asien runt i katastrofernas spår. Glamourfaktorn är noll. Horners oförtrutna lugn, goda humör och noggrannhet bland ruiner och fattiglappar är hundra.”
Kulturjournalisten Nina Lekander på Expressens radio-blogg, februari 2009

18 October 2011

Journalistik med och utan handklovar


Foto: Åsa Linderborg/Aftonbladet Kultur

STOCKHOLM Jag är ingen aktivisttyp och deltar av princip sällan eller aldrig i politiska och aktivistiska aktioner – men undantaget är när det handlar om journalistik och därtill relaterade frågor, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.
Idag på förmiddagen deltog jag i aktionen Journalisternas solidariska fängelseaktion genom att ”kedja fast” mig utanför Kronobergshäktet i Stockholm. Jag kunde när som helst ta loss kedjorna själv och vandra bort om jag hade velat, men det var faktiskt ändå ganska obehagligt att sitta med trånga handklovar om handlederna.

Jag valde att tillbringa aktionstiden med att försöka skriva så gott det gick, trots kedjor och handklovar. Dels för att det kändes symboliskt i allmänhet, dels för att det kändes bra att skriva just den texten (som handlar om hur unga armeniska kvinnor och flickor tillfångatogs och rövades bort som tjänstehjon och sexslavar efter folkmordet i Armenien 1915, mer om det senare) just så.

Mer än så här hinner jag just nu inte skriva om aktionen, eftersom jag är på väg till Varberg (av alla ställen). Men jag rekommenderar er som läsning denna bloggtext av frilansjournalisten Fredrik Quistbergh om aktionen som stöd för (frilans)journalistik på fältet. Citat:
”...trots att de frilansjournalister som försöker göra journalistik fyller en viktig funktion är arbetsvillkoren usla.

De flesta frilansjournalister har mycket sämre skydd ute på fältet än sina fast anställda kollegor. Svenska TV-bolag anlitar exempelvis privata företag för att ta hand om säkerhetsfrågan för sina anställda. Nyhetsteamen kan ha välutbildade livvakter under dygnets alla timmar när de är ute på uppdrag. Men när samma bolag anlitar frilansare är de inte lika nogräknade med säkerhetsfrågan. Det är något frilansjournalisten får fixa på egen hand.

Frilansjournalisternas får, i princip utan undantag, aldrig betalt för det jobb de lägger ner. Det finns minimirekommendationer som chefer, redaktörer eller andra beställare skulle kunna följa. Men för ett journalistiskt jobb som tar mer än ett par dagar att göra finns det ingen som kommer i närheten av att betala enligt rekommendationerna.

Frilansjournalister får också förbereda sig på idéstöld, skambud eller erbjudande om att jobba på spekulation.”

(– – –) [Läs gärna det långa exempel jag klippt bort här, om frilansjournalister v s golvläggare. /GK]

”Men om nu frilansjournalisterna har så usla villkor och blir så illa behandlade, varför fortsätta? Varför inte söka en trygg anställning eller byta yrke? Jag kan bara svara för mig själv. Och jag tycker det är viktigt med journalistik. Möta människor, rikta ficklampan mot världens ljusskygga platser och andra skumma företeelser. Det är ingenting som jag har råd att göra hela tiden. Men någon eller några gånger per arbetsår försöker jag skapa utrymme för egna journalistiska projekt. Men då förutsättningarna hela tiden försämras vet jag inte hur det blir i framtiden.

En sak är jag dock säker på. Världen behöver fler journalister som Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isaak. Journalister som trots usla arbetsvillkor tycker det är så viktigt med journalistik att de är villiga att sätta sin egen säkerhet på spel. Men ska de verkligen behöva riskera livet eller flera år i fängelse? Ministrar, chefer, redaktörer och andra med makt och inflytande borde förbättra situationen och möjligheterna att bedriva journalistik. Om det inte sker någon positiv utveckling finns lär vi se ännu mindre journalistik i framtiden.”



Gunilla

14 August 2010

En *angelägen jakt*

STOCKHOLM Har glömt kommentera detta, men bättre sent än aldrig:
Domen mot japanologen och översättaren Simon Lundström, som dömts för innehav av barnpornografiska bilder för att han haft japansk manga på sin dator, är verkligen helt sjuk.
Eller kanske hade jag inte glömt blogga om den, utan tänkt att det måste handla om ett dumt skämt. Jag utgår från att hovrätten undanröjer domen.
I väntan på besked om det – läs Karin Olssons kloka intervju med Lundström i Expressen. Citat:
”Klisterlappar med orden "beslagtaget föremål" sitter fortfarande kvar på några av de tusentals serietidningarna i hans samlarhyllor. Hade polisen en översättare i japanska vid sin sida för att begripa äventyren? Det kanske till och med är dags för kåren att utbilda en expert i den angelägna jakten på sexuellt utnyttjade seriefigurer.
Knatte, Fnatte och Tjatte kunde bli ett festligt fall för farbror Blå. De har mänskliga drag, precis som riktiga barn, och går runt utan några som helst byxor. Och är inte Kalle Ankas avsikter med sina påstådda brorsbarn skandalöst outredda?
Man skulle önska att domen mot Simon Lundström var just en anka. Detta kan vara det mest bisarra som en svensk kulturarbetare utsatts för av myndigheterna sedan Vilgot Sjömans suggestiva mästerverk 491 från 1964 förbjöds på grund av dess sex- och övergreppsscener.”
Se även Oscar Swartz' text, med massor av länkar till mer läsning, och ännu en text med ännu fler länkar.
Förutom det upprörande med fallet i sig är det förstås helt galet med alla inslag av grov rättsosäkerhet som tycks ha förekommit. Att Lundström inte ens vet riktigt vilka bilder han dömts för! Och att det hela tycks vara resultatet av en vårdnadstvist!
Carl Michael Edenborg skriver i Aftonbladet om hur den svenska lagstiftningen här påverkats av amerikansk, extremradikal feminism – och i denna DN-intervju varnar en jurist för att det svenska samhället är i full färd med att kriminalisera tankar.
Här är Rapports inslag om Simon Lundström:

I slutet säger han: ”Det är viktigt att vi inte förbjuder något för att vi tycker att det är obehagligt.”

/Gunilla

29 May 2010

Några läs- och lyssningstips

NEW YORK God journalistik, tips på sådant jag läst och hört de senaste dagarna (uppdateras med fler, vartefter jag letar fram länkarna):

"De skrattade bara; så berövades Safet sitt människovärde"Maciej Zaremba granskar mobbning på arbetsplatser i Dagens Nyheter:
"”Safet, du kommer arbeta på gården.” Det händer allt oftare att Andersson personligen, någon av hans släktingar eller en arbetsledare beordrar Safet att lämna maskinen för att mata kor, lägga klinker eller renovera någon av familjens lägenheter. Det hade kunnat vara en omväxling från blästringen. Men var gång han kommer tillbaka till verkstaden blir han utskälld för att arbetet blivit eftersatt. Han är en odugling som inte hänger med. Därför ska han ha lägst lön av alla. Det händer att Andersson kommer till hans maskin, ler sitt speciella leende och viskar att han Safet inte förtjänar lika lön, då ju brödet därborta i Bosnien är så billigt. Han måste därför arbeta för tre för att göra Andersson nöjd."
"Pånyttfödelsens land" i Axess, Torbjörn Elenskys essä om korsbefruktningar mellan hispanskt och anglosaxiskt i USA. Citat:
"Spanglish, som blandningen mellan spanska och engelska kallas, är idag ett framväxande nytt världsspråk. Det har av en del jämförts med jiddisch, som ju under medeltiden utvecklades ur blandningen av tyska och hebreiska till att bli ett eget språk. De spanska influenserna i den amerikanska vokabulären är bland annat klassiska cowboytermer, som lasso, wrangler, buckaroo och rodeo, men leken med språken i den respektlöst vitala spanglish som nu frodas är något helt nytt. Flera av orden är helt enkelt engelska uttalat på spanska, som ”dogibag” (doggy bag), ”friki” (freaky) eller ”jonron” (homerun), medan andra är ett slags mellanspråkliga ordlekar, som till exempel ”culear” som betyder att vara cool, men också kan betyda att vara rädd."
Lotten Collins reportage i SR P1 Konflikts sändning från Colombia – bra exempel på utrikesreportage i radion, med närvaro och ljudliga miljöer:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=3731057

Reprisering av intervju 1996 med Ingrid Segerstedt-Wiberg i SR P1 Publicerat: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2792&artikel=3720165
Henne borde man förstås ha träffat... Hon verkar ha varit "one of a kind". Utdrag (från 27:29):
Alltså, det där är så rörande, den där frågan. "Du som är gammal nu och är över 80 år. Nu ska du sitta och ha det lugnt och skönt."
Jag bara undrar hur jag ska tala om för dem som kommer och vill ha hjälp, att jag ska sitta och ha det lugnt och skönt?
Kan du ge mig ett exempel på hur jag ska bära mig åt för att säga det?
Att nu kan jag inte bry mig om er, för jag är gammal och vill ha det lugnt och skönt, hur världen än ser ut?
Det finns annat som är viktigare..?
– Ja, jag tror det. Dessutom tror jag att det är tråkigt att sitta och ha det lugnt och skönt, om det händer en massa elände runt omkring en.
/Gunilla

18 May 2010

Lars Vilks "förtjänar ett aktivt stöd"

PORT-AU-PRINCE Där satt den! Världen känns inte riktigt lika galen, som den gjorde för några dagar sedan. Det har varit många bra inlägg i debatten (se några länkar i mina föregående bloggposter), främst – vad jag kunnat se – i olika delar av Sydsvenskan och Expressen.

Men Johan Lundberg och Paulina Neuding skriver alltså i DN Debatt idag. Citat:
"Möjligheten att på universitet – i form av föreläsningar, seminarier eller forskning – pröva hypoteser och tankegångar är själva fundamentet i det samhälle som vuxit fram efter upplysningen. När olika grupper i kraft av styrka, svaghet eller ekonomiskt inflytande börjar diktera vad som får sägas och inte sägas, vad som är sant och inte sant, är en viktig grundstomme i det fria samhället hotad.

Denna grundstomme kan inte skyddas enbart på politisk väg eller med polisinsatser. Den kräver att vi alla som verkar i det civila samhället står upp mot hoten, tills de grupper och individer som står bakom dem inser att de inte har någon effekt.

Det är detta som Lars Vilks har gjort. Han har med ett föredömligt stoiskt sinnelag hela tiden uthärdat hoten och uppståndelsen. Han har ständigt försökt att skämta bort allvaret i situationen för hans egen del.
Denna attityd, som hans islamistiska belackare onekligen skulle kunna ha något att lära av, har emellertid misstänkliggjorts och avsiktligt missförståtts som att det skulle handla om oansvarigt varumärkesbyggande och glädje över att få befinna sig i rampljuset.
I själva verket har Lars Vilks med fara för sitt eget liv visat var gränsen för yttrandefriheten numera går i Sverige. Han förtjänar ett aktivt stöd i den fortsatta kampen för några av det fria samhällets allra viktigaste principer och värden."

Kan bara hålla med. Av alla de obehagliga tankeströmningar som dykt upp apropå hoten mot Lars Vilks stör jag mig nog mest på dem som påstår att han gjort allting för att få uppmärksamhet. Utmärkt att Lundberg&Neuding tar upp det (se det citerade stycket ovan).

Samma sak skedde när Monica Antonsson kom med boken som avslöjade vilken soppa den "sanna" boken Gömda var. Jag vet inte hur många som i debatten påstod sig veta att hon hade skrivit boken för att få uppmärksamhet och göra sig ett namn genom att attackera Liza Marklund – påståenden så genomkorkade att jag inte ens ids kommentera dem.

Snart kommer det förresten några Port-au-Prince-snap shots här på bloggen!

Uppdatering: Missa inte Sanna Raymans texter i SvD!

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/fran-tallerud-till-haag-tre-ar-med-vilksdebatten_4732679.svd

http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=19326

/Gunilla


17 May 2010

Svar på tal från fransk-haitiske Dumas



PORT-AU-PRINCE
Jag hade ingen aning om att Alexandre Dumas den äldre – han som bland annat skrev De tre musketörerna – hade haitiska rötter! Om jag förstår saken rätt var hans farmor en haitisk slavinna, som sedermera befriades och fick barn – Dumas den ännu äldre – med en fransk ädling.
Detta enligt denna intressanta postning om debatten om att Gérard Depardieu ska spela Dumas i en kommande fransk film. Bra citat:
"Dumas was often taunted for his race and once famously responded to a critic: “My father was a mulatto, my grandfather was a Negro, and my great-grandfather a monkey. You see, sir, my family starts where yours ends.”"
Ovan några bilder som visar hur Alexandre Dumas porträtterats, framgooglade.
Något säger mig att jag läst en intressant essä någonstans någon gång om hur människor med blandat ursprung framställts genom tiderna, det vill säga exempelvis som mer eller mindre svarta – och hur detta ändrades i och med fotografiets framkomst. Det vill säga ungefär i samma veva som Dumas' storhetstid, antar jag? Detta kan också vara något slags minnesfragment från en guidad visning på Nationalmuseet eller nå't...eller något jag läst som Oivvio Polite skrivit...

Något som vore än mer intressant är att en vacker dag kolla upp relationen mellan Frankrike och Haiti på 1800-talet – exempelvis vilka föreställningar som fanns i Paris sjangtila salar om den forna franska kolonin (som ju blev självständig redan 1803, och tvingades betala rejäla summor pengar som ersättning)!

/Gunilla

Risk för självcensur och tystnad

PORT-AU-PRINCE Här är en utmärkt och klarsynt text ur Sydsvenskan, som handlar just om det jag skrev häromdagen – att det trots mycket rapportering och mycket tyckande är alltför tyst om hoten mot Lars Vilks:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article875094/Vi-ar-alla-Lars-Vilks.html
Citat (egentligen vill jag återge hela...så klicka på länken ovan):
"I denna stund tiger alltför många som borde tala tydligt.
Från statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hörs inte ett knyst.
Från Mona Sahlin (S) inte ett pip.
(– – –)
Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP), som borde bli bestört när en föreläsning på ett svenskt universitet stoppas med våld, har inget att bidra med.
Folkpartiets ordförande Jan Björklund är tyst. Maud Olofsson (C) är tyst. Göran Hägglund (KD) likaså. De gröna språkrören språkar om allt annat.
(– – –)
Publicistklubben, som ser som sin främsta uppgift ”att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten” är mållös, dess ordförande Ulrika Knutson har tidigare valt att håna Lars Vilks.
Tidningsutgivarna, en organisation som hävdar att den ”kämpar för den svenska tryck- och yttrandefriheten” föredrar av allt att döma att kämpa i det tysta.
(– – –)
Vilks är envis. Vilks är besvärlig. Han ger sig inte. Det i sig provocerar. Inte minst många som annars talar stort och vackert om konstens frihet och skyldighet att utmana. Nu vänder de ut och in på argumenten för att rättfärdiga att just Vilks provokationer är osmakliga och felriktade."
Thomas Mattsson skriver klokt på temat "självcensur" i Expressen:
"...tyvärr tror jag att det finns en risk för att kritikstormen mot Lars Vilks – och alla hot och attacker – får andra konstnärer, författare, journalister och opinionsbildare att dra öronen åt sig en smula.
(– – –)
Ingen kommer erkänna, vi säger alla de vackra orden om yttrandefrihet och tryckfrihet, men jag tror att självcensuren lurar runt hörnet inte bara i konstgallerier och på lärosäten utan också på många tidningsredaktioner, tv-bolag och bokförlag."
Så undrar jag om inte någon redaktion erbjudit Lars Vilks att hålla sin "föreläsning" i medieform istället för som föreläsning?
Relevansen och aktualiteten saknas sannerligen inte, och hans exempel hade ju kunnat publiceras i vilken tidning som helst i en diskussion om kontroversiell konst... Höll jag på att skriva, men så är det kanske inte längre, med hänvisning till det Thomas Mattsson skriver...

Uppdatering – Mer i Expressen, denna gång av Dilsa Demirbag-Sten:
http://www.expressen.se/kultur/1.1991369/kartan-och-rondellhunden
"Islamister och andra religiösa galningar hör tillsammans med rasister och främlingsfientliga krafter hemma i den politiska mariginalen med sina samhällssplittrande ambitioner. Men yttrandefriheten gäller även dem som förespråkar ett slutet och monoetniskt samhälle och en religiöst präglad lagstiftning. En fungerande och stabil demokrati bör kunna hantera sådana åsikter.
(– – –)
Demokratiska och liberala krafter har en del att ta itu med för att inte fältet ska ligga fritt för dem som föraktar det öppna samhället.
Men det förutsätter att vi lämnar den etniska/religiösa kartan åt föreningslivet och återgår till de universella värdena som kompass."
http://ingero.blogspot.com/2010/05/uppsala-universitet-viker-ned-sig.html
"Utöver själva angreppet förekommer hot och förolämpningar mot poliserna, hot mot Vilks, verbala angrepp på homosexuella och, till sist, jubel när arrangören meddelar att arrangemanget ställs in. Inget av brotten leder till något ingripande.
En man vrålar med uppriktig förvåning ut en fråga om varför filmen inte omedelbart stoppades när han krävde det. Tanken att han inte avgör vad som avhandlas i en föreläsningssal på ett universitet har helt uppenbart aldrig slagit honom in. Det är just denna antidemokratiska grunduppfattning, just denna intellektuella primitivism, som Uppsala universitet nu har gett vika för.
Uppsala universitet stoltserar med en slogan som lyder "Kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477". Nu kan universitetet addera ett slutdatum till den sentensen."
Aha, vilks.net tycks fungera igen, sedan igår! Vilken tur, den där ylande fundamentalistiska ljudslingan som hackaren hade lagt på var inte så kul.

/Gunilla

15 May 2010

Laddad konst ställer krav på publiken

NEW YORK Rakel Chukri påpekar i Sydsvenskan det som sorgligt nog behöver påpekas: att Sooreh Heras video, som Lars Vilks visade i Uppsala i måndags, inte var en porrfilm, som vandalerna som avbröt föreläsningen påstod, utan ett verk som belyste homofobi runt om i världen.

"Pöbeln på Uppsala universitet skrek att videon var pornografisk, vilket är starkt överdrivet. Mina tankar går i stället till ett mer raffinerat konstprojekt där det israeliska homosexuella konstnärsparet Gil & Moti efterlyste arabiska älskare. Mötena resulterade i explicit erotiska teckningar, ett skarpt och mänskligt inlägg om etniska konflikter och sexuella tabun i Mellanöstern.

Liksom romanen ”Sändebudet” kräver den typen av laddad samtidskonst en publik som accepterar en öppen diskussion. De som härjade på Uppsala universitet i tisdags betedde sig dock som stereotypa Hollywood-muslimer som bara kan ett slagord: ”Allahu akbar”."

Se några av bilderna här:
http://gunillasdagbok.blogspot.com/2010/05/allah-ho-gaybar-har-ar-filmen.html


Homofobin, vare sig den är religiöst betingad eller inte, måste granskas kritiskt. Det gäller i alla sammanhang och motsättningarna mellan olika minoritetsgrupper blev exempelvis sorgligt tydliga i Kalifornien hösten 2008, i samband med valet om äktenskapslagstiftning för homosexuella. Men här råder komplexa samband, så det får jag fördjupa mig i någon annan gång.

/Gunilla

13 May 2010

NCAC: "Vi är väldigt imponerade ... av Lars Vilks"

NEW YORK I slutet av detta inlägg nämnde jag den amerikanska organisationen National Coalition Against Censorship.

Jag skrev till dem idag, för att säkerställa mig om att deras handläggare följer fallet med Lars Vilks. Det gör de. (Det finns dock ingenting alls om honom på deras hemsida.) I det mail jag fick till svar står bland annat:
"We are very impressed by the fact that Lars Vilks appears undaunted by the attacks and has not resorted to self-censorship."
De ber mig också tala om ifall det är något de kan göra för att hjälpa till. Har ingen aning om vad det skulle kunna vara, när inte ens 20 poliser och säkerhetsvakter lyckades stoppa tumultet i Uppsala häromdagen.

Uppdatering – flera intressanta artiklar i UNT idag (14 maj). Jag håller inte med om allt, men det är alltid bra med motbilder (till det jag och andra skrivit):

"Varför vill han förnedra oss?" (intervju med två muslimer och en religionsforskare)
– Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritisk tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet, säger [religionsforskaren] Mattias Gardell som anser att handgemänget endast gynnade Lars Vilks och tycker att det var synd att ungdomarna "gick i fällan".
Att ilskan rann över går dock att förstå. Den som växer upp i en värld där det dagligen pratas skit om dig, din familj, din kultur, din religion, skulle känna likadant och till slut blir man förbannad, menar han. Vi mäter muslimer med andra måttstockar, vad man kan säga om muslimer skulle vi aldrig säga om judar eller svarta.
– Hur skulle vi i dag se på Lars Vilks om han varit konstnär i USA på 40- eller 50-talet och skändat svarta symboler på samma sätt?

Fotnot: I artikeln berättas också att Gardell håller på med en bok om islamofobi.

Magnus Ringgren: "Doften av konst är borta"
"Yttrandefrihetens försvarare äntrar sina talarstolar. Vad man också borde tala om är huruvida detta projekt är god konst. Jag har mycket starka tvivel på den punkten. God konst måste inte alls ha med skönhet att göra, men den måste ovillkorligen ha mångtydighet, tolkningsutrymme, gåtor. Så var det med Nimis. Men nu?
När den vaga doften av konst försvunnit från dessa provokationer återstår bara försöket att kränka islam eller muslimer. Lars Vilks spelar en ny roll. Han är politisk kampanjledare i fas med de främlingsfientliga stämningarna i Europa. När konsten är borta bör vi, från yttrandefrihetens talarstolar, inte bara orda om allas rätt att provocera alla. Vi bör också sätta in kränkningarna i deras moraliska och politiska sammanhang."
Som Anna Brodow skriver tillmäter Magnus Ringgren här Vilks åsikter som han ofta sagt att han inte har.

Sebastian Johans: "Provokationens problem"
"...om inte också de mindre välfungerande provokationerna kan uttryckas i en demokrati, kan man konstatera att demokratin är hotad. Förutom att manifestera sin faktiska rätt att vräka ur sig nästan vad som helst vill Vilks projekt, och den avbrutna föreläsningen i Uppsala, också diskutera de gränser som finns i en konstvärld som ofta på ett väldigt schablonartat sätt beskrivs som "gränslös och fri", men som i själva verket inte alldeles sällan präglas av aktiv censur och ännu oftare av självcensur. I sin föreläsning ville han placera sitt eget omdebatterade verk i en kontext tillsammans med andra verk som har väckt debatt och befunnits nära och till och med på "fel" sidor av diverse gränser. Det är, oberoende av hur man uppfattar Vilks konst, en viktig diskussion som måste kunna föras."
"Vilks tillbakavisar kritik" (nyhetsartikel som bemöter Mattias Gardell; även kommentarer från Uppsala universitet och från polisen)
Konstnären säger att han inte står för islamofobi, utan enbart för en kritik av vissa som han kallar "avarter" inom religionen islam.
- Jag är inte ute för att säga dumheter, eller befängda saker, utan av att föra fram berättigad kritik av problem.
"Inslag i UNT-TV blev världsnyhet"

/Gunilla

"Inte en föreläsning utan en porrfilmsvisning"


Andres Serrano: "Piss Christ" 1987

NEW YORK Nu blir det *lite naket* här på bloggen.

Jag tycker att det blivit på tok för få officiella reaktioner på det som hände under Lars Vilks föreläsning på Uppsala universitet häromdagen. Det skriver jag, trots att händelsen fått relativt stort massmedialt genomslag med kommentarer av såväl kulturchefer (Expressen, DN, UNT) som statsministern och många andra.

Jag blev väldigt illa berörd och beklämd av att se hur det gick till när föreläsningen avbröts, och av det mobb- och pöbelbeteende som utbröt. Inte minst efteråt.
Det gör mig ont att detta kunde ske i ett akademiskt sammanhang, där det fria samtalet är själva livsluften – och det gör mig ont att pöbelfasonerna i förlängningen drabbar majoriteten svenska muslimer och, förstås, icke-religiösa med motsvarande kulturell bakgrund som ofta flytt just sådana fanatiska beteenden i sina hemländer.
Det gör mig också ont att ett inskränkt och främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna får så mycket vatten på sin skeva kvarn.
Jag blir inte upprörd bara å Lars Vilks vägnar utan även eftersom en hel del studenter och andra Uppsala-akademiker gick miste om en säkerligen intressant föreläsning och diskussion.

Några av de bilder som Vilks uppenbarligen hade tänkt tala om – eller om liknande bilder av samma konstnärer – har jag lagt in i detta inlägg (publicerade med hänvisning till fair use) så att ni kan se exempel på fotografier som vållat kontroverser och diskussioner kring yttrandefrihetens gränser.

Observera att det nästan alltid är fotografier som är kontroversiella. Måleri tycks klara sig bättre, även om det givetvis finns många historiska exempel på kontroversiella konstverk som inte varit foton.

Snart antar jag att medierna vaknar till liv och börjar intervjua Sooreh Hera – den iranskfödda konstnärinna som gjort den video som Vilks visade i Uppsala – om hur hon ser på yttrandefrihetens begränsningar. Jag tyckte det var en så självklar uppföljning, men hon nämns knappt i rapporteringen (med enstaka undantag). Detta lär dock ändras.

Det glädjer mig dock alltid att läsa Lars Vilks' blogg, vilket jag gjort av och till och sedan jag började bevaka rättsprocessen kring planerna på att döda honom, i Philadelphia. Hans blogg finns ju, sedan den vanliga hackats, här, och idag skriver han om vad hans föreläsning skulle ha handlat om.

Jag tillåter mig att citera lite längre än vad citaträtten tillåter, har svårt att skära bort något och tror ej att Lars Vilks misstycker.
Markeringarna
nedan är mina, för att visa vad jag tycker är intressantast – och OBS! det är också jag som lagt till länkarna.

Sally Mann: "Three Graces" från serien "Immediate Family" 1994
"Inledningsvis presenterade jag ett antal konstprojekt som har haft uppenbar friktion mot yttrandefriheten. Andres Serrano ”Piss Christ”, Robert Mapplethorpes bilder av svarta homosexuella – båda har prövats i domstol och frifunnits. Sally Manns bild av sig själv tillsammans med sina döttrar där de alla slår en stråle. I många länder kan den inte visas eftersom den där klassas som pedofili. Jag tog också upp den polska konstnären Dorota Nieznalskas snopp i ett kors som först gett henne en fällande dom. Hon blev frikänd 2009. Jag förde också fram Soorah Heera, iransk konstnärinna som utbildats i Amsterdam. Hennes projekt om islam, religion och profeter i samband med homosexualitet skulle ha visats i Haag men togs bort av säkerhetsskäl. Den video hon gjorde ”Take me to a gay bar” lades ut på YouTube men censurerades där.

Dessa, och ytterligare några, var exempel på några yttrandefrihetsproblem i konsten. Ytterligare en sak som jag ville understryka är att det inte bara är fråga om vad som får yttras utan också vad som är lämpligt att yttra. Det här berör frågan om kvalitet i yttrandefriheten. I min föreläsning hade jag en video där jag har samlat ett antal debattörer som talar om yttrandefrihet. Bland andra framträder Jan Guillou som menar att de gånger vi står upp för yttrandefriheten handlar det enbart om ”dåliga yttranden”. Han menar alltså att vi med en suck måste acceptera eländiga åsikter och konstverk men att kvaliteten inte behöver en sådan support, ”inte da Vinci”. Mina exempel visar att han har fel. Mann, Serrano, Mapplethorpe är tvärtom exempel på konst som har mycket högt anseende i konstvärlden. När det gäller Soorah Heera är hennes video knappast något mästerverk men den hade mottagits med entusiasm av curatorn på Geemtmuseum [sic/GK] och får anses äga en rimligt bekräftad kvalitet. Men det var också intressant att den var gjord av en ”autentisk” röst från en invandrarminoritet och att den berörde de homosexuella – ytterligare en utsatt grupp som får stöd från konstvärlden.

Robert Mapplethorpe: "Bob Love", 1979

Jag tänkte att alla dessa exempel kunde ge en överblick av problemen kring yttrandefriheten. Heeras film visade dessutom problematiken då intressesfärerna kolliderar. Skall man i första hand ta hänsyn till de homosexuellas intressen eller de muslimska? Skall förhållandet att Heera är en ”autentisk” röst ge henne en starkare rätt att uttrycka en kontroversiell åsikt? Alltså inte bara en fråga om vad som för sägas utan också om vad som är berättigat.

Att detta skulle var något särskilt märkvärdigt i en akademisk föreläsning om yttrandefriheten i konsten framstår för mig som synnerligen gåtfullt.

Nu var det så att det fanns en obildad mobb i salen som inte hade en susning om vare sig konst eller principiella debatter men det vore också egendomligt om jag skulle uppfatta och ta hänsyn till detta. Om det skulle vara så att denna grupp skulle bestämma agendan för hur akademiska föreläsningar skall försiggå blir saken än mera förvirrad..."

Ur Sooreh Heras video, där en av många bilder föreställer två homosexuella iranier. De bär – för att inte bli igenkända – masker som ska föreställa Muhammed och hans svärson Ali. Se fler skärmdumpar ur hennes verk här.

Jämför detta med intervjun i Studio Ett i onsdags (12 maj) med en yngling som satt i publiken i Ihresalen på universitetet, 19-årige Hossam Al Amary.

Här är en transkription av det han säger (återigen med mina markeringar), från 11.28 i inslaget med Camilla Kvartoft och Jörgen Huitfeldt som intervjuare:

Varför gick du dit igår?
– Ja, jag gick dit för att lyssna på vad Lars Vilks har att berätta i sin föreläsning – och att man fick nå'n möjlighet att ställa frågor och debattera.

Hade du bestämt dig innan för att demonstrera mot honom?
– Nänänä, absolut inte det.

Vad var det då som gjorde dig och många andra upprörda?
– Jag kan i och för sig börja med att berätta att det som han hållde, det var ingen föreläsning – utan det var mer en porrfilmsvisning, kan man säga. Så att... tanken var att det skulle vara en föreläsning, Men det blev ingen föreläsning till slut – utan han började visa bilder, förnedrande bilder och porrfilm, där det finns minderåriga – ehhh, och ... bara det är i och för sig ett brott.

Du menar minderåriga i publiken, inte på bilderna?
– Jajamensan, i publiken.

Men han visade bilder som var gjorda av en konstnär?
– Ja, OK. Men näääjaa..? Han visade i och för sig en film. Spelar ingen roll om det är en bild eller en film. Jag vet att visar man porr för minderåriga – eller att minderåriga tittar på så'nt – det är i och för sig ett brott.

Ville du stoppa föreläsningen?
– Klart man... Det här är nå'nting som alla blev upprörda över. När han gör så mot en profet, och som alla älskar och tycker om, speciellt de flesta muslimer, och... Att han gör nå'nting så'nt, klart man ska ... att man inte är med på det.

Men du ville stoppa honom, alltså?
– Eh ... Grejen är att ... Såklart att vi inte ville att han skulle fortsätta. Men det var inte så att vi använde våld, direkt.

Du vill inte stoppa honom med våld?
– Nej. Inte med våld.

Hur ville du stoppa honom då?
– Jaaa, grejen är... Det är så här att... Jag kan säga så här: Jag hörde polisen som berättade här i ett inslag att de var beredda på att folk skulle bli upprörda, och att det skulle bli kaos. Så frågan är: Varför gör inte polisen något åt det – från början? Varför försöker de inte..? Varför säger de inte till han? Varför stoppade polisen inte filmen, när de vet att folk ska bli upprörda?

Du hade velat att polisen skulle ingripa på förhand?
– Självklart!

...och stoppa hela föreläsningen?
– ...inte hela föreläsningen....

... men just den här visningen? Jag måste fråga: När du pratar om porr, är det de här bilderna som vi talat om, med Muhammedmaskerna och homosexuella...
– Jajamensan, det var även en film också, inte bara bilder.

Om nu inte polisen gjorde det, utan du kände att du måste stoppa det för att du ville det. Vilka metoder tycker du hade varit OK att använda för att stoppa föreläsningen..?
– Ja, det är en väldigt svår fråga, för det finns ju inte... Jag vet inte... men.. det finns inget sätt förutom att stoppa det på det sättet som det gick till på...

Du menar, att faktiskt fysiskt attackera honom?
– Ja, inte fysiskt attackera honom, men att man... det fanns ju inget annat sätt... Om inte polisen stoppar honom... Hur ska..? Jag vet inte... Men... Ja, det gick som det gick i alla fall...
– Men en fråga här som jag tänkte ställa till dem som lyssnar på mig. Yttrandefrihet – är det att man provocerar, kränker och förnedrar en människa? Och: Hur skulle det se ut om varje person använder yttrandefriheten på ett sätt där man kränker en människa längre [på] samhället.

[fortsättningen av samtalet är Karin Olssons resonemang om yttrandefrihet]
Hmm, det hade kanske varit en poäng ifall Lars Vilks hade börjat med att förklara att hans föreläsning inte var lämplig för barn, så att närvarande föräldrar hade kunnat gå därifrån med sina telningar. Annars hoppas jag att de blåmarkerade citaten ovan talar för sig själva utan extra kommentarer.

Som jag förklarat flera gånger på bloggen skriver jag av princip nästan aldrig på några petitioner eller namninsamlingar. Men idag gjorde jag ett undantag:
http://www.ipetitions.com/petition/larsvilksuppsalauniversitet

Uppdatering
Här är enstaka länkar till några gamla och nya texter om det hela:

Johan Ingerö 13 maj:
"Censur och skräck i Vilksattackerns spår"

Thomas Mattsson/Expressen 12 maj: "Lars Vilks rätt att kränka är okränkbar"

Per Gudmundson på svd.se 12 maj: "Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen"
Citat:
"Men hot behöver inte vara direkta eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt, uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter bli. Jag känner det i magen just nu.
Därför är det märkligt att uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska tidigare attentatsplaner mot Vilks. ”Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister”, skrev PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger dessförinnan.
Filmerna från Uppsala ger bilden av ett femtiotal personer i olika åldrar och kön som jublar över hur våldsverkare lyckas stoppa ett akademiskt föredrag. Det är ingen ”isolerad idé” i min ögon. Det är en idé som tycks dyka upp i städer över hela Europa med skrämmande regelbundenhet och precision."
Sebastian Johans, UNT 11 maj: "Vilks talar om Vilks"

Rikard Ekholm, Uppsala universitet 10 maj:
"Därför bjuder jag in Lars Vilks" (länkar till fler artiklar)

Thomas Andersberg, DN 24 mars: "Lars Vilks i Andy Warhols fotspår"



I februarinumret av Paletten kan ni förresten läsa en lång text om New Yorkkonstnärinnan Madeleine Hatz, av konstskribenten Sophie Allgårdh.
Jag skrev en text för TT (publicerad av bl a SvD) om när Hatz – vars konstnärsskap jag följt sedan jag började hänga i New York 1998 – censurerades, i samband med en utställning i Denver 2004, "The Luggage Project". Se hennes verk ovan. Hennes fall drevs då av amerikanska National Coalition Against Censorship.

Vet inte om den organisationen kan göra så mycket, men den borde titta även på Lars Vilks fall. Det är mycket allvarligt när föreläsningar stoppas av våldsamma mobbar! Helt klart har NCAC tidigare agerat i USA för att försvara verk av bland andra Andres Serrano, Robert Mapplethorpe och Sally Mann mot censur.

/Gunilla Kinn

12 May 2010

Galningar inte bara i Uppsala; även på nätet





NEW YORK
Som flera medier rapporterat hackades Lars Vilks hemsida av en uppenbar knäppis för ett par timmar sedan, se den övre bilden. Men hans webbmaster slog tillbaka tämligen snabbt, se den undre.

Uppdatering I:
Nu på kvällen är den hackad igen, uppenbarligen av samme galning. Sorgligt.

Man måste beundra Lars Vilks tålamod, här uttryckt på hans reservblogg:

"Det stora slagsmålet i Uppsala satte fart på händelserna och jag har jagat runt hela dagen från det ena till det andra.
(– – –)
Jag vill rikta ett varmt tack till alla som har gett mig stöd men också till alla dem som kommit med diverse hatbrev. Hatet är den verkliga drivkraften i konstprojekt, det piggar upp situtationen."

Uppdatering II
Och här är en Facebook-grupp med 155 medlemmar, som av allt att döma startats av två unga töser i Uppsala:


Världen håller uppenbarligen på att bli galen!

Tipstack: T, som i en konversation på Facebook skriver bland annat:
"Visst, mest tonåringar, samma sak på videon från föreläsningen. Sorgligt, och säkert finns mycket att säga om vars och ens bakgrund. Men varför har de fått för sig att detta är ett vettigt sätt att reagera? Noterar också att många invänder mot våldsamheten och språkbruket, fast nu har en massa svenska rasister tagit över kommentarerna så vi får verkligen det sämsta av alla världar på ett mycket litet mycket dumt utrymme."
/Gunilla

Allah ho Gaybar – här är länk till filmen



NEW YORK Hinner inte skriva särskilt mycket nu, men här är videon som Lars Vilks visade – elller försökte visa – i Uppsala igår:
http://www.dumpert.nl/mediabase/33434/98ff6c9b/allah_ho_gaybar.html
Den verkar handla om *manlig vänskap*.

Jag hittar inget sätt att få in filmen direkt här i bloggen, så jag har "citerat" några stillbilder istället (ledsen att pilarna följer med, men det går alltså inte att starta filmen härifrån). Som synes är det inte bara homofobin inom islam som får sin släng av sleven, utan densamma i exempelvis USA och från katolska kyrkan.

Den iranska kvinnan som gjorde Allah ho Gaybar för några år sedan heter Sooreh Hera. Tydligen har videon censurerats på YouTube, men Internet tar ju aldrig slut (inte än, i alla fall, bäst att tillägga).

Tipsa gärna om länkar till texter om Sooreh Hera! Om Lars Vilks drabbas av våld bara för att visa hennes film vågar jag inte tänka på vad som kan tänkas hända henne.
Här är en (som i sin tur innehåller några länkar): http://gayswithoutborders.wordpress.com/2007/12/05/allah-o-gay-bar-sooreh-hera-depicts-muhammed-as-homosexual

Lars Vilks kommenterar det som hände i Uppsala.

/Gunilla