Pengar till skolbarn i Haiti!

2 748:50 inbringade min lilla insamling till L'Ecole Louverture i söndags – vilket är ett bra resultat eftersom det inte var några stora folkskaror närvarande.
Jag ska berätta mer om insamlingen så snart jag får tid. Om någon vill donera pengar är det hemskt välkommet, och jag kan garantera att de går till ett bra ändamål i Port-au-Prince. (Givetvis helt utan administrations- eller personalkostnader för insamlingen, till skillnad från de flesta andra insamlingar som pågår – utom att det kan bli en liten avgift för att växla stålarna till dollar.).

/Gunilla

Seriösa och oseriösa insamlingar

STOCKHOLM Läs Lisa Förare Winbladhs text om oseriösa insamlingar, som nu dyker upp i kölvattnet av Haitikatastrofen.
Jag håller med Martin Gelin om att aktivism eller slacktivism i form av inlägg på Facebook/Twitter/bloggar etc är utmärkt – och inte ska förväxlas med simpla kedjebrev – även om den inte kräver så stor insats. Men jag hoppas att Lisas inlägg kan få fler att tänka efter lite och vara en aning källkritiska, innan de klickar och skickar vidare grejer.

Jag har dock personligen inte skänkt några pengar till någon av alla seriösa Haitiinsamlingar som pågår nu. Det beror på att jag har ovanligt ont om pengar, och måste lägga alla resurser på att först ta mig tillbaka till New York, betala februarihyran där (isch, det var illa nog med januarihyran) och sedan försöka ta mig till Haiti.
Vilket förstås blir enormt dyrt – det kostar alltid stora summor att jobba i katastrofzoner, på grund av höga priser på allt: transporter, tolkar, boende, mat (om det finns någon)... Och det är inte något man utan vidare lyckas få ut från sina beställare, i form av höjda arvoden för det man säljer, dessvärre. (Eller, vad vet jag, det kanske skulle gå just nu -- men jag har aldrig lyckats med det tidigare från Haiti eller andra komplicerade länder.)
Så mitt bidrag till Haiti får bli att jag försöker resa dit själv senare.

Men jag skänker sedan många år 150 kronor per månad till Läkare utan gränser och 100 dito till Rädda barnen, via autogiro. Inte särskilt mycket, kanske, men alltid något. Det känns bra att ge något kontinuerligt, istället för enbart när något blossar upp på agendan (fast jag har för mig att jag skickade iväg några tusenlappar i samband med flodvågskatastrofen...).

Och egentligen gillar jag bäst att göra något som de flesta svenskar knappast får möjlighet till, men som jag har förmånen att göra i och med mina resor:
Att ge pengar eller gåvor direkt på plats till verksamheter jag själv upptäckt och följt, eller att köpa tjänster och varor direkt från småproducenter. Inget av detta är ju precis katastrofbistånd, men i alla fall.
I Haiti har jag till exempel tidigare tagit med så mycket papper och kritor jag kunnat till en kille i 20-årsåldern, som på egen hand ordnade eftermiddagsaktiviteter för barn i slumområdet Bel Air för att hålla dem från gängen – och de voodooflaggor jag köpt från Myrlande Constant (se min krönika i Sydsvenskan) för en hel del dollar har nog bidragit till att flera kvinnor haft lite lättare att skicka sina barn till skolan.

Häromåret bad jag också Trafiksäkerhetsverket skicka mig en låda reflexer, som jag skulle vilja ta med till Haiti för att se om det går att få barn att bära dem i mörkret. Trafikolyckor är ju något av det mest dödliga i de flesta utvecklingsländer -- och i Haiti är det oftast totalt mörkt på kvällarna, på grund av bristande belysning. Det hindrar förstås inte bilarna från att köra omkring, så alla skulle behöva reflexer...har jag tänkt. (Men tänk vad arga alla människor skulle bli om jag började dela ut det i första hand just NU – när de inte ens har vatten. Förr eller senare ska dock 200 haitiska barn få svenska snöstjärnereflexer har jag tänkt, troligen i samarbete med en viss skola.)

Jag har länge lekt med tanken på att försöka ordna något insamlingsevenemang för just Haiti i Stockholm – till exempel en privat fest med försäljning av vin för höga marginaler – men inte riktigt trott mig om att kunna ro runt det med gott resultat (och så är jag van vid att folk knappt vetat var Haiti ligger). Med redovisning av vart pengarna går på bloggen och allt. Hm, kanske vore det dags nu, när landet ifråga finns i folks medvetanden och jag finns i Stockholm.

Man kan gissa att det kommer att bli mycket debatt om donationer och privata biståndsorganisationer framöver, med anledning av åtalet mot Röda korsets Johan af Donner. Läs vad Paul Ronge skriver om det här!
Jag håller med honom om att välgörenhetsorganisationer kommer att behöva tänka mycket mer på hur de uppfattas av allmänheten framöver. (såväl givare som frivilliga har anledning att vara otroligt besvikna på Röda korset). Jag hade ingen aning om att generalsekreteraren Christer Zettergren och af Donner var polare – se Ronges inlägg.

Här är förresten en text jag skrev om valet i Haiti för knappt fyra år sedan, i Amnesty Press, när det stod klart att René Preval skulle leda landet. Den känns otroligt daterad och överspelad nu, men läs den om ni vill se ett exempel på reportage jag skrivit där.

/Gunilla

Donation till Reportrar utan gränser

STOCKHOLM Nu har jag skickat iväg en donation à 335:- till Reportrar utan gränser, det vill säga vinstsumman i tävlingen Årets notis som ju vanns av Åsa Forsberg på Norrtelje tidning.

Reportrar utan gränser är en organisation som jag är medlem i sedan flera år. Den stödjer journalister (reportrar, fotografer, bloggare/medborgarjournalister etc) som verkar i länder där press-/yttrande- och tryckfrihet inte existerar, eller är inskränkt på olika vis.

Svenska Reportrar utan gränser är en del av ett internationellt nätverk, Reporters Sans Frontières (RSF). Förebilden är givetvis Läkare utan gränser/Médecins Sans Frontières (MSF).

RSF jobbar med/i många länder, men just nu kommer en prioriterad sak att vara ett mediecentrum för haitiska journalister, i samarbete med främst kanadensiska donatorer. Läs mer om det här!
Situationen för haitiska medier har aldrig varit enkel, nu är den hopplösare än någonsin – men det är förstås mycket viktigt att framför allt radiostationer som Radio Kiskeya (som jag besökte i Port-au-Prince för några år sedan) kan börja fungera effektivt. I Haiti gäller annars tyvärr "Radio 22" (d v s ryktesspridning med hjälp av glappande käftar).

335:- – var de nu hamnar, det är upp till Reportrar utan gränser – är inte precis någon stor summa pengar. Den som vill bidra med mer till organisationen kan läsa här.

/Gunilla Kinn

Jag skriver om Golfklubbsgate i Newsmill

NEW YORK För en vecka sedan började jag skriva på en synnerligen spekulativ text om hur det luktade eskortservice-verksamhet om Rachel Uchitels cover up-intervju i New York Post den 1 december. Texten blev dock för spekulativ, till och med för att bara publiceras här på bloggen – så jag stannade vid ett kort utkast som jag aldrig lade ut.

Men dels har väl de flesta publicistiska spärrar redan släppt i den här tragiska härvan, så även mina; dels dök det häromdagen upp texter i Deadspin och Blackbook som möjligen besannade mina spekulationer och förklarade hur det funkar i idrottens glammiga undre värld – på ett mer initierat sätt än vad jag förmådde.

Så jag kunde inte låta bli att skriva en lång text som nu ligger ute hos Newsmill – trots att inte ens kvällstidningarna velat plocka upp resonemangen (jag är övertygad om att deras reportrar också hittat Deadspin).

Som ni kommer att märka om ni läser den har ingen mindre än Tiger Woods svärmor en gång direkt inspirerat mig att göra ett grävjobb om eskortservicebranschen.
Något jag inte kunde låta bli att kommentera när jag för några år sedan var på en pressträff hon hade på svenska FN-missionen, när hon som migrationsminister var på besök i New York – minns inte om hon mindes det så noga. Men vi hade ett kort, trevligt samtal om detta och hennes tid som journalist/publicist – att de publicerat en text som bland annat handlat om eskortservice mindes hon förstås.

Jag kan egentligen ingenting om vare sig eskortservicebranschen eller de förment exklusiva New York-klubbarna. Jag har heller ingen aning om vad som egentligen är sanningen om Rachel Uchitels businessverksamhet.

Dessutom tycker jag att det är komplicerat att skriva om frågor med moraliska dimensioner; jag vet inte ens vad jag tycker om exempelvis den i grunden moralistiska sexköpslagen.

Men det finns heller ingen anledning att göra som Tiger Woods önskar och låta bli att skriva om att dessa klubbar är en plattform genom vilken otrohet kan bedrivas, tillika med många intressanta ekonomiska komplikationer. (Läs gärna Sofia Mirjamsdotters text om att otrohet enligt henne angår andra än de närmast berörda, på Bloggvärldsbloggen. Här utvecklar hon resonemanget.)

De texter jag har på deadlinelistan härnäst handlar om: sjukvårdsreformen, klimatmötet i Köpenhamn och bistånd till Afrika. Så jag har goda chanser att höja standarden och tråkighetsfaktorn framöver.

Fast om någon redaktör beställer texter om "Golfklubbsgate" ska jag med glädje skriva. Vore ju bra att dra in lite kulor, ifall jag får Rachel Uchitels advokat Gloria Allred i hälarna... (Transparens: Jag har inte fått betalt av Newsmill för denna text.)

Gunilla Kinn

P S En golfsajt har ett rundabordssamtal, med folk i branschen – bland annat om de vanskliga källorna (mina markeringar):

Cameron Morfit: An interesting question to ponder: Without the tabloids doing their thing, does this story ever see the light of day? I suspect not. The week, especially the positive reaction to Jesper Parnevik's candor, reminded me how much fear there is/was of Tiger and IMG, and how much Tiger and IMG had controlled the message for 13 years. It seems like it took a probable payoff to a source to let it all come spilling out.

(– – –)

Jim Herre: The real eye-opener for me has been how TMZ.com and Radaronline.com have been cited as credible sources by lots of media outlets, even though the websites' sourcing is beyond flimsy. The fact is, we really don't know what's true and what's not.

Farrell Evans: There are no facts, really. All we know is that Tiger isn't in control of what's out there. We have some text messages and a voicemail, but we have no bulletproof evidence of Tiger "knowing" any of these women in the Biblical sense. At this point perception is much more powerful than whatever the reality is.

(– – –)

David Dusek: Hard to believe that Team Tiger — famously close-knit and successful for the past 12 seasons — won't be affected somehow by this. Tiger is ultimately responsible for his actions, and he's said as much in his statement, but I think at least one head rolls at some point.

Anne Szeker: If some of his handlers don't get dropped over trust issues, they should be dropped over how poorly this situation was handled, and how quickly it spiraled out of control.

Var en Tiger (inte)!

NEW YORK Visst är det konstigt att det dykt upp så många Tigerskämt på sistone (det är verkligen tacksamt med både golf- och tigertemat!) men ännu inte så värst många kreativa remixar av alla de annonser som måste finnas med Tiger Woods?
Ovanstående reklam är ju ingen remix utan autentisk. Men det kommer säkert många hemknåpade varianter på Nike-, Accenture och Tag Heuer-reklam framöver.

Tipstack: A!

Jodå, jag vet att det finns en resebyrå som genast började stoppa in en bilkörande tiger i sin egen marknadsföring.
Jag har nämligen läst nästan allt som går att läsa om denna sorgliga soppa. Nyheter och sådant dyker ju upp på Radar Online, TMZ och i diverse tabloid- och veckotidningar – men det är hos Daily Beast man, som komplement, hittar de mest initierade fördjupningarna av saker och ting, t ex prostituerades yrkesetik jämfört med så kallade "älskarinnors", om varför folk använder Ambien och om golf-groupies.

Och lita på att sponsorerna, som först förklarade att de stödjer Tiger och hans familj, började dra öronen åt sig för några dagar sedan.
Nämligen när det visade sig att det inte bara handlade om någon enstaka älskarinna – utan om rent rockstjärnebeteende, att han oansvarigt kan ha utsatt sin familj för hälsorisker och att han tycks ha använt droger på ett sätt som kanske inte anstår en barnidol och toppidrottsman.

Kanske skulle PR-konsulterna ha satsat på en helt annan image från början: en röjig Tiger Woods i den stiffa golfvärlden, istället för en tråkig renlevnadsman. Möjligen hade det fungerat lika bra, fast på ett annat sätt – och Tiger hade sluppit leva dubbelliv.

/Gunilla

KGB-pengarna motsvarar ≈6 500:–

Dagens sanning från Malte Persson:

"Alla frilansjournalister skulle behöva en utländsk underrättelsetjänst som betalade deras krognotor."

Så sant som det är twittrat!

Det är lite oklart hur mycket pengar KGB egentligen betalade Jan Guillou, men själv har han uppgett att det var 800:– vid två tillfällen, och att han delade dem med sin bästis Arne Lemberg (sannolikt på krogen?!).

Nu har jag kollat upp hur mycket pengar det egentligen var, och några jättesummor är det inte frågan om. Om vi säger att pengarna utbetalades 1967 så motsvarar det, i dagens penningvärde, "bara" 6 500:– (vilket faktiskt råkar stämma ganska bra med vad en dags rekommenderat frilansarvode är). Hela uträkningen nedan.

Det har sagts i debatten att andra, mindre kända, journalister förmodligen också stod på KGB:s arvodeslista. Vore kul att veta vilka.... I KGB:s arkiv finns förmodligen ett kuvert med texten "Sjvedskie zjurnalisty" på. Vi får se vem som hittar det först!

/Gunilla

Hydman-Vallien hedgar

NEW YORK Dagens mest oväntade outning: Ulrika Hydman-Vallien kommer ut som day trader i Ekonomiekot! Alltid roligt när konstnärsmyter spricker.

Intressant att hon valt att investera i RNB och New Wave, Torsten Janssons företag (det vill säga Kosta Boda-Orrefors /Hydman-Valliens/ ägare), svårt att veta om det är tecken på initierad tilltro eller önsketänkande.

I somras var jag i Kosta Boda och spanade på allt som händer där. Från konstglas och bruksglas till mega-outlets med Ulrika Messings lagom tacky Porthouse. Oj! kan jag bara säga, men mer om det någon annan gång. (I vår familj har vi, eller rättare sagt min mamma, bra koll på både Glasriket och familjen Hydman-Vallien. Ser att jag inte bloggade om sommarens Smålandsbesök. Nästa år blir det säkert ett nytt.) Tyvärr har jag inga bättre idéer än Torsten Jansson om hur Glasriket kan räddas.

/Gunilla

En riktig hemmafru

NEW YORK Denna blogg har varit något av Anna Anka-fri zon, trots att det funnits mycket att tycka och skriva på sistone. Men jag låter Malinka kommentera den så kallade hemmafru-debatten:

"Min mormor var hemmafru på riktigt. Det var på 1940-talet ett sätt att klara sig: morfars inkomster inte tillräckligt stora för att försörja familjen obehindrat, och de inkomster mormor kunde komma upp i som okvalificerad arbetskraft var mycket små. Hon lagade maten från grunden – och då handlar det inte om att göra potatismos på potatis i stället för på pulver, utan om såna matvaror som de flesta idag sällan tänker på som halvfabrikat. Hon syltade och saftade, bakade bröd förstås, gjorde korv och inläggningar.

Och så skötte hon familjens kläder. Sy dem kunde hon inte, men hon lagade och lappade, gned och tvättade, grät när sonen kom hem med hål på knäna för andra gången samma vecka, sydde in och om, lade ner och upp, gömde fransiga fållar. Inte för att göda någon romantisk föreställning om det manuella arbetet, utan för att familjen skulle klara sig. Morfar hade det tunga ansvaret att dra in pengarna, mormor hade det lika tunga att se till att de räckte."

Off topic: Malinkas farfarsfar var bror till min farmor. Jag hittade en aning oväntat hennes cyberspace-persona här och här häromveckan.

Ja, mycket kan man säga om Anna Anka – men någon typisk hemmafru är hon knappast. Och i den här takten behöver ju ingen oroa sig över att hon måste bli försörjd av sin man, tvärtom lär hon klara ekonomin utmärkt på egen hand!

/Gunilla


P S Namnet snarare från Armenien än Libanon
En kommentar till: Anna Anka förklarar sitt efternamns ursprung för Harry Amster, men någon av dem verkar ha missförstått var det kommer från.
Det stämmer att hennes mans familj kom till Kanada från Libanon – men namnet är, vilket inte nämns här, ursprungligen Ankanian.
Det visar att svärföräldrarna med 99 % sannolikhet tillhörde den armeniska minoritet som finns och funnits i Beirut (och varav de flesta givetvis kom dit efter Turkiets folkmord i Armenien 1915).
De många armeniska namn som slutar med -ian är patronymikon, liksom -son i svenskan. Det torde alltså betyda ≈ Ankansson. Någon som är mer hemma på armeniska än jag får gärna utveckla eller korrigera!

Kompis med Colusa-Dan

NEW YORK Nu har jag, mycket oväntat, blivit "kompis" per telefon med inkassofirman G C Services representant i Colusa County. Han bor i Sacramento, jobbar på indrivningskontoret i tingshuset i Colusa samt jobbar extra som försäljare (eller vad det nu var).

Så snart jag kunde i morse ringde jag och försökte komma i kontakt med domaren på Colusa County Court, som Stefan så klokt föreslog i kommentarerna här, för att försöka beveka honom att mildra min bot.
Jag hade skrivit en rad stödfraser på en lapp, typ "I'm so sorry I did not meet my obligation to be in court in February" och "I would like to get a chance to explain myself" – allt för att få domaren att se mig som en god men missförstådd samhällsmedborgare.

Kanske skulle jag kunna få honom att begripa att jag inte hade fattat att jag skulle ha infunnit mig i Kalifornien-domstolen i februari, och möjligen stryka alla böter åtminstone för att ha uteblivit – samt helst också inkassoavgiften. Det vill säga hundratals dollar. (Böterna för att ha smitit från en polisbil och för att ha kört med fel körkort tror jag skulle bli knepiga att slippa.)

Men det var tyvärr lönlöst. Personalen på domstolen sade att jag var tvungen att ringa till inkassofirman igen. Då var det ju kört, insåg jag, för de har ju inget intresse alls av att mildra några skulder – tvärtom. Ju högre skulder, desto bättre för dem!

"Ring till Dan", sade tjejen på kansliet, och mitt intryck av hur oseriöst allt detta är fortsatte. Hon påstod att hon inte ens visste hans efternamn!

Så jag lämnade ett meddelande på "Dans" telefonsvarare – men ångrade mig genast, för att på så vis ha bekräftat min existens för indrivarna.
Antagligen bättre att bara gå under jorden, byta namn, byta telefonnummer, flytta... eller hävda att de jagar någon "Anges Gunilia" som jag tyvärr inte känner till. (Det visade sig dessutom genom domstolen att de faktiskt hade skickat en kallelse, dock till gatunummer 236 istället för 2367... Så allt hade gått i retur.)

Jag ägnade en stor del av eftermiddagen åt att söka efter information om G C Services, och insåg vilken skum firma det är. Se bara alla upprörda vittnesmål som ligger som kommentarer på denna sajt: http://gc-services.pissedconsumer.com!

Jag surfade även fram massor av intressant information om trafikförseelser i Kalifornien, talade med Department of Motor Vehicles i New York, hittade den märkliga sajt vars affärsidé är att sälja information om hur man förstår sig på DMV:s regelverk, försökte förgäves få tag på någon konsumenträttsaktivist i Sacramento, en kompis i Washington med koll på hur man tar sig fram i USA och brännvinsadvokater specialiserade på trafikböter i norra Kalifornien ... och började liksom få inramningen till hela rättsfallet.

Men när jag egentligen väntade på ett telefonsamtal från en av de försvarsadvokater jag ska träffa imorgon (apropå terrordomen) så ringde Dan från G C Services i Colusa. Och han lät länge lika bistert omedgörlig som alla andra motsvarande personer har tendens att göra i USA. Fast...

...det hela urartade snabbt, till vad som märkligt nog blev "årets absolut trevligaste samtal med en okänd person"!

Det tyckte vi nog båda. Vi pratade om onda trafikpoliser, om studier i Chico (där jag var i november, och där han studerade kommunikation en gång i tiden), om risodling, om hur trist det är i Stockton (tyckte han, men jag hade ju en fantastiskt trevlig dag där i fjol, med Welcome to Stockton-tårta och allt!), om husutmätningar, om varför svenskar kan ha intresse av att läsa om den amerikanska subprime-krisen ("you know, my parents lost a third of their savings last year" högg jag till med för att göra det begripligt – och han bara gapade, inte en aning om de globala effekterna), om den svenska fastighetskrisen på 90-talet, om Arnold Schwarzenegger, om författardrömmar (han vill skriva en självhjälpsbok om relationer, men hinner inte på grund av jobben med inkassofirman och ett extra jobb), om en resa till Mexiko han gjorde med några vänner, om olyckliga människor med höga bötesbelopp han stöter på i sitt jobb, om körkortsprocedurer, om hur vackert det är i trakterna kring Fort Bragg, om Mendocino, om vikten av att inte bara jobba utan ha ledigt ibland, om att bo i Harlem och mycket annat. Vi pratade med varandra i över en timme!

Det var förstås en smula manipulativt från min sida, det vill säga med syftet att väcka sympati – men inte bara. Det var ett fascinerande samtal, som jag beklagar att jag inte spelade in till mina memoarer och som även fick mig att rekapitulera fjolårets bilresa i norra Kalifornien.

Dan sade "Wow!" när jag berättade hela historien om mitt klammeri med California Highway Patrol, det vill säga hur icke-tända helljus sakta men säkert hade eskalerat till en rättsprocess och dryga böter.
Och så förklarade han att han inte finns på inkassofirman för att driva in pengar – utan för att hjälpa folk hitta alternativ (medan de galningar som ringde mig i fredags jobbar på någon slags provision).
Han talade om alla stackars människor som åkt på i hans tycke orättmätiga skulder – och verkar helt enkelt vara en lätt blödig typ, som nog inte har på en inkassofirma att göra...
Vidare berättade han öppet om hur alltfler domstolar börjat jobba med firmor som G C Services för tio år sedan, för att få in fler böter. Flera gånger under vårt samtal sade jag: "Wow, I really should come and do a story on this!".

Så, mina alternativ nu är:
1. betala $1 364 i böter
2. incarceration (alltså att bli inburad – på gäldstugan, i det här fallet, antar jag)

Jag skulle också kunna betala, men ändå begära att domstolen tar upp fallet till prövning igen. Han trodde dock inte att jag har några utsikter att lyckas med det, eftersom Colusa County Court är en liten och ovanligt strikt domstol där man minsann inte ser med blida ögon på när folk bryter mot lagen hur som helst... "It's pretty black and white here, not like in other places where the judge might be understanding of a particular situation", förklarade han.

Men visst kunde det vara intressant att få stå inför rätta i ett litet tingshus på den kaliforniska landsbygden en vacker dag, så jag har inte avskrivit möjligheten att skriva till domaren... Sådana här rättegångar hålls, fick jag veta, bara var fjärde onsdag, och jag måste infinna mig personligen på plats – så det vore svårt bara att få till en timing.

Nå, det visade sig att de elaka indrivarna – de som ringde i fredags och sade att jag skulle åka på en aggressiv avgift, om jag inte gjorde upp om en betalningsplan med dem senast idag, måndag – hade gangstrat!
Dan förklarade att de – som sitter och ringer från okänd plats i världen, möjligen i Texas – jobbar på individuell provision, och att $1 364 är en rejäl summa (att få provision av) även för dem. MEN de har ingen rätt att lägga på mer pengar, och bötesbeloppet kommer alltså att förbli $1 364. Inga avgifter, inga räntor, vad indrivarna än påstår.

Så nu har jag kommit överens med "Dan" (som heter Martin i efternamn, eller möjligen Martinez) om att jag ska betala av pengarna till direkt till domstolen. I min egen takt!

Det räcker med att jag skickar en check till Colusa Court på sisådär 10 dollar, och sedan kan jag skicka mer pengar när jag kommer på grön kvist i framtiden... Domstolen får pengarna och Dan skickar ett kvitto.
Däremot kan jag inte få körkortstillstånd i USA så länge skulden är obetald, och det ser förstås inte bra ut i registren om jag vill skaffa en trafikförsäkring i Kalifornien.

Men, jag slipper alltså bli skuldslav hos G C Services. Och Dan och jag ska ses och äta middag i Stockton eller Sacramento nästa gång jag är i norra Kalifornien, hahahaha. Eller om vi ses i Colusa Courthouse härnäst. Som sagt, allt för storyn.

/Gunilla

Frilanslivet, uppfattat av redaktionsslav

NEW YORK Sydsvenskans Andreas Ekström bedriver för närvarande antropologiska studier om frilanslivet, som ni genast bör ta del av om ni inte redan har.

Frilanslivet 1, utdrag:

Köpte ett par udda tidskrifter på Press Stop i Lund efter att ha läst Expressen i print på tåget och gick hem och lagade köttfärssås. På det hela taget kanske i storleksordningen två timmar jobb, fyra om man räknar lunch med en kompis som jobb, men det gör man inte riktigt.
Så är det, frilanslivet. I alla fall när det som i mitt fall är begränsat till så lite tid att den där lilla detaljen med försörjning inte blir till galopperande gastrit.

Frilanslivet 2, utdrag ur argt brev han skrivit till dummisar på en fransk tidskrift som inte betalat för jobb han gjorde i april (hm, låter bekant):

2. The material is protected under copyright laws, and the Swedish union for journalists is always very eager to follow up on crappy editors that don’t pay what they owe, wherever they are, working in Paris or hiding on the Mururoa just the same. I would hate to let the union lawyers have a go at you (they are mean ass motherfuckers) – but I wouldn’t hate it half as much as you would. Trust me.

Andreas välkomnar alla frilansar som inväntar betalningar att sno hans formuleringar eller på andra sätt använda eller låta sig inspireras av dem! Det kan vi nog behöva.

/Gunilla

P S Jag har använt ordet redaktionsslav i rubrken i brist på bättre. Det beskriver just Andreas Ekström väldigt dåligt.

Nominera till Emanuel Sideas stipendium!

NEW YORK Jag har tänkt att jag någon gång borde grunda en egen stipendiefond för bra journalistik och det kanske jag gör en vacker dag också. Veckans affärers Emanuel Sidea har redan gjort det – skapat en stipendiefond i eget namn, alltså, dock inte begränsad till journalistik, utan till allmänt kreativa insatser och oliktänkande personer.
Jag har klurat ut en viss person jag vill nominera, nämligen en kollega – men har ända till den 1 november på mig att tänka ut fler/andra. Läs mer på länken ovan!

/Gunilla

Att skriva en granskande bok, del 3

NEW YORK "Lycka till med stipendierna, Annica, så att du slipper ta lån på huset nästa gång du får korn på en bra nyhet!"

Detta käcka tillrop fick frilansjournalisten Annica Frisk igår när hon var med i "Ring P1" med programledaren Katarina Mazetti. Ett längre utdrag ur diskussionen finns längst ner i detta inlägg.

Här skrev jag igår (och här för två månader sedan) om att man som grävande journalist knappast skriver en bok för att tjäna pengar.
Visst förekommer det att grävjobb och andra större journalistiska projekt blir bästsäljare, som till exempel Lasermannen och Svensk maffia. Men dels hör det till undantagen, dels skulle jag gissa att dessa verk ändå knappast går runt, givet arbetsinsatsen. (Rätta mig gärna på denna punkt om jag har fel. Jag är ju inte själv i bokbranschen och kan inte villkoren på mina fem fingrar.)

Betänk att man som F-skattande företagare behöver fakturera rätt mycket pengar per månad, för att det efter avdrag för skatter och sociala avgifter ska motsvara en normal journalistlön. (Om jag inte minns fel föreslog en starta eget-konsult jag träffade ≈60 000:– i månaden, fast det är förstås högt räknat om man har låga omkostnader för till exempel kontorshyra.)
Betänk sedan att en författare får kanske 15–20:– per såld bok (≈2:– per pocketbok) och att arbetet kanske tar två år. You do the math (men det handlar om att man bör sälja hundratusentals exemplar, om merparten är i pocket i alla fall, för att "tjäna pengar" på det hela).

Nå, det skrivs uppenbarligen massvis med böcker hela tiden ändå, och jag har ingen formel för hur villkoren skulle kunna eller ens borde ändras. Jag är bara ute efter att okunniga påståenden om att någon skriver böcker "bara för att tjäna pengar" elimineras, när de inte är relevanta!

Men detta inlägg ska främst handla om vad jag anser är blåögdhet i mediebranschen.

Eftersom Katarina Mazetti själv är garvad journalist och författare blev jag riktigt förvånad över att hon verkade så aningslös i sändningen igår. Då ringde nämligen frilansjournalisten Annica Frisk från Falköping in för att diskutera bristerna hon ser i det svenska rättssystemet. Klicka här för att lyssna. Samtalet börjar en bit in i programmet:


Det blev en intressant diskussion om justitiemord, Thomas Quick (där Mazetti tyvärr blandade ihop de sexualvåldsbrott han begick i början på 70-talet och de mord han sitter inne för nu, och som debatten om resning gäller – och tyvärr rättade Frisk henne inte) och vikten av att såväl åklagare, poliser och andra delar av rättsväsendet som journalister granskas, samt om vikten av att vara objektiv.

Annica Frisk berättade att hon sysslar med att skriva en bok, nämligen om den man som tycks ha blivit falskeligen anklagad av sin dotter för incest (alltså en motbok till dotterns Den tusende gången; läs vad Ingrid Carlqvist skriver om detta fall).

Sedan uppstod en diskussion som inspirerade mig till denna bloggpost-serie – hur grävprojekt ska finansieras. Och det är förstås en relevant och pågående diskussion även i debatten om mediernas strukturomvandling (som jag dock inte tänker fördjupa mig i här och nu).

Det tragikomiska är att Katarina Mazetti – med tanke på hennes eget författarskap – lät så himla förvånad, när Annica Frisk förklarade att hennes arbete sker med en rätt hög grad av risktagande och personlig insats. Vad trodde hon?

Jag kan begripa att lekmän inte förstår de ekonomiska villkoren för granskande, oberoende journalistik som sker utanför redaktioner som Kalla fakta och Uppdrag granskning, men journalister borde faktiskt kunna göra det. Särskilt frilansjournalister.

Ett mycket värre exempel på aningslöshet var förstås när företrädare för Publicistklubben, Föreningen Grävande Journalister med flera inte hade någon aaaaning om att den egyptiske bloggaren Wael Abbas – som bjöds in till Sverige, men inte fick arvode för sin föreläsning utan bara ersattes för sina omkostnader – hade knackig ekonomi.

Jag undrade först om de hade tänkt att han lever på kulturstöd från den egyptiska staten? Men de hade förstås inte tänkt så långt.
"Man utgår lite slött från att alla är försörjda på något sätt", sade frilansjournalisten (!) Ulrika Knutson, Publicistklubbens ordförande.

Nå, superbra att de snabbt fixade fram ett stipendium. Läs mer om Wael Abbas och hans bloggande/journalistik i Cecilia Uddéns rapport för Korrespondentbloggen, eller med ljud för Kulturnytt här.

Stipendier är toppen och fantastiska som uppmuntran och erkänsla, eller hjälp till omkostnader – men mig veterligen finns det inte många fonder som uttalat finansierar arbetet med större rättsgranskningar. Eller som är tillräckligt stora för att räcka i de många månader och år sådana jobb kan ta. Men det verkade Katarina Mazetti också tro, se nedan. Eller så trodde även hon att "alla är försörjda på något sätt".

Men det var roligt att höra Annica Frisks rediga röst! Jag kände inte alls till henne tidigare, tvingas jag erkänna, men hon drivs uppenbart av rättspatos – på samma vis som Nuri Kino, Per Lindeberg och Ingrid Carlqvist, för att bara nämna några bokskrivande, grävande, granskande frilansjournalister.

Eller *riktiga journalister*, som Jan Guillou skulle säga.

/Gunilla

Nedan är ett avsnitt ur diskussionen, och programmet i sin helhet finns alltså här.



Programledaren Katarina Mazetti:
– Men problemet är ju: vem vill betala för vår [sic] granskning? Vem – utanför public service -- är villig att lägga några månader på att granska vissa fall?

Frilansjournalisten Annica Frisk:
– Ja, man får ju göra som jag har gjort, och som Monica Antonsson gjorde som avslöjade Gömda-boken – Marklunds så kallat "sanna" bok. Jaaa, vi tar lån på huset!

Mazetti:
– Ojojoj! Så det ska kosta...

Frisk:
– Vi skulle kunna renovera våra badrum. Men vi sätter oss och skriver det här istället. Vi gör den här granskningen, för... Jag gör det för att jag tycker det är så viktigt, alltså. Det är så allvarligt med de här stora bristerna i rättssystemet.

Mazetti:
– Det är väldigt intressant, det där, att man faktiskt måste kanske rent privat satsa sina pengar av ideella skäl för att få rättning i rättssystemet. Kan du tänka dig att det finns något annat sätt, några fonder eller vem som skulle kunna tänka sig att betala en objektiv granskning -- utan att själv ha egna politiska eller ekonomiska intressen..?

Frisk:
– Ja, jag har ju sökt många stipendier och fonder och så där...

Mazetti:
– Ja, det finns lite så'nt, va?

Frisk:
– Nä, jag har aldrig fått några pengar. Och jag har ju försökt att få... Jag har varit frilansjournalist i många år. Jag har granskat många rättsfall, ett femtontal rättsfall -- tveksamma rättsfall, då, ska jag säga – och jag har försökt att sälja reportage till tidningarna, bland annat till den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken, och jag fick en väldigt konstig förklaring: "Hur ska vi veta att det du skriver är sant, Annika?" Jag blev alldeles mållös!

Mazetti:
– Ja, jag förstår det. Det här är inte... Det här är lika svårt som att bara säga att "Alla borde få en rättvis dom", på något sätt. Det är en omöjlighet.

Frisk:
– Ja.

Mazetti:
– Men... Jag önskar dig lycka till med stipendierna, Annica, så att du slipper ta lån på huset nästa gång du får korn på en bra nyhet.

Att skriva en granskande bok, del 2

NEW YORK Tidigare idag skrev jag om att det är ren idioti att påstå att Monica Antonssons blogg bara handlar om smart marknadsföring av hennes bok.

Utom när det är Liza Marklund som påstår det, då är det snarare sluga dimridåer.

Det är inte lika idiotiskt, men ganska dumt, att påstå eller tro att någon journalist genomför ett sådant granskande projekt som exempelvis "Mia; Sanningen om Gömda" "för att tjäna pengar".

För det första: precis som det inte är fult att försöka få marknaden att upptäcka det man kommit fram med, är det väl inte fulare att tjäna pengar på sitt jobb med att skriva böcker, än att göra det i en busshytt eller en snabbköpskassa? Ändå tjänar de flesta busschaufförer och kassörer garanterat mer än de som skriver den här typen av böcker. Vad trodde ni?

Sedan är syftet med att skriva böcker generellt väldigt sällan att tjäna pengar i första hand. Det finns förstås olika exempel på kommersiellt bokskrivande som industri. Vilka slags böcker det handlar om kan ni tänka ut själva, men jag lovar att journalistiska, undersökande böcker inte hör dit. Barbara Cartland lär, som 82-åring, ha skrivit 26 romaner under ett enda år! Fast i hennes fall kan det inte heller ha handlat om att vilja tjäna pengar i första hand.

Det handlar förstås snarare om andra drivkrafter, som kan skifta – exempelvis: viljan att berätta en historia/avslöja något, viljan att skriva mer fördjupande och beständigt än i en tidningstext, önskan att låta människor komma till tals och glädjen i själva skrivandet. Monica Antonsson har många gånger berättat om varför hon ägnade två år av sitt liv åt denna bok, jag ska inte upprepa det här.

Men om någon tror att hon gör det för att tjäna pengar så är det fel. Den svenska marknaden är på tok för liten för det. Vad tror ni att två års utebliven arbetsinkomst kostar?

Få om någon bok har nyligen blivit lika uppmärksammad som "Mia; Sanningen om Gömda", och den har sålt så många tusen exemplar att den går runt för förlaget. Den ska dessutom översättas till flera andra språk. Ändå kommer den troligen att fortsätta vara en förlustaffär för Monica själv, inräknat arbetstiden. Sedan kan förstås annan belöning göra mödan värd ändå (priser, utnämningar, feedback, god kritik, påverkan och så vidare). Men det vore bra om allt snack om att man skriver böcker med främsta syfte att tjäna pengar kunde läggas ner.

Allt detta skrev jag mer om i blogginlägget: Grävare, gift er rikt!

Men detta blev visst också bara en bakgrund till nästa blogginlägg om granskande böcker, kommer snart.

/Gunilla

Skitsnack?

NEW YORK

"Det här är ett gäng som är vana att snacka skit på ett så kvalificerat sätt att ni inte kommer att märka det."

Debattledaren Janne Josefsson, om de mediechefer som skulle diskutera resurser för grävande journalistik på Gräv '09 i Örebro, enligt Nerikes Allehandas referat.

/Gunilla

Betalningsanmärkningar värre än tuggummi

NEW YORK Jag har tänkt skriva något om Aftonbladets Fattigblogg. Men eftersom jag inte hinner så får ni läsa Andreas Ekströms text Hopp och lek utomhus istället, den tillsammans med intressanta kommentarer kommer ganska nära det jag hade tänkt skriva.

Här kan ni se Jan Helins brev till DN:s läsare av Johan Cronemans krönika och (hans svar till Helin). Se även Martin Aagårds inlägg i Aftonbladet.

Själv ska jag ta tag i ett jobbigt problem – inte alls på socialbidrags-/fattignivå, förvisso, men ändå helt och hållet i samma genre. För detta är något som många av Jessica Ritzéns i ämnet initierade läsare kan känna igen sig i, tror jag: långsiktiga effekter av betalningsanmärkningar.

Jag har precis ansökt om ett lån från min bank i Stockholm, vilket i sin helhet skulle användas till att återbetala en skatteskuld och en CSN-skuld, vars storlekar i sin tur delvis beror på dåliga råd från nämnda bank. Skulderna tickar på med ränta.

Lånet är pyttelitet i förhållande till den mycket goda säkerheten; bankräntan nu otroligt låg, som ni vet. Så räntan + amorteringen per månad blir inte mer än ... tja, jag har inte räknat exakt på öret, men snudd på felräkningspengar.

Men om jag inte får lånet beviljat, då börjar hela karusellen – med förseningsavgifter, straffavgifter, räntor, kronofogden etc. Allt trappas upp.

Och idag fick jag veta att banken inte beviljar lånet, på grund av att jag fick två betalningsanmärkningar i fjol.
Det kanske är förståeligt att banken skyr kunder med prickar som pesten – men jag efterlyser lite flexibilitet. De två betalningsanmärkningarna handlar båda om räkningar som kommit på avvägar på grund av strul med eftersändningar av posten och annat, och beloppen de gällde var, i sammanhanget små – även om de blev större med diverse avgifter. (Jag har bloggat om båda fallen, det gäller Telia och ComHem. Beloppen totalt? Jag minns inte men jag gissar på något i intervallet 1 000–1 500:– sammanlagt, före inkassoavgifter.)

Mina befintliga lån till banken har jag skött minutiöst i minst tio år. De har aldrig klickat – och jag har amorterat mer än vad tjänstemännen där rått mig till.

När man bor utomlands – och ofta är på resande fot – som jag blir det dock tyvärr strul med postgången ibland (och dessvärre blir det, när man frilansar, ofta strul med mycket sent inkommande betalningar från vissa uppdragsgivare). Men i 99 fall av 100 kan man lösa detta med autogiro, vänner som hjälper en med posten etc.
Då är det synd att den där hundrade gången, då det blir mindre strul, fäller en – och att det i sin tur leder till att det ekonomiska problemet inte får sin lösning. Utan tvärtom förvärras.

Särskilt irriterad blev jag över att den handläggare som avslog min låneansökan enbart undertecknade med bankens namn, inte med sitt eget.

Till saken hör att det belopp jag ansökte om var så pass futtigt – i bolånesammanhang, ska tilläggas; det handlar om en ansenlig skatteskuld, av vilken jag dock betalat det allra mesta redan – att min vanliga bankkontakt inte tyckte jag behövde gå via honom utan hänvisade mig till den vanliga kundtjänsten.
Nu ska jag ringa och bråka med honom – och givetvis hota med att jag byter bank om hans kolleger inte skärper sig.

Ett råd till er alla därute: gör vad ni kan för att undvika betalningsanmärkningar! De är värre än tuggummi. Och tipsa gärna om banker som är ehum, mer flexibla. Jag har liksom ingen lust att ta något dyrt Blue Step-lån.

Som jag skrivit tidigare blir den effektiva årsräntan hög på räkningar som går till kronofogden – i ett av mina två fall räknade jag fram en på 362 300 354%.
Betydligt högre än 2 %, som mitt bostadslån är på. (Jag tänkte för övrigt göra mer research om inkassobolagens metoder och skriva om det för Aftonbladet eller Expressen i somras, men det blev tyvärr aldrig av.)

Förresten, jag vill inte rekommendera Blue Step, för jag har inte haft med dem att göra och känner inte till dem närmare. Formuleringar som "Genom att skriva ner hur mycket du tjänar och underteckna din ansökan intygar du till oss vad din inkomst är" ger mig förstås lite subprimelåne-vibbar à la USA.

Men jag vill rekommendera er att kolla runt på deras hemsida – se spalten "vi säger JA till fler" till vänster.
Där redogörs för en lång rad situationer som skiljer sig från bankernas typfall, och som kan vara intressant att kolla in. Särskilt för er som är medvetna om att ni hör till bankerns normfall med fast anställning och fast lön.
Jag har sedan jag var tonåring fått kämpa för att få hypotek och banker att godta studiemedel, egenföretagarinkomster och annat som intäkter i min privatekonomi – och det verkar vara en kamp som aldrig går över. Och betalningsanmärkningar hänger ju i regel kvar i tre år.

/Gunilla

P S Ni behöver inte skriva och berätta att jag inte har det lika *svårt* som den som lever på socialbidrag etc. Jag är mycket medveten om att jag isåfall inte hade haft vare sig god säkerhet eller förhandlingskraft gentemot banken (om jag nu har det?).
Jag är också medveten om att Blue Step knappast vänder sig till socialbidragstagare heller.
Och om ni ändå gör det så börjar jag kanske berätta hur människor runtom kring mig här i Harlem har det. Men då måste jag förstås ge mig ut på gatorna och trottoarerna först och ta reda på det – de sitter inte vid några datorer och berättar. ;-)

Det gäller att hålla sig frisk när man är arbetslös

NEW YORK Jag har just kommit hem från en paneldiskussion på Columbia-universitetet med bland andra Joseph Stiglitz, som jag intervjuade för tidningen OmVärlden i samband med hans "Nobelpris" i ekonomi 2001. Mycket lovprisande av "the Nordic Model" och den svenska bankakuten blev det.

I DN kan ni läsa om hur tufft unga, välutbildade, arbetslösa medelklassamerikaner kan ha det just nu, i en intervju av Erik Ohlsson (text) och Chris Maluszinski (foto):

När Kate Stewart blev arbetslös försvann också hennes sjukvårdsförsäkring, som arbetsgivaren stått för. Arbetslösa kan ansöka om subventionerad privat sjukförsäkring, men en sådan lösning skulle ändå bli för dyr för Kate, som under arbetslöshetens första 170 dagar får 400 dollar i veckan i understöd. Därefter sänks ersättningen. Hyran för lägenheten i Centreville söder om Washington är 700 dollar i månaden.
– En privat sjukförsäkring skulle kosta mig 400 dollar per månad. Det har jag inte råd med. Så nu är det bara att hoppas att jag håller mig frisk. Ett läkarbesök skulle omedelbart spräcka månadsbudgeten.
(– – –)
– Ja, jag är arg. Den amerikans­ka medelklassen har alltid blivit ­itutad att är man bara flitig och laglydig, då kommer det att gå bra för en. Jag och många andra unga har flyttat kors och tvärs över USA för jobb och utbildning, och vi skaffat oss skyhöga studieskulder. Ändå kan vi inte få jobb. Men de som skapade den här röran, de behöver inte oroa sig för sin privatekonomi eller sin framtid.

Det här känns igen litegranna från akademikerarbetslösheeten i Sverige 1992–93–94, eller hur?! Fast här är ju skyddsnäten lite glesare ändå. Och det där med varsel är ju bara finlir – många amerikaner blir uppsagda på studs, de blir tillsagda att lämna skrivbordet med omedelbar verkan (t ex Kate Stewart).

Arbetslösheten i USA är nu enligt DN drygt 8 procent, men det är tydligen räknat i underkant.

Apropå det så hade New York Times häromdagen ett reportage från Trollhättan. Inom kort kommer ett fotografi här.

/Gunilla

Goda råd om att ta betalt

NEW YORK Detta filmklipp tilläggnas särskilt L, som jag hjälpte med lite frilansförhandlingsteknik häromnatten!

Från dokumentärfilmen Dreams with Sharp Teeth.

/Gunilla

Great Godzilla också drabbad av nedladdning!

NEW YORK Bloggare som Ulf Hedlund, kommentatorn Roback med flera har fått mig att förstå det där med "80 000 nedladdningar". Missa inte heller detta inlägg (inklusive alla kommentarer).

Det var fejk, alltså påstådda nedladdningar på en bluff- och bågsida! Om ni har lika dålig koll på fildelningsvärlden som jag, det vill säga snudd på obefintlig, så kolla ovan. Jag hittade på ett album med namnet "Great Godzilla's Greatest Hits", som mig veterligen inte existerar – men vilket påstods ha laddats ned tusentals gånger.

Otroligt komiskt, eller tragikomiskt. Om inte allt handlar om PR, som bloggaren Brokep förespeglar (uppdatering: nu har jag förstått att pseudonymen är The Pirate Bays Peter Sunde, som för övrigt köper fejksajtsteorin här).

Liza Marklund har väl med detta inte precis stärkt sin ställning i bloggvärlden. Snarare ger många fildelare henne en dumstrut. Och alla Gömda-fanatiker blir skadeglada för att det kommer ännu en fors vatten på deras kvarn. Förresten – hur var det nu, det där med vidimerade fakta i de riktiga medierna?

Annars håller jag med Lizas kompis Stockholm Stoner-Johan, som skriver en massa om hur han ser på att kommenteras i bloggvärlden här, om att det bör vara upp till musikerna och inte till användarna om verken ska spridas gratis eller ej... Men den diskussionen får jag återkomma till. Här är kloka motbilder till Johans.

Anledningen till att jag fascineras av detta är dels naturligtvis den pågående debatten om somliga före detta journalisters trovärdighet, bloggar v s "riktiga medier" etc – men också och inte minst detta med fejk- och bedragarsidor.
Jag fick ju anledning att kolla på många sådana när jag skrev om Sven Otto Littorins "MBA-examen" häromåret – oj, vad många skojuniversitet det finns! För att inte tala om fejksidor för amerikanska advokater, ojojojoj. Eller Obol Investments synnerligen skumma hemsida.
Något som jag tror att jag såg för några år sedan, och som jag förutsätter att det fortfarande existerar mängder av, är sajter som mot betalning "hjälper" folk ansöka om Green Card i USA. (Det är alltså gratis att delta i lotteriet, men dessa sajter lär berätta om att det är omöjligt att få grönt kort om man inte tar hjälp av dem – säkert en fin affärsidé.)

Men att det existerade "bogus"-sidor med fildelningsinformation, som syftar till att lura av folk deras dollar, det visste jag inte. Detta kanske någon konsumentreporter på Expressen kan skriva en folkbildande nyhetsartikel om.

Uppdatering: bandet Liza skrev om, alltså Stockholm Stoner, har spelat på ett Expressen-arrangemang, se YouTube-video efter texten hos Nyheter 24.
Läs en recension av deras skiva i DN.

/Gunilla

P S Sök i bloggens sökruta efter t ex "Littorin" eller "Obol" så hittar ni massvis av gamla inlägg. Här är ett exempel på något jag skrev och som involverar fejk-hemsidor:
MBA till katt och andra bluffdiplomsberättelser

Fult spel bakom SEB:s kulisser

NEW YORK "Kickbacks" på SEB? Skandalen med de höjda lönerna verkar i såfall vara ännu större än man först trodde. Läs Expressens avslöjande här.

/Gunilla
som ju som ni vet är avundsjuk på alla blondiner årgång 1962 som tjänar pengar, alltså även bankdirektörer

Snart blir det soppkök

SOLNA Realtid.se sänker medarbetarnas löner med inte mindre än 30 procent. Ganska modigt, om det är vad som krävs för att rädda allas jobb, och väldigt ovanligt i Sverige. Bernt Hermele berättar:

Först är det en smula ogripbart, jag klarar inte ens av att räkna ut hur mycket mindre jag kommer att ha kvar i plånboken nästa månad, vill liksom inte riktigt låta det sjunka in i min privatekonomiska realitet.
Sen alltså; okej jag kommer att ha kvar drygt 30 000 kronor brutto. Inte så jävla dåligt med tanke på vad många andra tjänar, med tanke på vad jag periodvis tjänat tidigare på taskigt betalda vik på Rapport och Dagens Nyheter. Okej, okej.
Sen dyker den där mentala åtgärdslistan upp; säga upp parkeringsplatsen i OK-garaget, minus 2 000 kronor, check. Säga upp den fasta telefonen på landet, chek. Säga upp dagstidningarna, check.
Sen insikten hur krisen sprider sig som en tsunami, som en ekonomisk tryckvåg som får alla konsumtionshjulen att tvärstanna, vilket kommer förvärra och fördjupa krisen ytterligare så att det kommer ta ytterligare några år innan framtidstron, den nödvändiga, kommer åter och hjulen kan börja knarra igång igen.
Sen nästa nivå av besparingar: kanske ska jag hyra ut ett rum i lägenheten. Och så de praktiska funderingarna: röja en hylla i kylskåpet till hyresgästen, låsa dörren mellan sovrummen.

Mina egna inkomster har minskat med 40 procent sedan i somras enbart på valutaförändringar (för de kostnader jag har i USA, alltså)... Strukturomvandlingskrisen ska vi inte tala om. (Men märkligt och roligt nog dräller det in artikelbeställningar hos mig just nu. De kostar ofta mer i tid än vad de smakar i pengar – men det är ämnen och genrer jag vill skriva, och det är en journalistisk lyx!)

Apropå strukturomvandlingskrisen, i New York Observer finns en text om vad den kan få för konsekvenser: att god journalistik kommer att skrivas av tandhygienister och andra som kan ett visst ämne, på helt frivillig basis – ungefär som man gärna sjunger i en bra kör utan att få betalt. Och redaktörerna får, enligt intervjupersonen som är professor i medie- och kommunikationsvetenskap, samma roll som volontärkoordinatörer på soppkök. Det är hårdvinklat, men innehåller stora korn av sannolikhet.

/Gunilla