Om svensk pappaledighet i New York Times

NEW YORK Fint exempel på så kallad multi-sourced journalism, och dessutom intressant att läsa om det exotiska Sverige:
New York Times: In Sweden, Men Can Have It All
Enligt EU-ministerns (Birgitta Ohlsson, som ligger bakom rubrikens ord) pressekreterare Jenny Sonesson var New York Times-reportern kanske inte helt oväntat "helt förundrad" över de svenska förhållandena.
Artikeln blev en av de "mest lästa" och "mest e-postade" på New York Times' hemsida den dagen.

/Gunilla

Länkar till Tom Alandhs Östberg-filmer

Missa inte Tom Alandhs filmer om Annika Östberg på SVT Play. De ligger ute till och med den 27 maj.

Annika – ett brott, ett straff, ett liv, del 1 (58 minuter)
Annika – ett brott, ett straff, ett liv, del 2 (53 minuter)

Nya filmen om Annika Östberg:
Att stå utanför och se in... (29 minuter)

Mina blogginlägg med etiketten "Annika Östberg Deasy".

En lång text från i fjol för den som vill ha en saklig kalifornisk redogörelse av fallet (skrivet av en lokalredaktör som jag har kontakt med):
http://lakeconews.com/content/view/11955/919

Gunilla

P S Detta håller egentligen inte för ett blogginlägg, utan är bara svar jag just skrev till Jonas F:s kommentarer i detta inlägg. Det är nedplitat i all hast fritt ur minnet, utan att jag detaljkollat saker i filmerna t ex, så ta det för vad det är.
Jag lägger upp texten här dels för att Blogger inte ville låta mig spara det som en kommentar, dels eftersom inlägget var gammalt.

Jonas: "Är hon så oskyldig som hon hävdar lyckönskar jag henne verkligen till en ny chans i livet, med familj i närhet omkring sig."

På vilket sätt hävdar hon att hon är oskyldig, menar du?

Hon säger att hon var oskyldig till att skjuta personerna i fråga (restaurangägaren Torre och polisen Helbush) i bemärkelsen att hon inte höll i pistolerna och inte hade för avsikt att de skulle dö. Men hon har ju definitivt medgett skuld till medhjälp och till att hon och Bob Cox överhuvudtaget hamnade i situationerna som ledde till morden -- alltså inte bara någon hon erkänt i den rättsliga processen, för att undgå dödsstraff, utan även en moralisk skuld.
Både i Tom Alandhs filmer och i andra intervjuer har hon talat mycket om den djupa skuld som hon hela tiden känt och vet att hon får leva med till döden.

Jonas: "Men vi har bara hennes version av vad som egentligen hände. Jag vill påminna om att det finns en serie besvärande vittnesmål kring henne och hennes trovärdighet. Och kring tidigare dråp m.m."
Det är lite försåtligt, tycker jag, att skriva "kring tidigare dråp m m" – det låter som att det handlar om flera, men gäller ju ett (1) fall (San Francisco 1974).
Det är riktigt att Annika Deasy hade en villkorlig dom för dråp (manslaughter) hängande över sig, vilket givetvis låg henne i fatet efter de två morden.
Och naturligtvis var hennes trovärdighet låg hela tiden fram till 1981 -- hon var narkoman och hade begått en lång rad brott som hängde ihop med hennes narkomanliv (langning, inbrott, bedrägerier som falska checkar etc; kanske det du menar med "m m"?). Säkert även senare. Men jag uppfattar hennes trovärdighet i dag som hög och vet inte riktigt vart du vill komma med att ifrågasätta den låga trovärdigheten tidigare. Isåfall får du gå in mer konkret på punkter där hon idag står fast vid tidigare versioner som kanske inte stämmer.

Det stämmer ju inte heller att endast hennes versioner finns. Se till exempel Tom Alandhs första film, som bygger på intervjuer med flera advokater och polisutredare.
En av dem diskuterar exempelvis den kriminaltekniska bevisningen kring dråpet/mordet 1974, och förstår inte att domstolen den gången, med den bevisningen, kunde köpa att hon tog på sig skulden. Det stärker alltså isåfall hennes senare berättelse, återgiven i Lena Katarina Swanbergs bok -- att hon tog på sig brottet för att skydda en tungt kriminellt belastad pojkvän vid namn Chris.

Under debatten om Annika Östberg har det ofta hävdats att man inte vill kännas vid att unga/blonda/svenska kvinnor kan begå tunga brott. Det kan vissa av dem (oss) naturligtvis, men i fallen 1981 (liksom troligen även 1974) fanns det ju en synnerligen tungt kriminellt belastad desperado som gjorde jobbet... Ockhams rakkniv funkar ganska bra i det här fallet.

Nu är det i och för sig mycket möjligt att domstolen skulle ha dömt både Annika Östberg Deasy och Bob Cox till hårdast tänkbara straff (dödsstraff var ju möjligt, enligt en av försvarsadvokaterna). Men det är heller inte otroligt att till och med den domstolen, trots den allvarliga synen på brotten -- som också framgår väl i Alandhs film -- i Lakeport, hade relativiserat straffen. Eftersom Bob Cox tog livet av sig fick Annika implicit överta även hans skuld (min slutsats, inte Alandhs).

Sedan kan jag hålla med om att den allmänna mediebilden av Annika Östberg Deasys fall – nyhetsartiklar med mera – varit missvisande. Något vi aldrig får veta, men som hade varit intressant, är hur den skulle ha sett ut ifall svenska myndigheter och medier hade fått kännedom om hennes fall redan 1981.

Jonas: "Hur påverkar hennes frigivande så snart efter återkomsten till Sverige andra (och kanske än mer oskyldiga) dömdas chanser till överflyttning i framtiden? Det kan finnas stater med mindre ansträngd kriminalvårdsbudget än den kaliforniska som använder detta fall emot oss."
Mnja, det vore intressant att följa upp om så sker, men de flesta delstater/stater har heller inte riktigt den kaliforniska synen på straff (skulle vara Texas). Det är inte sååå många ens i Lakeport som följt detta på sistone.
Jag har för övrigt direktkontakt med en lokalredaktör där, och brukar tipsa henne om när det finns saker att skriva -- till exempel apropå Tom Alandhs intervju på Basta.

Jonas, se gärna Alandhs filmer! I ett avsnitt av den nya filmen (som är mer som ett långt nyhetsreportage, inte lika gestaltade som de tidigare filmerna) kommenterar hon personer som i den svenska debatten spekulerat kring hennes brott och tycker att hon gott kunde ha fått sitta längre i Kalifornien.

En dedikation: "Fortsätt bryta ljudvallen"

NEW YORK Häromdagen såg jag ett tal av Amy Goodman, en av USA:s mest kända journalister. Hon är producent och programledare på radiostationen Democracy Now! och skriver krönikor som syndikeras till olika tidningar. (Se drygt 15 tweets på mitt Twitter-konto, den 6 april.)

Sändningarna (en timme om dagen) är en del av massvis av radioprogram världen över, och finns förstås poddade på hemsidan. Så vitt jag vet är det i Sverige bara Öppna Kanalen som sänder Democracy Now!, på TV.

För närvarande läser jag Goodmans bok "Breaking the Sound Barrier", som är en samling av ovan nämnda krönikor. Texterna handlar om medier och hur de behandlar ämnen som: Irakkriget, tortyr, val, klimatdebatten och mycket annat.

Nyhetsvärderingen motsvaras i Sverige kanske närmast av Arbetaren, som jag skrivit för (och den som vill tolka detta politiskt bör betänka att jag även skrivit i exempelvis Neo – bra tidningar är bra tidningar, oavsett politisk färg).

Amy Goodmans politiska perspektiv kallas nog ofta "progressive" i USA, det vill säga något till vänster om "liberal" i amerikansk bemärkelse (kan man väl säga?). Men kanske är det lika riktigt att kalla henne "contrarian", i det amerikanska medieklimatet. Fast egentligen är det bara grundläggande journalistik: hon ställer frågor för att få svar. Simple as that.

Exakt hur jag ska bära mig åt för att "fortsätta bryta ljudvallen" vet jag inte. Kanske är det bra att börja bryta den först?
Men kanske trodde hon att svenska mainstream-reportrar automatiskt är mer på hugget än hon menar att amerikanska dito är. (Amy Goodman menar att de mest sitter i knät på makthavarna, vilket förstås kan diskuteras.)

I förfjol fick Amy Goodman, som hittills enda journalist, det svenska Right Livelihood-priset (det som går under namnet "Alternativa Nobelpriset"), med följande motivering:

"...for developing an innovative model of truly independent political journalism that brings to millions of people the alternative voices that are often excluded by mainstream media."

Se även: http://www.rightlivelihood.org/goodman.html

Amy Goodman skrev i samband med sitt besök i Stockholm – för att ta emot priset – på DN Debatt, 7 december 2008: "Hoten mot journalistiken har aldrig varit större"

Märkligt nog hittar jag inte intervjuer med henne i svenska medier – men det måste väl ha gjorts massor, åtminstone när hon var i Stockholm? Jag gillar hennes ambition att vara en oberoende röst, och att ta upp ämnen och ha med intervjupersoner som inte hörs på andra håll – men det är problematiskt när en journalist blir mer av en aktivist.

Nu ska jag dra till Washington – kanske inte för att bryta några ljudvallar, men för att följa de svenska regeringsrepresentanterna som är på plats apropå kärnvapenmötet.

Uppdatering: Nu hittade jag ett rejält reportage om Amy Goodman och Democracy Now på svenska – i ETC, förstås: http://www.etc.se/9487/democracy-now

/Gunilla

Vem gräver ännu längre ner i yoghurtburkarna?

NEW YORK Lina föreslog att jag skulle skriva en bloggpostning om det Andreas Ekström kallat Yoghurtgate på engelska också, för att få fler läsare – och det är ingen dum idé.

Men nu måste jag ut i solen, efter alltför många timmar av alltför obetalt skrivande... ;-)

Om ni inte gjort det redan, läs dessa inlägg:

Vi gräver i yoghurtburken
– bland annat om den "turkiska" yoghurtens ursprung i Tyskland och om de "Hallå, kompis!"-stereotyper som frodas på mejeriets hemsida
och
Vi gräver längre ner i yoghurtburken
– om att bilden tydligt marknadsförts av bildbyrån som icke-godkänd i reklamsammanhang, och som tagen i Grekland, samt
– om orientaliserande (eller snarare occidentaliserande, eftersom de riktas västerut – mot USA) skadeståndsmyter

Viktiga Yoghurtgate-frågor som återstår att reda ut, för hugade bloggare och reportrar:
• Vad är ett rimligt förlikningsbelopp i de här sammanhangen?
• Har Atens tingsrätt någon som helst jurisdiktion i sammanhanget (ifall förlikningsförsöken strandar)?
• Vem spelar "den turkiske mannen" i videofilmerna på Lindahls mejeriers hemsida, och vilken etnicitet har egentligen han?
• Hur mycket är medieuppmärksamheten värd i kronor och ören för Lindahls?
• Vad tycker greker och turkar i Sverige om alltsammans?

Och ett intressant mediekritiskt spörsmål (med inspiration från nmz i Fototråden):
• Har medierna haussat den grekisk-turkiska konflikten och spelat på etniska motsättningar – samt nyhetskonsumenternas fördomar om turkar och burkar – fastän detta i grunden handlar om ett simpelt och solklart marknadsföringslagsmissbruk?

Nu ska jag fara ner till Union Square och köpa New Yorks absolut godaste och färskaste falafel, att äta i solen!

/Gunilla

Tintinromantik på påse

NEW YORK Ikväll ska jag hem till en svensk reporterkollega som fyller jämna år. Detta blir min födelsedagspresent! Perfekt, om jag får säga det själv. (Jag har tyvärr inte läst detta album, men har kikat på de sista sidorna – av vilka man kan ana att Tintin klarade sig ifrån indianbyn med livet i behåll.)

Presentpåsen är av något slags siden och kommer från Kambodja (men är inköpt här i New York).

/Gunilla

Prag och Berlin, sommaren 1961

Jag kom inte på något att skriva apropå Berlinmurens fall häromdagen, och det har ju inte direkt varit någon brist på texter om det.
Men jag har tänkt mycket på vår familjeresa genom Östtyskland sommaren 1987, en tågresa till Prag kring 1 maj 1989 (då alla kompisar i Sverige tyckte att det verkade rätt vrickat att resa till ... Prag?! av alla ställen) då även ett kort turistbesök innebar anmälningsplikt hos polisen – och hur mina vänner under gymnasiets sista höstlov for till Berlin "för att vara med och hacka i muren", i november för 20 år sedan.

Så kom jag på att jag kunde be mamma berätta hur det var i Berlin alldeles före murens tillkomst. Hon och pappa semestrade nämligen i dåvarande Tjeckoslovakien och Östtyskland 1961, två veckor innan muren smälldes upp natten mellan den 12 och 13 augusti ("man förstod inte att historiens vingslag började slå, kände bara de darrningar som fågeln gör innan den lyfter från marken").

Här nedan är mammas berättelse.

Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Efter en lång förmiddag på tjeckiska ambassaden i Wien fick vi till slut genomresevisum för Tjeckoslovakien; för Östtyskland hade vi ordnat i Stockholm (och för Jugoslavien hade vi på motsvarande sätt suttit på ambassaden i Wien en vecka tidigare).
Vi skulle inte få uppehålla oss längre tid än 12 timmar i Tjeckoslovakien och hade väl minst 25–30 mil att åka med vår Volkswagen. Vi beslöt därför att åka till gränsen och övernatta i bilen, som vi ofta gjorde, så nära gränsen som möjligt. Efter en natt under några stora lövträd, som susade i vinden så vi knappt kunde sova, passerade vi exakt kl 8 som första bil tull och passkontroll på österrikisk och tjeckisk sida och satte full fart.

Vägen var efter gränsen dålig med stora hål i asfalten; vägskyltarna ofta hemmagjorda av trä och det stod givetvis på tjeckiska. Vi stannade i en större by, gick till en bok- och pappershandel och bad att få köpa en karta över Tjeckoslovakien. Nej, det fanns inga kartor, bara hur det var före kriget.
Vi fick fråga Praha?? till några personer längs vägen. Kom till Prag vid 11-12 tiden. Åt lunch på stor, gammaldags restaurang, där kyparna hade frackar som var fläckiga och slitna, väggarna rymde många flugor och matoset belägrade lokalen. Själva såg vi inte bättre ut. Vi hade T-shirts, vilket inte fanns i Prag alls då. Maten var kokt höns, kokt potatis och saltgurka, det minns jag än.
Vi tog en taxi utanför restaurangen och chauffören körde oss tveksam till en adress nedplitad av mig efter en artikel i en svensk veckotidning om tjeckiska kasperdockor, som numera höll på att försvinna som hantverk. Det fanns emellertid en äldre dam som fortfarande sydde sådana och om henne handlade artikeln. Hon blev omskriven därför att hon trots kommunismens hårda bandage vågade sig på att ha en liten privat rörelse och sälja sina dockor på egen hand. Det var en vänlig äldre dam som bodde i en källarlägenhet. Vi köpte en häst och en kossa av henne för våra nyss på banken inväxlade tjeckiska kronor, och så körde taxin oss tillbaka till vår Volkswagen på restaurangens gård och bilen stod kvar. Vi hade aldrig kunnat hitta adressen själva.

Promenad över Karlsbron som var nödtorftigt lappad i asfalten, uppför backen på andra sidan floden till den ståtliga borgen. Vi drack öl i en stor ölhall i borgens skugga. Alla såg nyfiket på oss, det fanns just inga turister i Prag på den tiden (nästa besök mer än 20 år senare var en knockout – så mycket folk överallt). En djärv man försökte sig djärvt på att tilltala oss, men det var inte många som vågade. Ingen kunde råda oss särskilt bra om utfartsvägen till Dresden och Östtyskland.

Vi räknade med två timmars bilfärd högst, men det var så mycket trafik på den smala vägen. Lastbilar fylld med hojtande soldater i långa kolonner, tanks som var omöjliga att åka om, bilar med kanoner på. Vi förstod att det skulle bli en stor militärövning någonstans. Hettan var svår och plötsligt kom ett åskväder.
Då stannade vi vid en servering i en by och satte oss på en veranda nere vid floden för att dricka något. Men serveringen var proppfull av öldrickande soldater. Det kändes obehagligt, eftersom ingen av dem hade några språkkunskaper (utom ryska) och vi startade bilen på nytt. Vi hade svårt att förstå vägskyltarna i mörkret. Jag fick gå ur och fråga vakten på en stor gallerförsedd tung industri med rykande skorstenar, och han pekade på kartan i skarpa strålkastares sken hur vi skulle åka.

Vi kom till gränskontrollen klockan 21, en timma för sent – men vad värre var, vi fick inte passera den gränskontrollen utan beordrades till en annan som låg 7 mil österut och vid småvägar. Gissa att vi fick leta och försöka fråga nya industriväktare.
Vi kom fram en bra bit efter midnatt och kom bara ut ur Tjeckoslovakien. Men de östtyska tjänstemännen hade stängt (det fanns ju ingen trafik mellan länderna på den här vägen). Vi fick lägga oss att sova i bilen utanför det stängda, tyska tullkontoret. Väcktes av ett gäng tyskar med tyrolerhattar och vandrarkäppar. De stod nyfiket och försökte titta i genom bilfönstren på den främmande utländska bilen.

Passaerade så småningom Dresden, ännu inte alls uppbyggt i centrum efter den förödande bombningen av engelsmännen i krigets slutskede. En snabb titt på Zwingermuseet i barockslottet och den berömda Madonnan med Jesusbarnet och änglar av Rafael; ännu snabbare följd av en sågspånskorv som vi köpt i en kiosk, men som vi snabbare än ljuset spottade ut i en rabatt.

Bättre väg till Berlin där vi hittade Schwedenhof – ett B&B-ställe som berömde sig av att vara svenska ungdomars favorit i broschyrer.
Berlin var en kaotisk stad. Flygfältet Tempelhof låg mitt i stadens västra del. Det bombade och i ruiner liggande riksdagshuset låg i öst liksom Hauptbahnhof, ruinerna av Friedrichskirche och blåshålet Alexanderplatz. Taggtrådsstaket fanns mellan öst och väst, som jag minns det redan då. Vi måste liksom tyskarna passera vissa kontrollställen. Det var långa köer, alla måste visa sina pass och tyskarna måste först ansöka om att få passersedel för att kunna gå över gränsen om de hade släktingar. Vakter med gevär vid sidan granskade en från sidan i tullhuset.

Skillnaden mellan överflöd i västtyska affärer och armodet i östtyska var stor. På östra sidan såg det ut som gamla tiders arbetarbodar, brunt och murrigt, med brädgolv och ointresserade expediter. Det som fanns var emellertid gott om grammofonskivor och en del goda böcker.
Vi hade växlat in östtysk valuta och gömde förskräckta lite dollar i underkläderna. Såg Pergamonaltaret och Ishtarporten på Altes Museum – det var jättefint. Köpte en bok om den japanske konstnären Hokusai för de sista östtyska pengarna, som inte kunde återväxlas i öst.

Vi återvände till västsidan efter några timmar, men promenerade längs avspärrningarna med galler och taggtråd för att se riksdagshuset och Brandenburger Tor på avstånd. Höll oss sedan till Västberlin där vi som turister blev anfallna av östtyskar som ville växla sin valuta till västvaluta, vilket var strängt förbjudet och som vi avstod ifrån. I väst fanns det gott om bilar, restauranger och hotell. I öst dominerade den ryska byggnadsstilen vad gällde hus från efterkrigstiden, med stereotypa gråa huskroppar i rad på 12–14 våningar vid Stalinallee – det var mycket dystert och fult.

Det var skönt att lämna Berlin. Alla de soldater vi sett i gränstrakterna var säkert hopdragna, då man befarade att västmakterna skulle reagera när ryssarna byggde muren mycket snabbt. Säkert behövdes soldaterna också som byggarbetare. Muren fanns färdig 14 dagar efter det att vi lämnat Berlin. Vi kunde inte ana att den skulle byggas. Jag återkom först många år senare och då var muren kvar.

Anne-Charlotte Kinn

98 procent Obama i Ovala rummet...

...var det tydligen i Reuters bilder från i måndags, enligt en kollega som tipsade mig om vad som dykt upp på hans skärm. Ovan ser ni ett litet citat med resterande 2 procent..!

Klippet börjar med att president Barack Obama talar om att han sagt till sin kollega i Afghanistan, Hamid Karzai, att det nu är verkstad och inget snack som ska gälla där – och sedan betygar han det amerikanska folkets varma känslor för det svenska. Däremellan lyckas Fredrik Reinfeldt flika in en kommentar om sitt favoritämne: klimatförhandlingarna (som stod i centrum för diskussionerna mellan Sverige/USA och EU/USA).

Klicka på pilen så får ni se bilden som döljer hoppet mellan dessa teman.

I hopen: Sydsvenskans frilansmedarbetare Johan Anderberg, SR:s Ginna Lindberg, SVT:s Per Anders Engler och Aftonbladets Per Bjurman samt några som jag inte riktigt vet. Reportern som använder Ovala rummets soffa som skrivbord är DI:s Mikael Törnwall.

Tack till Birgitta Nilsson på TT:s videoredaktion som fixat klippet åt mig!

/Gunilla

P S Jag utgår från att det är OK att citera Reuters på detta vis?! Citaträtten för ljud och bilder är tydligen lite svävande, men enligt en-som-borde-veta på Sveriges Radio är det OK att ta uppemot 30 sekunder av annans ljud till ett radioinslag, med angivande av källa, så dessa ögonblick borde falla inom lagliga gränser med god marginal.

Bildtexttävling I! Vad säger Obama/tänker Reinfeldt?

WASHINGTON Idag blir det inte en bildgåta utan en bildtextävling.

Skriv förslag på lämpliga (roliga, fyndiga, satiriska) bildtexter i kommentarfältet! Eller vad det skulle kunna stå i en Obama-pratbubbla... Eller Reinfeldt-tankebubbla!

Vinnaren utses enväldigt av mig, och priset är Äran (eller en middag hemma hos mig i New York om pristagen hellre vill ha det). Tävlingen pågår under hela tisdagen, d v s deadline för bidrag vid midnatt.

Jag förbehåller mig rätten att inte utse någon vinnare alls – men bespara oss alla den nesan och tänk ut något kul, är ni snälla.

Notera att det blir en bildtexttävling till inom kort, med ett foto taget på taket till House of Sweden!

Men överföringen av bilder från min kamera till min dator krånglar väldeliga, samt att jag lider av allt möjligt annat teknikstrul just nu, så tyvärr kan det komma att ta ett par dagar.

/Gunilla

Gunilla i Ovala rummet - som fotograf

SR:s Ginna Lindberg ställde den enda frågan till Barack Obama efter mötet med Fredrik Reinfeldt i Vita huset idag – om när han ska komma till Sverige. Så snart som möjligt, hoppas han.

Håll utkik på Ekots hemsida för att höra intervjun på band; antar att det dyker upp något inslag där under tisdagsmorgonen (möjligen även med något av mina foton, som det ovan).

Uppdatering: här är inslaget!

/Gunilla

Vid Vita huset

WASHINGTON Några av mina (och andras) bilder från idag...

Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt anländer i limousine till "finentrén" till Ovala rummet.

I väntan på att komma in i Ovala rummet (en annan entré...), med utsikt mot Vita husets trädgård.

Foto: Stig Berglind/svenska ambassaden.

/Gunilla

Och muren revs...

/Gunilla

Michelin går på pumpen i New Yorks krogvärld

NEW YORK Sällan är klyftan mellan Den gamla världen och Den nya så tydlig som i spalterna när Guide Michelin presenterar sitt årliga urval för New York.

Det är bara några år som den klassiska restaurangguiden alls haft New York på repertoaren. Men det råder ingen tvekan om att proffsätarna här i sta'n anser att fransoserna inte alls är uppgiften vuxna.

Helt fel krogar får stjärnor, givna toppställen blir utan; Guide Michelin förstår sig inte på något annat än fransk mat – och vågar knappt bege sig utanför Manhattan. Om de ändå väljer krogar i Brooklyn och Queens blir det ändå fel på något sätt.

(– – –)

För varje italiensk, kinesisk eller thailändsk New York-restaurang Guide Michelin trots allt listar vet Manhattans matproffs i regel minst 20 stycken av vardera som är bättre.

Läs hela inlägget på Korrespondenternas blogg.

Idag var redan amerikansk-nor(di)sk vänskapsdag!

NEW YORK Knepigt att skriva något om Nobels fredspris som inte redan är sagt och skrivet...

Men i en av alla maillådor hittade jag följande Vita huset-pressmeddelande från i förrgår (jag har markerat stycket i slutet):

LEIF ERIKSON DAY, 2009
- - - - - - -
BY THE PRESIDENT OF THE UNITED STATES OF AMERICA

A PROCLAMATION

On this day in 1825, the ship Restauration landed in New York City after sailing for 3 months from Stavanger, Norway. The 52 passengers aboard represented the first organized emigration of Norwegians to America. These brave individuals set to the seas, following in the grand footsteps of the famous Scandinavian explorer Leif Erikson. Over a millennium ago, Leif Erikson -- son of Iceland and grandson of Norway -- arrived in North America and founded the settlement Vinland, located in modern-day Canada. Today, we celebrate his historic voyage and remember those who journeyed to America from far-away lands.

Our Nation's founding history is marked by millions of individuals who faced great hardship and difficulty as they pursued a brighter future abroad. As explorers, they did not know what they would find, but they were determined not to turn back, in order to learn what lay beyond the setting sun. This same spirit lived within Leif Erikson, and it has inspired countless others who venture from their homes in search of opportunity, uncertain of the possibilities and challenges that await them.

Today, our Nation continues to welcome those descendents of Leif Erickson to our shores. Nordic Americans have contributed immeasurably to the success of America. Their cultural accomplishments have enriched the diversity of our country. And their pioneering spirit continues to embody our Nation's unbounded enthusiasm for discovery and learning.

To honor Leif Erikson and celebrate our Nordic-American heritage, the Congress, by joint resolution (Public Law 88-566) approved on September 2, 1964, has authorized the President to proclaim October 9 of each year as "Leif Erikson Day."

NOW, THEREFORE, I, BARACK OBAMA, President of the United States of America, do hereby proclaim October 9, 2009, as Leif Erikson Day, and I call upon all Americans to observe this day with appropriate ceremonies, activities, and programs to honor our country's rich Nordic-American heritage.

IN WITNESS WHEREOF, I have hereunto set my hand this seventh day of October, in the year of our Lord two thousand nine, and of the Independence of the United States of America the two hundred and thirty-fourth.

Som SvD:s Martin Jönsson twittrat:

"Hade nästan väntat mig att The Onion skulle ha rubriken "Obama Wins Nobel Peace Prize" i dag..."

Det är en hel del The Onion över Leif Erikson-dagen också, särskilt att den äger rum idag..!

/Gunilla

Thoreau och att tänka sitt

STOCKHOLM Fin recension om olika aktuella Henry Thoreau-fenomen samt den amerikanska respektive svenska nationalsjälen av Martin Gelin i Aftonbladet.

"Det är förstås ironiskt att det förmodat individualistiska USA har en så stark förbundsmentalitet, medan Sverige verkar vara befolkat av kollektivister som egentligen föredrar att vara ifred.

Man kanske kan se [den Thoreau-inspirerade svenska filmen] "Man tänker sitt" som en dialog mellan de här två idévärldarna – den amerikanska och den svenska, som sällan är riktigt så avlägsna som den geografiska kartan, eller de yttre kulturella attributen, kan få oss att tro."

/Gunilla

Kalle Anka i "Hitlers ansikte", 1942

NEW YORK Visste ni att Kalle Anka har ett förflutet som nazist? Det visste inte jag. Men det har han inte heller. Kolla in denna märkliga antinazipropagandafilm, tillkommen 1942 under brinnande krig, ända till slutet så förstår ni. Då kommer en dam in i bilden som Kalle tycks gilla lika skarpt som jag själv (och hon förekom på bild här i bloggen för ungefär ett år sedan). Hitler lär – tja, enligt en kommentar på YouTube – ha gått i taket när han fick se filmen.

/Gunilla

P S Jag hittade filmen via signaturen Daniel här. Hade faktiskt aldrig sett den tidigare, trots att jag antar att den ingår i den historiska och populärkulturella allmänbildningen.
Igår googlade jag på filmens namn för att läsa om dess tillkomst och hur den användes – men hittade inget riktigt intressant innan jag fick ge upp, av tidsskäl.
Samma nu. Om någon vet mer om filmen eller har länkar ... ta till kommentarfältet! Helst skulle jag vilja se så lärda utläggningar att filmvisningen kan gå som "citat" ifall Walt Disney hör av sig med skadeståndsanspråk...

Uppdatering: Inte så konstigt att jag inte hade hört talas om filmen när den gömts undan i över 60 år. Läs Per Gudmundsons text i SvD (se kommentarfältet).

What's keeping Scandinavian newspapers alive?

NEW YORK Det är komiskt, om än begripligt, att notera att den svenska mediebranschen används som utopiskt exempel för den amerikanska. Nedanstående kommer ur ett nyhetsbrev från MediaBistro, apropå denna konferens i New Orleans.

One of the conference sessions will center around the lessons American news outlets can derive from "media houses" in Norway and Sweden, where large readerships exist for both online and print journalism. We're eager to hear what's keeping newspapers alive in the land of Abba and Ikea. Even if it is all the way in Scandinavia, it's good to know that some media companies are staving off circulation declines and plunging revenues.

Själv ägnar jag mig idag åt ytliga studier av Dimmalætting, som kommer ut sedan 1878:

Dimmalætting er landsins størsta blað, og er við tí eisini besti og týdningarmesti boðberin á prenti. Tað veri seg við tíðindum, kunngerðum og lýsingum. Á netinum er Dimmalætting eisini skutin fremri við síni altíð dagførdu heimasíðu við tíðindum og lýsingum. Dimmalætting er framvegis ein natúrligur partur av føroyska gerandisdegnum.

Färöiska verkar lite enklare att förstå än isländska.

/Gunilla

"...a spectacularly good bilateral relationship..."

NEW YORK Jag tror inte att det förekommer i svenska sammanhang att "allting" transkriberas, utom i riksdagsprotokollen. Men i USA är det inte ovanligt att man som reporter kort efter en presskonferens – eller liknande tillställning – får tillgång till ett transkript av vad som sagts.

Nedan ser ni vad som sades av Carl Bildt och Hillary Clinton inför deras möte idag, alltså i samband med det så kallade "photo op" som i regel äger rum inför sådana (här är resultatet av en "photo op" med Bildt och Condi Rice för två år sedan).

Sedan kan man förstås diskutera hur meningsfullt det är. Det känns lite som ett konstprojekt med dessa artighetsbetygelser...

Efteråt hade den svenske utrikesministern audiens för svenska journalister, så håll utkik i SvD, DN, Ekot, Expressen och SVT. Eller läs hans blogg. ;-)

/Gunilla

SECRETARY CLINTON: Well, what a pleasure to welcome the foreign minister of Sweden, who has been at the forefront of politics, both in Sweden and globally, for so many years. It’s a delight to have him. We have a great relationship with Sweden. We have had so many important issues that we have tackled together. Sweden will assume the presidency of the European Union, which will give an even greater emphasis to the leadership that Sweden shows on so many global concerns. And I’m just delighted that the minister could be here.

FOREIGN MINISTER BILDT: And I’m delighted to be here. Glad to see you. We’ve seen each other a couple of times already.

SECRETARY CLINTON: We have. We have.

FOREIGN MINISTER BILDT: And we have a spectacularly good bilateral relationship. But we also have, I think, one of the, or probably the most fruitful! (inaudible) transatlantic relationship that I think we’ve had in living memory of an open and very constructive dialogue on what is, by all standards, an extremely challenging mutual agenda, where we need to move together on a lot of these issues. We’ve had x-numbers of meetings. There will be more. And as said, Sweden will be assuming the presidency of the European Union in the second half of this year, and the further strengthening of transatlantic cooperation, partnership, and dialogue on all sorts of issues will be very high up on our agenda.

SECRETARY CLINTON: Indeed.

FOREIGN MINISTER BILDT: So that will (inaudible) --

SECRETARY CLINTON: So welcome.

FOREIGN MINISTER BILDT: Thank you very much.

SECRETARY CLINTON: Thank you. Thank you all very much.

Ickekontroll över nätet – nyinlagt i arkivet

NEW YORK Jag sysslar för närvarande med storstädning – ännu inte av pappershögarna och dammråttorna, men i datorn. Allt ska hamna i rätt mapp istället för att bara ligga och skrota på skrivbordet eller i "diverse att sortera"-mappen. Nödvändig men icke tillräcklig storstädning.
Som alltid när man städar hittar man saker och ting att försjunka i. Här är en 2,5 år gammal text som jag fann och genast lade in i textarkivet, om eventuell kontroll över Internet. Intressant! Jag antar att inget särskilt mellanstatligt kontrollorgan över nätet infördes – det borde man rimligtvis ha hört mer om.
Jag har ingen aning om vad som hände, berätta gärna den som vet. (Om jag själv börjar kolla så kommer jag garantera att fastna på nätet, som en fluga på ett flugpapper – och det vore ju dumt just nu när jag äntligen kommit igång med städningen, även om det var fel städning.)
Mitt textarkiv är fortfarande väldigt tomt för övrigt, en vacker dag ska jag mata på det lite mer systematiskt.

/Gunilla

Annika-anteckningarna poppade upp ur en hög

NEW YORK Alldeles nyss lyssnade jag på Helena Grolls rapport från Los Angeles om Annika Östberg i P1 Morgon.
För att ha något att göra under tiden började jag rota i en av de enorma kökkenmöddingsliknande pappershögarna här, en av dem som ska *åtgärdas* inom kort (dock lätt arrangerad på bilden ovan, för att se extra stökig ut). Av en slump råkade jag plocka upp ett litet knubbigt anteckningsblock med mossgrönt omslag. Det finns massor av gamla färdiganvända block här – och det känns trist att bara slänga dem, eftersom de är fulla av minnen från olika reportageresor.

Just denna inleddes, visade det sig, med anteckningar från ett möte med en fackföreningsledare i Ciudad Juárez i Mexiko, där jag var för ganska exakt fyra år sedan.
Men jag sålde aldrig något material, där jag kunde ta tillvara den intervjun (som skedde på någon slags ... ehum, spanska ... fast jag vid den tidpunkten inte hade studerat det språket, och handlade om Electrolux och lite annat). I teorin skulle materialet kunna vara bra att ha en vacker dag, om jag åker tillbaka dit ... eller inte.

Jag lyckades inte bestämma mig för ifall jag skulle göra mig av med Gustavo de la Rosa-intervjun eller ej, och ville kolla vad som mer fanns i just detta block.
Döm om min förvåning när nästa sida jag slumpmässigt slog upp i slutet hade ... Annika Östberg Deasys namn högst upp! Jag läste det i exakt samma ögonblick som Helena Groll läste upp det i radion. (Annars figurerade bland andra Jan Eliasson, Kenny Bräck och en massa andra racerförare, samt en och annan harlemit i samma block – och jag har som sagt hur många anteckningsblock som helst här som jag lika gärna skulle ha kunnat plocka upp.) Lite märkligt!

Eftersom jag, som jag skrev igår apropå mitt besök på California Institution for Women i maj 2005, inte fick tillstånd att vara med på den dagens "Board of Parole Hearing" skrev jag några sidor i blocket om det enda jag fick se – exempelvis de virkade dukar, kramdjur och pärlsmycken som fångarna gjort. De låg i en monter i lobbyn på fängelset, och såldes för 5–20 dollar; fotografier på lapptäcken och på några av kvinnornas bebisar.

En av fångvaktarna sade, om Annika Östberg, läser jag i anteckningarna:
– Jag har känt henne i 17 år. Hon är en skötsam, anständig person. Mer kan jag inte säga. Jag vill inte kommentera mer än så.


På en av sidorna fanns utrymme för min tilltänkta intervju med Tara Salizzoni, vars pappa sköts ihjäl av Annika Östbergs pojkvän. Men där står bara ett inringat No!

Det blev alltså någon slags intervju. Men kort.

Här kan ni läsa förre Expressen-korren Staffan Thorsells personliga text om sina möten med Annika Östberg.

/Gunilla

Ted Valentin som inspiratör och entreprenör

NEW YORK Härom månaden skrev jag om det märkliga i att medierna flera gånger uppmärksammat att det blivit vanligt att driva företag med olika kaféer som kontorslokal, fastän alla bara hittat en och samme person att intervjua – samtidigt som denne person förstås är det allra mest ultimata exemplet... Alltså Ted Valentin.

Men han förtjänar all uppmärksamhet han kan få, för han är inspirerande! Både som serientreprenör, företagare och som kafénomad. Inte minst för att han får allt att låta så enkelt, vilket det väl på sätt och vis också är.

Min självbild är att jag *egentligen* är en entreprenör/expansiv företagare i vardande (jag gick min första starta eget-kurs, i Sparbankens regi, när jag var tolv år – det, ni) som borde sätta igång med att bygga *riktiga företag* snarast möjligt. Så det hade varit roligt att vara med på den intensiva företagskuvös som Valentin med flera drev ett dygn i februari.

Tyvärr blev det inte av, jag trodde att jag skulle till New York då och att jag inte skulle ha tid att förbereda mig/vara med. Det hade jag nog kunnat, åtminstone rent tidsmässigt – så kanske nästa gång det händer.

Projektet 24h Business Camp fick en del medieuppmärksamhet – men om ni inte redan läst om det, så gör det genast.

Och tyvärr kom jag inte på en enda idé värd att posta här, annars hade man ju kunnat hoppas på en inbjudan till en champagnebrunch på Grands veranda... Läs det inlägget som ett bra exempel på digitalt brainstormande kring en potentiell affär.

Fler bra inlägg från Ted Valentins blogg:
"Underbara amatörer" (om det fina i att vara "amatör" och göra något man älskar)

"Ska man läsa systemvetenskap?" (om samspelet mellan lärande på utbildningar och lärande genom görande – se även kommentarsfältet)

"Skriv ner dina affärsidéer och låt dem mogna" (samt om varför det inte räcker med idéer – ut- och genomförandet är allt)

En extremt viktig lärdom är att idéer är inte värda så mycket i sig själva. Idéer är nästan gratis, det är genomförandet som kostar tid och pengar.

Det är intressant, inte minst eftersom en annan dynamisk entreprenörs budskap, nämligen Fredrik Häréns, är att idéerna är allt. Men det säger han för att kontrastera mot kunskap, som vem som helst genom Internet snart kan skaffa sig – och för att man kan ta patent på idéer. Valentins tes tycks snarare vara att idéer ska stötas och blötas så mycket som möjligt med andra – tja, det är väl egentligen ingen motsättning.

Här mailintervjuar Lennart Frantzell Ted Valentin.

Och så kan ni kolla på denna You Tube-intervju, av Christian Rudolf, där Ted Valentin förklarar varför han älskar Google och varför andra Internetentreprenörer också borde göra det. Han behöver egentligen inte förklara med ord, eftersom man ser det på hans ögon – han är uppenbarligen en aning manisk, som jag tror att alla företagare måste vara:

Ah, allt detta påminner mig om det glada 90-talet, då jag hängde med Internetentreprenörer i Stockholm och San Francisco, och gjorde ett reportage om Fast Companys redaktion i Boston (för SvD Näringsliv). Fast jag minns inte att jag själv blev inspirerad av att göra liknande saker. Jag förstod kanske inte riktigt vad de gjorde... ;-)

Nu ska jag åtminston genast skapa en ny mapp i bokmärkesfältet, som samlar ihop diverse entreprenörsinspirationssajter, -communities och -bloggar. Tipsa gärna om sådana! Och så ska jag genast följa rådet att skapa en fil för att lista affärsidéer i. Kanske att jag till och med följer uppmaningen här och bloggar om en kartidé en vacker dag.

Här gick Ted Valentin för övrigt från användarönskemål till utförande på sisådär 18 timmar... Otroligt!

/Gunilla