Det glada decenniet

STOCKHOLM Lite härliga 20-talsmoves... (Tipstack: AA, via denna sida.)

/Gunilla

Dagens Obamulett-bild

PORT-AU-PRINCE Eftersom fotot på Kinkins Obama-amulett häromkvällen blev lite otydligt kommer här en ny variant, tagen idag.
Det är fortfarande något av en gåta vad denne 15-åring från Cité Soleil gör här på hotellet, och vilken relation han har till de unga-vuxna amerikaner som är hans "friends" – men det är något fascinerande med honom. Han säger att han nu köpt en boll för pengarna han fick från de portugiska journalisterna! Han har en iTunes och lite annat, som jag antar att han fått från amerikanarna.
Hm, jag kanske inte berättade så mycket om bollen, men se mitt Twitterkonto för detaljer. Det blev en Obama-vinkling här på bloggen...

/Gunilla

Utsikt från mitt sovrumsfönster

NEW YORK Påskliljorna och tulpanerna kommer från Union Squares "Farmers' Market"!

/Gunilla

Lärdomar bakom ratten

NEW YORK Dagens radiotips gäller några minuters Tankar för dagen som sändes häromdagen. Det är min väninna Nina Solomin som delar med sig av vad hon lärde sig när hon tog körkort i somras. Lyssna!

/Gunilla

Hyllning till Nicholas Kristof/New York Times

NEW YORK En av de få journalister som jag skulle vilja byta liv och gärning med är Nicholas Kristof. Han är just det som jag skulle vilja bli när jag blir stor, nämligen globaliseringsreporter.

Hans arbetsgivare New York Times låter honom – än så länge, bäst att tillägga – resa omkring i världen och berätta om vad som händer och om människor han möter på fältet. Det handlar om folkmord, trafficking, svält och sjukdomar, men också om företagande, utbildning och socialt entreprenörskap. Som få lyckas han på ett sakligt, initierat, engagerat, konkret och alltid glasklart språk redogöra för såväl brott mot mänskliga rättigheter som hur globalisering och marknadsekonomiska framsteg gör människors liv bättre.

Vart han än reser – och det är oftast i Afrika och Asien – hittar han alltid individer vars öden speglar något intressant fenomen. Kristofs skrivande från Sudan gjorde mycket för att uppmärksamma USA på vad som pågick i Darfur och Pulitzer-belönades. Givetvis har han även vunnit massor av andra journalistiska priser och hedersomnämnanden.

Idag har han skrivit om hur finanskrisen drabbar människor i tredje världen (vilket Carl Bildt faktiskt sade till mig i höstas att han inte kunde se några tecken på att den skulle göra – eller tja, att den inte gjorde då i alla fall!) och om hur ett av samtidens stora gissel är alla barn som lider av undernäring och exempelvis järn- och zinkbrist. Citat:

It’s impossible to know if Maximiano was starving because of the economic crisis or because of chronic malnutrition here, but the hardships in the developing world have been exacerbated by elevated food prices and declining remittances from workers abroad.

The World Bank has estimated that United Nations goals for overcoming global poverty have been set back seven years by the global crisis. It calculates that increased malnutrition last year may have caused an additional 44 million children to suffer permanent physical or mental impairment.

Men typiskt för Kristof är att han också visar på sätt att åtgärda det (undernäring går att lösa relativt billigt). Ibland sysslar han med ren aktivism, som när han köpte loss några tjejer från en bordell i Kambodja.

En annan sak som är fantastisk med Nicholas Kristof är att han publicerar sig lite varstans. Som få *riktiga journalister* (för att använda Jan Guillous term) använder han sig av sociala medier. Så det är lätt att låta hans texter bli en del av det dagliga informationsflödet.

Nicholas Kristof
New York Times-texter (kolumn varje torsdag och söndag)
New York Times-bloggen On the Ground, on Globalization and Human Rights
Som NYTimes-videoreporter, exempel från Haiti
På Facebook (där han har 52 224 fans!)
På Twitter (19 562 followers!)
På YouTube

Här kan ni läsa allt om Nicholas Kristof. Det har nyligen gjorts en dokumentärfilm om honom: "The Reporter" – YouTubeklippet ovan är dess trailer!

/Gunilla

P S När vi ändå är inne på New York Times' briljanta kolumnister... Läs Frank Rich om läget för homosexuellas rättigheter i USA, och om hur det går framåt snabbt, men kunde gå ännu snabbare om Barack Obama bestämde sig för att agera. Citat:

And yet the changes aren’t coming as fast as many gay Americans would like, and as our Bill of Rights would demand. Especially in Washington. Despite Barack Obama’s pledges as a candidate and president, there is no discernible movement on repealing the military’s “don’t ask, don’t tell” policy or the Defense of Marriage Act. Both seem more cruelly discriminatory by the day.

Ta med frukt och godsaker till sjukbädden!

NEW YORK Via Taffel hittade jag Pyttes blogg, med följande fantastiska råd: att ta med färsk frukt och delikatesser till människor som ligger på sjukhus. Läs Istället för en blomma! Citat:

Idag följde jag med en av mina allra käraste när hon lades in på KS för operation och vi berikade glatt hennes rum med en fin glasskål full med Krav-plommon, färska björnbär, physalis och vindruvor – godis kroppen blir gladare av till skillnad från den vanliga lösgodiset.
– – –
Jag tog även med mig trekantsskurna smörgåsar att mumsa på fram till fastan börjar klockan 24.00; några med rökt lax, pepparrot och gurka och några med parmaskinka, mozzarella och basilika.

Jämför gärna med sjukhusmat som den annars ser ut, också det ett tips från Taffel och Lisa Förare Winbladh. (Sjukhusmatsbloggen kan också betraktas för intressanta kulturella skillnader – fotobidragen kommer från hela världen.)

För övrigt minns jag att Lisa en gång ordnade en liten insamling av pengar till delikatesser (korvar, ostar, oliver och annat gott) till en bloggbekant som låg länge på sjukhus och skrev om det här. Så fint!

Uppdatering: Nu läste jag även kommentarfältet, och noterar att denna Pytte en gång även tagit med sig en kylväska med Magnum-glass till alla på sjuksalen. Ojojojojojoj...

/Gunilla

Mediabistro Circus i New York i juni

NEW YORK Detta tror jag är ett evenemang för mig, nu när jag ska geeka till mig och bygga ett eget digitalt medieeimperium, hehe.

/Gunilla

"Det amerikanska löftet" icke en tegelsten

NEW YORK "Kombinationen av alla dessa ambitioner har resulterat i en tegelsten på nästan 500 sidor," skrev Staffan Thorsell i Sydsvenskan om Martin Gelins Det amerikanska löftet. Man kan säga väldigt många positiva saker om Gelins bok, och det gör jag gärna, och blott få negativa (korr- och/eller sakfel) – men någon tegelsten är det alls inte!

Hoppas ingen låter sig avskräckas av det ordet. För mig konnoterar det "tung", "svårläst", "mastig" och något att liksom ta sig an eller sätta tänderna i.
Gelins bok är inget av detta. Den går fort och snabbt att läsa, och passar faktiskt både den som är normalintresserad av amerikansk politik (men också samhälle, kultur med mera) och den som är sjukt intresserad på nördnivå (som jag) samt givetvis den som uppskattar genren (reportagejournalistik i bokform) oavsett ämne.

Det är snarast en rätt så handväsk-vänlig, lättläst och tillgänglig bok, på alla sätt. Förvisso på nästan 490 sidor, men det är ganska små sidor.

Det är ingen tegelsten.

En kollega hade läst Thorsells recension. För att övertyga henne om att ordet inte stämmer på Det amerikanska löftet (och för att testa en ny genre) spelade jag in en drygt en minut lång film med datorns inbyggda videokamera, i vilken jag vederlade tegelstenandet genom diverse jämförelser (bland annat med hennes egen bok).

Jag hade väldigt roligt när jag gjorde filmen (ledtråd: det räckte inte med en enda tagning...). Men tyvärr vägrade Blogger låta mig ladda upp den, så ingen kan få se – varken ni eller min kollega. (Om ni hade fått se den är i vilket fall som helst tveksamt... Jag gör mig inte så bra i videoformat, visade experimentet.)

Så jag gjorde "Lomovarianter" (se föregående inlägg) av videon, med färre böcker inblandade. Det var inte lättare det, utan tvärtom otroligt svårt! Särskilt den fjärde "blixten" kom alltid snabbare än jag trodde. Men som bildexperiment får det duga.

Den riktiga tegelstenen i sammanhanget, det vill säga på bilderna, är James Joyces Odysseus, som jag köpte för en dollar på Svenska kyrkan igår kväll.
Martin kommer att bli omåttligt stolt om han får se att jag jämför hans bok med en sådan klassiker (mer om klassikerbegreppet i sammanhanget, se Expressens recension).

Här gör Martin lite reklam för sig själv genom diverse länkar till sina medieframträdanden (inklusive intressant kritik av de frågeställningar han fick) – t ex SR P3 Kvällspasset den 28 april.

/Gunilla

70-tal meets 00-tal

NEW YORK Thåström och Anna Ternheim i Långholmsparken i Stockholm den 3 juli – OJ!
(Jag hamnade på Thåströms hemsida för att jag äntligen ska försöka ta tag i det där med min hemsida–webbhotell–FTP-server och så vidare och följde det goda rådet från O att kolla in Binero som är webbvärd för hr Thåström.)

/Gunilla

Inspiration bättre än könsbyte

NEW YORK Jag måste säga att jag är förbluffad över den stora mängd utrikesjournalistiskt verksamma kvinnor jag hittade i min inventering "Många korrar utan snorrar" igår! Hur många som helst. Trots att jag avgränsade fältet i en rad avseenden. Annars hade det väl blivit hundratals namn (nej, tusentals – om jag tagit med alla nationaliteter). Jag har uppdaterat inlägget med några fler namn, det dyker upp nya hela tiden.

Och visst – jag skulle säkert kunna lista ännu fler män än kvinnor. Men dem kan man faktiskt också ha som inspiration.
Som Ola Wong, exempelvis, som var den som inspirerade mig till att kommentera Johanna Peterssons inlägg om könsbyte i Journalisten, som inspirerade mig till att dra till Indien häromåret, och som ehum....borde inspirera mig till att skriva böcker lika bra som hans tre olika om Kina (men han har säkert inspirerat andra på den punkten). Han stack till Shanghai kort tid efter att han hade gått ut JMK.

På SVT Korrespondenternas hemsida finns förresten berättelser från de olika utrikesreportrar som på olika sätt är knutna till det programmet. Så här skriver Lena Scherman om ett fältarbete som gjorde extra stort intryck på henne:

På kvinnosjukhuset i Kabul i Afghanistan låg tre barn i varje kuvös, nyförlösta kvinnor stapplade ut genom portarna med blodet fortfarande rinnande mellan benen för att deras män ville ha hem dom till huset. Där låg kvinnor i salar med 50 kvinnor i varje, som haft värkar i tre veckor och läkarna var så få att ingen kunde tala om för dem att barnet redan var dött. Det här var ändå de lyckligt lottade, för uppe i bergen finns inte ens en sjukstuga. Om kvinnan får problem under sin graviditet och mannen är välvilligt inställd sätter han henne på en åsna och färdas de tre dagarna det tar att nå närmaste sjukstuga och det är inte ens säkert att där finns en läkare som vet något om kvinnors kroppar. Att få se, att få prata med dessa kvinnor samlar så många känslor. Det är ett privilegium att få vara med och få möjlighet att berätta om det, men samtidigt känner man en sån hopplöshet över hur dessa kvinnor och barn behandlas. Att deras framtid ser lika mörk ut som den tid de lever i.

Det reportaget skulle knappast en manlig utrikesreporter ha kunnat göra.

/Gunilla

Många korrar utan snorrar

NEW YORK Jag skrev tidigare idag bloggposten "Gubbarna får inte riktigt alla utrikesknäck". Läs gärna det, om ni inte redan gjort det.

Nedan är den där utlovade kommentaren – som tyvärr tycks ha kommit bort från Journalistens hemsida, jag skickade dit den för länge sedan – till Johanna Peterssons debattinlägg.
Har gjort några smärre ändringar och revideringar jämfört med den texten, och även tagit med några länkar (ej komplett) – dock främst till de kolleger som skrivit böcker från sina äventyrliga resor.

Jag tycker att det blev en ganska imponerande inventering!

Och den är inte alls komplett. Jag har till exempel inte listat alla fotografer och filmare som sticker ut i världen. Eller gått tillbaka i tiden (Fredrika Bremer, Esther Blenda Nordström, Bang...)! Eller alla författare som skildrar platser med delvis journalistisk blick (som Maja Lundgren). Eller utomlands (Stacy Sullivan och hundratals andra...).

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Citat ur debattinlägget:

"Snälla Journalistförbundet, bekosta mitt könsbyte så jag blir man och kan byta namn till Johan. För då öppnar sig världen. Då kan jag äntligen åka som korre till Afrika, Asien och Amerika eller allt annat land långt borta. Tänk att få ha det så kul som karlarna – de som varken är bättre eller sämre än oss kvinnliga journalister men som får alla utrikesknäck."

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Johanna,

Gör tankeexperimentet att istället för kön byta bokstäver, i ditt namn! Nej, jag menar inte till "Johan" -- utan till "Johanne". I början av 90-talet satt ju Johanne Hildebrandt på just Sydöstran och drömde om att komma ut i världen. Hon for till Balkan, blev krigskorrespondent och the rest is history.

Tyvärr tror jag att vi gör såväl utrikesjournalistiken som dess kvinnliga företrädare en otjänst genom att göra oss till offer för "patriarkala strukturer" eller något sådant. Det stämmer nog att en majoritet av Sveriges anställda utrikeskorrespondenter är män, och jag kan inte polemisera mot dina räkneexempel från Aftonbladet och Kvällsposten. Men nog är utrikesjournalistiken i rätt stor utsträckning ett kvinnoyrke.



USA-valet, för att fortsätta med det exemplet, bevakades inte bara av så kallade gubbar utan åtminstone av Karin Henriksson och Jenny Nordberg (SvD), Ginna Lindberg (SR), Britt-Marie Mattsson (GP), Tina Magnergård Bjers (TT), Anna Dahlberg (Expressen), Sofia Nerbrand (Neo), Eva Sohlman (Fokus), Cecilia Aronsson (Veckans affärer) samt Helena Groll och Katarina Andersson (SR-frilansar). Paradoxalt nog osynliggör du dem med ditt inlägg.



Tittar vi på världen i stort kryllar det av ambitiösa svenskor som rapporterar till olika hemmaredaktioner, ur flera generationer.

För att nämna många personer vars röster hörts, inslag sänts och texter synts bara på senare år, antingen som "riktiga" korrar, stringrar, utsända eller frilansjournalister:
Cecilia Uddén (Mellanöstern), Margareta Svensson (Afrika), Ulrika K Engström och Hanna Sahlberg (Kina), Anja Sahlberg (hördes nyligen från Algeriet), Kajsa Boglind (Brasilien/Mexiko), Caroline Salzinger (Turkiet), Sara Stenholm (USA), Alice Petrén (Frankrike/Sydeuropa), Maria Persson Löfgren (Ryssland), Maria Eksedler (Storbritannien), Beatrice Janzon (Oslo m m), Hanna Sistek (Asien m m), Ulrika Nandra (Indien), Karin Lundbäck (dito), Anna Koblanck (Afrika), Carolina Jemsby (dito), Torun Börtz (Frankrike), Christina Johannesson (Europa/EU), Anna-Maja Persson (Ryssland/f d Sovjetunionen), Joanna Kurosz (dito), Johanna Melén (dito), Elin Jönsson (dito), Eva Boss (Cypern/Mellanöstern), Kristina Wallin (Italien), Sara Ahnborg (Tyskland/EU), Katarina von Arndt (Tyskland), Lotta Schüllerqvist (Mellanöstern) och Bitte Hammargren (dito).


För att inte tala om veteraner som Cordelia Edvardson, Marika Griehsel, Erica Bjerström, Eva Hamilton, Elisabeth Hedborg och Titti Nylander – eller varför inte Christina Gustafsson, f d Balkankorre som för övrigt är chef för Ekots utrikesredaktion.

Utrikesjournalistikens problem just nu är att den på många redaktioner får dåliga resurser och ersatts av deskbaserad rapportering. Och det drabbar såväl män som kvinnor. Tro mig – jag känner flera av dem du kallar "gubbar" i utrikesjournalistkåren, och de har det inte heller lätt i dessa tider av nedskärningar vad gäller såväl utrymme som resebudget.

Visst är det viktigt att diskutera vilka det är som blir utsända på olika uppdrag. Men att raljera om att SJF borde sponsra könsbyten är nog inte rätt väg. Det handlar också om att själv ta plats.
För tre år sedan utlystes DN:s korretjänst i Washington, internt på redaktionen. Enligt en initierad källa var samtliga nio sökande män. Den kvinna som sökt jobbet hade haft mycket goda chanser att få det, enligt källan, eftersom tidigare korrespondenter alla varit män. Visst kan man diskutera vad det är som får kompetenta, kvinnliga DN-journalister att inte söka en sådan attraktiv tjänst; det finns säkert många faktorer som spelar in. Men till någon del måste ansvaret ändå ligga hos dem som inte söker.
I år lär det vara betydligt fler sökande än nio, ryktas det om. Så ett tips är att DN inom kort har en kvinnlig korrespondent i USA. Och isåfall är SVT:s Per Anders Engler i klar minoritet i Washingtons svenska korrekår, vad gäller könet (där finns ju redan Karin Henriksson, Ginna Lindberg och Lisa Carlsson).

Som utrikesjournalistikens produktionsvillkor ser ut idag är det tyvärr ingen idé att vänta på att någon ska sända ut en på uppdrag. Man får helt enkelt skicka ut sig själv, om ingen annan gör det. Oavsett kön kan man bereda sig på ett omväxlande liv och leverne med spännande upplevelser och tuffa arbetsvillkor, inte minst ekonomiskt. Det är en dans på rosor, och rosorna både doftar och sticks.


Men alla ovan nämnda journalister, och inte minst Åsne Seierstad – "a journalistic superstar" – har visat vägen. Själv blev jag en gång inspirerad till att sticka iväg av min namne, Svenska Dagbladets Gunilla von Hall och av min vän, Nina Solomin. På Sydöstran har du en utmärkt förebild i Johanne Hildebrandt. Gör som dem/oss, och res ut i världen!


Gunilla Kinn
frilansjournalist, New York

http://gunillakinn2867.sitewelder.com
http://korrespondenterna.se

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Notera att jag i den tidigare bloggposten har med några namn som jag hade missat i texten jag skickade till Journalisten: Kristina Kappelin, Eva Elmsäter, Petra Socolovsky, Stina Blomgren, Lena Pettersson och Sara Bull.

Lika bra att fortsätta: Pernilla Ahlsén, Karolina Ramqvist, Christina Wassholm...och hur kunde jag glömma Jennie Dielemans?!

Ännu fler svenska, kvinnliga journalister i världen (uppdateras): SVT:s Johanna Johnsson i Bryssel, Lena Pettersson i Amman och Lena Scherman som rapporterat från exempelvis Washington och Kabul; Annika Forsberg Langa och Mari Dahl Adolfsson i Sydafrika; Ann-Britt Sternfeldt och Ulrika Eriksson i Australien.

(Nu har jag ändå inte listat skribenter som främst skriver om kultur/livsstil/resande/mat, de är ju ännu fler... Jag kommer spontant på massvis. För att inte tala om alla journalister som är volontärer/informatörer och kommit ut i världen på det viset ... och så alla som jobbar på utrikesdeskar i Sverige. SvD, Sydsvenskan, SR Ekot och SVT är exempel på redaktioner där minst en chef på utrikes är kvinna – som exempelvis Ingrid Thörnqvist, f d Tysklands-korrespondent.)

Slutet närmar sig, kanske

NEW YORK Som jag skrev i ett tidigare inlägg idag så är utrikesgräv en knepig genre.

Jag kan bara komma på några få som både försöker och lyckas. Exempelvis Nuri Kino som ständigt är på resande, grävande fot i Mellanöstern, och Jenny Nordberg, som jag lärde känna då jag porträtterade henne för Medievärlden/Pressens tidning, när hennes New York Times-team fått ett Pulitzerpris för diverse Death on the Tracks-avslöjanden. Det blev även en TT-text, se här.
Här kan också nämnas Ola Wong, som jag lärde känna då jag porträtterade honom för Journalisten, och som ofta vänder på en hel del stenar i Kina och andra länder.

Men grävande är sällan utrikesjournalistens huvudsakliga genre. Så här skriver Lennart Frantzell, som bedriver vad som i praktiken är något av en ideell nyhetsbyrå från Kalifornien, i inlägget Slutet närmar sig för de svenska USA-journalisterna:

Den journalist som inte har ett brett kontaktnät med källor inom Obama-regeringen har svårt att hävda sig mot den Twitter-beväpnade bloggaren.

Tidningarna har inte heller givit sina USA-korrar de medel de behöver för grävande reportage. Istället blir det mest att de sammanställer information från USA-pressen. Mycket bra gjort, och mycket initierat men knappast något man inte kan göra hemifrån Sverige.
(– – –)
Svenska USA-journalister bör skriva reportage som amerikanerna själva vill läsa och bli förbannade över. Den utlandskorrespondent som inte riskerar utvisning eller åtminstone att hamna i finkan minst en gång per år så har man inte gjort jobbet.

Lennart har förstås helt rätt, även om detta är tillspetsat (och det ska nog trots allt rätt mycket till för att mina korrekolleger ska riskera utvisning). Det kräver väldigt mycket resurser att tota ihop reportage som upprör amerikanska läsare, och trots allt är det svenska läsare som är korrespondenteras målgrupp/uppdragsgivare.... Det hindrar inte att man/de/vi förstås åtminstone kan ha ambitionen att testa gränserna lite mer och skaffa sig egna källor.

Själv sysslar jag väldigt sällan med att "sammanställa information från USA-pressen" eller bara kolla på CNN (jag har inte ens någon TV) utan försöker ha egna källor och egna artikelingångar. Ofta hittar jag mina stories på föreläsningar av något slag. Dessutom ska man knappast ha någon övertro på att folk i Sverige snappar upp allt vad de amerikanska tidningarna skriver om via Internet, det finns ju minst sagt en hel del.

Men tro mig, de flesta svenska USA-journalister känner nog redan, på olika sätt, av att "slutet närmar sig". Närmare bestämt är de/vi smärtsamt medvetna om det. Återser att se om något annat börjar, och isåfall vad!

/Gunilla

Rocky hyllas i radion

NEW YORK Gunnar Bolin utnämnde igår i P1:s Kulturnytt Martin Kellermans praktverk om Rocky till dels Årets julklapp ("glöm det där med minidatorer och annat trams"), dels Den stora samtidsromanen ("en fantastisk bild av vår tid").

Utan att ha läst eller ens sett boken är jag, byggt på alla album och strippar jag förstås läst, frestad att hålla med.
Men tänk att Rocky "bara" funnits i tio år?! Jag minns att jag redan i slutet av 90-talet, eller 2000 var det nog förresten, köpte Rocky-album till utlandsboende, svenska kompisar för att de snabbt skulle kunna skaffa sig koll på samtiden i Stockholm.

Roger Bing utnämner boken till "en kulturskatt" i Kristianstadsbladet. Grattis, får man väl säga till Martin Kellerman!

Nu har jag lagt ut min tre år gamla intervju med honom för Göteborgspostens sida Gränslöst i mitt textarkiv.

Fotografiet tog jag i samband med intervjun, på West Broadway i Soho.

/Gunilla

Studs Terkel 1912–2008

NEW YORK Apropå Chicago så måste jag låta mig inspireras lite mer av Studs Terkel och hans intervjumetoder. Läs en fin nekrolog på svenska här och en gammal intervju återpublicerad i Chicago Reader här.

Det är för övrigt en text som effektivt demolerar myten (se t ex nekrologen) om att han inte redigerade sina intervjupersoner. Klart han gjorde.

Jag läste en del om Terkel i samband med att Stig Hansén och Clas Thor skrev om honom för några år sedan, och köpte en av hans böcker på engelska – men tror inte jag någonsin läste den. Någon som har något tips på vilken Terkelbok man borde prioritera? Säkert alla.

/Gunilla

Från rost till plåtar

NEW YORK Marc Femenia är en 36-årig doktor vid KTH som omskolat sig till pressfotograf. Coolt! Läs om honom hos Fotojournalistik och se hans hemsida med massor av fina bilder här.

/Gunilla

P S "Rost" i rubriken syftar på att doktorsgraden uppnåtts i korrosionslära, av alla ämnen, och "plåtar" ska väl egentligen vara "pixlar"...

Grävande och pudeldödande

NEW YORK Den här helgen pågår Gräv '08, seminariet för grävande journalistik, i Göteborg. Där skulle man vilja vara med! Jag har varit med på flera grävkonferenser, senast i Helsingborg 2005, och det brukar vara riktigt inspirerande.
Läs Paul Frigyes' Journalisten-blogg! Då får ni bland mycket annat veta vad som menas med en pudeldödare (poodle killer?). Det har inte, som man kanske skulle kunna tro, alls att göra med det svenska utrycket "att pudla".
Jag ska hålla utkik på föreningens hemsida, kanske hamnar morgondagens hett efterlängtade utfrågning av Trond Sefastsson där som webbsändning.
Trivia: 2005 åt jag en dag lunch ombord på Öresundsfärjan – med Trond Sefastsson (och två personer till, en kollega/vän till mig och en gammal lärare/kollega till Trond). Det, ni!

/Gunilla