Eftervalsanalyserande

NEW YORK Nu svarar jag på min egen fråga i förra inlägget:
Ja, det är verkligen sensationellt att socialdemokraterna blivit blott fjärde största parti i Stockholms kommun, efter moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet. (Som ni märker är jag konservativ vad gäller anpassning till oskicket att skriva partinamn med versal.)

I förra valet var de näst störst, så både folkpartiet och miljöpartiet har gått om, med råge. Extra intressant att (s) inte alls lyckats få något av vänsterpartiets förlorade röster (eller av junilistans, även om de kanske främst lockade borgerliga EU-kritiker 2004).



Socialdemokraterna + vänsterpartiet 2004: 32 % av väljarna i Stockholm
Socialdemokraterna + vänsterpartiet 2009: 22 %

Stockholms stads siffror intresserar mig förstås för att det är där jag själv är skriven, men också för att det är valstrategiskt intressant – socialdemokraterna själva talar ju alltid om hur viktigt Stockholm är (exempel här). Sedan gör ju det låga valdeltagandet och mångas känsla av att Europaparlamentet inte är på riktigt att man inte ska övertolka siffrorna. Men i alla fall.

Det är förstås inte bara jag som noterat vänsterns platta fall i Stockholm, utan inte minst initierade socialdemokrater som gått i taket över Mona Sahlins "lättnad" över valresultatet. En som noterat att resultatet är katastrofalt för socialdemokratiska partiet är förstås insiktsfulla Jonas Morian (som i alla fall kan glädja sig åt att ha en populär svärmor att hälsa på i Bryssel). En annan är Andreas Henriksson, som på makthavare.se skriver:

Eller är väljarnas underkända betyg kanske i ännu högre grad riktat mot Mona Sahlin och den tidigare partisekreteraren och EU-motståndaren Marita Ulvskog som toppade socialdemokraternas valsedel? I så fall har (s) ett strukturellt politiskt problem som pekar på att de inte heller kommer göra ett bra riksdagsval i Stockholm nästa år, vilket är ett absolut måste om de ska inta taburetterna i Rosenbad hösten 2010. Betänk att Mona Sahlin inriktat hela sitt politiska förnyelsearbete av (s) på att göra det till ett attraktivt storstadsparti för inte bara dess traditionella kärnväljare utan också för medelklassens barnfamiljer som har svårt att få bitarna i livspusslet att falla på plats.

Analysen måste bli att det var huvudlöst av socialdemokraterna att sätta en EU-motståndare som Marita Ulvskog som förstanamn på listan – och att väljarna belönade miljöpartiet för dess modernisering i EU-frågan. Se även UNT.

Valnördar kan frossa i att analysera personkryssen hos Valmyndigheten.

/Gunilla

Mobbning är mobbning om än i gyllene rus

STOCKHOLM Den här bloggen är något av en Schulmanfri zon, men jag lydde Stefan L:s råd i föregående kommentarfält och läste Ronnie Sandahls mycket genomtänkta och välskrivna text i Aftonbladet om hur mobbning tagit sig nya och otäcka former i Medie-Stockholm, under täckmanteln "interaktivitet".
Jag har så länge jag kan minnas haft en privat förklaringsmodell som går ut på att mycket av det onda här i världen bygger på flockbeteende och gruppmentalitet. Det kan faktiskt förklara det mesta. Sandahl visar tydligt hur mobbning är mobbning, oavsett om den sker i ett hörn av en skolgård eller i ett hörn av cyberspace eller Stureplan – och hur de psykologiska mekanismerna är desamma, även om det är halvkändisar som är inblandade. Här kommer ett utdrag:

[D]et kändes vulgärt att dra paralleller mellan bloggare som Schulman och skolelever som likt Emils mobbare med berått mod hade drivit en människa till självmord.

Jag såg inte mekanismerna då.

Trots att jag under ett års tid hade varit Alex Schulmans mest återkommande hån­objekt. Det hade börjat med att jag gjorde en granskning av krogimperiet Stureplansgruppen i Aftonbladet. Alex Schulman var då Stureplansgruppens pr-ansvarige, och fick därför i uppdrag att håna mig. Under ett års tid tog han varje tillfälle att häckla eller förtala mig i bloggar, tidningar, teve och radio. Jag var oftast tyst. Eller skrattade med. Vem fan vill vara ett offer.

Hellre är man som den livrädda skolpojken med nässpetsen en centimeter ovanför toalettstolens vattenyta som intalar sig: det är bara på skoj, det är bara på skoj, jävlar vad skoj det är!

(Tipstack: Stefan!)

/Gunilla

Martin Gelin: "Uhm, Obama kan faktiskt vinna"

NEW YORK Häromveckan talade jag med en svensk vän på USA-besök. Efter att ha tillbringat mycket tid i bland annat New York, Washington och på amerikanska vischan där han träffat massvis av amerikanska tankesmedjetänkare, filantroper och allmänt politiskt intresserade intellektuella så kunde han konstatera ungefär följande: "Nästan alla jag träffat här tror att Barack Obama vinner. Men alla jag träffar i Stockholm är övertygade om att John McCain vinner!".

Jag läste in lite skräckblandad förtjusning i hans röst. Nu säger detta kanske en del om hans bekantskapskretsar i Stockholm (tänkte jag då, se dock nedan).
Men, han är en av de många som i samband med förra valet genom olika artiklar och framträdanden anklagade svenska medier för att dissa George Bush och hajpa John Kerry medelst obalanserad journalistik. Så jag kunde inte låta bli att haspla ur mig att det delvis nog är hans eget fel, om folk i Stockholm väljer att tro på det åtminstone just nu mest orealistiska alternativet, för att liksom kompensera för 2004 efter all sådan kritik (eller för att svenska pundits och journalister överkompenserar, vilket leder till att deras läsare får fel bild). De svenska medierna vill inte ha även en Obama-hajpsdebatt på halsen.

Eftersom alla föredragningar med olika pundits – politiska förståsigpåare – jag gick på här i New York i förra veckan, och alla statistikundersökningar jag tagit del av på sistone, så tror jag ju mer på de amerikanska än på de svenska rösterna min vän hört.

Just nu har visserligen Barack Obama medvind i opionionsmätningarna som en naturlig följd av att han så nyligen blivit klar kandidat, och som vanligt får man lägga in alla möjliga brasklappar såsom: "det är inte val förrän i november", "valrörelsen har just börjat", "folk vågar inte erkänna att de inte vill rösta på en främmande fågel som Obama när ett opinionsinstitut ringer, men de gör som de vill i valbåset" och "vänta bara tills smutskastningskampanjerna på båda sidor kommer igång" eller trumfkortet "se på Dukakis' opinionssiffror 1988".
Fast just nu ser det ändå ljust ut för Obama (här är en klok förklaring till varför han inte behöver frukta Dukakis-syndromet, och här förklarar Dukakis själv att Obama inte lär göra om hans misstag). Statistiksajten 538.com bedömer hans chans att vinna till – just nu – 67,4 procent, det vill säga dubbelt så stor chans som McCain har. Det är ganska övertygande.

Och just som jag klurade på hur jag skulle kunna blogga mig fram till ett resonemang om skillnaderna i syn på detta mellan Stockholm och New York/Washington, så levererar Martin Gelin ett klockrent inlägg om just precis detta. Det är intressant, eftersom jag tror att han rör sig i helt andra Stockholms-kretsar än min ovan nämnda vän. Smakprov:

Om man säger att man tror att Obama kommer att vinna riskerar man omedelbart att anklagas för att vara naiv, lättlurad och i total förnekelse av USA:s rasistiska historia. Säger man att McCain är en given vinnare låter man däremot som en klok analytiker som genomskådat Obamamanin.

Läs hela inlägget, vetja!

Är ni klara? OK, till Martins förklaringar:
1. Ingen vill framstå som om de har "gått på" Obama-hypen
2. Fördomar om USA *)
och
3. Folk underskattar hur avskydda republikanerna är

skulle jag vilja lägga:
4. Ett stort antal McCain-vänliga och synnerligen initierade skribenter i den svenska bloggvärlden har satt agendan för synen på hur man ska tolka amerikansk politik i Stockholm (och att man inte kan tro på något som svenska USA-korrespondenter skriver).
5. Ett stort antal Hillary Clinton-vänliga personer i det svenska etablissemanget – som Britta Svensson och andra Clintonfans – har satt agendan för att Barack Obama "inte kan" vinna i avgörande delstater, det vill säga paret Clintons spinning har gått hem i Sverige.

*) Förresten, det där med "Fördomar om USA" och "svenska USA-korrars bild av hur "riktiga" amerikaner ser ut". Hmmm... Jag vet inte riktigt vilka svenska USA-korrar Martin syftar på, men om det nu stämmer att bilderna handlar om djupt religiösa gruvarbetare med pistoler och Iraksoldater i familjen – det vill säga att man extrapolerat West Virginia-väljaren till hela den amerikanska befolkningen – så borde rapporteringen 2004 snarare ha över- än underskattat Bush. För sådana fördomar om USA är knappast ett nytt fenomen, utan har funnits sedan urminnes tider (det vill säga sedan före republikens födelse).
Själv får jag aldrig göra några reportage om "riktiga amerikaner", men det kan ju också bero på att jag inte är någon USA-korre heller!

Någon som har fler förklaringsmodeller till att initerade i USA tror att Obama vinner medan dito i Stockholm tippar på McCain?

Vilka faktorer som de facto talar för och emot de respektive kandidaterna får vi anledning att återkomma till...för det finns ju många sådana på båda sidor. Men Obamas enorma kampanjkassa och att han redan använder den i minst ett dussin swing states säger en hel del. Alaska – där George Bush fick 62 % av rösterna 2004 – som swing state, vem hade gissat på det?!
John McCain i all ära – och jag gillar hans många gånger uppvisade integritet – men det är svårt för vilken kandidat som helst att vinna mot en motkandidat som på ett eller annat vis är "historisk". Särskilt när man förknippas med en i särklass impopulär sittande president och ett i särklass impopulärt parti. Därmed inte sagt att McCain inte klarar det.

Martin tipsar för övrigt om en intressant artikel i The Democratic Strategist, som bemöter den amerikanska vänsterns kritik om att Barack Obama sviker dem på olika vis genom att röra sig mot/i den politiska mitten.

"...trying to pigeon-hole Barack Obama as a member of one Democratic faction or another, or praising or damning his campaign in terms of our own notions of the strengths and weaknesses of past Democratic efforts, really does run the risk of missing the larger point about this remarkable man."

/Gunilla

P S I NB! För den som undrar: Själv definierar jag mig i valet mellan republikaner och demokrater i USA helst och mest av allt som independent. Det tycker jag är en trevlig etikett, om man nu måste ha någon.

P S II Det där med Kerry v s Bush har jag skrivit om flera gånger, se här, här, i min kommentar till signaturen "vmm" här och (mest om att svenska journalister i USA inte älskade Hillary Clinton ens innan hon utmanades av Barack Obama) även här.
Grafen nedan visar för övrigt opionionsläget mellan Bush (röd kurva) och Kerry (blå kurva) under månaderna före valet 2004. Som ni ser var det inte alls så att Bush hela tiden ledde egentligen även om det mörkades av lömska vänstermedier, som man skulle kunna tro av somliga svenska mediekritiker. Däremot kan det ju vara bra att veta att Electoral Vote är en pro-demokratisk sajt...som dock gör sitt bästa för att vara "non-partisan".

À propos Siri Strindberg

STOCKHOLM Säkert intressant för alla er som följt SVT:s drama om August Strindberg (och har ni missat det så finns det redan på SVT:s hemsida): Hufvudstadsbladet har publicerat ett fint samtal mellan Siri von Essen 1985 Stina Ekblad och dito 2007 Linda Zilliacus, om Strindbergs kvinnosyn, om dåtidens och samtidens syn på kvinnliga skådespelerskor och mycket annat.

/Gunilla

08-koll

STOCKHOLM Till alla som utgår från att jag emigrerat till Staterna för gott vill jag gärna påpeka att jag fick 90 % på Facebook-frågesporten "Hur mycket 08:a är du?". (Den enda fråga jag hade fel på, nämligen den sista, var dessutom underligt formulerad.) På 1 minut och 55 sekunder. Betydligt bättre och mycket snabbare än de flesta andra vars resultat redovisas! Så det, så.
Man ska nog inte dra så stora växlar av en Facebook-enkät – eller för den delen skryta så här – men jag medger att jag var lite nervös att resultatet skulle visa ett stort tapp i Stockholmskoll...

/Gunilla

Storbrorsfasoner eller marknadsförings-chutzpah?!

NEW YORK Här skrev jag lite om begreppet "Capital of Scandinavia" och om hur det fått anspela på Stockholm i New York Times.
Frilansskribenten Jan Ohlin har tipsat mig om en artikel han skrivit, en ambitiös fördjupning med många intervjuer om hur det gick till när Stockholm helt fräckt norpade åt sig konceptet i marknadsföringssyfte (i min gamla avnämare Arbetaren). Tydligen kläcktes formuleringen av en reklammakare efter en flaska rödvin.

Ordet "huvudstad" är komplicerat – dels är det ett ord som står för den stad i en självständig stat som hyser statens regeringschef, dels används det ju i lätt genomskådligt marknadsföringssyfte och/eller som rena plojar. Jag har till exempel susat igenom små hålor på den kaliforniska landsbygden som kallar sig "vitlökens världshuvudstad" och "kronärtskockornas huvudstad"; här finns en uttömmande lista med flera amerikanska exempel (blåbär, alfalfagroddar, julgranar – alla har de huvudstäder...).
Det är fullt begripligt om exempelvis amerikaner nu tror att Stockholm de facto är huvudstad i den första bemärkelsen, i landet Skandinavien. Jag tycker att konceptet "Capitals of Scandinavia" som Ohlin skriver att Köpenhamn, Oslo och Stockholm tidigare gemensamt använt fungerade bra.

Artikeln är full av subtila dråpligheter. Citat:

Finland som inte hör till Skandinavien får vara med för att motivera ”den centrala placeringen”, det kulturella ledarskapet bekräftas av bland annat Nobelmiddagen och bilder visar hur man kan spela golf ljusa sommarnätter när solen gått ner i södra Europa. Det är marknadsföring. Men kallas fakta.

Läs även Wikipedia, som har ett långt och intressant avsnitt om "huvudstäder".

/Gunilla

Solnedgång över Storkyrkan

Bilden från igår påminde mig om något... Just det, utsikten från mitt vardagrumsfönster hemma i Stockholm! Den såg ut så här den 28 augusti:



/Gunilla

Stockholm – Capital of Scandinavia

NEW YORK Stefan skriver i en kommentar till detta inlägg att det finns en viss logik i att amerikaner kallar Norden för "Scandinavia", eftersom de skandiska bergen rent geografiskt ligger även i nordvästra Finland (däremot inte i Danmark, där finns ju inga berg alls). Hmmm... Jag tycker i alla fall att det låter konstigt, men jag ska tänka på det nästa gång någon här i Staterna säger Scandinavia och menar Norden! Tack, Stefan.

I vilket fall som helst, Stockholms stads ambition att sno åt sig epitetet Capital of Scandinavia från Köpenhamn verkar ha lyckats – så tillvida att det var rubriken för en helsida i New York Times' resebilaga i lördags. Läs här, så får ni veta hur ni kan tillbringa 36 timmar i Stockholm! (Rubriken var dock mer påtaglig i papperstidningen, som puff på resebilagans första sida om jag inte minns fel.)

Några skojiga godbitar ur texten:

The Swedish version of a good time is all about high glamour, haute cuisine, more high glamour and having fun.
– – –
Riche (– – –) has two distinct lounges that divide along the age barrier — fresh meat and the leftovers — according to die-hard regulars.
– – –
Even before the Bjorn Borg lovefest that was this year's Wimbledon, the Swedish tennis star's lithe late-70s look of tennis short shorts and trim polos was going fast at the many vintage clothing shops in Sodermalm.

För övrigt skulle det väl kännas tomt utan dessa eviga små stavfel i texter om Sverige, som Gotsgatan (Götgatan) och Matsbaren (d v s Matbaren, på Grand Hotel)!
Synd ändå att de inte kan lära sig att peta in prickar och ringar på bokstäverna (skribenten försökte säkert). Det blir lite konstigt när det står "Asogatan"... Men de klarar sig säkert, de glamourösa besökarna som nu lär flockas därhemma (till exempel i "the city's picturesque historic heart" of Gamla stan).

36-timmarsprogrammet låter annars trevligt och inspirerande. Jag borde själv ha följt något liknande i augusti. Tänk att jag ännu en gång missade att gå till Cadierbaren!

/Gunilla

P S Ni som läser New York Times-texten, tro inte på det som står i faktarutan – att det finns "many major carriers" som flyger från J F Kennedy-flygplatsen till Stockholm.
Låter ju som att det är direktflyg som avses, men alla direktlinjer (SAS, Continental och Malaysian Airlines) flyger mellan Arlanda och Newark. JFK innebär alltid ett byte.

Intervju med Lars Tunbjörk

NEW YORK För en tid sedan citerade jag en fotograf jag intervjuat, men jag skrev inte hans namn. Det var Lars Tunbjörk, apropå hans utställning på Moderna museet – som jag tyvärr inte sett, eftersom den öppnade sedan jag lämnat Stockholm. Men jag hoppas kunna se Tunbjörks utställning på ett galleri här på Manhattan senare i höst.

Här är texten som blev resultatet av intervjun, publicerad av ST Press.

/Gunilla

Snart även i New York

NEW YORK Nu blir det reklamblogg! Apropå tidigare inlägg om boende i New York, en kompis till mig som hyr ut lägenheter i bland annat Stockholm och Bogotà för korta perioder bad mig tipsa om hans sajt: CheckIn. Check it out. Skulle inte förvåna mig om det en vacker dag dyker upp en lägenhet på Manhattan där.

/Gunilla

Skype + wifi i Stockholm! Hurra (om det funkar)!

NEW YORK Jag är inte riktigt kompis med Skype ännu. Det har varit för dålig ljudkvalitet, för mycket strul med mitt headset, för många misslyckade samtal...

Men jag tycker ju att det är fantastiskt i grunden, som när jag i fjol kunde ringa kompisar i Stockholm från Port-au-Prince, genom att sitta med min dator på hotellverandan. (Telefonlinjerna från Haiti är naturligtvis katastrofala och extremt dyra att använda, inget man någonsin skulle få för sig att använda annat än till nödsamtal eller för att bli uppringd från medieredaktioner för). Det är egentligen bara slöhet att jag inte använder Skype mer. Ofta fungerar det ju alldeles utmärkt. Lite ovant, bara.

Just nu har jag en period då jag försöker ta tag i många försummade saker – min privatekonomi till exempel! – så vad kan passa bättre än att skaffa bra Skype-rutiner. Som sagt, ett SkypeIn-nummer till exempel.
Detta innebär att man kan ringa mig lokalt som om jag vore i exempelvis Stockholm, men jag kan ta emot samtalet till min dator var jag än är i världen. För detta skulle jag få betala en årsavgift, motsvarande 38 dollar. Jag känner en person som jobbar med ett SkypeIn med Stockholmsnummer i Zambia, för honom fungerar det utmärkt.

Uppdatering på söndagsförmiddagen: Buhu, jag misslyckades. Tänkte registrera både ett amerikanskt och ett svenskt nummer. Eller, rättare sagt, ett nummer i vardera New York och Stockholm. För det är ju viktigt med "rätt" riktnummer... 212 och 08, annars får det vara. Och det fanns ett enda 212-nummer ledigt, dessutom ett som var relativt bra och enkelt att komma ihåg.
Men jag kunde inte bestämma mig genast. Några minuter senare var numret taget och 212-valmöjligheten bortplockad från sajten... Det råder nämligen extrem brist på 212-nummer, för alla slags telefonabonnemang, och har länge gjort. Alla vill se ut som om de bor på Manhattan...
Synd att jag inte kan lägga över mitt dyra, vanliga nummer till Skype! 08-numren jag fick på förslag var samtliga fula och krångliga, så jag lade tillfälligt ner försöken att SkypeIn-registrera mig...

Och vad hittar jag på Skypes hemsida om inte färsk information om att Skype och Aftonbladet har fixat ett 90-tal hotspots (wifi) för gratis, trådlöst Internet i Stockholm! Fantastiskt. Testa gärna och berätta om hur det funkar!
Som ni vet är jag en stor fan av wifi – och av kartan att döma ser det ut som om ett av mina favvoställen Chaikhana är ett av de fem ställen i Gamla stan som blivit en hotspot.

/Gunilla

Bostadsrättssoppa

SOLNA Alla som åtminstone doppat lilltån i den heta soppa som är Stockholms bostadsmarknad vet att slutpriserna på de flesta lägenhetsförsäljningar är betydligt högre än den annonserade utgångssumman. Det blir direkt löjligt när mäklare påstår att sådant bara är undantagsfall.

L, om du läser detta – kan inte du berätta hur det gick till när din Notar-mäklare satte priset på din lägenhet? Stämmer det där med att säljaren får veta att det annonserade priset ska accepteras som lägsta bud, som Notars VD säger här, eller sade de något annat till dig?

(Uppdatering: L har svarat i en kommentar nedan. För er som inte läser kommentarer: Mäklaren från Notar värderade L:s lägenhet, och skröt med att han brukar få ett slutpris på ungefär 10 procent över sin värdering. När annonsen kom innehöll den ett utbudspris på 60 procent under värderingsbeloppet. Detta lägre pris hade L inte alls fått höra! Slutpriset blev sedan 5 procent över den summa han från början värderat lägenheten till. Intressant, tycker jag, att Notar från sin hemsida länkar till denna artikel om att lockpriser är skumma.)

På bloggen BoStan finns många intressanta exempel på avsevärda prisuppgångar. Jag håller med kommentatorn Göran (nummer 7), som påpekar att säljarna kan bita sig själva i foten genom att sätta alltför låga priser.
Det händer ofta att jag slentrianmässigt väljer bort lägenhetsvisningar (jag går på vissa för att kolla läget; är inte superaktiv på marknaden, precis) för att jag automatiskt lägger 35–50 procent till priset. Och det kanske inte alltid stämmer. (Det är ju ungefär som när kvällstidningarna knycker intervjucitat, till sist tror man att alla citat är knyckta! Se Uppdatering II här.)

Nå, det är alltid komplicerat med gränsdragningar. Och visst verkar det som om den där dömde mäklaren blivit syndabock för vad som är ett branschproblem. Ärendet är redan klart för nästa juridiska instans, kammarrätten.

/Gunilla

Rum för brorsbarn

STOCKHOLM Allt för kontrasternas skull, som ni har förstått.

Från en potentiell civil war zone (se föregående inlägg) till en annan, med andra förtecken: Kulturhusets Rum för barn, mitt i Stockholm. Jag och min äldsta brorsdotter – Clara, tre år – ska hänga i bildverkstaden.

Så här såg det ut när jag var med Clara och hennes lillasyster Astrid i biblioteket i Rum för barn i mellandagarna:

Rekommenderas varmt för alla som inte har plats hemma för lekande syskonbarn!

/Gunilla

Köp äkta tjyvgods

NEW YORK Julklappstips – tjuvgods! Silversmycken direkt från Österåker, rakubränd öltunna, handgjort papper. Allt tillverkat av fångar. Jag gillar keramikskålarna bäst.
Det säger sig självt att de flesta kriminella är rätt kreativa personer, och att det är smart att rikta deras kreativitet åt annat håll. Till exempel genom att köpa deras grejer.

Uppdatering 13 december: Idén kommer ursprungligen från föreningen KRIS, Kriminellas revansch i samhället, vars nationelle samordnare jag just intervjuade (min nya karriär som socialreporter!). Den 22 december presenterar KRIS sitt liknande projekt – IOU (I owe you). Håll utkik.

/Gunilla

Etta på Baggensgatan; visning på söndag

NEW YORK Tyvärr ska en av mina mest långvariga Gamla stan-vänner/-grannar flytta någon annanstans, så nu hoppas jag att det åtminstone blir någon trevlig person som köper hans lägenhet – en fin, mycket liten men nyrenoverad etta! Kolla in här.

/Gunilla