Lyssna på Kosmo på lördag 16.03!

STOCKHOLM På lördag kan ni gott lyssna på kulturmagasinet Kosmo i P1! Programmet sänds efter 16-nyheterna, och finns såklart även på nätet efteråt.
Det handlar om kultur i katastrofhärdar. Jag medverkar med ett inslag om haitisk kultur, som vi mixade i studion i radiohuset i går.
Superkul med radio! Och bra att ställa in antennerna på Haiti igen. Jag har fullt av idéer om nya reportage där...

/Gunilla

Hjälp till Haiti

STOCKHOLM Just nu sitter jag och kollar på den stora kändisgalan till stöd för Haiti. Snart kommer jag att ordna min egen lilla insamling, något som jag tänkt göra i flera år. Kanske på tiden att det blir av... Information om vart de pengar som eventuellt kommer in ska gå bör finnas här på bloggen inom kort.

Fotografiet ovan tog jag i januari 2004, under min första resa till Haiti. Kvinnan på bilden heter Marilyn Houlberg (danskt ursprung) och är professor i konsthistoria vid Art Institute of Chicago. Hon har en samling med haitisk konst i sitt hem som lär vara helt extraordinär.

Vi bodde på samma hotell – Hotell Oloffson, förstås – i Port-au-Prince, och hon lät mig följa med på de ateljébesök hon gjorde under en dag.
Det är alltså professor Houlberg som introducerat mig till haitisk konst, något hon forskat och skrivit om i decennier. Ni som besökt mig i New York har sett mina voodooflaggor och min metallkonst där – de är skapade av konstnärer som hon sammanförde mig med.

Min insamling har ingenting att göra med haitisk konst, åtminstone inte i detta skede, men paljettflaggorna är så vackra att jag inte vill försumma något tillfälle att visa dem...

Marilyn Houlberg befann sig i Port-au-Prince när jordbävningen inträffade. Som tur är klarade hon sig (har jag upptäckt via Twitter).

Konstnärinnan som skapat flaggan – tillsammans med sina anställda – heter Myrlande Constant. Jag har ännu inte lyckats få besked om ifall hon överlevt jordbävningen eller ej.

/Gunilla

P S När jag googlade efter länkar råkade jag hitta dessa minnesord till en italiensk-amerikansk lärjunge till Marilyn Houlberg. Jag hade ingen aning om vem han var, men läser ni texten om honom får ni en aning om varför vi varit så många utländska besökare som fastnat för Haiti, haitierna och haitisk kultur.

Ta med frukt och godsaker till sjukbädden!

NEW YORK Via Taffel hittade jag Pyttes blogg, med följande fantastiska råd: att ta med färsk frukt och delikatesser till människor som ligger på sjukhus. Läs Istället för en blomma! Citat:

Idag följde jag med en av mina allra käraste när hon lades in på KS för operation och vi berikade glatt hennes rum med en fin glasskål full med Krav-plommon, färska björnbär, physalis och vindruvor – godis kroppen blir gladare av till skillnad från den vanliga lösgodiset.
– – –
Jag tog även med mig trekantsskurna smörgåsar att mumsa på fram till fastan börjar klockan 24.00; några med rökt lax, pepparrot och gurka och några med parmaskinka, mozzarella och basilika.

Jämför gärna med sjukhusmat som den annars ser ut, också det ett tips från Taffel och Lisa Förare Winbladh. (Sjukhusmatsbloggen kan också betraktas för intressanta kulturella skillnader – fotobidragen kommer från hela världen.)

För övrigt minns jag att Lisa en gång ordnade en liten insamling av pengar till delikatesser (korvar, ostar, oliver och annat gott) till en bloggbekant som låg länge på sjukhus och skrev om det här. Så fint!

Uppdatering: Nu läste jag även kommentarfältet, och noterar att denna Pytte en gång även tagit med sig en kylväska med Magnum-glass till alla på sjuksalen. Ojojojojojoj...

/Gunilla

Mer Merit om Diplomaterna

STOCKHOLM Häromdagen länkade jag till Merit Wagers inlägg om det tredje avsnittet av TV-serien Diplomaterna, som jag skrev om här och här. Här hon följt upp det. Konstigt att det inte väckt större rabalder än våra inlägg! Jag citerar Wager:

Man kan undra om de här typerna hade betett sig lika respektlöst om de i stället hade tagit emot Amerikas president, den amerikanska protokollchefen och andra i den amerikanska presidentens följe? Knappast. Och vad är det tecken på? Kulturell inkompetens, ohyfs, rasism, överlägsenhetskänslor gentemot afrikaner, dumhet, dryghet, brist på uppfostran och vett, dålig utbildning, dåligt självförtroende, komplex för övervikt och rödbrusighet? Jag vet inte, men något allvarligt fel är det när sådana här människor tillåts representera Sverige och behandla människor som om de vore lägre stående varelser.

En förklaring från UD hade varit bra. Den förklaring jag fick av en UD-representant, att den namibiska protokollchefen hade skällt ut den svenska men att bara hans svar var kvar i filmen, tycker jag inte räcker.

/Gunilla

Sju ögon fler än Cyklopen

NEW YORK Fint och klokt innehåll här – men jag kan ändå inte låta bli att kommentera hur komiskt det blir när webbpubliceringsverktygen ser till att det blir väldigt mycket bildbylineyta till en rätt kort text...

Här har Sanna Rayman skrivit en hyllning till vad Cyklopen står för. Läs!

/Gunilla

Excentriker – en bristvara?

NEW YORK Jag funderar på att börja odla en image som excentriker. Det är en riskfylld strategi som kan sluta hur som helst – antingen att man uppfattas som galen/konstig/knäpp, eller också att man är tämligen ensam i en marknadsnisch. Möjligen både och.
Hursomhelst, inspiration hos marknadsmedvetna Byt Namn-bloggen. (Fast jag gör också 90 procent av mitt arbete vid skrivbordet...borde kanske ändra på det.)

/Gunilla

Radiotips

NEW YORK Kulturradion har en fin serie program om USA inför valet – om Chicagos politiska kultur, om amerikansk populärkultur, konstitutionen och Mississippi. Lyssna!

/Gunilla

Fikasnack runt vattenkylaren

NEW YORK En översättare slits alltid mellan kravet på exakthet och begriplighet. Ska man översätta ordagrant, eller transformera till mottagarens kulturella kontext? När jag studerat översättningsproblematik (främst kring ryska och italienska, på Stockholms universitet) har detta dilemma varit ett av de mest fascinerande, och svårlösta, inslagen.

I gårdagens text om den amerikanska valdebatten fanns ett enkelt, men tydligt, sådant exempel. Jag citerade Joe Klein, som i Time hade skrivit:

"This was a big event in this campaign—the beginning of the end. It will need to be digested, discussed around the water cooler and the dinner table. But the race has not been decided yet."

Jag refererade så här:

Magasinet Time skrev att debatten var "en stor händelse i valrörelsen – början på slutet. Den behöver smältas och diskuteras i fikarummen och runt köksborden. Men loppet är ännu inte avgjort."

Det amerikanska begreppet "around the water cooler" har alltså fått bli "i fikarummen" på svenska. Syftet var att slippa en klumpig översättning som "runt vattenautomaten" och att istället använda den metafor som på svenska står för samma sak, alltså för hur snacket går på folks arbetsplatser. Men det blir ju samtidigt lite lustigt för alla som vet att amerikaner inte precis – som svenskar – sitter och fikar tillsammans på jobbet.

Förresten, jag gillar för övrigt inte alls ordet "fika" (utom i denna konkreta bemärkelse). Jag tycker bara att det låter ganska fult. Men det finns ju inget att ersätta det med.

/Gunilla

FRA-haiku och nya blommor till Camilla Lindberg

SOLNA Oj, FRA-kritik levereras nu även i haikuform! (Via Johan Norberg.)

FRA-protesterna i mitten av juni fick jag följa från New York, men igår stod jag under sisådär en dryg timme minsann på Sergels Torg.

Det var en del överlappning mellan manifestationen där och min lilla gårdsfest för ett par veckor sedan, vad gäller närvarande personer. Tyvärr missade jag några vänner som fanns med bland talarna tidigare under dagen.

Jag hade också velat höra Camilla Lindberg tala, men eftersom körschemat frångicks kom jag för sent för det. En viss initierad person kunde dock berätta att hon fått en ny våg av blomstersändningar till sitt rum på riksdagen, hehe.
Missade alltså också folkpartikvinnornas manifestation där de deklarerade att de tänker rösta mot FRA-propositionen. Talen och appellerna kan man å andra sidan ta del av hos SVT24 imorgon och inte minst hos Mark Klamberg.

Uppdatering:
TBFKAEM jämför regeringsdeklarationen 2006 och dito 2008, apropå vad som sades och inte sades om hot mot riket och skyddet av integritet.

/Gunilla

Alla dessa dagar

NEW YORK Man vet att man kommunicerar med någon i Sverige när man får brev som detta:

Jag har varit hemma och sjuk sedan i förra veckan, därav inget svar. Men nu är jag tillbaka, jag kollar på detta och hör av mig igen, förmodligen i nästa vecka (nu är det Valborg, 1 maj och klämdag här i Sverige, som du säkert vet...).

Det var bara pappaledighet som fattades i uppräkningen! Måste säga att det är rätt skönt att friåret avskaffades i Sverige; det vara bara för svårt att förklara för folk här i New York.

/Gunilla

P S Jag har citerat nästan hela brevet utan minsta tillstånd av avsändaren, vilket är oetiskt och möjligen olagligt. Men jag kunde inte låta bli... Om du som skrev detta hittat hit får jag önska dig välkommen till bloggen och hoppas du kan förlåta mig – det var bara ett alltför oemotståndligt exempel på en präktig kulturskillnad mellan Sverige och USA...och jag menar inget illa!

P S II Ni kanske tror att de väl har sjukdagar även i USA... Ja, det kan väl hända, men det räknas nog i regel på semesterdagskvoten.
Ärligt talat har jag bristande koll på hur de flesta amerikanska anställda har det på den punkten, utom att jag tror att det varierar en hel del.

Fuleidelike Laiyinfeierte

NEW YORK Fråga till läsekretsen: Vad står det i rubriken?!
Det är kanske lätt för den som vet, men själv hade jag nog aldrig kunnat gissa rätt. Skriv i kommentarfältet. Om ingen svarat rätt kommer svar under måndagen.

(Och snart återkommer jag med svar på bildgåtan från i vintras också. Ledsen att det dröjt, men det har inte blivit av att kontakta fotografen i sammanhanget – som dessutom nyligen blivit tvåbarnsfar och för närvarande befinner sig i Dubrovnik. Men snart!)

Uppdatering: Äsch, det är ju faktiskt ingen idé att ha några gissningstävlingar nuförtiden när allt går att googla. Inte bildgåtan, vad jag vet – men Fuleidelike Laiyinfeierte.

Så jag avlöjar svaret själv: Det är "Fredrik Reinfeldt" i sin mandarinform, skrivet på pinyin. Med samma logik – ljudlikhet – heter Sverige Ruidian.

Mats Larsson visar i sin Expressen-blogg hur "Fuleidelike Laiyinfeierte" ser ut på kinesiska. Inte helt snyggt att behöva använda tio tecken (stavelser) för ett namn. Ett kinesiskt namn har två eller tre tecken; i undantagsfall fyra.

/Gunilla

Koll och kunskap här och där

NEW YORK Expressens "Sorry, statsministern"-krönika om att inga kineser på sta'n känner igen Fredrik Reinfeldt på ett fotografi är ju blott alltför lätt att vända på... Liksom på avslutningen "...vi hittar ingen /i Boao, Hainan/ som på egen hand kan namnge ett enda svenskt företag."
Hur många svenskar skulle känna igen Hu Jintao? Likadant med Expressens övriga exempel: kungen, Zlatan, Carolina Klüft. Hur många svenskar känner till Yao Ming? Och hur många svenskar kan namnge kinesiska företag? Inte många.
"Kunskapen om det lilla landet, långt borta är minst sagt begränsad," skriver Mats Larsson i krönikan. Men kunskapen om de stora länderna over there är också rätt begränsad. Kolla bara in Fredrik Häréns föreläsning från Kunskapens dag i Lund häromåret:

/Gunilla

Inte bara kiltar och kaftaner

NEW YORK Om ni som jag tycker det är stiligt med karlar i kjol, se exempel på mängder av mansplagg utan gren runtom i världen här.

/Gunilla

Stammar

NEW YORK Amerikanska antropologer noterar, enligt en artikel i New York Times, skillnader och likheter mellan stammar på exempelvis Papua Nya Guinea och på Facebook, samt att Facebook gynnar en i grunden muntligt traderad kultur.

/Gunilla

Coocooning – lördagsmys med Annina

NEW YORK Läs Annina Rabes Shampoo Rising-text om höstmys och om hur i princip alla tidningar förvandlats till "Hem och Mys". Utläggningen om sjuttisproggare som "mysar" och om "musikmysar" förstod jag däremot inte riktigt.
Annina kommer fram till att mys är ett specifikt svenskt begrepp, men nog är det danska "hygge" ungefär samma sak?

/Gunilla
som myspyser med Prairie Home Companion på radion – och möjligen snart en kopp te. Ehhh, jag som inte ens gillar te särskilt mycket.
Uppdatering: Närå, det blev inget te. Jag drogs bara med i myshajpen. Men jag rensade i garderoben, och åt upp de sista pastaälgarna.

Det åttonde tacket: i New York

NEW YORK I fjol satt jag hemma och åt kalkonchili den här dagen, och roade mig med att berätta om mina olika Thanksgivingmåltider i olika delar av världen (Peking, Port au Prince, San Francisco, Catskills och på restaurang i New York) genom tiderna.

I år, det vill säga om en halvtimme eller så, blir det för ovanlighetens skull en klockren Thanksgivingmåltid i New York, i goda vänners lag på Manhattan. Nice! Återkommer kanske med en liten rapport om hur kalkon tillagas på svensk-persisk-amerikanskt manér.

/Gunilla

Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del II

NEW YORK Efter Bergman-föreställningen på BAM (läs om den i SvD här) slog alltså Mingeldämonen till med full kraft! Här är U:s fortsättning på föregående inlägg.

/Gunilla


@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Efter en liten vinkning från Gunilla följer jag efter föreställningen med henne ned till en mottagning med samkväm, vin och champinjoner med dip som dukats fram endast för speciellt inbjudna gäster (läs: svenskar).
"Harkel, hmmm... Gunilla, jag kan lika väl åka hem, inte behöver du dra med mig", säger jag tveksamt. "Nej då – följ med, du!" svarar hon självsäkert och svassar in i vimlet av skådespelare, journalister, svenska diplomater, ambassadfolk, FN-svenskar, mer svenskar, svenskar och svenskar...

Hur kan jag ha missat detta? Jag har bott i New York i snart ett år och den enda svensk jag umgås med är Gunilla. Varifrån kommer hela denna ofantliga svenskkoloni i New York (dum fråga, Sverige såklart)? Vad gör de här? Varför bor de här så länge? Känner alla varandra? Varför är inte jag med i detta samfund?
Medan jag funderar över dessa frågor hinner Gunilla snabbt presentera mig för än den ena, än den andra – pressråd, före detta generalkonsul, journalister, konstnären – alla virrar de förbi kors och tvärs genom lokalen.
Vart är alla på väg? Varför stirrar de så nervöst över axeln på den person de samtalar med? Varför varar inte ett samtal i mer än ett par minuter? Är detta någon slags speed-mingel à la Amerika?

In kommer Dramatenskådespelarna och den amerikanske skådespelaren, en stund efter allla andra. De ser alla lika fina och ståtliga ut som på film och scen. Men jag förvånas igen av att den vackra kvinnan från Varuhuset som jag normalt tycker är jobbig och spattig på filmduken framstår mycket lugnare och mer angenäm i verkligheten. Jag fascineras av och beundrar på avstånd den vackra 72-åriga skådespelerskan som jag tycker påminner mycket om min egen mamma så som jag sett henne sedan hon var ung. Hon ser snäll ut. Hoppas att hon inte märker att jag smygtittar på henne. Hon verkar så svensk och stockholmig... trots att hon bor i Frankrike (det hade nog min mamma gjort också om hon vore skådespelerska). Fru August är lika stilig och lika 'vanlig' som på film. Men är hon inte litet ledsen, eller ser hon alltid så allvarsam ut? Och där, vid baren, är den store svenske manlige skådespelaren med den mörka rösten, upptagen i intervju och samtal – bland annat med den svenska blonda söta jazzmusiker och skådespelerskan som uppträdde i Svenska Kyrkan på 48th Street i helgen. Mest osynlig och kortvarig på mottagningen är den svenska vackra blyga skådesplerskan från Bedford. Jag hinner bara notera att hon är där och sedan är hon borta.
Det är inte bara jag som kändisgluttar... Förutom att titta på skådespelarna betraktar jag även de dramaturgiskt mindre kända personerna i rummet och ser att de också står och sneglar på skådespelarna, en del dristar sig tom fram för att be om ett fotografi – digitalkameran, vår tids autografpenna?

Inser snart att det grovt sett finns tre grupper i lokalen:

1. Skådespelarna + de svenska respektive amerikanska kulturmagnaterna, som lugnt står där de är och låter dem som vill närma sig för ett samtal eller en bild. Här pratar vi om professionella kändisminglare. De har varit med förr och vet hur man ska föra sig, det syns.

2. New York-svenskarna, som består av ambassadfolk, konstnärer, kulturprofiler och andra hang arounds. De rör sig världsvant mellan grupper av bekanta och obekanta. Hälsar artigt på varandra, låter sig introduceras, tar i hand, kanske en kindpuss. Gunilla presenterar mig för några av dem, men ingen verkar intresserad av att veta vem jag är eller av att föra ett samtal. De flesta verkar mycket glada över att vara här.

3. Journalisterna, reportrarna och fotograferna. Det är de som står för rusningstrafiken i rummet. De far som illrar fram och tillbaks mellan grupperingarna av gäster. Spanar. Spejar. Verkar lite nervösa. Vem är det? Befinner jag mig på rätt plats? Har jag fått rätt kommentarer och bilder av alla? Haffar en morotsstång med dip, tuggar hastigt. Något stressat i blicken. Går raskt vidare. Säger hej till Gunilla men har ej ro att prata (ingen noterar över huvud taget mig vid sidan av henne). Oj, måste vidare. Varför intervjuar han henne? Fortfarande? Phuuu... nu får det räcka, nu har vi jobbat klart och ska bara prata med varandra.

Nej, flera av dem hade inte alls jobbat klart, de hade en omedelbar deadline... /Gunilla

Såklart är denna beskrivning något överdriven – för att belysa kontrasterna mot den vardag som jag är van vid, där representation och jobbmingel går till på ungefär samma sätt som på en privat fest (version lugnare) eller mottagning. Man pratar med dem man känner och tycker om, men försöker också passa på att skapa nya kontakter och bekantskaper samtidigt som man försöker hjälpa andra att nätverka och umgås på ett sätt som ska vara behagligt och respektfullt för alla.
Visst är det djungelns lag som gäller i mitt yrkesliv liksom på många andra arbetsplatser men när det kommer till social kompetens och kollegialitet (finns det ett sådant ord? det jag menar är kamratskap på arbetsplatsen) så ingår det implicit i den professionalism som var och en i företaget förväntas besitta och utveckla. Naturligtvis hämmas jag ibland i sociala jobbsammanhang av andra faktorer såsom gubbvälden, grabbighet, teknokrati och språkliga barriärer. Förmodligen har varje branch och skrå sina egna regler, kodspråk och vanor. Idag var det förutom BAM och Ingmar Bergman intressant att få en inblick i den här kolonins seder och bruk... i New York... i Brooklyn... bland en grupp svenskar... som lika väl skulle kunna vara på Stureplan, eller på Dramaten eller i Båstad.

Nej, nu är jag mätt och nöjd, har fått nog av mingel-dämonen. Sätter på mig jackan, tar avsked av Gunilla och beger mig ut på Brooklyns gator igen. Tillbaks mot Manhattan, storstadsmyllret och mångfalden. Den där lyckliga New York-känslan som jag, och många svenskar med mig, älskar infinner sig snart.

// Alias 'U'

Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del I

NEW YORK Igår skrev jag ett referat av Bergmanhyllningen på BAM. Men fisken är ju inte så bra på att se det vatten den simmar i. Min medföljande väninna var alldeles tagen av det sociala skådespel som vidtog efter föreställningen. I vanliga fall jobbar hon i teknikens värld, som ingenjör/projektledare på ett multinationellt bolag, och detta med minglande kultur- och mediesvenskar som vimsar omkring och försöker positionera sig var ett nytt fenomen för henne.

Jag bad henne skriva ner sina intryck av kvällen, med ett utifrån-perspektiv på det lilla community jag antar att jag är en del av – och här är den första delen av resultatet. U drabbades uppenbarligen av Mingeldämonen, vilket kommer att framgå tydligare i del II!

/Gunilla


@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Igår var jag också på den fina tillställningen på BAM. Instämmer med Gunilla att det var ett fint och stämningsfullt arrangemang. Kanske var det lite pretentiöst (med svensk minister som å konungens, kungarikets och Ingmar Bergmans vägnar framförde tacksägelser till de flesta med anknytning till akademin), men för mig som för första gången var i dessa anrika och kulturmättade lokaler som Brooklyn Academy of Music representerar – för New York och för världen (fick jag lära mig igår) – var detta en mycket speciell och intressant upplevelse.

Det blev lite bråttom när jag skulle iväg, så jag fick slänga ned min tegelsten till Lonely Planet-bok för New York (som har en karta över Brooklyn) i handväskan för att ha en chans att hitta fram. Med hjälp av den lyckades jag också byta tunnelbana tre gånger på vägen, eftersom jag trodde att det skulle gå fortare om jag höll mig till expresstågen. Så funkar det inte, för även dessa snabbtåg måste över eller under East River på vägen mellan Manhattan och Brooklyn och då gäller samma stoppsignaler och kösystem som för vilket lokaltåg som helst. Kortfattat kan man dock säga att de flesta tunnelbanor i New York leder till Brooklyn, så det är lätt att ta sig dit – men det krävs mycket erfarenhet för att avgöra vilken linje som är snabbast.

Efter att ha irrat runt ett bra tag på Brooklyns gator fann jag 15 minuter efter utsatt tid Harvey Theater som ligger en bra bit ifrån den adress som uppges för BAM i annonsen för evenemanget. I foajén möttes jag av BAM's motsvarighet till Stureplans Fadde: "Hur var namnet? Ingen biljett undanlagd? Ojdå... hmm, här får du väl en av alla som är över då." (Detta trots att de annonserat fritt inträde och teatern har hela 800 platser).
Som lutheransk och punktlig svensk försökte jag, skamsen över att vara sen, smyga in till min anvisade plats i salongen. Man vill ju visa respekt för den framlidne och världsberömde regissören och tänk om skådespelarna tar illa upp att jag kommer så sent när de har rest hela vägen från Sverige för att uppträda (en av dem har visserligen bara rest från Bedford, som jag passerar på vägen till jobbet varje dag). Ingen fara, inser jag snart. Jag är inte den sista personen in. Det finns tydligen flera än jag som missbedömt avståndet till Brooklyn. Skönt, men väldigt störande. Så aktiva och högljudda skulle vi väl aldrig vara i salongen om Ingmar Bergman hyllades i Sverige? Folk förflyttade sig ut och in från sina platser under hela föreställningen, som i en sydländsk katolsk kyrka, liksom (jfr Luther igen...). Och gissa vem den första jag ser på raden framför mig är? Gunilla, såklart! Vad är sannolikheten att bland knappt tusentalet platser hamna bakom henne tänker jag först, men inser efter ett tag att de placerar alla med sen ankomst i denna del av salongen. Surprise! Kan hon också ha kommit för sent må'ntro?! ;-)

Japp! Men minst tio minuter före U, det vill säga inte så farligt sent. Jag blev lite sinkad av att en kompis som är i sta'n för att vara svensk lattemamma ett litet tag hamnade i en lååång toalettkö på Starbucks i Soho för att byta blöjor på sin rare bebis, medan jag passade barnvagnen. Och så höll de på att bygga om stationen vid Atlantic Avenue, ett jätteprojekt eftersom tågen ut på Long Island går därifrån, så det var ju knepigt bara att hitta rätt upp från tunnelbanan och ut på vägen.../ Gunilla

Föreställningen har Gunilla redan skrivit om, men jag vill säga att jag tyckte det var jätteroligt och upplevelserikt att få vara med om en sådan unik händelse. Så långt, så gott. Jag känner mig svensk och tillhörig, och även om jag bara har sett några Bergmanfilmer och (förmodligen utan att reflektera över det) några Dramatenföreställningar regisserade av Bergman får jag här – mitt i New York – tillsammans med de svenska skådespelarna vara del av denna kollektiva svenskhet, samhörighet, stolthet och hyllning till den fantastiskt begåvade och världsberömde regissören Ingemar Bergman. Det är något för lilla mig, från landet, att spara i minnesboken! Men efter lugnet kommer...

... minglet!

/U

[fortsättning i kommande inlägg!]

Bergmanhyllning på BAM

NEW YORK Igår var det stiligt värre på Brooklyn Academy of Music, som hyllade Ingmar Bergman med ett program av så kallade readings – vad säger man på svenska, recitationer?!

Ni kan läsa om evenemanget i Dagens Nyheter och Expressen samt på Kulturnytt. Själv lyckades jag tyvärr inte sälja in någon text någonstans – så jag *slapp* jobba. Utom att jag såklart räknar nästan allt jag gör under vaken tid som jobb, särskilt när det inkluderar att schmooza med den svenska medie-, kultur och diplomatigräddan...

BAM:s Harvey Theater som evenemanget gick av stapeln på är en av mina favoritscener i New York – pampigt gammaldags, men ändå avslappnad. Jag har sett en och annan dansföreställning och lite annat där.

Bergmanprogrammet var såklart fint, men jag tycker tyvärr – insåg jag – att det är ganska tråkigt med recitationer och ovationer.

Det hela lyfte dock när man fick se Ingmar Bergman själv tala, på plats hemma i huset på Fårö, nämligen när ett klipp ur hans samtal med SVT:s Marie Nyreröd visades på en storduk. (Jag intervjuade henne när hon var i New York apropå nomineringen till Emmygalan för två år sedan, och har lyckan att ha DVD-skivan med filmerna här hemma.) Det var den delen av filmen som handlade om hur han brottas med allehanda "dämoner" – ni vet, katastrofdämonen, rädslans dämon, raseridämonen, kontrolldämonen, punktlighetsdämonen och de andra – och det fick den amerikanska publiken att skratta hjärtligt.

Peter Stormare var inne på samma linje när han intervjuades i Kulturnytt (se länk ovan). Han tyckte att det hela blev alltför pretentiöst, och att de numera Nordstjerneprydda arrangörerna helt missat att få in Ingmar Bergmans humor – samt att "De översätter Bergman så jävla dåligt"!

Bergman ska nog helt enkelt avnjutas på svenska. Jag skulle gärna se någon av de filmer som visas här i veckan, "Persona" inte minst, men är för lat att ta mig utanför huset igen.

Roligt var det att höra hur Peter Stormares namn uttalades av de amerikanska deltagarna på scenen: "Piter Stor-maaar" får han heta här. Hmmm.

Annars var det naturligtvis fantastiskt bara att se de fem svenska superstjärnorna på scen: förutom Stormare alltså Lena Olin, Lena Endre, Pernilla August och Bibi Andersson.

Under minglet efteråt hade jag tvångstankar om att jag skulle börja bubbla med Lena Endre om att jag staterade mot henne när hon spelade Ingrid i Varuhuset, 1989 eller så. Jag var "kund" på elektronikavdelningen och min replik gick ut på att jag skulle fråga någon försäljare om de hade damrakapparater (försök säga det ordet utan att snubbla med tungan) när hon dök upp framför kameran. Fast som tur är besparades hon – till skillnad från er – denna information. Vacker som en dag, var hon ju, liksom de andra!

Istället för att stalka skådespelerskorna eller handelsministern, eller på annat sätt utsätta mina tvångstankar för prövningar, umgicks jag med diverse vänner och bekanta och kolleger som fanns på plats. Minglet efteråt hade en hög andel svenskar, kanske inte helt oväntat. Möjligen mer om detta senare!

/Gunilla

New York summer splurge

NEW YORK Denna dag tillbringar jag i The Hamptons, närmare bestämt på studiebesök hemma hos olika konstsamlare – i deras tjusiga strandhus, förmodar jag! Sedan blir det Scope (uppföljning av dito besök i Miami i december och New York i februari). Har faktiskt aldrig varit i The Hamptons någonsin, så det blir en spännande utflykt, rakt in i en provins av Rikistan!

/Gunilla