Vi gräver i yoghurtburken (uppvärmning)

NEW YORK Här kommer det första av två inlägg om en av veckans nyhets-snackisar: den grekiske mannen som i flera år ovetandes och ofrivilligt fått personifiera turkisk yoghurt i Sverige.

Jag och fotografen Lina Haskel har ägnat oss åt lite grävande i ämnet, eftersom vi båda blev fångade av denna story – som Sveriges Radio Jönköping så vitt jag kan se var först med. För er som missat alltsammans, ett citat från radions inslag:

"En man i Grekland har stämt Jönköpings-företaget Lindahls Mejeri på 50 miljoner kronor. Han känner sig förorättad efter att ha prytt omslaget till företagets turkiska yoghurt."

Jag återkommer till stämningen i nästa inlägg. Först en uppvärmning i form av en mailkonversation som jag hade för flera år sedan, med en man på Lindahls Mejerier som kallar sig Yoghurtkocken, och som (mailandet, alltså) jag grävt fram ur mina egna backupfiler.

Det jag redigerat bort och ersatt med (– – –) är tillagningsanvisningar. Den som vill ha sådana hittar massor på den receptsida som numera finns på mejeriets sajt.

Som framgår av informationen nedan är både den grekiska och turkiska yoghurten på sätt och vis egentligen tysk, eller i alla fall producerad inte i Jönköping utan i Tyskland på mjölk från tyska kossor. Eller så var det åtminstone 2006, enligt brevet från Yoghurtkocken. Jag överlämnar åt någon annan att kolla om det är likadant idag.


Uppdatering: Missa inte videosnuttarna på sajten – några skärmpdumpade här som stillbilder – där en svensktalande man med äkta eller spelad brytning, uppenbarligen utklädd till burkmannen, dyker upp.
Han får säga olika saker (och ibland vicka på höfterna, i en slags grekisk-turkisk folkdans):

"Hej kompis!"

"Jag har vunnit biobiljetter! Det kan du också göra!"

"Mamma mia, vad är det som luktar så gott? Är det Veckans meny?"

"Hallå! Har ni sett på Receptbanken? Det finns så mycket smaskigt där! Woohooooo..!"

Här skulle jag kunna skriva något PK-aktigt om "etniska stereotyper", "fördomsfull reklam spelar på kollektiva föreställningar om invandrare och invandrares språk", "Mamma mia och andra medelhavsmyter i en enda röra" blablabla – men det är trots allt tämligen harmlöst ... om man inte är den var ansikte utnyttjats till allt detta, förstås.

Eller i varje fall inte värre än nationella stereotyper brukar vara. Fast det finns säkert en och annan som känner sig kränkt.

Jag emotser att någon kollega letar upp mannen som figurerar i reklamfilmen – det vore på riktigt intressant att veta vad han har för etniskt ursprung! Det kan förstås vara vad som helst.

Nu trodde ni kanske att jag inte har mer att tillföra i detta ämne, men det har jag! Och Lina. Även om allt förstås är på ren nördnivå. Inlägg nummer 2 kommer senare idag.

/Gunilla

P S Dessa bildpubliceringar anser jag faller under citaträtten och används i journalistiskt syfte, så jag tror inte att vare sig Lindahls Mejerier eller den grekiske mannen eller någon annan har så mycket för att försöka stämma mig...

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

----- Original Message -----
From: "Gunilla Kinn"
To:
Sent: Monday, July 17, 2006 2:24 PM
Subject: Yoghurtfråga


Hej,

Jag undrar vad som egentligen är skillnaden
mellan turkisk och grekisk yoghurt? Jag har
provat båda, men inte samtidigt och med långt
tidsintervall, så jag har inte riktigt kunnat
klura ut skillnaden och den framgår inte tydligt
vare sig av förpackningen eller er hemsida.
Berätta gärna! Båda är jättegoda och bra.

Bästa hälsningar,
Gunilla Kinn


Tack för Ditt mail.
Tyvärr fick Du vänta länge på svaret eftersom jag har haft semester.
Hoppas att Du bli nöjd med svaret i bifogade filer.

Med matglad hälsning
Bernd Strehlow
"Yoghurtkocken"


Ur den bifogade filen från "yoghurtkocken":

Lindahls Turkisk Yoghurt tillverkas direkt i burken Du köper den i. Lindahls Grekisk Yoghurt produceras på traditionellt sätt i stora rostfria tankar och förpackas sedan i konsumentförpackningar.

Lindahls yoghurtprodukter tillverkas av komjölk i Tyskland, som har minst lika stränga hygienkrav och -kontroller som Sverige.

Båda sorter har visserligen samma låga fethalt, med den grekiska har en större torrsubstans (protein, kolhydrater), är fastare i konsistens och har en lite annorlunda syra. Det går åt mera mjölk åt att tillverka 1 kg grekisk yoghurt jämnfört med den turkiska, vilket motivera det något högre priset.

(– – –)

Vilken sort man föredra är mest en fråga om personlig smak.

Misstolka inte Olle Lidbom!

Jag har, bland annat på en mailinglista jag är med på, märkt att många journalister ofta misstolkar Olle Lidbom, och tror att han i alla lägen föredrar bloggare framför journalister. Om jag inte minns fel fick han som deltagare i en Publicistklubbs-panel en fråga från moderatorn som insinuerade exakt detta.

Journalistens chefredaktör Helena Giertta skrev häromveckan även att han är naiv, som jämför den framtida medievärlden med körvärlden.

Men Lidboms Newsmill-text som publicerades nyligen, och som föranledde Gierttas kommentar, är knappast tänkt som en "hyllning" vare sig till bloggare eller till att The Guardian ersätter massvis av journalister med bloggare.
Inlägget är snarare ett konstaterande av de ekonomiska och publicistiska mekanismer som ligger bakom The Guardians förändringar. Samtidigt som han ser att utvecklingen inte enbart har negativa följder (vilket såklart är en ryggmärgsreaktion från oss journalister).

Newsmill är känt för att dra till ganska hårt i rubrikerna. Att det var "rätt" av Guardian att sparka journalisterna som det står har faktiskt inte täckning i Olle Lidboms text.

Jag gissar att han skulle säga att det absolut behövs journalister, även om det finns bloggare. Precis som både Helena Giertta och Lasse Truedson menar (se kommentarfältet). Vad han säger är dock -- om jag får tolka honom fritt -- bl a:

• Det finns inte resurser på redaktionerna/betalningsvilja bland mediekonsumenterna till lika många professionella journalister som tidigare. Skickliga journalister behövs fortfarande, men relativt få (färre) kommer att kunna försörja sig på journalistik.
• Gränsen mellan professionella journalister och amatörskribenter suddas ut, och vi får hybrider (som kören Orphei drängar, kanske)
• Publiken tar hellre del av texter från en medioker bloggare gratis än betalar för en medioker journalist -- och eftersom det finns gott om (mediokra) bloggare och andra nätskribenter försvinner efterfrågan på mediokra journalister.
• Bra bloggare slår på många nischområden ut journalister. Det betyder inte i sig att kvalitetsjournalistik inte behövs.
• Medierna har undergrävt sin position och sitt förtroende hos allmänheten på en rad områden.
• Textproduktion med journalistiska inslag är en folkrörelse, med samma skiftande ambitions- och kvalitetsnivå som i körvärlden, men det finns inget givet samband mellan journalistisk kvalitet och heltidsanställda journalister.
• Journalisterna själva har ofta större anledning att beklaga sig över förändringarna i produktionsvillkoren än vad publiken har.

De flesta av punkterna ovan, utom kanske den sista, är väl tämligen okontroversiella?!

Nå, bäst är förstås om ni själva läser Olle Lidboms text och funderar över körparallellen.

Se även dessa texter av Sofia Mirjamsdotter på Same same but different:

A Few Words Inspired by Steve Boyd

"Journalism is a greater issue than individual jobs. Journalism is about democracy and freedom of speach, not about newspapers. Journalism as we know it may not exist in the future. But I am pretty sure it will be replaced with something, and hopefully something better. And whatever happens, I refuse to fight against it, I will be where it happens when it happens, because I want to be part of the future."

och Veckan som gick – Vecka 42

"...jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken."

Men ... som liten motvikt till dessa spaningar om en nedåtgående spiral för journalistkåren kan man läsa Björn Hedensjös text: "Sträck på er journalister; redaktörskap är en killer app"

/Gunilla

Monica Antonsson intervjuade Svein Tryti först

Eftersom IB-affären varit på tapeten under hösten – alltsedan Jan Guillous memoarbok "Ordens makt och vanmakt" kom ut och överlag fick tämligen okritiska recensioner – har jag på sistone tipsat såväl Studio Ett-redaktionen på Sveriges Radio (9 september) som Godmorgon världen (24 september) och Expressen (i lördags) om att de borde intervjua norrmannen Svein Tryti i Vallentuna. Samt lagt ut tipset till alla på Twitter.

Så vitt jag vet har ingen nappat på mina tips. Men nu har han åtmistone dykt upp i Svenska Dagbladet, apropå vem som var den ursprungliga källan till uppslaget. Inte Bengt Erlandsson, som Jan Guillou tydligen själv skriver i sina memoarer (och som jag mest kände till som Läsarnas ombudsman i tidningen en gång)!

Tänk att man kan ha så olika minnesbilder. Detta är mycket intressant för alla som är det minsta intresserade av psykologi och/eller journalistikhistoria.

Den som intervjuade Svein Tryti om hur han tipsade FiB/Kulturfront om IB-affären så att jag fick kännedom om hans namn var dock Monica Antonsson.

Ända sedan jag läste hennes text från 1998/2005 har det förvånat mig att ingen plockat upp den. Jag har inte fått någon som helst respons på mina små tips (som jag skickat till redaktionerna med Monicas goda minne), vilket verkligen förvånar mig. Monica har själv tipsat Expressen. Men nu kanske någon gör en ny intervju med Tryti (jag antar att han figurerat tidigare i medierna; IB-affären har ju utretts framlänges och baklänges).

Det vore på tiden, för IB-affärens tillkomst och omständigheter är uppenbarligen fortfarande mycket kontroversiell och omstridd. Som ni kan läsa i SvD-texten anser Svein Tryti att IB-avslöjandet mest var Peter Bratts förtjänst. Så här skrev Monica Antonsson:

Svein tog kontakt med tidningen Folket i Bild/Kulturfront (FiB).

– Jag gick upp på redaktionen och berättade min historia för Jan Guillou. Han trodde mig inte. Han sa åt mig att gå hem och läsa Kriminaljournalen.

En annan medarbetare på FiB ville veta mer så Svein skaffade fram namn och adresser till ansvariga för registreringen av så kallade vänsterelement.

– Jag fick löfte om att källan skulle hållas hemlig men Jan Guillou skrev att källan var en nära släkting till en av IB:s chefer. Det resulterade i att min väninna utsattes för långa, pressande förhör och blev psykiskt knäckt.

På Newsmill har de börjat vinjettera artiklarna med "Gåtan Guillou", vilket det verkligen är – och så kallar de det förstås för "Guillou-gate". IB-medarbetaren Svante Winquist skriver där om att tolkningsmonopolet kring IB-affären nu brutits:

"IB-affären är Sveriges i särklass segaste skandal som återkommer i media med ungefär med samma frekvens som influensaepidemier. Agendan har inte sällan satts av journalister som haft ideologisk och bekantskapsmässig anknytning till Jan Guillou.
– – –
Hur har Jan Guillou kunnat med att ta åt sig äran för IB-affären i media på det sätt som skett under 36 år, utan kritiskt granskning från sina kollegors sida? Hur kan han kasta ur sig homofoba öknamn till en journalistkollega utan att bli "stenad" av kåren i övrigt? Han borde åtminstone ha blivit utesluten ur Journalistförbundet! Var den tidigare ordföranden i Publicistklubben en makthavare med särskilda privilegier innan Expressen gjorde sin journalistiska plikt?"

Visst är det så att Guillou varit "untouchable". Det märktes inte minst på Publicistklubbens Gömda-debatt i januari. Nästan ingen – utom Monica Antonsson förstås, och en närvarande icke-journalist vid namn Karin – polemiserade mot hans besynnerliga monolog om varför han inte läst Gömda, och varför "sanning" är ett problematiskt begrepp.

Klart att "sanning" är det, om man är mytoman.

Läs gärna det blogginlägg jag skrev i början av september, apropå hur recensenterna av Jan Guillous yrkesmemoarer missade att diskutera hans förhållande till minne, sanningsenlighet och källor.

Uppdatering: Nu har svd.se lagt upp den Brännpunkts-artikel som nyhetsartikeln jag länkar till ovan hämtat informationen om Svein Tryti från: "Norsk student var den verkliga IB-källan" av Lars-Olof Lampers, sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen.

Ett förtydligande: Trytis tips var alltså en (1) ingång, som parades med annan information från Bratts "deep throat"-källa Håkan Isacson (som han träffade på Prinsen).

En rättelse: Jag skrev igår att Guillou nog inte var frilansjournalist när KBG-kontakterna inleddes, utan jobbade på FiB Aktuellts redaktion. Men enligt en av intervjuerna han gett hade han precis fått sparken därifrån, så då var han väl frilansjournalist. Kronologin är inte helt klar.

Monica Antonsson skriver idag om Jan Guillou och Svein Tryti [länken här var tidigare fel, nu korrigerad]

/Gunilla Kinn

Expressenkorrar

Häromdagen fick jag en fråga om vad Expressens f d New York-korrespondent Staffan Erfors gör nuförtiden.
"Ingen som helst aning" blev svaret, men idag kom en uppdatering i Dagens Media – han skriver bl a för Realtid och funderar på att flytta till Kalifornien.

Ny korrespondent för Expressen blir ju från den 1 november Peter Sunesson från Kvällsposten. Expressens nya grej tycks vara att utnämna "korrespondenter" för blott tre månader. Tror ni att det är bra eller dåligt för USA-bevakningen, med så korta stationeringstider?

Jag vet uppriktigt sagt inte. Spontant skulle jag förstås säga att för att kunna göra initierade reportage, odla egna kontakter och källor, bli tagen på allvar av intervjupersonerna, komma med egna uppslag och göra analytiska jämförelser (eller för den delen att hitta rätt i sta'n) så krävs det att man bor betydligt längre än så på en plats.

Men Expressens syfte med sin USA-bevakning är ett annat, och då kanske detta är en bra lösning? Som Thomas Mattson skriver handlar jobbet till stor del om att skriva snabba grejer för webben, och sedan flera år bevakar Expressens USA-medarbetare främst sport och nöjen. Att man kan göra bra insatser på kort tid visar inte minst Sveriges Radios alla sommarkorre-vikarier varje år.

Däremot anser jag att detta är ännu en urholkning av "korrespondent"-begreppet. Men det har varit urholkat på olika sätt ganska länge.

/Gunilla

Expressens grävgrupp avundsjuka? Skulle inte tro det

Twittrade ovanstående i natt; här kommer bloggvarianten.

När Monica Antonsson i fjol avslöjade Gömda/Mia var det rätt många som påstod eller insinuerade att hon drevs av avundsjuka mot Liza Marklund. Givetvis var Marklund själv en av dessa.

En variant var att Antonsson mest var ute efter att tjäna pengar på Marklund.

Även om det diskuterats flitigt hur "stort" Expressens avslöjande egentligen är idag, och vad Guillous KGB-kontakter egentligen innebar, har jag ännu inte sett någon som påstått att Christian Holmén, Micke Ölander och de andra i Expressens grävgrupp måste ha drivits av avundsjuka och girighet.

Inte ens Guillou själv.

Olika falla ödets lotter.

/Gunilla Kinn

Kamrat Guillou II

Några frågor från Jonas (F?), plockade från kommentarfältet till föregående inlägg!

Gunilla

"Tjekan och dess efterföljare KGB lät systematiskt mörda, kremera eller bara massbegrava åtminstone hundratusentals, troligare miljontals oskyldiga ryssar, efter påbjudna kvoter, våldsamma fylleorgier och nackskott.

Hur många besökare på bloggen tror att Jan Guillou skulle kunna:
1) bevara någon som helst trovärdighet i sin övriga journalistiska gärning.
2) få sina mer opolitiska skönlitterära alster sålda i boklådor/klubbar/nätbokhandlar över hela landet.
3) hyra stor och central plats för det av honom delägda förlaget på landets största bokmässa.

... om det visat sig att han under fem år träffat och tagit emot kontant ersättning av Gestapo?

Någon?

Reportern som "mystery shopper"

NEW YORK Passion for Business tvistar till journalistrollen en smula (mina markeringar):

"Efter timmar av diskussioner kring säljmetodik fortsätter vi med storechecks. Det är som en rolig lek och jag får agera kund som ställer knepiga frågor till personalen (med dem ovetandes att jag kommer att rapportera till Gun).

Jag köper foundation, går igenom alla läpprodukter och frågar från A till Ö om hudvårdsserierna. Sedan går jag igenom mina intryck med Gun och Roz som nogsamt antecknar och kommenterar."

Vore det inte mer etiskt att vid tillfälle fråga personalen om arbetsförhållandena i butiken och i företaget, än att spionera på dem för intervjupersonens räkning?

Jag reagerade på detta reportage, för att jag känner en person som länge arbetade för Face Stockholm.
Vi talade mycket om mediebilden av företaget – och det stod henne upp i halsen med alla totalt okritiska hyllningsreportage om och porträtt av hennes chefer. D v s de två i och för sig beundransvärda entreprenörer, mor och dotter, som år ut och år in dyker upp i alla möjliga svenska magasin.
Personen ifråga gav en initierad och diametralt annorlunda bild (som jag inte kan gå in på här utan att kolla upp grejer, och som givetvis inte behöver vara den mest sanningsenliga). Inget som skulle gå att publicera som något scoop eller avslöjande eller så, bara mer nyanserat än alla dessa falska beundrarporträtt.

Det är ganska vanligt att allmänheten tänker att journalister alltid skriver negativa saker. I själva verket finns det nästan enbart positiva och okritiska artiklar i väldigt många medier, det vill säga rätt många tidskrifter och magasin som går ut på underhållning och inspiration med flärdfulla förtecken snarare än ... journalistik.

Jag har själv skrivit en notis om Face Stockholm, på beställning av ett annat svenskt magasin. Jag kände då till personalens kritik, och nämnde mina våndor att fortsätta bygga på denna mediemyt för redaktören – som dock viftade bort det hela. Det skulle ju bara bli en trevlig notis om ledarskap och ingenting annat. (Och jag skrev en text jag åtminstone kan stå för, givetvis i research- och kunskaparsyfte. Vilket i och för sig inte ledde någon vart.)

Att som utomstående hitta motbilder och nyanserad kritik är verkligen ingen lätt sak. Kanske är personalens insikter rätt ointressanta för läsarna i vilket fall som helst.

Men, att som reporter liksom wallraffa som "mystery shopper", och rapportera vad personalen gjort, till intervjupersonen – ja, det var en märklig metod! Även om man vill skriva ur entreprenörsperspektivet.

Synd. För jag tycker att Passion for Business, som jag köpt ett par gånger och läst med glädje, är en alldeles utmärkt och inspirerande tidning – som jag själv gärna skulle medverka i.

(Tipstack: K!)

/Gunilla

P S Vad blir "mystery shopper" på svenska? Jag har googlat men inte hittat något annat än "provköpare", "testköpare" eller "observatör". Finns det inget roligare ord?
Det handlar alltså om en person som mot betalning låtsas agera kund i en butik för att hitta problem med personalen, försäljningsmetoder, skyltning och annat.

Gömda-soppan allt soppigare

NEW YORK En liten bakgrund för er som inte minns riktigt vad Gömda-debatten bland mycket annat handlade om, från Monica Antonssons blogg:

"Enligt Mia själv har [Oxelösunds kommun] genom alltför nitiska tjänstemän betalat ut flera miljoner skattekronor för att finansiera familjens "flykt", uppehålle, resor och nöjen – pengar som hon, enligt egen utsago, inte ville ha. Det var, fortfarande enligt Mia, inte hon utan tjänstemännen som ville att hon och familjen skulle fly.
Tjänstemännen såg också till att hon och även maken Luis fick en sjukpension som bara den utgör minst ett par miljoner skattekronor – och såvitt känt är månatligen betalas ut till föräldrarnas adress med c:a 100 000 kronor per år än i dag."

Kommunens förfarande har nu granskats av externa revisorer från välrenommerade Öhrlings PriceWaterHouse Coopers, del av ett av världens största revisionsbolagsnätverk och enligt sig själva nummer 1 i Sverige bland revisionsbyråer.
Jag har inte tid att läsa deras korta rapport – fyra sidor som Monica Antonsson scannat in – ordentligt nu, men klart är att de har kritik mot den usla internkontrollen i kommunen.

Inte kan det vara lätt att granska något som hände för bortåt 20 år sedan heller, i synnerhet inte sådant som skedde bakom ryggar och utan papper. Allt är givetvis preskriberat, och Oxelösunds skattebetalare lär ändå aldrig få se röken av de där pengarna igen.

Men nu valde man alltså att göra en utredning – och så upptäcker Monica Antonsson idag att revisorerna bara kollat utbildningsnämnden! Trots att det naturligtvis var socialnämnden som i första hand handlade ärendet, och där de största tveksamheterna tycks ha begåtts.

Enligt henne har före detta kommunalrådet Göte Eriksson – som sagt i Monicas bandade intervjuer (citerade i hennes bok) att han på egen hand, med hjälp av socialnämndstjänstemän – såg till att Mia och hennes familj fick sina pengar, efteråt felaktigt spunnit det hela i Södermanlands Nyheter till att handla om utbildningsnämnden. Såväl lokalreportrar som revisorer tycks ha köpt det! Hur är det möjligt?

För en utomstående låter allt hemskt amatörmässigt skött, särskilt som uppgifterna om socialnämnden stått att finna i såväl Antonssons bok som hennes blogg. Men om någon av de inblandade läser detta och vill ge en motbild till Monica Antonssons är ni hemskt välkomna.

Läs Monicas inlägg: Mygel i Oxelösund; Granska socialnämnden och fundera över hur allt kunnat bli så'n här pannkaka, av en viktig granskning kring en av årets mest uppmärksammade avslöjanden. Som en kommentar till det som hände när "Mia" en gång flydde fältet i Oxelösund skriver hon:

"Makt korruperar. Eller vad säger man. Hade [Göte Eriksson (s)] inte varit partikompis med Mias pappa så hade Gömdasoppan antagligen aldrig hänt."

/Gunilla

Veckans Eko om bananbataljen

Publicerad i nyhetsbrevet Veckans Eko/Ekolådan 41/2009 (smärre skillnader i redigeringen):

Hösten bjuder på premiär för två kontroversiella filmer om hur det kan gå till när livsmedel produceras.
Först ut är den svenskproducerade filmen om hur bananplockare i Nicaragua skadats av kemikalier och deras rättsliga kamp mot Dole – som nu stämmer filmmakarna.

– Jag vill att Bananas ska göra många olika saker, säger Fredrik Gertten på telefon från ett dokumentärfilmsseminarium i Reykjavik.
– Jag hoppas att den ska få tittarna att fundera över maktstrukturer. Jag hoppas också att folk ställer frågor, till exempel i den egna butiken. Hur har de som producerat varorna behandlats? Får de engagera sig fackligt? Har de fått vettiga löner? Sätter produktionen spår i naturen? Det här gäller inte bara bananer.
Filmen får premiär den 8 oktober i Malmö; dagen därpå i en rad andra städer.
Den skildrar hur en advokat i Los Angeles, Juan Dominguez, driver ett dussin nicaraguanska bananarbetares fall.
De är alla sterila, och hävdar att det beror på att de på 1970-talet utsattes för bekämpningsmedlet DBCP, som bananjätten Dole länge använde på sina plantager – trots att det var känt att det är skadligt. Tiotusentals bananplockare runt om i världen kan vara drabbade.
Hittills har sex av arbetarna tilldömts rejäla skadestånd från Dole, medan de andra inte kunnat visa att deras skador beror på just kemikalierna. Processen pågär ännu, eftersom utslaget överklagats.
Men Dole har valt att attackera Fredrik Gertten och WG Film. Bolaget hävdar att Bananas är ensidig och full av fel.
“Filmen undviker att berätta avgörande fakta som att advokaten i filmen numera är utsatt för en utredning om att ha förfalskat bevis och manipulerat vittnen,” sade Doles advokat Ted Boutrous till DN i somras.
– Dole tvistar till sanningen för att ingen ska fatta något, kommenterar Fredrik Gertten.
– De framställer sig själva som offer – trots att vi har med i filmen hur Doles VD själv erkänner hur bolaget godkänt DBCP.
Skadeståndsadvokaten Juan Dominguez har förvisso anklagats för att ha manipulerat vittnen. Men det gäller andra processer än den i Bananas, och Fredrik Gertten hävdar sin rätt att skildra en fråga även om den utvecklas sedan filmen är klar.
– Vi måste ha rätt att berätta om de människor som jobbar i skuggan av de här stora bolagen. Företagen måste förstå att de är en del av ett större sammanhang, säger han.
Det som handlade om arbetarnas rättigheter har för Fredrik Gertten även blivit en strid för yttrandefriheten. Han tvingas nu ägna sig åt ett juridiskt och medialt ställningskrig mot Dole.
– Det är viktigt att vi vinner, och att vi vinner tydligt.
En annan film som vållat kontroverser i USA är Food Inc, som också berör livsmedelsproduktionens baksidor och som fått goda recensioner – men hård kritik från industrijättar för att vara ensidig. Den kommer till Sverige i november.
Gunilla Kinn

http://www.bananasthemovie.com
http://www.foodincmovie.com

Sven Nyström avslöjar sig själv i P1

NEW YORK Missa inte Mediernas inslag (från 24.00) om Kalla faktas avslöjanden om hur CIA förde bort två terrormisstänkta egyptier från Sverige!
Det innehåller en hel del skön reporterromantik som lämpar sig väl för radio. Lyssna bara på förtjusningen i rösten när Fredrik Laurin berättar om hur amerikanska Luftfartsverket skickade avgörande information till dem, om när en snubbe från Säpo ringde honom, och när "Sven Nyström" ringde CIA:s amerikanska samarbetspartner.
Fast reportrarnas arbete innehöll framför allt oanade mängder slit och motgångar, det har de vittnat om många gånger – inte minst i en legendarisk presentation på Gräv'05 i Helsingborg.
Något som slagit mig när jag följt reportrarnas – Bergman, Dyfvermark och Laurin – arbete är att de alltid tett sig som de tre musketörerna. En för alla, alla för en. En fin kontrast till den gamla schismen mellan Guillou och Bratt. Men ett scoop av samma dignitet.

/Gunilla

Brittisk fond för (grävande) journalistik

NEW YORK Apropå det jag skrev igår, om ProPublica och public service-journalistik, så har en grupp brittiska journalister startat en fond för undersökande rapportering och grävjobb. Ur deras manifest:

The fund does not intend to compete directly with established media, but will instead provide the seeds from which the big story can grow. It will help provide the initial cash & support required to back journalists who want to dig into risky and difficult areas: exactly the sort of things for which it is hard to get funding.

We want to aim locally and globally – to support the sort of investigation of grassroot stories and services that is dying by the minute as local newspapers are hit hard; and to support those many stories of vital public interest in Britain that have an important international connection, particularly in the developing world, but where the costs of chasing down the truth may seem prohibitively high.

Many of us involved in this project are veterans with a long track record but our primary aim is to support a new generation of up-and-coming investigators — to raise morale among talented people who may be searching in vain for the support needed to pursue their great ideas.

(– – –)

... our key aim — when long-established business models are struggling — is also to be an incubator for new ideas and methods not only to pursue investigations but also how to fund them. We hope to launch an experiment with all sorts of innovative fundraising methods — all of them with the common aim of guaranteeing the independence and objectivity of public interest reporting.

Läs mer här. (Tipstack: Jon Pelling)

/Gunilla

Journalistik i allmänhetens tjänst (Shell/Skåne)

NEW YORK I fjol försökte jag sälja in ett reportage till kulturredaktionen på en viss tidning om ett av USA:s alla nya mediefenomen: Pro Publica.

"Tack men nej tack"-svaret innehöll två förklaringar: brist på pengar/kärv ekonomi – vilket jag har full förståelse för – men också att det var "intressant, men känns möjligen mer som något för en branschtidning".
Något jag hade lite svårare att förstå – eftersom det som Pro Publica sysslar med sannerligen berör alla, och borde vara intressant åtminstone för en medie- och samhällsintresserad allmänhet (till exempel den tidningens läsare). Även i Sverige.

Nåväl, tiden och krismedvetandet hos de svenska medierna har förstås mognat, och häromveckan publicerade Svenska Dagbladet ett reportage från Pro Publicas redaktion i New York.

Med anledning av detta fick jag ta del av nedanstående mail, som Anita Ullmann Kradjian i Skåne skickat till ett 30-tal olika redaktioner (skånska och riksdito).
Jag vet inte i vilken utsträckning dessa svarat. Men eftersom det nog finns en hel del bloggläsare, som är intresserade av den här och annorstädes diskuterade problematiken med "vem som egentligen ska sköta det här med granskande journalistik" så har jag bett att få publicera hennes mail som ett gästblogginlägg (i blått nedan). Kommentera gärna.

Publiceringen ska inte alls tolkas som att jag tar ställning emot Shells planer – utan som ett exempel på hur medborgare anser att journalistiken hittills svikit dem.

Ett godtyckligt urval av tidigare blogginlägg om grävande:
"Att skriva en granskande bok"
"Grävare, gift er rikt"
"EU ett ymnighetshorn för grävjobb"
"Barfotajournalister blir vi allihopa" – om så kallad crowd sourcing
och
Clay Shirky: "Society doesn't need newspapers, it needs journalism"

Den som har lust att googla fram mer kanske kan testa med "citizen journalism".

Se även denna sammanfattning, med massor av länkar till vidare läsning – främst till de fem intervjuer som gjordes för två år sedan och som behandlar medborgarjournalistik (och texten är inte så cynisk som rubriken får det att låta):
Waldemar Ingdahl, Eudoxa – "Hypen över för medborgarjournalistiken"

Antar att jag får anledning att återkomma i ämnet... Och om någon hugad journalist vill ta itu med att granska naturgasutvinnings-planerna i Skåne så ... är det nog bara att sätta igång.

/Gunilla

P S Jag var tvungen att slå upp ordet recherch i Svenska Akademiens ordlista, och väntade mig att det – om det alls fanns med – skulle stå anmärkningar i stil med "ålderdomligt", "1800-tal" eller liknande. Nuförtiden använder man ju enbart den engelska varianten, research, i svenskan. Men den franskimporterade termen, som fanns med i SAOL utan några som helst reservationer, är underbar. Jag ska genast börja använda den och se vad som händer.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Bästa svenska journalister!

SvD:s Karin Henriksson har skrivit en lovvärd artikel med rubriken "Journalistik letar nya vägar i USA".
Många tankar dyker upp, som får mig att undra om inte även den svenska journalistiken borde börja leta efter nya vägar. I Sverige finns visserligen Föreningen Grävande Journalister, men jag frågar mig om de även kan publicera vad de har grävt fram. Det kan ju knappast vara så att de inte vill publicera sina rechercher.

Karin Henriksson skildrar hur stiftelsen ProPublica jobbar i USA. Min första kontakt med dem var när jag började "gräva" efter information om utvinning av naturgas. Svenskspråkiga sidor på nätet fanns knappt att hitta, men rätt snabbt fann jag vad jag letade efter – avslöjandet av riskerna för grundvattnet vid djupborrning efter naturgas , vilka Karin Henriksson ger som exempel på ProPublicas arbete: "Buried Secrets: Is Natural Gas Drilling Endangering U.S. Water Supplies?"

Det är förstås inte utan anledning som jag intresserar mig för detta tema. Min motivation är att förstå och offentliggöra vad som kan hända med 1/4 miljon hektar av Skåne, om Shells planer att utvinna naturgas blir realitet. Nu är jag varken grävande eller vanlig journalist, jag är ingen politiker, ingen förening eller dylikt. Jag är en svensk medborgare som bor i utkanterna av Colonussänkan. Hittills har jag sagt: intill Linderödsåsen, Sveriges sydligaste vildmark.

Jag och andra likasinnade har kontaktat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Ystads Allehanda, Helsingborgs Dagblad, Kristianstadsbladet, Sydnytt, Kalla Fakta, Uppdrag Granskning, TV4 nyheter, SVT Rapport, ETC och möjligtvis andra som jag inte kommer ihåg längre. Vi har lämnat synpunkter, delat med oss av våra rechercher samt nya dittills inte tillgängliga dokument, skrivit insändare och vidarebefordrat korrespondens med Shell. Vi har gett intervjuer, låtit oss fotograferas och filmas med tupp och hund och katt (vilket uppenbarligen är bilder som uppskattas av medierna).

Men var har svenska läsare och TV-tittare kunnat få information liknande ProPublicas? Ingenstans. Istället blir det artiklar som "Shell får skäll – och sedan?".

Kvalitetsjournalistik, journalistisk etik, fri press, undersökande/grävande journalistik, eller som ProPublicas motto lyder: "Journalistik i allmänhetens tjänst!"

Har vi detta i Sveriges medier?

Anita Ullmann Kradjian
Brägnahult

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Fler länkar för den som är intresserad av sakfrågan:
Aktivist-sajter:
http://www.himmelsk.se
http://www.roshome.se

Skånska Dagbladet: "Många frågor när Shell kom till byn"
Fler länkar till vad som rapporterats i medierna finns här

CorpWatch granskar Shells naturgasutvinning internationellt

Pingat på Intressant.

Varför Watergate blev Watergate

NEW YORK Jag har länge tänkt att jag måste läsa på om den amerikanska nutidshistorien i allmänhet och om Watergate-affären i synnerhet. Särskilt när Watergate-källan Mark Felt trädde fram och avslöjade sig själv för några år sedan insåg jag att jag hade stora kunskapsluckor.

Nu inser jag att jag, trots att jag inte ens sett Alla presidentens män och trots att jag träffat Seymour Hersh (som också skrev en del om Watergate, i New York Times) och trots att jag läste en hel del artiklar om alltsammans apropå Mark Felt (eller kanske just därför) köpt vanföreställningarna och mytbilderna om scoopet, avslöjandet och Deep Throat.

"Mediesamhället var på ingång, och journalistiken behövde sina hjältar, outtröttliga fritänkare, kärva granskare på jakt efter sanningen, till hälften artister, till hälften detektiver, vars moderna oförvägenhet och kreativa kompetens kunde hota jordens mäktigaste man. Nixons presidenttid var parallell med detta mediala skov, vilket president länge stod helt oförstående inför."

Missa inte Paul Frigyes reportage och artiklar om Watergate-affären i början av 70-talet i senaste numret av Journalisten!

De går inte att länka till, men om ni går till http://www.journalisten.se, klickar på bilden av omslaget i högerspalten och anger "journalisten" som både användarnamn och lösenord (öppet för alla på prov detta nummer) så kan ni bläddra er fram till allt möjligt (ss 22–26).
Bland annat en journalistturistguide till Washington och en förklaring till varför Watergate absolut inte ska betraktas som ett scoop, i bemärkelsen "enskilt, stort avslöjande". Det var snarare – enligt Bob Woodward själv – outtröttlig nyhetsbevakning och malande rapportering under en lång tid.

Men visst behöver vi hjältar.

/Gunilla

Beröm till Aftonbladet

NEW YORK Snyggt jobbat av aftonbladet.se:s Kalle Jungkvist med: publicistisk transparens, yttrandefrihet i praktiken, läsarinverkan och som kronan på verket: en fräck transaktion till stöd för god journalistik i form av Expo.

/Gunilla

P S Jag har dock en smärre invändnng mot Kalle Jungkvists text.
Det är att Anna Kettner – som föreslog att annonspengarna skulle gå till Expo – presenteras som en vanlig läsare. Även han måste veta att hon är heltidspolitiker (s), och borde ha presenterats som sådan! (Om det inte finns flera Anna Kettnar.)

Att skriva en granskande bok, del 3

NEW YORK "Lycka till med stipendierna, Annica, så att du slipper ta lån på huset nästa gång du får korn på en bra nyhet!"

Detta käcka tillrop fick frilansjournalisten Annica Frisk igår när hon var med i "Ring P1" med programledaren Katarina Mazetti. Ett längre utdrag ur diskussionen finns längst ner i detta inlägg.

Här skrev jag igår (och här för två månader sedan) om att man som grävande journalist knappast skriver en bok för att tjäna pengar.
Visst förekommer det att grävjobb och andra större journalistiska projekt blir bästsäljare, som till exempel Lasermannen och Svensk maffia. Men dels hör det till undantagen, dels skulle jag gissa att dessa verk ändå knappast går runt, givet arbetsinsatsen. (Rätta mig gärna på denna punkt om jag har fel. Jag är ju inte själv i bokbranschen och kan inte villkoren på mina fem fingrar.)

Betänk att man som F-skattande företagare behöver fakturera rätt mycket pengar per månad, för att det efter avdrag för skatter och sociala avgifter ska motsvara en normal journalistlön. (Om jag inte minns fel föreslog en starta eget-konsult jag träffade ≈60 000:– i månaden, fast det är förstås högt räknat om man har låga omkostnader för till exempel kontorshyra.)
Betänk sedan att en författare får kanske 15–20:– per såld bok (≈2:– per pocketbok) och att arbetet kanske tar två år. You do the math (men det handlar om att man bör sälja hundratusentals exemplar, om merparten är i pocket i alla fall, för att "tjäna pengar" på det hela).

Nå, det skrivs uppenbarligen massvis med böcker hela tiden ändå, och jag har ingen formel för hur villkoren skulle kunna eller ens borde ändras. Jag är bara ute efter att okunniga påståenden om att någon skriver böcker "bara för att tjäna pengar" elimineras, när de inte är relevanta!

Men detta inlägg ska främst handla om vad jag anser är blåögdhet i mediebranschen.

Eftersom Katarina Mazetti själv är garvad journalist och författare blev jag riktigt förvånad över att hon verkade så aningslös i sändningen igår. Då ringde nämligen frilansjournalisten Annica Frisk från Falköping in för att diskutera bristerna hon ser i det svenska rättssystemet. Klicka här för att lyssna. Samtalet börjar en bit in i programmet:


Det blev en intressant diskussion om justitiemord, Thomas Quick (där Mazetti tyvärr blandade ihop de sexualvåldsbrott han begick i början på 70-talet och de mord han sitter inne för nu, och som debatten om resning gäller – och tyvärr rättade Frisk henne inte) och vikten av att såväl åklagare, poliser och andra delar av rättsväsendet som journalister granskas, samt om vikten av att vara objektiv.

Annica Frisk berättade att hon sysslar med att skriva en bok, nämligen om den man som tycks ha blivit falskeligen anklagad av sin dotter för incest (alltså en motbok till dotterns Den tusende gången; läs vad Ingrid Carlqvist skriver om detta fall).

Sedan uppstod en diskussion som inspirerade mig till denna bloggpost-serie – hur grävprojekt ska finansieras. Och det är förstås en relevant och pågående diskussion även i debatten om mediernas strukturomvandling (som jag dock inte tänker fördjupa mig i här och nu).

Det tragikomiska är att Katarina Mazetti – med tanke på hennes eget författarskap – lät så himla förvånad, när Annica Frisk förklarade att hennes arbete sker med en rätt hög grad av risktagande och personlig insats. Vad trodde hon?

Jag kan begripa att lekmän inte förstår de ekonomiska villkoren för granskande, oberoende journalistik som sker utanför redaktioner som Kalla fakta och Uppdrag granskning, men journalister borde faktiskt kunna göra det. Särskilt frilansjournalister.

Ett mycket värre exempel på aningslöshet var förstås när företrädare för Publicistklubben, Föreningen Grävande Journalister med flera inte hade någon aaaaning om att den egyptiske bloggaren Wael Abbas – som bjöds in till Sverige, men inte fick arvode för sin föreläsning utan bara ersattes för sina omkostnader – hade knackig ekonomi.

Jag undrade först om de hade tänkt att han lever på kulturstöd från den egyptiska staten? Men de hade förstås inte tänkt så långt.
"Man utgår lite slött från att alla är försörjda på något sätt", sade frilansjournalisten (!) Ulrika Knutson, Publicistklubbens ordförande.

Nå, superbra att de snabbt fixade fram ett stipendium. Läs mer om Wael Abbas och hans bloggande/journalistik i Cecilia Uddéns rapport för Korrespondentbloggen, eller med ljud för Kulturnytt här.

Stipendier är toppen och fantastiska som uppmuntran och erkänsla, eller hjälp till omkostnader – men mig veterligen finns det inte många fonder som uttalat finansierar arbetet med större rättsgranskningar. Eller som är tillräckligt stora för att räcka i de många månader och år sådana jobb kan ta. Men det verkade Katarina Mazetti också tro, se nedan. Eller så trodde även hon att "alla är försörjda på något sätt".

Men det var roligt att höra Annica Frisks rediga röst! Jag kände inte alls till henne tidigare, tvingas jag erkänna, men hon drivs uppenbart av rättspatos – på samma vis som Nuri Kino, Per Lindeberg och Ingrid Carlqvist, för att bara nämna några bokskrivande, grävande, granskande frilansjournalister.

Eller *riktiga journalister*, som Jan Guillou skulle säga.

/Gunilla

Nedan är ett avsnitt ur diskussionen, och programmet i sin helhet finns alltså här.



Programledaren Katarina Mazetti:
– Men problemet är ju: vem vill betala för vår [sic] granskning? Vem – utanför public service -- är villig att lägga några månader på att granska vissa fall?

Frilansjournalisten Annica Frisk:
– Ja, man får ju göra som jag har gjort, och som Monica Antonsson gjorde som avslöjade Gömda-boken – Marklunds så kallat "sanna" bok. Jaaa, vi tar lån på huset!

Mazetti:
– Ojojoj! Så det ska kosta...

Frisk:
– Vi skulle kunna renovera våra badrum. Men vi sätter oss och skriver det här istället. Vi gör den här granskningen, för... Jag gör det för att jag tycker det är så viktigt, alltså. Det är så allvarligt med de här stora bristerna i rättssystemet.

Mazetti:
– Det är väldigt intressant, det där, att man faktiskt måste kanske rent privat satsa sina pengar av ideella skäl för att få rättning i rättssystemet. Kan du tänka dig att det finns något annat sätt, några fonder eller vem som skulle kunna tänka sig att betala en objektiv granskning -- utan att själv ha egna politiska eller ekonomiska intressen..?

Frisk:
– Ja, jag har ju sökt många stipendier och fonder och så där...

Mazetti:
– Ja, det finns lite så'nt, va?

Frisk:
– Nä, jag har aldrig fått några pengar. Och jag har ju försökt att få... Jag har varit frilansjournalist i många år. Jag har granskat många rättsfall, ett femtontal rättsfall -- tveksamma rättsfall, då, ska jag säga – och jag har försökt att sälja reportage till tidningarna, bland annat till den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken, och jag fick en väldigt konstig förklaring: "Hur ska vi veta att det du skriver är sant, Annika?" Jag blev alldeles mållös!

Mazetti:
– Ja, jag förstår det. Det här är inte... Det här är lika svårt som att bara säga att "Alla borde få en rättvis dom", på något sätt. Det är en omöjlighet.

Frisk:
– Ja.

Mazetti:
– Men... Jag önskar dig lycka till med stipendierna, Annica, så att du slipper ta lån på huset nästa gång du får korn på en bra nyhet.

"Only since being freelance --- a real journalist"

NEW YORK Den brittiska sajten Journalism.co.uk är en guldgruva med information för journalister, inte minst för nybörjare i branschen och alla som drömmer om att frilansa – jag tror att jag har en hel del frilans-wannabes i läsarskaran här? Varje gång jag hamnar där tänker jag att jag måste systematisera min koll på vad de skriver.

Nu hittade jag en fin liten kärleksförklaring till frilanstillvaron, av den brittiska reportern Helen Coydon, som liksom jag wallraffat i eskortservice-branschen med dold mikrofon (vilket jag och två klasskompisar gjorde när jag gick på JMK, med resultatet publicerat i Aftonbladet).

Ett citat (som jag förstås själv står för):

Freelance allows me to cover the stories that I have an interest in. It's only since being freelance that I've felt like a real journalist.
Getting a story idea, researching it and following it through from pitch to print gives a huge sense of satisfaction. It stops being a job and becomes a way of life. I never stop working: I'm glued to my laptop, constantly Googling and researching story ideas. I never felt like that when working for someone else.

Just det, det är faktiskt så att man lätt känner sig mer som "riktig journalist" som frilansjournalist, eftersom man kan välja att jobba som man vill och inte behöver känna sig riktigt som en kugge i redaktionsmaskineriet (som vi självvalda frilanssjälar föreställer oss att googlarna och LAS-slavarna gör).
Läs Mattias Hermanssons text om dessa maskinerier och det journalistiska ståndssamhället i DN! Jag läste just om den, och den är riktigt bra. Utdrag:

Men det är som om tredje statsmakten, journalistkåren, är uppdelad på förindustriellt vis. Som de fyra stånd som en gång i tiden styrde den andra statsmakten, riksdagen. Journalistiken har sin adel (chefsnivån), sina präster (kolumnister, debattörer), borgare (fastanställda på redaktionerna) och bönder (de som står utanför) vars slit de tre första nivåernas privilegier vilar på.
Med ett förändrat samhälle spelade ständerna ut sin roll, och ersattes med en mer modern maktfördelning. Kommer journalistiken nå samma punkt?

"De som står utanför" i form av att vara eviga vikarier och inhoppare är kanske snarare som statare eller lantarbetare, medan vi frilansjournalister är mer som självägande bönder, ibland tyvärr med vissa statusproletära inslag, hehe...

Nå, det var en parentes. Helen Coydon kommer med tre bra råd, som jag också delar men inte riktigt hade kunnat formulera. Ett referat av dem (hela texten alltså här):

1. att man måste jobba med stories man brinner för eftersom de kommer att ta all ens tid
2. att följa nyhetsflödet för de ämnen man är intresserad av för att kunna göra egna uppföljningar
och
3. Inse att man måste vara hårdhudad, ta vare sig uteblivna telefonsamtal eller elaka läsarkommentarer på nätet personligt.

På journalism.co.uk finns ockå tips för den som vill flytta utomlands för att frilansa – i detta fall de speciella svårigheter som inträffar om man jobbar från Nya Zeeland – och mycket annat.

/Gunilla

"...how to exploit new media to foreign news..?"

NEW YORK Timothy Garton Ash slog i april ett slag för utrikesjournalistik i The Guardian. (Via Jon Pelling på vårt/Korrespondenternas Twitter-flöde!) Citat:

It's no use mewling over bygone glories of a probably mythical golden age of foreign corresponding. The point now is to work out how to exploit the tremendous potential of new media so as to expose more of the people, more of the time, to reliable and interesting foreign news. More than just the future of journalism will depend on it.

/Gunilla

Många korrar utan snorrar

NEW YORK Jag skrev tidigare idag bloggposten "Gubbarna får inte riktigt alla utrikesknäck". Läs gärna det, om ni inte redan gjort det.

Nedan är den där utlovade kommentaren – som tyvärr tycks ha kommit bort från Journalistens hemsida, jag skickade dit den för länge sedan – till Johanna Peterssons debattinlägg.
Har gjort några smärre ändringar och revideringar jämfört med den texten, och även tagit med några länkar (ej komplett) – dock främst till de kolleger som skrivit böcker från sina äventyrliga resor.

Jag tycker att det blev en ganska imponerande inventering!

Och den är inte alls komplett. Jag har till exempel inte listat alla fotografer och filmare som sticker ut i världen. Eller gått tillbaka i tiden (Fredrika Bremer, Esther Blenda Nordström, Bang...)! Eller alla författare som skildrar platser med delvis journalistisk blick (som Maja Lundgren). Eller utomlands (Stacy Sullivan och hundratals andra...).

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Citat ur debattinlägget:

"Snälla Journalistförbundet, bekosta mitt könsbyte så jag blir man och kan byta namn till Johan. För då öppnar sig världen. Då kan jag äntligen åka som korre till Afrika, Asien och Amerika eller allt annat land långt borta. Tänk att få ha det så kul som karlarna – de som varken är bättre eller sämre än oss kvinnliga journalister men som får alla utrikesknäck."

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Johanna,

Gör tankeexperimentet att istället för kön byta bokstäver, i ditt namn! Nej, jag menar inte till "Johan" -- utan till "Johanne". I början av 90-talet satt ju Johanne Hildebrandt på just Sydöstran och drömde om att komma ut i världen. Hon for till Balkan, blev krigskorrespondent och the rest is history.

Tyvärr tror jag att vi gör såväl utrikesjournalistiken som dess kvinnliga företrädare en otjänst genom att göra oss till offer för "patriarkala strukturer" eller något sådant. Det stämmer nog att en majoritet av Sveriges anställda utrikeskorrespondenter är män, och jag kan inte polemisera mot dina räkneexempel från Aftonbladet och Kvällsposten. Men nog är utrikesjournalistiken i rätt stor utsträckning ett kvinnoyrke.



USA-valet, för att fortsätta med det exemplet, bevakades inte bara av så kallade gubbar utan åtminstone av Karin Henriksson och Jenny Nordberg (SvD), Ginna Lindberg (SR), Britt-Marie Mattsson (GP), Tina Magnergård Bjers (TT), Anna Dahlberg (Expressen), Sofia Nerbrand (Neo), Eva Sohlman (Fokus), Cecilia Aronsson (Veckans affärer) samt Helena Groll och Katarina Andersson (SR-frilansar). Paradoxalt nog osynliggör du dem med ditt inlägg.



Tittar vi på världen i stort kryllar det av ambitiösa svenskor som rapporterar till olika hemmaredaktioner, ur flera generationer.

För att nämna många personer vars röster hörts, inslag sänts och texter synts bara på senare år, antingen som "riktiga" korrar, stringrar, utsända eller frilansjournalister:
Cecilia Uddén (Mellanöstern), Margareta Svensson (Afrika), Ulrika K Engström och Hanna Sahlberg (Kina), Anja Sahlberg (hördes nyligen från Algeriet), Kajsa Boglind (Brasilien/Mexiko), Caroline Salzinger (Turkiet), Sara Stenholm (USA), Alice Petrén (Frankrike/Sydeuropa), Maria Persson Löfgren (Ryssland), Maria Eksedler (Storbritannien), Beatrice Janzon (Oslo m m), Hanna Sistek (Asien m m), Ulrika Nandra (Indien), Karin Lundbäck (dito), Anna Koblanck (Afrika), Carolina Jemsby (dito), Torun Börtz (Frankrike), Christina Johannesson (Europa/EU), Anna-Maja Persson (Ryssland/f d Sovjetunionen), Joanna Kurosz (dito), Johanna Melén (dito), Elin Jönsson (dito), Eva Boss (Cypern/Mellanöstern), Kristina Wallin (Italien), Sara Ahnborg (Tyskland/EU), Katarina von Arndt (Tyskland), Lotta Schüllerqvist (Mellanöstern) och Bitte Hammargren (dito).


För att inte tala om veteraner som Cordelia Edvardson, Marika Griehsel, Erica Bjerström, Eva Hamilton, Elisabeth Hedborg och Titti Nylander – eller varför inte Christina Gustafsson, f d Balkankorre som för övrigt är chef för Ekots utrikesredaktion.

Utrikesjournalistikens problem just nu är att den på många redaktioner får dåliga resurser och ersatts av deskbaserad rapportering. Och det drabbar såväl män som kvinnor. Tro mig – jag känner flera av dem du kallar "gubbar" i utrikesjournalistkåren, och de har det inte heller lätt i dessa tider av nedskärningar vad gäller såväl utrymme som resebudget.

Visst är det viktigt att diskutera vilka det är som blir utsända på olika uppdrag. Men att raljera om att SJF borde sponsra könsbyten är nog inte rätt väg. Det handlar också om att själv ta plats.
För tre år sedan utlystes DN:s korretjänst i Washington, internt på redaktionen. Enligt en initierad källa var samtliga nio sökande män. Den kvinna som sökt jobbet hade haft mycket goda chanser att få det, enligt källan, eftersom tidigare korrespondenter alla varit män. Visst kan man diskutera vad det är som får kompetenta, kvinnliga DN-journalister att inte söka en sådan attraktiv tjänst; det finns säkert många faktorer som spelar in. Men till någon del måste ansvaret ändå ligga hos dem som inte söker.
I år lär det vara betydligt fler sökande än nio, ryktas det om. Så ett tips är att DN inom kort har en kvinnlig korrespondent i USA. Och isåfall är SVT:s Per Anders Engler i klar minoritet i Washingtons svenska korrekår, vad gäller könet (där finns ju redan Karin Henriksson, Ginna Lindberg och Lisa Carlsson).

Som utrikesjournalistikens produktionsvillkor ser ut idag är det tyvärr ingen idé att vänta på att någon ska sända ut en på uppdrag. Man får helt enkelt skicka ut sig själv, om ingen annan gör det. Oavsett kön kan man bereda sig på ett omväxlande liv och leverne med spännande upplevelser och tuffa arbetsvillkor, inte minst ekonomiskt. Det är en dans på rosor, och rosorna både doftar och sticks.


Men alla ovan nämnda journalister, och inte minst Åsne Seierstad – "a journalistic superstar" – har visat vägen. Själv blev jag en gång inspirerad till att sticka iväg av min namne, Svenska Dagbladets Gunilla von Hall och av min vän, Nina Solomin. På Sydöstran har du en utmärkt förebild i Johanne Hildebrandt. Gör som dem/oss, och res ut i världen!


Gunilla Kinn
frilansjournalist, New York

http://gunillakinn2867.sitewelder.com
http://korrespondenterna.se

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Notera att jag i den tidigare bloggposten har med några namn som jag hade missat i texten jag skickade till Journalisten: Kristina Kappelin, Eva Elmsäter, Petra Socolovsky, Stina Blomgren, Lena Pettersson och Sara Bull.

Lika bra att fortsätta: Pernilla Ahlsén, Karolina Ramqvist, Christina Wassholm...och hur kunde jag glömma Jennie Dielemans?!

Ännu fler svenska, kvinnliga journalister i världen (uppdateras): SVT:s Johanna Johnsson i Bryssel, Lena Pettersson i Amman och Lena Scherman som rapporterat från exempelvis Washington och Kabul; Annika Forsberg Langa och Mari Dahl Adolfsson i Sydafrika; Ann-Britt Sternfeldt och Ulrika Eriksson i Australien.

(Nu har jag ändå inte listat skribenter som främst skriver om kultur/livsstil/resande/mat, de är ju ännu fler... Jag kommer spontant på massvis. För att inte tala om alla journalister som är volontärer/informatörer och kommit ut i världen på det viset ... och så alla som jobbar på utrikesdeskar i Sverige. SvD, Sydsvenskan, SR Ekot och SVT är exempel på redaktioner där minst en chef på utrikes är kvinna – som exempelvis Ingrid Thörnqvist, f d Tysklands-korrespondent.)

Blekt

NEW YORK Läs Andreas Ekströms texter om journalistpraktikanten på Sydöstran och vad som hände när hon blev hotad av en strippklubbsägare när hon var ute på jobb. Citat:

Mycket vältaligt berättar han om hur han överväger att våldta och mörda henne. Hon har allt på band. Men hennes chef, Sydöstrans utgivare Anders Hall, vill inte polisanmäla.
”Medierna” i P1 avslöjade nyligen detta fullständigt häpnadsväckande fall av ryggradslöshet hos en svensk publicist. Enligt rapporteringen i ”Medierna” menar Anders Hall att man får räkna med sådant om man ger sig in på den typen av ställe. Tidningen har inte skrivit om hur den egna praktikanten hotades. Inte gjort någon uppföljning.
Så kan inte reportern bara polisanmäla själv? Fallet är ju solklart. Nej, konstaterar hon själv, med en kompass som imponerar hos en ännu inte färdig reporter: Det är tidningens sak. Jag var inte där som privatperson.

Storyn börjar alltså, ur ett mediekritiskt och publicistiskt perspektiv, i Medierna den 4 april och får enligt Andreas Ekström sin fortsättning i Medievärlden.

Uppdatering: nu har jag lyssnat lite mer noggrant på radioprogrammet (hörde häromveckan, med ett halvt öra). Det är verkligen vidriga hot som uttalas, även om de är rätt svåra att höra (inspelningen gjord av en dold bandspelare).

Lyssna även på intervjun med praktikanten hos P4 Blekinge. Programledaren har talat med chefredaktören Anders Hall som sagt något i stil med att "det finns omständigheter som han tyvärr inte kan gå in på" som skulle omöjliggöra en polisanmälan. Praktikantreportern kommenterar fullkomligt självklart att hon undrar vad det kan vara som väger tyngre för tidningen än ett mordhot mot en medarbetare.

Sydöstran skrev om samma strippklubb för två år sedan. Det är en ganska komisk text, som visar att ägaren haft svårt med juridiken och journalistiken tidigare. Här skriver BLT om aktionen i mars.

Jag vill inte moralisera över strippklubbar (åtminstone inte här och nu), vare sig dess personal eller besökare – men om ägaren har det där språkbruket mot en journalist undrar man onekligen hur han kommunicerar med sina anställda.

SR Blekinge har gjort massvis med intressanta inslag om strippklubben. Bilder och länkar till intervjuer och inslag. Notera den sista intervjun, där ägaren betonar att han – inte apropå hot mot reportrar utan mot så kallade runkbås – absolut inte vill göra något olagligt.

/Gunilla

Sammanfattning av medieläget

NEW YORK Lästips: Society doesn't need newspapers, it needs journalism av Clay Shirky i The Guardian. Citat:

The expense of printing created an environment where Wal-Mart was willing to subsidise the Baghdad bureau. This wasn't because of any deep link between advertising and reporting, nor was it about any real desire on the part of Wal-Mart to have their marketing budget go to international correspondents. It was just an accident. Advertisers had little choice other than to have their money used that way, since they didn't really have any other vehicle for display ads.
(– – –)
Society doesn't need newspapers. What we need is journalism. For a century, the imperatives to strengthen journalism and to strengthen newspapers have been so tightly wound as to be indistinguishable. That's been a fine accident to have, but when that accident stops, as it is stopping before our eyes, we're going to need lots of other ways to strengthen journalism instead.

(Via: Sofia Mirjamsdotter)

/Gunilla